månadsarkiv: april 2016

Tänk per hektar säger Erik

Tidningen SKOGEN 2010

Skogsägarna borde tänka mer ”per hektar”, säger Erik Petré, som är en Sveriges mest erfarna skogsförvaltare. Han räknar snabbt upp tre ”hektarfrågor” som varje skogsägare borde ställa sig då och då: Vilket virkesförråd vill jag ha per hektar? Vad är mitt årliga netto från skogen i kronor per hektar. Och vad kostar förvaltning och administration per hektar?

Erik Petré är jägmästare och tog examen 1980. Han har arbetat i olika skogsägarföreningar och på förvaltningsbolaget Susab i Skåne. I dag är han vd för HäradSkog AB, som bland annat förvaltar ett antal häradsallmänningar i Mellansverige. Han har också varit konsult och bland annat hjälpt större skogsägare och några kommuner att utvärdera sina förvaltningsuppdrag. Han kan alltså skogsförvaltning från alla dess sidor.

SKOGEN träffar honom en solig oktoberdag. Det blir en lång, intensiv diskussion om skog, skogsbruk och skogsförvaltning. Den utmynnar i tre konkreta råd till en skogsägare.

  1. Bestäm vilket virkesförråd du vill ha per hektar

– När jag börjar en dialog med en skogsägare, så utgår jag alltid från dagens genomsnittliga kubikmassa per hektar, säger han. För enkelhets skull tittar vi bara på PG-skogen. Skogsägaren får själv avgöra om dagens förråd är för högt eller för lågt. Det är ett sätt att komma fram till ett långsiktigt önskvärt virkesförråd per hektar.

Nästa steg är att lyfta fram en nästan bortglömd självklarhet: När man väl har nått det kubikmål man satt per hektar så måste man i princip – över en konjunkturcykel – avverka fastighetens tillväxt, inte mer och inte mindre.

Man kan ”låna” lite av framtiden och avverka mer än tillväxten några år om man behöver snabba cash. Men det får man betala med en lägre avverkning längre fram. Tillväxten sätter alltid gränsen

Man kan förvisso också ligga lågt och bygga upp virkesförrådet ett tag, men inte hur långt som helst och inte hur länge som helst.

Många skogsägare vill intuitivt avverka mindre än tillväxten – man vill bygga upp virkesförrådet. De kan vara missledda av någon gammal skogsbruksplan, de allra flesta skogsbruksplaner har ett mycket försiktigt grundalternativ för avverkning.

Men det är nog också något djupt mänskligt, säger han. Man vill lämna något bättre efter sig till barn och barnbarn.

Och det är naturligtvis helt okey, bara man vet vad man gör. Som rådgivare måste jag få skogsägaren att inse att det nästan alltid är dumt att spara upp gammal granskog, det blir bara problem med röta och stormskador.

Tallskog kan förstås alltid stå tio eller tjugo år till. Men då är det min uppgift att förklara att den skog man då ger sina barn och barnbarn med tiden får en allt skevare åldersfördelning – som de på sikt måste rätta till.

Men Erik Petré är noga med att det är skogsägaren själv som måste bestämma sitt genomsnittsförråd, och därmed sin avverkningsnivå.

– Jag kan som förvaltare och rådgivare sätta vissa gränser, men inom dem är det skogsägarens val. Ibland ser jag ”förståsigpåare” som säger att de kan räkna fram en ekonomiskt optimal avverkningsnivå på en fastighet. Det är naturligtvis nonsens, det går inte att optimera kostnader och intäkter som är så utspridda i tiden – och som dessutom är omöjliga att bedöma med någon som helst exakthet.

I Mellansverige kan 150 till 170 m3sk per hektar i genomsnitt vara en lämplig riktpunkt för en fastighet där skogen är i någorlunda balans åldersmässigt, säger han. Men det viktiga är egentligen inte nivån i sig, utan insikten om att man som skogsägare måste avverka tillväxten när man väl har hamnat på sin målnivå. Annars klättrar medelförrådet upp ganska snabbt.

  1. Kolla att nettot från skogen är rimligt

– Jag har i många år roat mig med att fråga skogsägare och skogliga rådgivare vad de tycker är en rimlig årlig avkastning från en skogsfastighet i kronor per hektar, berättar Erik.

– De allra flesta har ingen aning. Absolut ingen aning. De har överhuvudtaget aldrig tänkt i de banorna. Och det är anmärkningsvärt. För det är ett enkelt och bra nyckeltal, dessutom lätt att kommunicera med banker och andra intressenter utanför skogen.

Jägmästare är proffs på att tänka i bestånd, vad en gallring ger i kubikmeter och pengar kan alla svara på. Men avkastningen per hektar på en fastighet – nej, det är rena grekiskan för de flesta…

– Mitt enkla svar är att en skog med någorlunda balans i åldersklasser under en konjunkturcykel ska ge runt 1 000 kronor per hektar och år, säger han. Lite mer i södra Sverige, lite mindre i norra. Vi pratar här om skogsavkastning, vad som blir över när man har sålt virke och betalat för avverkning, skogsvård och arbetsledning/förvaltning. De här tusen kronorna ska täcka eventuella räntor – resten är ett överskott från skogen.

Det är ett mycket pedagogiskt nyckeltal när jag pratar med någon som är intresserad av att köpa en skogsfastighet, säger han. Om priset är så högt att räntekostnaden blir mer än tusen kronor per hektar, så inser köparen direkt att man måste skjuta till andra pengar, avkastningen från skogen räcker inte.

– Fortfarande pratar jag bara om PG-skogarna, naturvårdsbestånden ger naturligtvis mindre, understryker han.

Hur har han då kommit fram till sin tusenlapp? Ja, han visar stolt upp ett ganska stort Excel-ark som han har finslipat genom åren. Tanken är att förvaltare och skogsägare gemensamt ska fylla i uppgifter om omloppstider, gallringsandelar, priser på massaved, klentimmer och normaltimmer och mycket mera. Erik använder Excelarket som ett hjälpmedel för att kunna föra en strukturerad dialog med skogsägaren.

– Den som inte tror på min siffra, kan göra ett enkelt överslag utan dator, säger han. Säg att en fastighet har en medelbonitet på fem skogskubikmeter per hektar och år. I en skog i någorlunda balans avverkar vi tillväxten och tar dessa fem kubikmeter gånger säg 300 kronor per skogskubikmeter som ett snitt för timmer och massaved i slutavverkning och gallring. Vi pratar om netto efter avverkningskostnader, men exklusive arbetsledning och planering. Det blir runt 1 500 kronor per hektar. Så tar vi bort skogsvården. Plantering kostar i storleksordning 150 kr per hektar, sett över en hel omloppstid, och röjning ca 50 kronor. Administration, arbetsledning, förvaltningskostnader med mera ligger på 150 – 200 kronor per hektar. Kvar blir 1 100 kronor per hektar och år – alltså runt tusenlappen.

Det är naturligtvis ett grovt nyckeltal, understryker han, men jag har haft mycket stor nytta av det när jag pratar med skogsägare, banker och mäklare. Vi får en begriplig, gemensam grund att diskutera utifrån.

Han ger ett exempel: Det diskuteras ju ofta hur mycket jakten ger i pengar jämfört med skogen. Säg att jaktarrendet för en normal mark i södra Sverige är 100 kr per hektar. Man ser direkt att det är lite i förhållande till skogsavkastningen. Men det finns välbelägna marker där man kan få 300 kronor per hektar för jakten. Då är det inte längre försumbart – där kanske det kan löna sig att anpassa skogsskötseln för att förbättra jaktupplevelsen – och därmed få upp arrendet.

