Föredrag som jag höll vid Skogshistoriska Sällskapets Årsstämma i mars 2022. Uppdraget var att beskriva framtiden!

I går landande nya numret av Skogshistoriska Sällskapets Tidender i min brevlåda. Det var nummer 1 år 2060. Mina ögon fastnade för en artikel med rubriken Äntligen frid i skogen. 

Det var en idéhistorisk exposé över ”Slaget om skogen”. Artikeln beskriver det som ”30-åriga kriget, gånger tre”. För kriget började redan på 1960-talet. Miljörörelsen rasade över stora hyggen, hyggesplöjning, hormoslyr och DDT. I artikeln beskrivs hur skogsbruket steg för steg tvingades retirera. Hyggesplöjning förbjöds, DDT förbjöds och hormoslyr förbjöds. Men kvar var de stora hyggena – och kritiken fortsatte under 1970- och 80-talen. 

Under 1990-talet blev det lite lugnare ett tag. Det var då vi fick de dubbla målen i skogspolitiken och ett mer miljöanpassat skogsbruket. Dåtidens kritiker hade vunnit och gick vidare till andra miljöfrågor. 

Men en bit in på 2000-talet tog skogsdebatten fart igen. Nya kritiker hade tagit vid och engagemanget och polarisering nådde nya, tidigare oanade nivåer. 

Fortfarande stod det förhatliga hygget i centrum för debatten och ”Hyggesfritt skogsbruk” blev det mantra som kritikerna samlades kring. ”Ingen visste vad det var, men det var tydligen väldigt bra”, som det stårlite elakt i artikeln i Tidender. 

Branschen får kritik. 2020-talets skogsnäring får mycket kritik i artikeln. Man förstod inte essensen i skogskritiken. Branschen trodde länge att det bara handlade om biologisk mångfald. Men redan då var det ju uppenbart att hoten mot den biologiska mångfalden i vanlig svensk skog inte var världens största miljöproblem. Hur kunde detta bli en så stor sak?, undrar man i artikeln. 

Överdrifter om klimatnytta. Man menar också att skogsbranschen surrade sig för hårt vid klimatmasten. Man försökte få allmänheten att tro att man bedriver skogsbruk för klimatets skull. Vilket omvärlden naturligtvis insåg var en lögn. Det har inte satts en enda planta för klimatets skull i Sverige. Och inget träd har avverkats för att rädda klimatet. Och när dessutom klimatforskare trovärdigt kunde visa att den svenska skogen skulle kunna öka sin kolinlagring betydligt i minst 50 år om vi bara låter den stå, så bleknade klimatargumentet bort. 

Övertro på tillväxt. Artikeln i Tidender skjuter också in sig på är skogsnäringens ständiga jakt efter ökad tillväxt i skogen. Här förlorade branschen många poäng i debatten, menar man. Allmänheten är inte dum, man förstod att en kraftigt ökad tillväxt i skogen inte kommer gratis. Det kräver halverad älgstam, stenhård genetisk förädling och massiv gödsling. Och det var inte vad vanligt folk ville se i ”sin” skog. 

Vägen till Finskog. Hur började då debatten vända? Ja, här lyfter Tidender fram boken Vägen till Finskog. Den skrevs av den i dag tyvärr bortglömde jägmästaren och skribenten Carl Henrik Palmér. I boken hävdade han att det är svenskens längtan efter en skogspromenad som är motorn i skogsdebatten. Biologisk mångfald och klimat är bara proxydebatter, menade han. 

I boken introducerade han begreppet ”Finskog” – vilket han definierade som ”allt som inte är fulskog”. Och fulskog är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå en promenad i, som hyggen, täta ungskogar, nyröjda skogar och nygallrade. Och som Palmér sade i sin bok: det handlar i princip om all skog under 45 år. 

Pedagogiskt och med glimten i ögat visade boken att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med finskog. Hyggesfritt skogsbruk fungerar inte, det blir bara vindfällen och på sikt allt mer gran, det går inte heller att bevara skog. Skog som inte avverkas blir med tiden ogenomträngliga brötar med vindfällen. Finskog kräver fulskog, var hans lakoniska sammanfattning.

