Publicerad i ”SkogsEko” 2001 . Foto: Sami Keinänen

Middagen var klar. Dags för konjak. De två vännerna drog sig tillbaka till biblioteket.

– Marknadsekonomi, inledde Ekonomen, som han oftast brukade nuförtiden. Marknadsekonomi är lösningen. Den fria marknaden har skapat en bättre värld. Aldrig har framtiden sett mer hoppfull ut än idag. Aldrig har så många människor haft det så materiellt bra. När människorna får göra sina egna val, så blomstrar ekonomin. Borta är planekonomi och kommandoekonomi.

– Ja, sade Jägmästaren och höll för ovanlighets skull med. Förr skulle staten styra allt. Ta bara det där med skogsvårdslagen. Det är bara några år sedan som staten i detalj reglerade skogsbruket. Det var plikt på att röja, plikt på att gallra, plikt på att slutavverka. Kalavverkning var den enda tillåtna avverkningsformen. Ja, staten bestämde till och med var plantorna skulle komma från. Men allt det där är gudskelov borta.

Är det? frågade Ekonomen med ett illavarslande leende. Är inte återväxtplikten kvar?

– Men det är en helt annan sak, svarade Jägmästaren med en lättad suck. Han var på hemmaplan. Kvällens diskussion skulle gå bra.

– Varför har vi återväxtplikt egentligen? frågade Ekonomen.

Jägmästaren tvekade ett ögonblick. Skulle han börja med de ekonomiska eller de moraliska argumenten? Han valde de ekonomiska. Det var ju trots allt en ekonom han pratade med.

– Jo, skogen är en real tillgång. Den kommer alltid att öka i värde. Hittills har investeringar i skog alltid förräntat sig bra.

– Hur bra då, avbröt Ekonomen.

– Ja, uppåt tre-fyra procent. I realränta. Alltså över inflationen.

– Jaha, svarade Ekonomen. Nu märktes det att han fått blodvittring. Jaha, upprepade han. Samhället tvingar alltså den enskilde skogsägaren att plantera därför att det är bra för hans/hennes privatekonomi. Med samma resonemang skall vi också tvinga privatpersoner att satsa på aktier. Det har ju också hittills alltid lönat sig på lång sikt.

– Förresten, fortsatte Ekonomen. Jag såg en skoglig investeringskalkyl häromdagen. Faustmanns formel hette den. Jag förstod den inte riktigt.

– Den förklarar jag lätt, avbröt Jägmästaren snabbt, nöjd med att fortfarande vara på hemmaplan. Man utgår från värdet på skogen när man avverkar den. Och så jämför man med planteringskostnaden. Och så ser man vilken ränta det motsvarar på 100 år. Det brukar bli mellan två och fyra procent, beroende på markens bördighet. Här lät Jägmästaren påtagligt säker. Som han brukade när han var lite osäker. För han minns att det var något med evig upprepning också. Men det hade han aldrig riktigt förstått. Han var lättad när Ekonomen gick vidare på ett annat spår.

– Jaha, sade Ekonomen. Men den kalkylen förutsätter väl att det inte blir någon skog alls om man inte planterar. Men jag såg en artikel häromdagen att det alltid blir skog i Sverige. På alla marker, utom de allra mest fjällnära. Man får vänta lite längre, och skogen blir lite glesare. Men minst halva tillväxten får man säkert, trodde författaren. Kan det stämma?

Nja, sade Jägmästaren osäkert, och undrade för första gången om det här verkligen hans hemmaplan. Vad jag vet så finns det inga försök där man lämnat skogen vind för våg efter avverkning. Så det är svårt att räkna på det. Men visst blir det träd på de flesta marker. Det har du nog rätt i.

– Så du menar att man tvingar skogsägarna att plantera, trots att ingen vet vad som händer om man inte gör det? Nu lät Ekonomen irriterad. Ponera att skogsägaren får halva skogsproduktionen gratis utan plantering. Då är det bedrägligt att räkna Faustmann på hela intäkten. Nej, i en hederlig kalkyl skall hela kostnaden för planteringen ställas mot halva intäkten från framtida avverkningar. Och räknar man på det sättet, så blir det inte mer än någon enstaka procents förräntning på de pengar som skogsägaren tvingas att satsa.

– Ja, medgav Jägmästaren. Men det är nog inte för skogsägarens privata ekonomi som vi har en återväxtplikt. Det är för samhällets. Tänk på att skogsindustrin är oerhört viktig för det svenska välståndet. Och inte kan vi ha en skogsindustri om vi inte har någon skog. Jägmästaren var nöjd med argumentet. Det hade lite av den bitande ironi, som han alltid beundrat Ekonomen för.