Det är sådana frågor som jag som förvaltare ska ta upp med en markägare – och ”mitt” nyckeltal gör den diskussionen begriplig, säger han.

  1. Dolda provisioner kan bli mycket per hektar

Erik tar också upp ett annat område där hektartänkandet ger perspektiv och proportioner. Många skogsägare tar hjälp av ett professionellt skogsföretag för att sköta skogen. Företaget hjälper då till med planering, arbetsledning, administration med mera. Det som kallas förvaltning är ofta en ganska billig tjänst – årskostnaden kan vara så låg som någon tia per hektar.

– Men det är inte hela sanningen, säger han. Nästan alla avverkningsorganisationer och förvaltningsföretag har dessutom en dold post – de får provision från den industri som slutgiltigt köper markägarens virke. Även om delar av provisionen ofta betalas till skogsägaren så behåller ”mellanhanden” en del. I skogen är de här dolda pengaflödena snarare regel än undantag. Hade det varit en vapenaffär eller stor exportorder hade det här kallats ”kick-back” och betraktats som djupt omoraliskt.

– En markägare vet inte om den provision som mellanhanden behåller är fem kronor per fastkubikmeter eller 90 kronor. Men det kan bli stora pengar, intygar Erik Petré – och även det blir tydligt när man slår ut det per hektar. Om 40 kronor per kubikmeter av provisionen stannar i ”mellanhandens” ficka blir det 160 kr per hektar och år, om årsavverkningen är fyra kubikmeter per hektar. Man ser direkt att det är här som mellanhanden tjänar de stora pengarna. Och man ser att provisionen inte alls är någon försumbar post om man jämför med totalavkastningen från skogen.

– Men här pratar jag i egen sak, erkänner Erik Petré. På HäradSkog har vi ett transparent upplägg med ett tydligt pris per hektar. Uppdragsgivaren får hela virkesintäkten och betalar för den faktiska avverkningskostnaden, nettopriset för plantor med mera.

Med dagens provisionsbaserade system kommer mellanhandens och markägarens intressen lätt i konflikt med varandra. Säg att det är ett år med svag konjunktur och låga virkespriser. För en markägare som har god likviditet kan det då vara utomordentligt lönsamt att avverka mindre än normalt. Kanske ska man inte avverka alls? Men för en provisionsberoende mellanhand är det rena katastrofen, det blir ju ingen provision. Alltså försöker mellanhanden ”prata ut” virke ur skogen även dåliga år.

Man kan jämföra det med aktierådgivare, som ofta har en omsättningsbaserad ersättning. Det är klart att en sådan rådgivare försöker prata fram många köp och sälj per år – och det är inte för rådtagarens bästa utan snävt egenintresse… Speciellt som rådgivarens bank också får in mycket pengar på courtage när det köps och säljs mycket aktier.

Varför är Sveaskog ett AB?

Troligen publicerad i tidningen SKOGEN 2012

Det har ju blivit populärt att granska statens kostnader. Tillväxtverket och Näringsdepartementet har nyligen fastnat i medias trålning. Och nu har DI förtjänstfullt lyft fram statliga Sveaskogs kostsamma engagemang i företaget SunPine, som gör diesel av tallolja. Det här väcker en fråga: varför gör inte staten om aktiebolaget Sveaskog till en myndighet? Man äger ju alla aktier och skulle med ett penndrag kunna spara ett antal miljoner årligen bara på styrelse- och personalkostnader. Dessutom skulle en skogsförvaltande myndighet kunna dela ut mycket mer till ägaren staten än vad aktiebolaget Sveaskog hittills har gjort.

Första lite basfakta: Sveaskog förvaltar 3,3 miljoner hektar av statens skogar. Man avverkar här runt fem miljoner kubikmeter per år. Sveaskog är också stor delägare i Setra, Sveriges största sågverksföretag. Detta engagemang ska man dock enligt riksdagsbeslut snarast avveckla.

När man väl sluppit ur Setra, så är Sveaskogs enda uppgift att förvalta skog. Behöver detta göras i ett aktiebolag? Knappast. Det finns inget kapitalbehov i verksamheten – skogen ger ett jämnt och trevligt kassaflöde – och enligt ägaren, staten, ska företaget inte syssla med industrifrågor. Några nya pengakrävande industrisatsningar eller skogsförvärv är knappast aktuella.

Ett annat tänkbart skäl till att behålla Sveaskog som AB är att det skulle underlätta en eventuell privatisering. Staten skulle enkelt kunna sälja ut hela eller delar av sitt aktieinnehav. Men efter alla dyra svängar, från myndigheten Domänverket, via det halvstatliga AssiDomän och det återförstatligade Sveaskog, känns det knappas politiskt realistiskt att göra ett varv till. Det svenska folket vill nog behålla sin skog ett tag nu.

Så låt oss göra tankeleken att göra om AB Sveaskog till en myndighet. Då ska väl verksamheten lämpligen styras av en generaldirektör. De är förvisso välbetalda, de som tjänar mest har årslöner på 1 till 1,5 miljoner. Men det är ändå i runda svängar bara en tredjedel av vad vd för det helstatliga aktiebolaget Sveaskog får ut!

Styrelsen kostar Sveaskog 1,6 miljoner per år, då ingår 400 000 till ordförande Persson. Man kan jämföra med myndigheten Statens Fastighetsverk (som också förvaltar en del statliga skogar, om än i mindre skala – framförallt förvaltar man tusentals statligt ägda byggnader). Den totala ersättningen till Fastighetsverkets styrelse är lite drygt 200 000.

I Sveaskogs styrelse sitter framförallt folk från näringslivet. Men vilka stora strategiska affärsfrågor ska styrelsen för ett rent skogsförvaltande företag arbeta med? Industrifrågor är ju förbjuden mark enligt ägaren. Behövs denna väl meriterade, och väl avlönade, styrelse? Knappast. De strategiska frågorna är kopplade till skogsskötsel, naturvård och avverkningspolitik. Det är i huvudsak politiska avvägningar, men några politiker (bortsett från den före detta statsministern) finns inte i styrelsen. Vilket är konstigt, varför har inte folkets representanter större inflytande över folkets skog?

En övergång till myndighet skulle alltså i ett nafs kunna sänka ledningskostnaderna med ett antal miljoner. Det är naturligtvis en struntsumma jämfört med Sveaskogs omsättning, men när det blåser brukar politikerna alltid säga att varje statlig krona som slösas bort är en stöld från de fattiga. Det borde det vara här också.

Dessutom: Som aktiebolag är det lätt att ledningen börja jämföra tjänstemännens löner med andra, privata aktiebolags. Så verkar det vara för Sveaskog. Minst fem tjänstemän i ledningsgruppen har i dag löner som ligger i nivå med eller över en genomsnittlig generaldirektörs. I några fall avsevärt över. Här finns alltså ännu mer pengar att spara för staten…

Men det är fortfarande nålpengar. Det är kring utdelningarna som staten skulle få de stora vinsterna. Perioden 2007 till 2010 delade Sveaskog i genomsnitt ut 575 miljoner kontant till ägaren. Det låter mycket, men då ska man ha i åtanke att Sveaskog under samma period sålde ut mark för kanske 750 miljoner per år. Ägarna har alltså fått mindre än vad bara markförsäljningarna har inbringat! Skogsbruket, huvudverksamheten, har alltså med det synsättet inte givit staten ett öre den här perioden.