Boken propagerade för längre omloppstider som ett, och kanske det enda fungerade, verktyget för att öka andelen finskog i landskapet. 

Boken blev ingen direkt succé, inte i antal sålda exemplar i alla fall, men den fick ett visst genomslag i debatten. 

Silva Juvenalis. En annan brytpunkt i skogsdebatten var den diskussionsgrupp som ett antal yngre jägmästare bildade 2035. Man kallade sig från början för ”Skogsdissidenterna”. Sedan tog man det mer intellektuella Silva Juvenalis. Det blev ”ungskogarna” i folkmun. Man var innerligt trött på att utmålas som miljömarodörer, trots att man visste att man med skogsbruk byggde något bra för framtiden. Man vände på alla stenar för att se om och hur man skulle kunna få ett ”mjukare skogsbruk” med större acceptans i omvärlden. Palmérs bok var en inspirationskälla. 

Efter ett tag började man intern kalla sig Tina. Och ni som kan era börssidor vet att det är ett begrepp som fortfarande används om aktiemarknaden. Det betyder ”There Is No Alternative”. För deras analys landade just i detta – Hyggesbruket är det enda som fungerar i Sverige. Men de nöjde sig inte med detta. De insåg att man måste ut och missionern. Men i motsats till tidigare kampanjer så etablerade man ord som ”lyssna”, ”ödmjukhet” och ”förståelse”. 

Hyggesfritt skogsbruk. Men kritiken mot skogsbruket tystnade inte. Fler och fler politiskt styrda skogsägare fick mer eller mindre motvilligt gå över till hyggesfritt skogsbruk. Det gällde statens skogar, många kommunskogar och även kyrkans skogar. 

Och både i EU och i Riksdagen kom det motioner om att helt förbjuda kalhyggen i Sverige. Men de röstades alltid ner av den partiövergripande grupp som kallar sig Realisterna. Av motståndarna kallas de betonghäckarna

Man börjar tvivla. Men i slutet av 2040-talet börjar man faktiskt märka ett visst tvivel i debatten. De hyggesfria skogarna blir inte det himmelrike som utlovats. Allt fler såg att de är svåra att gå i, det låg ju ständigt nya vindfällen på marken. Och var det inte vindfällen så var det toppar och grenar från avverkningar – skogarna gallrades ju vart tionde år. Det blev aldrig några pelarsalar, de grövsta träden avverkades ju efterhand. Och det var ingen genomsikt, skogarna var så glesa att det blev en hel del underväxt. Och de nya träd som kom var nästan bara gran. Precis som Palmér hade förutsett i sin bok, som faktiskt fick lite av en renässans och trycks upp i en ny upplaga 2048. 

Men det var stormen 2052 som ändrade allt. Under en 20-årsperiod hade Sverige varit ganska förskonat från svåra stormar. Men nu kom ”alla stormas moder”. Den slog till ovanligt tidigt för att vara en höststorm – redan i slutet av september, marken var ofrusen och löven satt kvar på träden. Mellansverige var hårdast drabbat. Man beräknar att mer än 300 miljoner kubikmeter lade sig på ett par timmar. Och det är helt uppenbart för alla: de hyggesfria skogarna hade drabbats i särklass hårdast. Vilket stämde väl med skolboken. Gallrad gammal skog med mycket gran är alltid ett högriskprojekt. På sina ställen hade alla träd lagt sig. Den enda skog som var någorlunda oskadd var den traditionellt skötta medelålders skog som en gång etablerats från kalhyggen. 

Faktum är att Sverige aldrig haft så hög andel kalmark som några år efter stormen, då man rensat upp det värsta. Och det här såg folk. 

Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Det är inte vanligt att man kan ange ett exakt datum för när en debatt tar slut, skriver man i Tidender. Men så blev det för skogsdebatten. Den 1 oktober 2060 kunde man läsa följande i DN-debatt: Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Debattartikeln var undertecknad av WWF, SNF, Jordens Vänner och Greenpeace. 

Och då först förstår jag att allt bara varit en dröm. För det är bara för osannolikt. 

Tack för mig

Carl Henrik