Publicerad i ”SkogsEko” 2007 

Ibland blir det så svårt när man tänker för mycket. Ta en så enkel mening som ”vi har problem med att försörja våra industrier med råvara”. Det sade Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander i samband med Föreningen Skogens höstexkursion nyligen.

Det kan ju synas vara en enkel, lättbegriplig mening. Men börjar man tänka så dyker det snabbt upp frågor: Vilka ingår i ”vi” till exempel?

Är det ”vi på Skogsstyrelsen”? Nej, i en marknadsekonomi har ett ämbetsverk inget ansvar för att försörja industrin med råvara. Vi lever ju inte i Sovjet.

Är ”vi” lika med landets skogsägare? Vem vet, generaldirektören kanske äger lite skog, och då är det rent grammatiskt korrekt att använda ”vi” som pronomen. Men om det är detta ”vi” han tänker på, vad är då problemet? En lite för hög efterfrågan från industrin är väl inget problem för skogsägarna. Tvärtom. Det är väl bra – det pressar upp priserna…

Men kanske är ”vi” lika med ”alla svenskar”? ”Aktiebolaget Sverige”. Men svensk skogsindustri köper i dag råvara i hela Östersjöbäckenet – ja, egentligen från hela världen. Då borde alltså ”vi” vara hela världens befolkning – åtminstone de delar som har eller kan odla skog. Men då är det tveksamt om detta vida ”vi” verkligen kan ha problem att försörja ”vår” industri.

Och då kommer vi till nästa fråga: Är det samma ”vi” som ingår i begreppet ”vår skogsindustri”?Kanske tänker han på hela svenska folket här också? Men inte äger folket några skogsindustrier. Genom helstatliga Sveaskog är vi förvisso delägare i sågverkskoncernen Setra. Men resten av svensk skogsindustri ägs av privata intressen – ja ska man vara riktigt petig, så är nog den finska staten den största enskilda ägaren genom sitt engagemang i Stora Enso. Men finnar kan väl omöjligen ingå i ordet” vi”….

Ordet ”försörja” förresten. Det är väl bara i en planekonomi som man försörjer en industri med råvara. I en marknadsekonomi köper industrin sina insatsvaror. Börjar det bli svårt att få tag på något som industrin behöver, så ökar priset och då ökar utbudet.

Stiger priset för mycket kanske en eller annan industri inte orkar betala vad marknaden begär – de tvingas bita i gräset och lämna plats för mer framgångsrika konkurrenter som kan betala det högre priset. Vi får en strukturrationalisering där de knappa resurserna går till de mest framgångsrika industrierna. Det är en livsviktig process för att vi som nation ska vara framgångsrika även i framtiden.

Ja, en nationalekonom skulle kanske till och med säga att ”vi” hade ett problem om vi inte hade problem med att försörja skogsindustrin med råvara. Då skulle vi harva på med allt sämre industrianläggningar med allt sämre betalningsförmåga – och få allt lägre virkespriser och allt mindre långsiktiga satsningar på skogsvård. Varför ska man satsa på framtiden, det lönar sig ju inte… Vi skulle få en alltmer rysk eller kanadensisk skogsvård.

En annan aspekt: De senaste 15 åren har ”våra” skogsindustrier ökat sitt virkesbehov med ungefär en miljon kubikmeter – varje år – genom att skruva och effektivisera anläggningarna. Har ”vi” i form av svenska folket varit med om dessa beslut? Nej, det har skett i slutna styrelserum. Inget fel med det, men har då ”vi”, i form av svenska folket, verkligen ett ansvar att försörja denna allt mer utbyggda skogsindustri till vilken nivå som helst? Får inte ”de” som beslutat om ”sina” utbyggnader själva ta ansvar för ”sina” beslut och fixa fram den råvara de behöver?

Tankebilden bakom generaldirektörens uttalande är ännu mer problematisk: För en myndighet som ser ett problem brukar vilja ”vidtaga åtgärder”. Vilka åtgärder kan staten vidtaga för att öka utbudet av skogsråvara till ”våra” skogsindustrier?

Bättre skogsvård, är det givna svaret från mången skogsskötare – och troligen också det som myndigheten tänker på. Men det ger inte många extra kubikmeter inom rimlig tid. Vi lever ju inte i Brasilien. Även om ”vi” skulle börja satsa i stor skala på bättre planteringar, mer contorta, mer förädling och allt annat som finns i ”den lille skogsbrukarens verktygslåda”, så tar det minst 40 till 50 år innan det ger en märkbar fysisk ökning av avverkningspotentialen i Sverige. Och då är alla ”våra” skogsindustrier – det vill säga de som finns i dag – nedlagda eller fullständigt utbytta sedan länge. OK, med bättre ungskogar kan vi öka avverkningstakten redan i dagens äldre skog. Men en klok skogshushållare intecknar framtida vinster med måtta och först när man vet att de nya skogarna verkligen producerar så mycket mer som vi tror. Annars kan det bli som i Skandia, där direktörerna räknade in morgondagens förväntade vinster redan i dagens bonusar.

Nej, ska ”vi” öka virkesutbudet snabbt, så att det verkligen gynnar ”våra” industrier, så måste ”vi” vidtaga andra åtgärder. Här är några friska förslag:

• Minska arealen formellt och frivilligt skyddad skog påtagligt.
• Återinför tvångsavverkning av övergammal skog.
• Återinför en avverkningsplikt så att varje fastighet är skyldig att bjuda ut en viss minimivolym virke på marknaden under en tioårsperiod
• Återinför gallringsplikten
• Sänk lägsta ålder för slutavverkning rejält.
• Ta bort ransoneringsreglerna i skogsvårdslagen

Men frågan är om något av dessa förslag är politiskt gångbara. Om inte, så kanske vi i stället ska överlåta virkesmarknaden till marknaden.

Till sist ett tröstens ord: Generaldirektören är inte ensam om att se svenskt skogsbruk som en virkesförsörjare – om han nu gör det, det kanske bara var en felsägning. Mången i övrigt strikt borgerlig skogsman har innerst inne samma planekonomiska syn på skogen!