Dock verkar nu ägaren staten ha insett det absurda, och tvingade fram en extrautdelning på 4 miljarder 2011. Men fortfarande står det i ägarpolicyn att Sveaskog bara ska dela ut 60 procent av vinsten. 40 procent ska alltså stanna i bolaget. Varför? Varför ska ett företag som enbart ska syssla med skogsförvaltning bygga upp en stor kassa? Företag med stora kassor blir ju lätt ”fat cats” som engelsmännen säger. Katter som inte engagerar sig helhjärtat när de inte har kniven på strupen – och som börjar satsa pengar på tveksamma projekt, typ engagemanget i SunPine.

Och så ett argument till: statliga Sveaskog är i dag en mycket stor virkeshandlare – eller trader, som man säger på affärssvenska. Förutom de fem miljoner kubikmeter virke man avverkar varje år på egen mark förmedlar man ytterligare fem miljoner kubikmeter – virke som framförallt köps in från andra skogsägare och då i konkurrens med andra aktörer på marknaden.

Sveaskog får en hel del kritik för denna verksamhet. Elaka tungor säger att man dopar marknaden – betalar för mycket för köpvirket och tar sedan igen eventuella förluster genom att lägga in eget, underbetalt virke i leveransen. Man hör till och med kommentarer som ”lekstuga” och ”Ebberöds bank”.

Vad vet jag? Kanske är de elaka tungorna bara besvikna köpare som tycker att de får betala för mycket för sitt virke. Men utifrån Sveaskogs bokslut går det tyvärr inte att förkasta det här skvallret. Allt redovisas som bruttosiffror – man håller inte isär eget virke och köpvirke. Men staten får väl inte ens misstänkas blanda ihop sina roller? Om statliga Sveaskogs nuvarande trading verkligen är lönsam, så borde denna gren av Sveaskog kunna sättas i ett eget bolag och säljas ut på marknaden. Alltså ännu mer pengar till staten!

Så Annie Lööf: här har du en fråga som kan ge dig välbehövliga pluspoäng i debatten. Omorganisera den statliga skogsförvaltningen: du kan dra in mer pengar till staten och samtidigt öka det demokratiska inflytandet på skötseln av våra gemensamma skogar!

Skogsvård – en investering som andra?

Publicerad i SKOGEN hösten 2004

 

Den 1 juli 2004 fick vi en ny lag om finansiell rådgivning. Bakgrunden är förstås de hurtiga och överdrivna råd som banker och placeringsinstitut gav sina kunder under den senaste börsyran. I dag måste rådgivaren utgå från kundens ekonomiska situation och kunskaper. Rådgivaren måste också upplysa sina kunder om de risker som är kopplande till placeringen: aktier kan sjunka i värde, optioner kan ge jättevinster, men också jätteförluster, obligationer är en trygg placering, förutsatt att räntenivån inte förändras radikalt, osv.

Tänk om den nya lagen om finansiell rådgivning också skulle gälla för skogens ekonomiska rådgivare. Då skulle rådgivningen antagligen vara lite mer lågmäld. Då skulle vi inte se tvärsäkra uttalanden som

  • ”röjning är en investering med god ränta”
  • ”sett över en omloppstid ger 1 krona investerad i röjning 10 till 20 kr tillbaka”
  • ”det finns studier som visar att skillnaden i intäkt mellan en röjd och oröjd skog kan uppgå till storleksordningen 50.000 kr per ha (nuvärde)”

Citaten kommer från en stor känd skoglig tidning. Tänk dig en annons för en obligationsfond som var utformad på det sättet. Inga uppgifter om vilken ränta man räknat med. Inga uppgifter om återbetalningstiden. Ingenting om de risker och osäkerheter som är kopplade till placeringen. En sådan annons skulle bli fälld av konsumentombudsmannen!

Om den nya lagen om finansiell rådgivning hade gällt i skogen, skulle rådgivarna också tvingas dokumentera sina råd och de risker som är kopplade till dem. Då skulle de ekonomiska kalkylerna behöva kompletteras med en varningstext: Den skulle kunna se ut så här:

Varning – alla ekonomiska placeringar innebär risker…

  • Kalkylerna skall ses som räkneexempel. Det verkliga utfallet kan bli både bättre än sämre. Rådgivaren tar inget ekonomiskt ansvar om utfallet inte blir det förväntade.
  • En investering i röjning är en extremt långsiktig – facit får du först när skogen slutavverkas, vilket sker 60 till 100 år efter investeringstillfället.
  • Traditionellt räknar branschen med 2-3 procents ränta. Om du nöjer dig med lägre ränta, så ökar din röjningsvinst. Kräver du högre ränta så sjunker den.
  • Kalkylen bygger på traditionellt uttag av timmer och massaved enligt dagens prislistor. Om virkespriserna faller under placeringstiden minskar röjningsvinsten. (under de senaste 100 åren har de reala virkespriserna både stigit och sjunkit. De senaste 20 åren har de fallit med någon procent varje år).
  • Det kan under placeringens löptid komma till nya virkessortiment som påverkar kalkylen. (Ett aktuellt exempel är skogsbränsle, som inte är lika trädslags-, kvalitets- och dimensionsberoende som dagens sortiment. En ökad betalningsförmåga skogsbränsle relativt dagens sortiment minskar den positiva avkastningen av en investering i röjning.)
  • Kalkylerna bygger på dagens prisrelation mellan barr- och lövvirke. Ändrade relationer påverkar kalkylen för lövdominerade ungskogar.
  • Kalkylerna bygger på dagens avverkningsteknik och dagens kostnadsrelationer mellan klena och grova träd. (Om det under placeringstiden utvecklas ny teknik som gör det möjligt att avverka klena träd till lägre kostnad än i dag minskar röjningsvinsten. Ett aktuellt exempel är de flerträdshanterande skördaraggregat som nu testas i praktisk skala.)

Är röjning en ekonomisk placering?

Men nu gäller inte lagen om finansiell rådgivning i skogen, så branschen behöver inte ha någon besvärande ”varningsinformation” i sina röjningskampanjer. Men är tanken verkligen långsökt? För visst finns det risker även med ekonomiska placeringar i skogen – det oväntade kan hända även här – och kommer säkert att hända. Aktier har alltid lönat sig på lång sikt, sade de finansiella rådgivarna för några år sedan, och tittade stint i backspegeln. Men backspegeln visade sig vara en dålig vägkarta för framtiden. Kanske säger vi samma sak om skogens rådgivare om 30 år. Vem vet?

Skadestånd

Förresten vore det kanske inte så dumt med en lag som reglerade rådgivningen i skogen. Noterade ni punkt tre i citaten ovan? ”… skillnaden i intäkt mellan en röjd och oröjd skog kan uppgå till storleksordningen 50.000 kr per ha (nuvärde)”. Det visar sig att den kalkylen var gjord med 0 procents ränta! Noll procent. Hade en bankrådgivare gjort en sådan kalkyl utan att nämna räntan hade banken antagligen fått betala skadestånd för vårdslös rådgivning.

Bara pengar talar för gallring!

Publicerad i SKOGEN 2002

– Det finns bara ett enda argument för att gallra sin granskog: pengar. Gallring ger inkomster tidigt i beståndets omloppstid och det är bra i en ekonomisk kalkyl. Annars är det faktiskt mycket som talar mot gallring.

Ja, så provokativt uttrycker sig Sveriges färskaste grandoktor, Cristofer Wallentin, till SKOGEN. Han disputerade nyligen på en avhandling som just hette ”gallring av gran” (fast den var på engelska – och då hette den ”Thinning of Norway spruce”).

