Publicerad i SKOGEN 2008

Tänk en värld helt utan inflation. Är då en hundralapp lika mycket värd om 75 år som i dag? Ja, det verkar vi tro i skogliga kalkyler och i rådgivningen till skogsägare. Investeringar som tål 2,5 procents ränta i reala termer är lönsamma, säger vi.

 Men då glömmer vi att våra barn och barnbarn förhoppningsvis är betydligt rikare än vad vi är idag. De blir då inte alls lika glada för hundra kronor extra. Det här ska man ta hänsyn till när man beräknar den långsiktiga räntan säger nationalekonomerna. Räntan kommer då lätt upp på nivåer som är klart besvärliga för en svensk skogsvårdare …

När detta skrivs känns frågan om räntan lite irrelevant, det erkänns. USA har i praktiken infört 0-ränta, och med så låg ränta blir nästan allt lönsamt.

Sternrapporten Men diskonteringsräntan har varit högaktuell i andra sammanhang de senaste åren. Ni kanske minns Sternrapporten. Den skrevs på uppdrag av den brittiska regeringen av ekonomen Sir Nicholas Stern. Dess slutsats var att det är mycket billigare att ta kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser i dag än att betala för klimatskadorna i framtiden.

Rapporten fick ett stort genomslag i massmedia och många debattörer hänvisar i dag till den när de kräver snabba, kraftfulla klimatåtgärder.

Men Stern har också fått mycket kritik, bland annat för att underskatta kostnaderna för att minska utsläppen och överskatta värdet av framtida klimatskador.

Låg ränta Men en faktor har upprört många ekonomer extra mycket. Det är Sterns val av diskonteringsränta. För naturligtvis måste han, precis som alla andra som ska jämföra kostnader och intäkter som ligger långt från varandra i tiden, räkna med en ränta. Stern valde 1,4 procent.

Det är långt under de räntenivåer som används för andra långsiktiga investeringar. En av de fackekonomer som ”gått i taket” är Sir Nigel Lawson, finansminister i Storbritannien 1983 till 1989. I den riktigt roliga boken An appeal to reason (En vädjan till förnuftet) säger han att det brittiska Finansministeriet kräver att en långsiktig offentlig investering ska klara en ränta på 3,5 procent för att överhuvudtaget ha en chans (Norge lär räkna med 4,5 procent, Danmark med 6 procent och Frankrike med hela 8 procent). Världsbanken kräver 8 till 10 procent för utvecklingsprojekt, även för sådana som sträcker sig över 100 år eller mer, som infrastruktur och utbildning, skriver han i sin bok.

Den internationellt kände Harvardekonomen Martin Weitzman har i en debatt med Stern hävdat att 6,0 procent är en betydligt rimligare diskonteringsränta för långa investeringar. Enligt referaten från debatten är de båda ekonomerna helt överens om hur en långsiktig kalkylränta ska beräknas. Den består av två variabler:

1. En ”ren ränta”, som motsvarar människors preferens för ”pengar i dag jämfört med pengar i morgon”. ”Människor värderar en marmeladburk mer i dag än i morgon”, som Nigel Lawson uttrycker det. Stern sätter denna rena ränta till 0,1 procent per år, Weitzman 2 procent – allt i fast penningvärde, i nationalekonomernas värld finns ingen inflation.
2. Den andra variabeln beskriver Nigel Lawson så här: ”En fattig man värderar en marmeladburk högre än en rik”. Och vi kommer alla att bli allt rikare i framtiden, det är faktiskt Stern och Weitzman överens om. Här är skillnaden mellan de två ekonomerna dessutom inte så stor. Stern säger 1,3 procent per år, Weitzman 2 procent. Om vi räknar med 2 procent, så kommer den som tjänar 100 000 kr i dag att tjäna 102 000 kr om ett år, 150 000 kr om tjugo år och 440 000 kr om 75 år. Återigen: vi pratar inte inflation, det är en real välståndsökning i fast penningvärde. Säg att du tjänar 100 000 kr i dag och gör en investering som ger 10 000 kr om 75 år. Det låter ganska mycket, det är 10 procent av en årsinkomst i dag. Men när pengarna faller ut gör den allmänna välståndsökningen att de   10 000 kronorna bara är två procent av din inkomst då. Troligen blir du mindre glad för det och det är denna avtagande glädje av mer pengar som gör att man i samhällsekonomiska kalkyler inte bara kan räkna med den rena räntan. Man måste ta hänsyn till inkomstutvecklingen per capita också. Sedan värderar de två ekonomerna det här lite olika. Stern nöjer sig med att multiplicera den framtida inkomstökningen med faktorn 1. Weitzman väljer 2 och ger därmed ökad tyngd åt argumentet ”den som redan har blir inte lika glad för mer”.

