Publicerad i Skogen 2001. Foto: Anneli Salo *
Är den svenska skogsdöden en myt? Ett hjärnspöke? Ja, det är en slutsats man kan dra av en nyligen publicerad artikel i den internationella vetenskapliga tidskriften Forest Ecology and Management. I artikeln ställer sig forskarna Dan Binkley från USA och Peter Högberg, SLU Umeå, frågan ”Är kvävenedfallet ett hot mot de svenska skogarnas tillväxt? Något förenklat kan man säga att deras svar är nej!
Artikeln är en samlad analys av ett stort antal forskningsrapporter från både Sverige och utlandet. Rapporter som i sin tur bygger på 100-tals fältförsök och experiment.
I artikeln avfärdar författarna många av de hotbilder vi levt med de senaste 15 åren. De gör det bl.a. med följande påståenden:
- Kvävenedfall och surare marker har hittills inte visat sig leda till skogsskador i Sverige.
- Aluminium, som är giftigt för trädplantor i laboratoriemiljö, verkar inte påverka träden ute i de svenska skogen.
- Det finns inget överskott av kväve i skogen. Tvärtom, träden lider fortfarande brist på kväve i nästan hela Sverige. Det är bara längst ner i sydväst som man har hittat några skogar med kraftigt kväveläckage. Men i samma områden finns många andra skogar med mycket låg kväveutlakning.
- Kvävenedfall och markförsurning verkar inte leda till några betydelsefulla näringsobalanser för träden. Först med en extrem kvävegödsling går det att ”stressa” fram ett ökat behov av kalium, fosfor och andra ämnen. Dessutom verkar vittringen av dessa ämnen vara större än vad man hittills trott.
- Kvävenedfallet verkar inte leda till ökad torkstress på träden. Inte heller till någon ökad sjukdomsfrekvens.
- Kalkning eller vitalisering ger inte bättre skogar. Tvärtom har kalkning visat sig sänka tillväxten i de flesta fall. Författarna vänder sig till och med mot ordet viltaliseringsgödsling, eftersom det ger en falsk bild av att skogarna inte skulle vara vitala i dag, när det snarare är tvärtom. Den svenska skogen växer i dag 30% bättre än under 1950-talet.
Erkända forskare Författarna säger det inte rent ut, men som läsare drar man slutsatsen att luftföroreningarna inte kan vara något akut problem för den svenska skogen. Kan man då lita på rapporten? Ja, den kan definitivt inte avfärdas. Den är skriven av väl etablerade forskare: Dan Binkley är professor i Colorado, och internationellt erkänd forskare och lärare i skogliga växtnäringsfrågor. Hans lärobok Forest Nutrition Management är välkänd. Peter Högberg är professor i marklära och expert på skogsmarkens vård och långsiktiga produktionsförmåga. Artikeln är dessutom, som i alla vetenskapliga tidskrifter, kvalitetsgranskad av oberoende forskare.
Ingen skogsdöd Kan vi då slänga frågan om svensk skogsdöd på historiens soptipp? Ja, tiden är mogen för det. För jag följer upp artikeln genom att ringa till ett antal forskare och experter. Jag pratar med Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och Riksskogstaxeringen. Med forskare på SLU, SkogForsk och Lunds Universitet. Svaren varierar en hel del. Men ett genomgående svar är intressant: Vi har ingen skogsdöd i Sverige. Och vi har heller inte haft någon skogsdöd orsakad av långväga luftföroreningar. Det verkar alla vara överens om.
Olika åsikter om skogsskador Har vi då några skogsskador som beror på luftföroreningar? Nej, Binkley och Högberg verkar inte tro det, medan andra, som Harald Sverdrup, professor i biogeokemi i Lund, definitivt tror det.
Riksskogstaxeringen och andra inventeringar ger inte stöd åt någon av parterna. Visst varierar trädkronorna över tiden. Vissa år är de lite tätare. Andra lite glesare. Men inventeringarna kan bara säga hur träden ser ut. De säger ingenting om orsakerna till en eventuell kronutglesning. Många har letat efter samband. Men ingen av dem som jag har pratat med kan peka på något entydigt samband mellan t.ex. markförsurning och kronutglesning.