Cristofer Wallentin borde veta vad han talar om. Han har i fem års tid levt med grangallring. Följt ett antal gallringsförsök mycket noggrant. Läst många hundra forskningsrapporter om gran och gallring och skrivit en vetenskaplig avhandling på nästan 200 sidor.

– Tidiga inkomster är absolut inget dåligt skäl, tillägger han snabbt. Men om en gallring inte skulle ge ett ekonomiskt netto, så är det nog bättre att låta bli. Det lönar sig inte att betala för en gallring, för normalt blir det inte ett högre slutavverkningsnetto i en gallrad skog. Snarare tvärtom. I en ogallrad skog är det vanligen en högre volym och hela volymen kan tas ut med billig slutavverkningsteknik.

– Det finns en rad mer eller mindre slentrianmässiga argument för gallring, ni kan dem säkert själva säger Cristofer Wallentin och listar:

  • minimera självgallringen
  • grövre dimensioner i kommande gallringar och i slutavverkning
  • förbättra virkeskvalitén
  • öka motståndskraften mot skador från snö och vind

Sedan betar han av dem ett efter ett:

– Självgallring: En skog behöver aldrig gallras, den klarar sig bra ändå. Vist kan det bli lite självgallring, men det i princip bara klena träd som dör, och de är ju ekonomiskt ointressanta. Ja, man kan till och med se det som en gratis gallring – man blir av med träd som man annars hade fått betala för att få bort!

– Dimension? Ja, alla skogsutbildade har ju lärt sig att vi gallrar för att öka trädens medeldiameter. Det är förvisso sant, säger han. De enskilda träden växer bättre i en gallrad skog än i en ogallrad. Också de grövsta träden visar god respons på gallring.

– Men man måste hantera många klena träd för att få fram de grova. Gör en tankelek: Dela ett ogallrat 25-årigt granbestånd i två delar. Gallra ena halvan enligt dagens etablerade skötselråd, det blir två-tre gallringar. Låt den andra halvan stå ogallrad fram till slutavverkning. Mät upp stamvolymen på alla träd som avverkats under omloppstiden – både i gallringar och i slutavverkning. Jag är ganska säker på att det genomsnittligt över omloppstiden blir en grövre medelstam i det ogallrade alternativet.

– Virkeskvalitet: Visst kan vi genom att gallra bort fula träd förbättra kvaliteten i beståndet, och lägga tillväxten på önskvärda träd. Men det är i ungdomen vi har den stora möjligheten att dana trädens kvalitet, sett över omloppstiden är den möjligheten faktiskt allra minst i gallringsfasen.

– Vind- och snöskador: Ogallrade skogar är inte högriskobjekt för stormskador. Tvärtom, säger han med eftertryck. Vilka skogar står upp efter en storm? De ogallrade, det finns det många svenska och danska försök som visar!

– Snöskador då? Ja, till att börja med drabbar det främst den unga skogen. I medelåldern löper de gallrade skogarna en ökad risk de första åren efter ingreppet, sedan minskar risken jämfört med om skogen varit ogallrad för att åter öka efter nästa gallring. Sett över en omloppstid är det antagligen ungefär samma risk i gallrade och ogallrade skogar.

9 av 10 ogallrade träd stod upp efter Gudrun

– Risken att initialt efter gallring drabbas av storm- och snöskador belystes allt för tydligt i ett av mina försök. Det drabbades av Gudrun tre år efter gallringen. Det blev omfattande skador i de delar av försöket som gallrats hårt, 60 procent, mer måttliga skador i de delar som gallrats normalt, 30 procent, och minst skador i de ogallrade ytorna. Snöskador drabbade beståndet två månader senare och slog återigen hårdast mot försöksytorna med hårdast gallring. Blott tio procent av grundytan före Gudrun återstod i de hårdast gallrade ytorna när vind och snö härjat klart. Motsvarande siffror för normalt gallrade ytor var i genomsnitt femtio procent. Men på de ogallrade kontrollytorna återstod nio av tio träd.”

Skador vid gallring

Det tyngsta argumentet för att inte gallra är att man kraftigt minskar risken för att introducera rottickan via avverkningsstubbar samt att man slipper avverkningsskador på trädstammar och stödrötter – skador som också ofta blir en inkörsport för röta (om än av annat slag, vanligen blödskinn).

– Jag har följt upp ett antal praktiska gallringar, och det var slående hur mycket avverkningsskador det fanns, säger han. Givet den gamla skogsvårdslagens definition av en gallringsskada (”stor som en tändsticksask”) var skadenivån i 21 undersökta förstgallringar knappt 6 procent. I 12 senare gallringar var nästan 11 procent av träden skadade. Här var det framförallt körskador på rothalsarna. På den gamla skogsvårdslagens tid var detta oacceptabla nivåer – skogsägaren hade fått böta. Men i dag är lagen uppmjukad.

Gran tål det mesta

– Gallringsregimen i gran bör mer styras av ägarens aktuella ekonomiska situation samt risken för rotröta, gallringsskador och storm, än av dess påverkan på volymproduktionen, säger Cristofer Wallentin. Det är fascinerande hur tålig granskog är. Totalproduktionen av levande och dött virke blir i stort sett lika hög hur man än gallrar skogen, åtminstone inom rimliga gränser. Det visar den internationella forskningslitteraturen entydigt.

– I min forskning följde jag ett försök där så mycket som 60 procent av volymen hade gallrats bort. Det såg nästan ut som en slarvig slutavverkning. Det första året efter gallringen sjönk förstås tillväxten per hektar kraftigt, men redan det tredje året var skogens produktion per hektar lika hög som i den ogallrade kontrollen!

Var inte rädd för stickvägar

För några år sedan var det en debatt om stickvägar i svenskt skogsbruk. Forskare varnade för tillväxtförluster och vind- och snöskador i ett skogsbruk med breda stickvägar och tätt stickvägsnät. Cristofer Wallentin har en pragmatisk syn frågan, åtminstone i granskog, som han känner väl.

– Vi måste ju ha stickvägar – annars går det inte att få ut virke lönsamt. Och de kostar faktiskt inte så mycket i produktion. Träden närmast stickvägen växer så mycket bättre att de kan kompensera för en stor del av vägen.

– I mitt försök hade träden närmast stickvägen en mycket kraftig tillväxtökning redan efter två år. Jag tolkar detta som en kväveeffekt. Vi hade samlat allt ris i stickvägen, och när detta bröts ned så ökade mängden upptagbart nitrat och ammonium i marken. Det blev mer ”mat” till träden närmast stickvägen om man ska uttrycka det slarvigt, säger han. Vi kunde också se det här ökade kväveutbudet i jordprover.

– Men det här gäller förstås bara så länge som man inte kör sönder marken i stickvägarna. Blir det djupa hjulspår kommer inte trädens rötter åt kvävet från avverkningsavfallet och då blir det sannolikt tillväxtförluster av stickvägarna.

När man ändå gör stickvägar, så är det lika bra att göra dem så breda så att inte träden närmast stickvägen skadas, tycker han. I en stor sameuropeisk studie i Danmark, Sverige, Tjeckien, Österrike och Tyskland var tillväxtförlusten under den första tjugoårsperioden mellan 3 och 12 procent när man ökade stickvägsbredden från 3,5 till 5 meter. Sett över en hel omloppstid blir den procentuella förlusten ännu mindre.