På detta sätt kommer Weitzman fram till 6,0 procents diskonteringsränta (2 procent ren ränta plus 2 procents inkomstökning multiplicerat med faktorn 2). Det ligger inom den nationalekonomiska mittfåran, säger han. Stern kommer bara till 1,4 procent (0,1 procent ren ränta plus 1,3 procent för inkomstökning).

Debatten har delvis fått moraliska övertoner. Sternfalangen menar att vi med en låg ränta tar ansvar för våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns välstånd.

Kritikerna menar tvärtom att det är omoraliskt att satsa så mycket på framtiden så att vi tvingas strunta i dagens alla problem. Nigel Lawson jämför med en Mrs Jellby i en Dickensnovell. Hon är så engagerad i att hjälpa Afrikas fattiga barn att hon missköter sina egna.

Valet av ränta i klimatdebatten kompliceras ytterligare av att en del menar att man överhuvudtaget inte kan tänka i ekonomiska termer när hela mänskligheten är hotad. Och det kanske är rätt. Därför lämnar vi det svåra klimatet och går över till den trygga svenska skogen. Men vi tar med oss räntetankarna …

I skogen har vi 2,5 procents ränta…. I skogliga investeringskalkyler är i dag 2,5 procents kalkylränta något av en branschstandard.

Den används till exempel i LRF Skogsägarnas informationsmaterial Kraftsamling Skog. Det är över Sterns nivå, men också långt under de nivåer som används för andra långsiktiga investeringar.

Varför har man då valt så låg ränta i skogen? Ja, den enkla sanningen är att skogen inte tål mer. Redan vid tre procent är mycket av det vi av tradition gör i skogsvården olönsamt på svagare marker. Och vid fyra procent lönar sig dagens skogsvårdsmodell inte ens på de riktigt goda granmarkerna.

Det finns ett antal ”klassiska” argumenten för en låg skogsränta: låg bankränta, låg risk, inflationssäker placering och skatteeffekter är de vanligaste. Då går det att räkna sig fram till en nivå som ligger i närheten av Weitzman’s ”rena” ränta. Men det fanns ju en faktor till: den allmänna inkomstökningen. Den pratar ingen om i skogen. Vi verkar tro att en skogsägare ska bli precis lika glad för en krona extra om 75 år som i dag. Trots att den rimligen då bara kommer att vara en bråkdel av ägarens inkomst i reala termer. Är det rimligt?

Vägverket räknar med fyra procent I Sverige finns det ingen officiellt fastlagd diskonteringsränta för långsiktiga offentliga investeringar. Men Vägverket och SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) räknar med fyra procent i samhällsekonomiska kalkyler – när man till exempel ska se om det lönar sig att bygga en ny bro eller motorväg. Man har övervägt att sänka nivån, men en expertgrupp beslöt så sent som i fjol att behålla fyra procent tills vidare.

Staten ska nu genom Skogsstyrelsen använda offentliga pengar för att övertala skogsägarna att satsa extra på sina skogar för att öka tillväxten. Har någon sett några samhällsekonomiska analyser av detta? Nej, vare sig skogsutredningen eller regeringens proposition ger sig ut i det träsket. Och det är nog klokt. För då skulle man tvingas bestämma en diskonteringsränta, och Vägverkets ränta skulle snabbt knäcka entusiasmen. Samtidigt vore en annan ränta svår att motivera. Varför fyra procent för en motorväg och två för en granplantering? Vitsen med en gemensam ränta är just att man ska kunna jämföra olika alternativ på ett rättvist sätt.

Företagsekonomiskt blir det ändå tokigare. Där anser Vägverket att man bör räkna med 6,5 procents ränta – återigen i reala termer. Det är faktiskt mer än dubbelt så hög ränta som överhuvudtaget tillåts i Skogsägarnas och Skogforsks nya beräkningsverktyg i Kunskap Direkt på internet. Där har man satt ett tak på tre procent för skogliga kalkyler!