Harald Svedrup poängterar att problemet är komplext. Det finns inga enkla samband mellan försurning och skogsskador. Det är en kombination av direkt gaspåverkan, sur mark, näringsobalans – för mycket kväve och för lite kalcium, kalium och magnesium. – tillsammans med andra stressfaktorer, som torka, klimat och sjukdomar. Flera andra av dem som jag har pratat med ger en liknande bild av skogsskador som en samlad effekt av stress. Utan att kunna ange vilken eller vilka faktorer som är viktigast.
Två skolor Det är som två skolor kring frågan om skogsskador. Två olika sätt att se på verkligheten. Dels analytikerna. De som delar upp problemet i smådelar, och studerar dem en efter en. Det är så Binkley och Högberg gjort i sin artikel. Och så ”holisterna”, de som ser luftföroreningar som en stressfaktor bland många andra, som sammantaget skadar träden. Där det inte går att urskilja någon enskilda faktor. Som Sverdrup.
Jag kan inte avgöra vem som har rätt. Personligen tror jag på det analytiska arbetssättet. Att studera en faktor i taget. Det är ju en modell som varit framgångsrik i många andra naturvetenskapliga sammanhang. Skall ”holisterna”, de som tror på en samlad effekt av stress, på ett trovärdigt sätt kunna bevisa sitt samband mellan luftföroreningar och skogsskador, måste de väl förr eller senare peka ut vilken enskild faktor som är viktigast. Det vill säga, de måste också bli analytiker. Och ifrågasätta dagens analys. Tills dess väljer jag att tro på Binkley och Högberg, som ju stöder sin slutsats med en imponerande mängd vetenskaplig litteratur. Men motbevisa mig gärna.
Vad händer i framtiden? Kan hoten ändå bli verklighet om några år? Naturvårdsverket ger ett indirekt svar: – Frågan har lägre prioritet i dag än för några år sedan, säger Håkan Staaf. Den myndighet som har det övergripande ansvaret för Sveriges miljö har alltså prioriterat ner frågan om skogsskador och skogsdöd. Ett svar så gott som något.
Bengt Nihlgård, professor i växtekologi i Lund, tror inte heller på några omedelbara hot mot den svenska skogen. Men på lång sikt, om kanske 100 år, kan utlakningen av kalium, kalcium och magnesium bli ett problem om kvävenedfallet fortsätter, säger han.
Men Harald Sverdrup i Lund, tror att det kan gå mycket fortare. Redan om några år kan tillväxten i skogarna sjunka drastiskt. Hans beräkningar visar att markerna är på väg att utarmas på tillgängligt kalium, magnesium och kalcium och. Kvävenedfallet driver på utlakningen.
Peter Högberg, en av artikelförfattarna i Forest Ecology and Management, utesluter inte att det kan bli brist på näringsämnen. Men först på lång sikt. Och han anser att det finns gott om tid att åtgärda bristerna, om de skulle bli verklighet. Och med bättre metoder än den schablonartade kalkning som tidigare föreslagits.
Nyttigt med debatt Ja, så var vi tillbaka på ruta 0. Det finns fortfarande en oenighet. Forskare står mot forskare. Men de kanske inte är så långt från varandra som för bara några år sedan. Och vi måste nog lära oss att leva med den här typen av osäkerhet. Till och med uppskatta den. För det är genom kritiskt ifrågasättande som de vetenskapliga sanningarna utvecklas. I det totalitära Sovjet var forskarna sams. Där var bara en sanning tillåten. Och så vill vi verkligen inte ha det…
* Fotonot: Det inledande fotot visar sibirisk lärk i vinterdräkt. Träden är alltså inte döda.
På sidan 6 kommer man till kärnfrågan: varför skall man röja? Artikeln illustreras med pedagogiska teckningar som skall illustrera den ”katastrof” som drabbar den oröjda skogen. Fult och klent och krokigt blir det som synes.
oröjda. Ser ni: träden i den oröjda skogen är bara ¾ så höga som träden i den röjda! Det är naturligtvis fel. Inte får man högre träd av att röja. De dominerande trädens höjdtillväxt är mer eller mindre oberoende av skogskötseln (så länge man inte höggallrar extremt). Det är ju den fundamentala teorin bakom bonitering efter övre höjd – och en självklarhet för alla som arbetar med skogsskötsel.