Man behöver inte heller ha någon absolut torgskräck i en gallring, menar han. Om ett träd i stickvägskanten skadas, så är det lika bra att ta bort det. Det gör inte så mycket om det blir en liten lucka i skogen. De kringstående träden tar snabbt för sig av de extra resurser som erbjuds i form av näring och ljus.

Slutord från doktor gran:

  • Se varje enskild skogsskötselåtgärd som en del av en integrerad helhet och beakta vad de olika åtgärderna för med sig på såväl kort som lång sikt.
  • Plantera inte fler träd än nödvändigt, och detta kan vara färre än du tror. Med god kunskap om olika föryngringsåtgärder och biologiska omständigheters påverkan på snytbaggetryck, viltbetning, uppfrysning och insådd av naturlig föryngring kan (i den bästa av världar) stamantalet vid gallring förutses redan vid plantering.
  • Gallra gärna din skog, men bara om det ger ett positivt netto. Vill du ha en aktiv gallringsregim så torde det mest lönsamma vara tidig och hård gallring med tidigarelagd slutavverkning.
  • Lyssna inte för mycket på olika förståsigpåare som jag, tänk själv! Det blir säkert också bra…

Separatruta: Detta visste du inte om gran

Tillväxtökning redan första året

Cristofer Wallentins avhandling är full av ”roliga” och lite oväntade fakta. Ett exempel är att han i sitt gallringsförsök kunde registrera en tillväxökning på kvarlämnade träd redan det första året efter gallring. Tidigare har man trott att träden först måste bygga upp sin barrmassa, och det tar ju några år. Han tolkar den här omedelbara tillväxtökningen så att mer ljus kommer ner till barren längre ner på stammen. Fotosyntesen ökar i trädkronornas lägre delar, där det tidigare mest var skugga.

En annan oväntad uppgift är att tillväxten per hektar kan öka efter en gallring. Tidigare har man ansett att det generella mönstret är att tillväxten först sjunker några år efter en gallring för att sedan gå upp till kontrollnivån igen, när de kvarlämnade träden hunnit bygga upp sin barrmassa. Men noggranna mätningar visar att hektarproduktionen faktiskt kan klättra över 0-nivån under några år. Även det är en kväveeffekt, tror Cristofer Wallentin.

Hård gallring ger sämre stamform – det blir mer morötter av träden. Det har länge varit en etablerad sanning. Men i avhandlingen visar han att det är mer komplicerat än så. I hans försök blev stamformen förvisso sämre, men bara från stubbe till brösthöjd. Ovanför brösthöjd blev det tvärtom en något bättre stamform. Sett över hela trädet var formtalet i princip oförändrat efter hård gallring.

Separatruta

Två sätt att komma till samma skog!

En del av hans avhandling handlar om planteringsförband. Sett över en omloppstid blir det generellt ganska små skillnader i volymproduktion mellan t.ex. två och tre meters planteringsförband. Det är bara de första åren som en tätare ungskog växer bättre än en glesare. När skogen har slutit sig är tillväxten i princip oberoende av stamantalet. Men skogen sluter sig snabbare med ett tätare förband så man vinner tid.

– I ett försök lät vi höggallra skog som planterats med tre meters förband och samtidigt låggallra två resp. 2,5-metersförbanden på traditionellt sätt, säger Cristofer Wallentin. Det fascinerande var att skogen såg ungefär likadan ut på alla ytor efter gallringen. Det var i princip samma medeldiameter och samma kvalitet, mätt som grövsta kvist på rotstocken och andelen bottenstockar i kvalitetsklass 3 och 4.

– Det här är tankeväckande, säger han. Vi kunde alltså skapa ungefär samma bestånd på två helt olika sätt. Det ena sättet ger lägre föryngringskostnad – det är ju billigare att plantera färre plantor – och högre netto i förstagallringen. Det borde vara ekonomiskt intressant.

Dock utfärdar han en liten varning:

– Vid tre meters förband närmar man sig en nedre gräns. Blir det glesare sluter sig beståndet så sent, om alls, att det kan bli markanta tillväxtförluster.

Skogsafrika vaknar

Publicerad i SKOGEN 2008

I dag producerar Afrika mindre industrived än Sverige. Men det finns en jättepotential – och nu börjar Skogsafrika vakna.

”Skog och Afrika brukar mest beskrivas som elände. Korruption, erosion, förlust av biologisk mångfald, politiska risker, luddig lagstiftning och oklart ägande. Men det finns också stora möjligheter, säger Björn Lundgren, jägmästare och forskare med mångårig erfarenhet från framförallt Afrika. Det här kan bli en ny stor global vedbod.

Björn Lundgren är djupt engagerad i de globala skogsfrågorna. Han har bland annat byggt upp en organisation som kan liknas vid en mix av Skogs- och lantbruksakademien och Föreningen Skogen i Sverige. Den heter African Forest Forum och är ett nätverk för fri debatt och erfarenhetsutbyte. Man väljs in som personlig medlem och på egna meriter, inte som representant för ett land, en myndighet, ett företag eller en organisation.

– Många av Afrikas skogsproblem är politiska, säger han. De är skapade av människor och då kan de också lösas av människor. Alltfler länder börjar bli nu politiskt och ekonomiskt stabila. Samtidigt finns det enorma arealer som är lämpliga för skogsproduktion. Afrika kan bli världens nästa stora vedbod!

Det finns enligt Björn Lundgren fem stora områden söder om Sahara som är intressanta för skogsbruk; Västafrika, Kongobäckenet, Sydafrika, Miombo Woodlands i södra Afrika och Östafrikanska höglandet (se faktarutor).

Skogsbruk är mer än industrived

Det rena industriskogsbruket är i dag mycket begränsat. Men afrikanskt skogsbruk handlar om så mycket mer. Skogen ger brännved, mediciner, byggnadsmaterial, frukt och djurfoder.

Träkol är en jättemarknad som inte syns i den officiella statistiken. Jag roade mig med att göra en snabb kalkyl när jag senast var i Kigali, Rwandas huvudstad, berättar han. Kolonner med kärror med kol vällde in i staden varje morgon. Alla lagar här sin mat i en kolugn. Vi bedömde att träkolsmarknaden måste omsätta minst 25 miljon dollar årligen, bara i Kigali.

De afrikanska problemen

Det finns en del hinder för skogbruk i Afrika, säger Björn Lundgren och pekar ut tre tunga faktorer:

  • Ägandefrågan är ofta oklar. Det finns brukningsrätter på olika sätt, men ingen strikt äganderätt som vi känner den. Det går inte att sälja marken, och därmed inte heller att belåna den. Det är inte så roligt att göra långsiktiga investeringar, som att plantera träd, om man inte vet om man har kvar brukningsrätten om tio år.
  • Politisk risk. Det är fortfarande risk för totala kollapser – även om riskerna nu minskar i takt med att allt fler länder faktiskt lyckas införa demokrati och samtidigt skapa ekonomisk tillväxt. Den här riskerna fick några svenska skogsföretag bittert erfara under 1970-talet. Det var (som vanligt) fiberbrist i Sverige och SCA satsade då på en massafabrik i Kamerun i Västafrika, Korsnäs anlade en fiberplantage i Liberia och Stora en plantage i Gabon. Sedan blev det politiskt kaos i delar av regionen – i dag finns det inget kvar av de svenska satsningarna. Svenskt skogsbruk brände fingrarna för afrikanska äventyr för lång tid framåt.
  • Korruption lurar alltid runt hörnet. Skogstjänstemän har ofta dåligt rykte – de anses vara mutkolvar!

