Publicerad i SKOGEN 2013
”Vi vet i dag att många arter har ett tröskelvärde vid 20 procent. Försvinner mer än 20 procent av deras miljö så ökar risken dramatiskt för att de ska försvinna. Därför måste vi skydda minst 20 procent av skogen”. Ja, ungefär så sade en representant från SNF vid en stor exkursion hösten 2013. Och det här argumentet stöter man på allt oftare i naturvårdsdebatten. Men kanske baseras det bara på ett missförstånd? Eller kanske till och med två missförstånd?
Forskarsamhället är i dag någorlunda överens om att det finns ett tröskelvärde vid ungefär 20 procent för de mest känsliga arterna. Det innebär att risken för utdöende är låg så länge minst 20 procent av en arts ursprungliga miljö finns kvar i landskapet. Lägg märke till orden ”ursprungliga miljö”. Det tankeledet försvinner lätt i debatten, men det är viktigt. För allt var naturligtvis inte gammelskog i det ursprungliga skogslandskapet. Även den orörda skogen var en mosaik av successioner, där storm, brand och bäver skapade en ständig dynamik.
10 procent enligt bristanalys 1997 genomförde de två forskarna Per Angelstam och Leif Andersson en ambitiös studie där de utgick från det historiska landskapet. Hur såg skogarna ut innan människan stökade till det? Hur mycket gamla träd fanns det? Hur mycket lövträd fanns det? Hur mycket död ved? Det är ju till det landskapet som dagens skogslevande arter en gång anpassat sig – och det är de miljöerna som inte får gå under 20 procent om vi ska klara alla arter i skogen.
Därefter jämförde de med dagens skogstillstånd och fann att en del av gårdagens livsmiljöer finns i dagens brukade skogar, medan det är brist på andra. De två forskarnas slutsats var att mellan 9 och 16 procent av skogen nedanför den fjällnära gränsen måste skyddas för att det ska finnas kvar minst 20 procent av alla värdefulla ursprungliga miljöer i skogslandskapet. Det handlade framförallt om skydda äldre successioner, som inte finns i den brukade skogen, men även att återskapa en del miljöer.
Den lägre siffran, 9 procent, gällde för de stora skogsarealerna i norr, 16 procent för den allra sydligaste delen av landet, där det inte finns så mycket skog och där dessutom skogsarealen minskat på grund av uppodling.
Räknat som ett genomsnitt för hela landet landade de på att 10 procent av dagens skogar behöver undantas från normalt skogsbruk. Då skulle vi klara miljömålet ”alla naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga stammar”.
Resultaten står sig 1997 är ju väldigt länge sedan och det har forskats mycket kring naturhänsyn i skogen sedan dess. Men analysen från 1997 står sig väl, det hävdar en grupp med sex forskare, däribland Per Angelstam, som tittade på frågan igen på uppdrag av Miljömålsberedningen. Deras resultat publicerades så sent som 2010. Det finns inga nya forskningsresultat som kullkastar den gamla bristanalysen, menar de.
Nivån 10 procent gäller alltså fortfarande, förutsatt att skogsbruket tar en bra miljöhänsyn och skapar någorlunda bra spridningsvägar mellan lämpliga miljöer – här kräver de mer planering på landskapnivå än i dag.
Feltolkning? Ungefär samtidigt som den senaste analysen publicerades gick föreningen ”Skydda Skogen” ut med ett forskarupprop som krävde att 20 procent av skogen måste skyddas för att vi ska klara den biologiska mångfalden. Uppropet har hittills skrivits på av 200 naturvårdsforskare. Hur kom de då fram till denna siffra – dubbelt så hög som bristanalysens?
Ja, en gissning är att en del av dem förbisett det där med ”ursprunglig miljö” och utgått från tröskelvärdet i sig – alltså ungefär som SNF-representanten på höstexkursionen. Utan att reflektera över att det bara stämmer om man tror att all skog var gammelskog i det forna landskapet. Och det var det inte!
En annan, allvarligare gissning är att man feltolkat Angelstams rapport, som är den enda publikation man hänvisar till i uppropet, och trott att de 9 till 16 procent som redovisas där var ett osäkerhetsintervall. Och så har man tagit den högre siffran – som i verkligheten bara gäller för Skåne – och applicerat den för hela landet. Samt plussat på lite extra för att få lite ytterligare marginal … Det är i så fall en dyr feltolkning, eftersom varje procentenhet motsvarar minst 200 000 hektar skog!
Löst tyckande? Okey, artikelns rubrik är vinklad. Med lite andra förutsättningar och lite högre tröskelvärden kan man nog plussa på de tio procenten lite utan att göra alltför mycket våld på vetenskapen – så exakt är inte kunskapen om artbevarande i skogen.
Men när man dubblerar – går från den seriösa bristanalysens 10 procent till forskaruppropets 20 procent – då bör man ha rejält på fötterna och tydligt kunna visa att den slutsats som Angelstam m.fl. kom fram till 2010 är fel. Annars är det bara löst tyckande!