– När är de skogar som vi tvingar skogsägarna att investera pengar mogna för slutavverkning? undrade Ekonomen till synes oskyldigt.

– Ja, det dröjer väl minst 50 år. Kanske 100 år i norra Sverige.

– Jaha, sade Ekonomen. Har vi överhuvudtaget någon industri kvar i Sverige då? Dagens industrier är ju borta sedan länge. Och var investerar världens skogsindustrier i dag? frågade Ekonomen. Han väntade inte på svaret, för han visste sedan tidigare att Jägmästaren inte var så kunnig på skogsindustri. Jo, i Indonesien och Brasilien. Och i andra länder där skogen växer minst 10 gånger bättre än i Sverige. Naturligtvis.

– Och förresten, fortsatte Ekonomen. Nu var han i gasen. Om nu avkastningen kommer först om 100 år, så måste det vara en mycket osäker investering. Och hur hanterar vi ekonomer osäkerhet? Inte heller här väntade han på Jägmästarens svar. – Jo, med mångfald förstås, sade han. Många ägg i många korgar. Och vad är då en återväxtplikt som i detalj reglerar plantantal, trädslag och återväxtmetoder. Det är raka motsatsen till mångfald. Det är … Han behövde inte avsluta meningen.

Jägmästaren kände att det var dags att ta tillbaka initiativet. Dags för ”det stora moraliska argumentet”.

– Världens befolkning växer. I dag är vi sex miljarder människor. Snart är vi tio. Det behövs många tidningar och många plankor för att försörja alla dessa våra barn och barnbarn. Ta bara energin. På lång sikt kan vi inte gräva upp kol och pumpa upp olja för att tillfredsställa våra behov. Kolet och oljan tar obevekligen slut. Då är det väl tryggt att ha skog? Och mycket skog, sade Jägmästaren.

Ekonomen var tyst en stund. Men han hämtade sig otäckt snabbt. – Så det är bättre att satsa våra begränsade resurser på skogsplantering än på utbildning, hälsovård, medicinsk forskning, livsmedelsproduktion och allt annat som också ger våra barnbarn en bättre framtid? Och om vi nu tror att skogsplantering är så bra som du säger, då skall vi väl inte gräva ner pengarna i vårt karga klimat? Det finns väl knappast någon plats på jorden som ger så få kubikmetrar skog per satsad krona som i Sverige. Ja, det skulle väl vara på Grönland då.

Där kom den där ironin igen, som Jägmästaren motvilligt beundrade.

– Nej, sade Ekonomen. Det enda argument jag kan tänka mig för en återväxtplikt, det är de landskapsmässiga och ekologiska. Jag har svårt att tänka mig ett svenskt landskap utan skog. Och det har säkert alla våra djur och växter också.

– Men du sade ju själv att det alltid blir skog, replikerade Jägmästaren snabbt. Alltför snabbt. Han ångrade sig genast, och lovade att aldrig mer diskutera med konjak i kroppen. Men det var för sent. Det vara bara att fortsätta: De skogar som kommer upp spontant kan vara nog så värdefulla för djur och natur. Säkert bättre än en ensartad granskog i raka rader. För det är med den biologiska mångfalden som med en ekonomi i osäkerhet. Det är bäst med många ägg i många korgar. Och det får vi i ett skogsbruk där en del skogsägare planterar intensivt. Andra lite mer extensivt. Och några inte alls …

Det var dags att bryta upp. Jägmästaren hade en obehaglig känsla av att han glömt något bra argument för återväxtplikt. Han längtade tillbaka till sina kurskamrater. De brukade också diskutera skog. Men där var det aldrig någon som ställde dumma frågor. Där hade alla samma grundmurade tro på skogen som framtidens räddning.

Men Jägmästaren var ingen prestigemänniska. Och han var dessutom lite, lite påverkad av konjak. Precis innan han reste sig upp för att gå hem, så lutade han sig framåt. Sänkte rösten. Och så viskade han det mest förbjudna man kan säga som skogsman i Sverige i dag: – Förresten har vi ingen återväxtplikt längre. För nuförtiden är björk godkänt som huvudträdslag på de allra flesta marker. Och det blir nästan alltid björkuppslag efter en slutavverkning. Alltså blir alla föryngringar godkända. Typisk svensk lösning. På pappret samma plikt som tidigare. Men nästan ingen substans. Men avslöja inte det för någon.

Och så gick han. – En förlorad kväll, tänkte Ekonomen. Så många bra argument till ingen nytta.