 

Skogsafrika om 20 år

Hur ser då Skogsafrika ut om 20 år? Ja, det går bra i många länder nu, tvärtemot vad vi läser i tidningarna, säger han. Det är hög ekonomisk tillväxt. Det här är en möjlighet för skogen.

I Kongobäckenet kommer det fortsätta som i dag, men förhoppningsvis mer ansvarsfullt, säger han. Det händer nu en del positiva saker: Det har bildats ett nätverk för ”ansvarstagande koncessionärer”. För att bli certifierad måste man ta hänsyn till miljön och till sociala faktorer. Dessutom har staterna börjat samarbeta på regeringsnivå för ett ansvarsfullt nyttjande av skogen.

Det är svårt att tänka sig några skogsplantager här. Tillväxtpotentialen finns, men området är fortfarande politiskt instabilt. Dessutom är det nog politiskt omöjligt att avverka ursprunglig regnskog och ersätta den med monokulturer av t.ex. eukalyptus.

Däremot kommer det säkert att anläggas en hel del industriplantager i andra områden, framförallt i Miombo Woodlands. Här finns en jättepotential för industriskogsbruk, menar han. Man kan odla både eukalyptus och tall. Man kommer inte upp i Brasiliens klass, där växer skogen nu mer än 50 kubikmeter per hektar och år när det går bra. I Miombo är det en torrtid när skogen inte växer. Men även om man bara skulle få hälften, så är det ändå en imponerande produktion för en svensk skogsman!

Utländska företag har börjat anlägga nya skogsplantager i bland annat Moçambique, Tanzania och Angola. Japanska intressen ligger långt framme, och har erbjudit Tanzania att renovera två djuphamnar för att kunna exportera rundvirke och flis hem till Japan.

Sverige är också med, Svenska kyrkan genom Västersås stift driver ett av de största plantageprojekten. 100 000 till 150 000 ha ska planteras med eukalyptus och tall i norra Moçambique. Man samarbetar med lokala kyrkor och universitet.

”Sedan tror jag att de privata småskaliga initiativen i Östafrika kommer att öka, säger han.

Energiproduktion kommer också att öka i betydelse. 80 procent av alla träd som avverkas i Afrika i dag går till inhemsk energiproduktion. Behovet kommer att öka. Kanske kan det till och med bli en export av förnybar energi till Europa

Sammanfattningsvis: Går det bra kan skogen bidra till ekonomisk tillväxt – lokalt kan den bli viktig, men samtidigt ska man vara realist: skogen kan aldrig ensam vara lösningen på Afrikas problem. Tyvärr.

Siffror om Afrikas skogar

(ur Skogsstatistisk Årsbok 2007, som poängterar att siffrorna är mycket osäkra)

  • I Afrika finns 635 miljoner hektar som klassas som skog. Det är 16 % av världens skogsareal. Till detta kommer 400 miljoner hektar ”buskskogsmark”
  • I Afrika produceras årligen 69 miljoner m3fub industrived (12 miljoner m3fub barr, merparten i Sydafrika, och 57 miljoner m3fub löv. Produktionen av industrived är lägre än den svenska
  • Dessutom produceras nästan 600 miljoner m3fub brännved och kol i Afrika

 

 Område för område

Kongobäckenet

Merparten av Kongobäckenet består av ursprunglig regnskog. I den allmänna debatten sägs den minska i förfärande takt, men enligt statistiken finns det i stort sett lika mycket skog i dag som för 40 år sedan.

Det avverkas en hel del värdefullt sågtimmer. Merparen exporteras som rundvirke till Europa. Området har länge varit politiskt instabilt. Utländska investerare har inte vågat bygga upp några sågverk på plats.

Avverkningarna sker på koncession, företagen, ofta europeiska, betalar för rätten att få avverka träd inom ett område på kanske 30 000 hektar eller 100 00 hektar under ett antal år.

Västafrika

I Västafrika går det en gradient från söder till norr. I söder, vid kusten, är det mycket hög nederbörd, och upp mot södra Sahara är det mycket torrt. En bit in från kusten finns en bördig mellanzon. Området är extremt tättbefolkat och välståndet stiger snabbt.

Det finns redan en del industriskogsplantager – och det finns plats för fler. Men det kommer nog inte att påverka världsmarknaden så mycket. För den viktigaste drivkraften här är att försörja den inhemska befolkningen. När välståndet stiger kommer konsumtionen av skogsprodukter att öka.

Sydafrika

Sydafrika är det enda afrikanska landet som har en väl utbyggd skogsindustri, ja, skogsföretaget Mondi är en av de största aktörerna i världen i dag.

Skogen är koncentrerad till de östra delarna av landet. Här finns stora plantager med framförallt tall, men även en del eukalyptus.

Skogsbruket har det tufft nu i Sydafrika. Det är svåra konflikter om marken. Många anser att skogen stjäl mark och framförallt vatten från jordbruket. Det är politiskt omöjligt att öka skogsarealen – snarare kommer den att minska.

Miombo Woodlands

I Miombo Woodlands finns tropiska och subtropiska lövskogar som sträcker sig i ett bälte från Angola i väster till Tanzania/Moçambique i öster. Det är hundratals miljoner hektar.

Det är inga regnskogar, det är en utpräglad torrperiod då träden fäller sina löv. Men det är inte heller savann – skogen är tätare än så. Träden är 15 till 20 meter höga och som en snitt står här 100 till 150 m3sk per ha.

Merparten av området är glest befolkad, framförallt därför att tse-tseflugan trivs bland träden. Den bär med sig en parasit som dödar boskap och sprider sömnsjuka.

Östafrika

Högländerna i Tanzania, Kenya, Uganda och Rwanda är oerhört tätbefolkade. Marken är bördig, överallt bedrivs det jordbruk. Men när man flyger över landskapet, så ser det nästan ut som skog. För alltfler bönder odlar nu träd – som en gröda bland andra grödor. På ett hörn av täppan har man några träd som man kan sälja som ved eller träkol. Ja, det finns till och med en massaindustri som i huvudsak försörjs med sådant här ”täppvirke”.

Om Björn Lundgren

Björn Lundgren har varit generaldirektör för World Agroforestry Centre (ICRAF) i Nairobi, och VD för IFS, ett institut som samordnar forskning kring biologiska resurser i utvecklingsländer. Sedan år 2000 ägnar sig åt styrelse- och kommittéuppdrag, rådgivning till institutioner och program, konsultverksamhet m.m. Allt med internationell inriktning.

 

 

Alla borde träffa Thomas Tidholm!

Publicerad i Skogssällskapets tidning  Skogsvärden hösten 2010

Alla blivande jägmästare och skogstekniker borde få träffa Thomas Tidholm. Han är inte bara välkänd författare – han är dessutom en kunnig och vass kritiker av skogsbruket. En träff med Thomas ger tänkvärda perspektiv som går stick i stäv med skogsbrukets självbild – den att man är en snäll, samhällsnyttig välståndsmotor. Tvärtom – i Thomas Tidholms värld är skogsbruket sinnebilden för den aningslösa Girigheten!

Thomas Tidholm skräder inte orden när Skogsvärden träffar honom en dag sent i augusti på hans torp i Arbrå utanför Hälsingland. Han är djupt kritisk – det blir lite som en undergångsprofetia. Dessutom framförd med en välformulerad gammeltestamentlig vrede.

