Publicerad i SKOGEN februari 2017

Kommer ni ihåg V-jeansen? Då, på 1970-talet, var de högsta mode. I dag ser de otroligt fåniga ut. V-jeansen kan stå som symbol för samhällets ständigt ändrade värderingar. Mycket av det som var vackert, sant och självklart i går är löjligt, lögn och ute i dag. Och innerst inne vet vi alla att mycket av det som hålls för sant och självklart i dag kommer att betraktas som lika fel och ute som V-jeans i morgon.

Har vi då några V-jeans i dagens skogsbruk? Ja, vi har en stark kandidat: gallring.

Skogen måste gallras, det har länge varit en självklarhet för alla i branschen. Men det finns två förvånansvärt starka argument mot gallring:

• Högriskprojekt. Du öppnar upp för stormskador – det vet alla som hade nygallrad skog när Gudrun drog in. Observera ordet ”hade” för merparten av den skogen är borta i dag. Och som en forskare vittnade: ”den enda skog som stod kvar oskadad efter Gudrun i våra gallringsförsök var de ogallrade parcellerna. Resten var mer eller mindre förstört”. Och det är inte bara storm. Varje körning i skogen riskerar att ge markskador och stubbarna kan bli inkörsport för rotröta.

• Kapitalförstöring. Om fastigheten ska säljas de närmsta 20 åren är det jättedumt att gallra. Du får i bästa fall 100 kronor kubiken för en gallring, men om gallringsvirket får stå kvar i skogen så kan du få 400 kronor för samma kubik. Så hårt slår nyckeltalet ”kronor per kubikmeter” på fastighetsmarknaden.

Naturligtvis finns det argument för gallring också. Men låt oss se lite kritiskt på virkesköparnas klassiska argument:

• Träden blir grövre. Sant, men det blir inte någon dramatisk ökning av medeldiametern. De 500 grövsta träden per hektar vid slutavverkningen är kanske i snitt ett par centimeter grövre i en gallrad skog jämfört med en ogallrad. Det ger förstås en hel del mer pengar per kubikmeter vid Men nettot per hektar blir nog nästan alltid högre i en ogallrad skog. Det finns ju fler kubikmeter, merparten av gallringsträden står ju kvar (och är nu dessutom grövre än om de hade gallrats ut enligt dagens gallringsmallar).
• Högre virkesproduktion. Nej, ser man på totalproduktion under en omloppstid är det fel. Då är ogallrat bäst. En gallrad skog som inte drabbas av stormskador kan möjligen ge lite mer gagnvirke. För med normal röjning och omloppstid får man räkna med att kanske 15, möjligen 20 procent av volymproduktionen i en ogallrad skog självdör fram till slutavverkningen. Men, och det är viktigt: det är de klenaste träden som dör. Deras virkesvärde är ofta lägre än avverkningskostnaden, och då är självgallringen faktiskt en pluspost för skogsägaren (i motsats till stormskador, som främst drabbar de grövre träden, de som skulle ha gett de stora pengarna).
• Högre nuvärde. Sant, eftersom nuvärdet gynnas av inkomster som ligger nära i tiden. Men vem lever på abstrakta nuvärden, framräknade med en abstrakt kalkylränta? Nej, räknar man med riktiga pengar ser man att gallringarna svarar för blygsamma 10 till 15 procent av det samlade virkesnettot från en fastighet med någorlunda jämn åldersfördelning. Det är alltid slutavverkningarna som ger de stora pengarna.

• Bättre kvalitet. Sant, men bara marginellt. Visst kan du bli av med en del fula träd. Men det är svårt för maskinföraren att hitta dem (ja, omöjligt om man kör på natten). Och valfriheten är begränsad – de kvarlämnade träden måste ju stå någorlunda jämnt, annars blir det luckor.

Lätt att måla upp ett gallringsfritt scenario

Nej, det är förhållandevis lätt att måla upp en bild där skogsbruket stegvis går över till gallringsfritt. Halvstora, väl pålästa skogsägare utan egen industri tar täten. De slutar gallra granskogar långt bort från väg. De ser att stormskadorna minskar– samtidigt som tappet i intäkter är försumbart och tillfälligt. Efterhand slutar de också gallra tall och mer välbelägen skog. På köpet får en enklare administration – för gallringarna kräver en del jobb.

Skogsföretagen håller nog emot ett tag – kanske inte för att de tror att gallring är lönsamt, utan för att ”hålla masken”. Virkesköparna måste ju vara trovärdiga när de hävdar att ”den här skogen har ett akut gallringsbehov”. För även om gallringen inte är viktig för skogsägaren, så är gallringsvirket viktigt för industrins råvaruförsörjning.

Parkvård?

Så blir då gallring morgondagens V-jeans? Ja, ser man snävt på ekonomi och risk finns det mycket som talar för det. Speciellt om stormarna blir fler, som klimatforskarna spår.

Men är det då en önskvärd utveckling? Nej, absolut inte om man tycker om att gå i skogen. För ogallrad skog är ”fulskogarnas fulskog”. Det går knappt att ta sig fram mellan träden och med tiden lägger sig en allt tätare snubbelmatta av lågor på marken.

Så det kan bli en motreaktion. Privata skogsägare ser hur fula skogarna blir och fortsätter att gallra – inte för att de tror att det är lönsamt, utan för att få trevliga skogar. Alltså gallring som en sorts parkvård. Men då får det inte vara hur dyrt som helst. Och kanske blir det slutklämmen: utan ökad produktivitet får vi på sikt ett gallringsfritt skogsbruk. På gott och ont.

Ps till landets skogspolitiker

En avslutande tips till landets skogspolitiker: Om ni vill att våra barn och barnbarn också ska kunna plocka svamp i ”finskogar” bör ni inte gå med någon sänkning av lägsta tillåtna slutavverkningsålder – kanske snarare höja den. För med längre omloppstid sjunker lönsamheten för ett gallringsfritt skogsbruk, eftersom självgallringen ökar markant.