– Jag har sett hur skogen har förändrats under de 40 år jag har bott här, berättar han. Där jag förr kunde gå upp till fäbodarna längs uråldriga stigar genom gammal skog är det nu bara sönderkörd mark och ogenomtränglig slyskog. Stigarna är borta för alltid och ungskogen genomkorsas av skogsvägar.

– Det moderna skogsbruket är ett övervåld mot naturen. Ett hygge är alltid våld. Och våld är alltid fel! Det är ett övergrepp

Det märks att han är författare. Han kryddar sitt språk med starka bilder och liknelser.

– Det är som en ockupation, säger han. Skogsbruket har självsvåldigt tagit kommandot över ett helt ekosystem. Inställningen är att ”vi tar det vi vill ha. Det är vår rätt”. Skogsbrukets värld är bara pengar – naturen har inget egenvärde för den.

– Man pratar alltid om skogens stora bidrag till vårt ekonomiska välstånd. Men det handlar trots allt bara om tre procent av vår BNP. Skogsnäringen tillför Sverige mindre pengar än turistnäringen. Och vem vill turista i ett kalhugget landskap?

– Tänk på alla skönhetsvärden vi förlorar. Finns det något vackrare ord än glänta? Den lilla luckan i skogen där ljuset mjukt sipprar ner. Inte blir det några gläntor i de nya skogarna.

Han är gammal älgjägare, men slutade jaga för några år sedan.

– Förr var det avkoppling för själen att sitta i skogen och lyssna och vänta. Nu riskerar man att hamna man på ett pass på ett blåsigt, risigt och sönderkört hygge och blir bara förbannad.

– Tusentals arter hotas av skogsbruket – experterna säger att den biologiska mångfalden hotas – men jag kallar det för ett krig mot själva Livet. Samma krig som bedrivs över hela planeten just nu.

– Visst finns det regler om naturhänsyn i skogsvårdslagen. Men de är ju närmast ett skämt. Det finns inga sanktioner – ingen kan straffas för att man bryter mot reglerna.

– Nej, skogsbruket idag har förlorat all rimlighet – och då menar jag rimlighet både som tekniskt och moraliskt begrepp.

Thomas Tidholm har blivit en av skogsbruket största och mest välformulerade kritiker. Han sitter med i styrelsen för föreningen ”Skydda Skogen”. Det var de som i våras lämnade över ett forskarupprop till Riksdagen. I uppropet kräver bl.a. ett par hundra miljöforskare att 20 procent av den svenska skogen måste skyddas mot skogsbruk för all framtid. Det är ett upprop som har förbigåtts med stor tystnad av den svenska skogsnäringen…

Men Thomas – och Skydda Skogen – vill inte bara skydda mycket mer skog än vad vi gör i dag. Han menar att vi också måste sköta de resterande 80 procenten med mycket större hänsyn till miljön. Då finns det inte plats för några kalhyggen. Kalhygget är en styggelse mot naturen. Som tur är finns alternativ.

– Vi ska förstås bruka skogen, men då ska vi ta ut värdefulla träd som har fått mogna. Gallra och bläda som bonden brukade sin skog förr i tiden. Kontinuitet är viktigt – i en riktig skog ska det alltid finnas träd i olika åldrar och stadier.

– Vi måste få en diskussion om äganderätten, menar han. Den är aldrig 100-procentig. Bara för att någon äger en bit mark har man inte rätt att förstöra den. Man äger ju inte skogens fåglar, insekter, lavar. Och då har man väl inte heller rätt att hugga ner deras livsmiljö.

– Sverige har dessutom i FN förbundit sig att bevara arter och deras livsmiljöer. Det lever vi inte alls upp till idag.

Så där sitter vi i ett par timmar. Jag känner gång på gång ett nästan fysiskt behov av att försvara skogsbruket. ”Så illa är det väl ändå inte”. ”Dagens maskiner är ju så små och smidiga”. ”Naturhänsynen är ju mycket bättre i dag än för tjugo år sedan”. ”Hyggena är mindre”. Men jag behärskar mig. Uppdraget är att porträttera Thomas Tidholm, inte övertyga honom om att han har fel. Dessutom är han nog svår att övertyga…

Vi skiljs som vänner, tror jag i alla fall. I bilen på väg hem genom södra Norrland funderar jag på vad han har sagt. Vem är Thomas Tidholm? Är han bara en äldre man som minns sin barndoms skogar – och kanske egentligen saknar barndomen mer än barndomens skog?

Eller är han en profet som ligger före sin tid? Konstnärer anses ju kunna läsa samtiden – och därmed framtiden – bättre än vi andra. Är han föregångare till en ny storskalig skogsdebatt? För visst har han en del poänger:

  • Skogsbruket har sedan 1950-talet genomfört en gigantisk omvandling av skogslandskapet – egentligen utan någon större diskussion, åtminstone inte sedan 1970-talets kalhyggesdebatter.
  • All modern skog är inte rolig, för att nu ta till ett understatement. Och tråkigare kommer den att bli i takt med att omloppstiderna kortas.
  • Det blir alltför ofta markskador efter en avverkning – och de ser definitivt inte roliga ut.
  • Många arter är hotade av skogsbruket – även om man kan diskutera antalet.

Nostalgiker eller profet? Tyvärr, jag kan inte ge svaret. Men det är viktigt. För är han poet kanske han förebådar en ny het skogsdebatt, som kan ge nya, hårdare restriktioner för skogsbruket?

Då gäller det för skogsbruket att vara proaktiv. Lyssna på vad han säger. Erkänna de poänger han har – och försöka anpassa verksamheten för att minimera skadeverkningarna.

Om det å andra sidan bara är gammelmansgnäll så är det bara att fortsätta ett negligera honom och hans medkritiker.

Men oberoende av vilket är det nyttigt för alla som ska verka i skogsbranschen att ge sig tid att lyssna på hans budskap. För han är inte en ensam galning. Skydda Skogens upprop har undertecknats av ett 40-tal organisationer, bl.a. SNF. Det finns en klangbotten för kritik mot skogsbruket ute i samhället. Och med det perspektivet är det klokt – och roligt – att lyssna på Thomas Tidholm. För han är välformulerad och osvenskt tydlig – han söker inte ett ängsligt samförstånd. Han fäktar vilt med det svärd han har – pennan! För att försvara något han tror djupt på – Naturen.

Läs mer:

På Thomas Tidholms webplats på Internet finns artikeln ”Skogen som drängstuga”. Den borde ingå som obligatorisk kurslitteratur på Skogis. Adressen dit är:

thomas.tidholm.se/texter/skogen-som-drangstuga/

Där finns bland annat meningar som: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.”

Om Thomas Tidholm

Poet och författare. Född i Örebro 1943.

Han har sedan 1966 givit ut ca femton diktsamlingar, skrivit lika många teaterpjäser, en roman och ca 30 barnböcker. Har även varit verksam som fotograf och som musiker i bandet Pärsson Sound, sedan omdöpt till International Harvester.

Sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland, ibland i Stockholm.

Skogsplantering dålig U-hjälp

Publicerad i SKOGEN mars 2004

Vi är nog många som har trott att skogsplantering måste vara det perfekta U-landsbiståndet. Tänk att kunna hjälpa världens fattiga att plantera träd som ger inkomster och underlag för små lokala industrier. Som skyddar mot solens hetta. Som stoppar ökenspridningen. Som underlättar livet för de miljontals kvinnor som tvingas lägga allt mer av sin tid på den ständiga jakten på ved.

Men den här idylliska bilden punkteras av Reidar Persson, skogsforskare som arbetat hela sitt liv med de globala skogsfrågorna. Han har nyligen sammanfattat sina erfarenheter av 30 års U-landsskogsbruk i boken ”Assistance to forestry”.

– Min erfarenhet är att skogen inte kan lösa världens fattigdomsproblem, säger han.

För 20-30 år sedan satsade Sverige mycket på skogligt bistånd. Vi gav stöd till byskogsprojekt, industriplantager och småskaliga skogsindustrier i ett tjugotal U-länder. Som mest var ett 100-tal svenska skogsexperter ute på olika projekt samtidigt. Kanske styrdes vi av vår egen historia? Den svenska skogen var ju den hävstång som under 1800-talet lyfte oss från fattighus till välfärdssamhälle. Då måste väl skogen kunna få samma roll i U-länderna, trodde vi då.

Fattigdomsbekämpning

I dag satsar SIDA mycket lite på rent skogligt bistånd. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för det svenska biståndet. Vi skall underlätta livet för de 1,2 miljarder människor på vår jord som i dag tjänar mindre än 1 dollar om dagen. 900 miljoner av dessa bor på landsbygden.

– Att plantera industriskog i plantager kan förvisso vara mycket lönsamt. Men det minskar inte de fattigas fattigdom, säger Reidar Persson. Pengarna hamnar nästan alltid i de redan rikas fickor. Det blir ingen spridning av välståndet. Därför går det inget bistånd till sådana stora projekt längre

Det finns fortfarande en del skogliga inslag i projekt för landsbygdsutveckling. Men det är inte mycket. En viktig orsak är att människorna ute i byarna inte själva prioriterar skog. I dag strävar vi efter ett lokalt inflytande i biståndet. Då hamnar skogsplantering oftast långt ner på byarnas ”önskelista”. Skogsbrist är inte människornas mest akuta problem. Skolor, vatten och hälsovård är viktigare.

Vedbrist en överdrift

Det här kanske förvånar många svenskar. Vi har ju hört om den globala bristen på brännved. Hur kvinnorna tvingas gå allt längre för att samla in sin dagliga ved.

– Vedbristen har varit en seglivad myt i biståndsvärlden, säger han. Den ”uppfanns” av några forskare på 1970-talet. De förlängde kurvorna för befolkningstillväxt och avskogning och såg då att ved snart skulle bli en bristvara i tredje världen.

Larmrapporten fick ett fantastiskt genomslag. ”Den glömda energikrisen” var en enkel och lättfattlig bild som allmänhet, politiker och biståndsorganisationer ”tände på” direkt. Det startades massor med biståndsprojekt, där man skulle anlägga gemensamma vedskogar nära byarna. Många av dessa projekt misslyckades. För vedbrist är inget generellt globalt problem. Börjar det lokalt bli ont om ved, så hittar människorna på nya lösningar. Man börjar spara energi. Man hittar nya vedkällor. Utnyttjar andra bränslen. Börjar anlägga kommersiella vedskogar. Snart uppstår en ny balans, enligt Reidar Persson.

Ökenspridningen var en annan enkel lättfattlig hotbild som ledde till många biståndsprojekt på 1970-talet. Öknarna skulle stoppas med träd.. Men även det larmet visade sig vara en överdrift. Öknarna växte inte så dramatiskt som forskarna hade trott, och i dag förekommer det knappast något bistånd alls till skogsplantering för att stoppa öknarna – även om Kina lär fortsätta bygga en ”grön mur” mot öknen – men då är det mest buskar som planteras.

Många fattiga beroende av skogen

– Skogen är ingen genväg från fattigdomen, säger han. Å andra sidan är skogen viktig för många människor som redan är fattiga. I Indien finns det t.ex. minst två miljoner s.k. headloaders, kvinnor som lever på att plocka grenar och kvistar i skogen och sälja som ved i städerna. De är naturligtvis helt beroende av skogen för att inte bli ännu fattigare. Utan skog försvinner deras enda inkomstkälla. Men skogen kan inte häva deras fattigdom.

I många länder söder om Sahara är skogen viktig i dag. I 24 afrikanska länder svarar skogen för mer än fem procent av BNP. Men även här är det oftast de redan fattiga som lever i och av skogen.

Uthålligt skogsbruk inte alltid bästa lösningen

I biståndsvärlden är det inne att prata om ”uthålligt bruk av naturskogar”. Teorin är enkel: Man avverkar de värdefulla träden selektivt och låter resten stå kvar. Så kommer man tillbaka efter 20-30 år och avverka de träd som då vuxit sig värdefulla – alltså en form av blädning.

– Jag är inte säker på att detta alltid är lönsamt – om man ser på alternativen, säger Reidar Persson. I Sverige kan ju skogsmarken bara användas till skog, eftersom vi har för mycket sten och för fattiga marker. Men i tropikerna kan man ofta använda skogsmarken till bete. Eller plantera oljepalmer, som är en mycket lönsam gröda. Eller gummiträd. Den ekonomiska verkligheten är att alternativen oftast är avsevärt mer lönsamma än fortsatt skogsbruk. Man behöver inte tycka om det, men så är det.

Dessutom: ett icke uthålligt skogsbruk är ju alltid mer lönsamt på kort sikt än ett uthålligt. Uthålligt skogsbruk förutsätter en viss politisk ”ordning och reda” vad gäller lagar och ägande. Annars är det säkrare att hämta hem pengarna från skogen omedelbart.

Varför fungerade det i Sverige?

Hur kunde då skogen få en så tung roll i U-landet Sveriges ekonomiska uppsving under 1800-talet, när det är så svårt i dagens U-länder? Han pekar på två faktorer: Vi hade privata skogsägare. Skogsbolagen var tvungna att betala dem för virket, och det gav automatiskt en välståndsspridning i samhället. I t.ex. Indonesien är det staten som anser sig äga all skog. När naturskogen avverkas hamnar alla pengar i statens – eller några redan rika skogsbolags fickor. Nästan inga pengar spiller över till de fattiga.

För det andra: Våra skogsexploatörer återinvesterade sina vinster i Sverige. Man byggde upp skogsindustrier inom landet. Det berodde på att vi hade ett gynnsamt investeringsklimat. Korruptionen var måttlig. Vi hade klara lagar och regelverk. Investerarna visste att ingångna avtal skulle hållas och att staten försvarade och garanterade äganderätten. Så är det inte alltid i dagens U-länder, säger Reidar Persson.

Små projekt kan ge mycket

Det är en komplicerad bild han ger av det skogliga biståndet. Men den är inte alltigenom mörk.

– Landsbygdsutveckling är en nyckel för fattigdomsbekämpningen, säger han. Här kan skogen få en större betydelse än vad den har i dag.

Och så tror han på små ”vassa” skogsprojekt. Det handlar inte om att plantera skog eller anlägga skogsindustrier, utan att hjälpa myndigheterna i U-länderna att utveckla sin skogspolitik och regelverken kring skogen.

– Finns det inte klara politiska spelregler så klarar sig inte skogen, oberoende av hur mycket pengar vi ger. I rätt politiskt och ekonomiskt klimat, behövs det oftast inga biståndspengar för skogsplantering – det blir skog ändå.”

Faktaruta

Reidar Persson

Jägmästare 1967

Arbetade 1968 till 1972 på FN-organet FAO i Rom

Biståndsarbete i Laos 1979-1983

SIDA 1983-1997

CIFOR (forskningsinstitut som arbetar med tropiskt skogsbruk i Indonesien) 1997-2000

Sveriges Lantbruksuniversitet 2001-

Trender i världens skogsägande

Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.