Kategoriarkiv: Skogspolitik

Skogsplantering dålig U-hjälp

1 svar
Publicerad i SKOGEN mars 2004

Vi är nog många som har trott att skogsplantering måste vara det perfekta U-landsbiståndet. Tänk att kunna hjälpa världens fattiga att plantera träd som ger inkomster och underlag för små lokala industrier. Som skyddar mot solens hetta. Som stoppar ökenspridningen. Som underlättar livet för de miljontals kvinnor som tvingas lägga allt mer av sin tid på den ständiga jakten på ved.

Men den här idylliska bilden punkteras av Reidar Persson, skogsforskare som arbetat hela sitt liv med de globala skogsfrågorna. Han har nyligen sammanfattat sina erfarenheter av 30 års U-landsskogsbruk i boken ”Assistance to forestry”.

– Min erfarenhet är att skogen inte kan lösa världens fattigdomsproblem, säger han.

För 20-30 år sedan satsade Sverige mycket på skogligt bistånd. Vi gav stöd till byskogsprojekt, industriplantager och småskaliga skogsindustrier i ett tjugotal U-länder. Som mest var ett 100-tal svenska skogsexperter ute på olika projekt samtidigt. Kanske styrdes vi av vår egen historia? Den svenska skogen var ju den hävstång som under 1800-talet lyfte oss från fattighus till välfärdssamhälle. Då måste väl skogen kunna få samma roll i U-länderna, trodde vi då.

Fattigdomsbekämpning

I dag satsar SIDA mycket lite på rent skogligt bistånd. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för det svenska biståndet. Vi skall underlätta livet för de 1,2 miljarder människor på vår jord som i dag tjänar mindre än 1 dollar om dagen. 900 miljoner av dessa bor på landsbygden.

– Att plantera industriskog i plantager kan förvisso vara mycket lönsamt. Men det minskar inte de fattigas fattigdom, säger Reidar Persson. Pengarna hamnar nästan alltid i de redan rikas fickor. Det blir ingen spridning av välståndet. Därför går det inget bistånd till sådana stora projekt längre

Det finns fortfarande en del skogliga inslag i projekt för landsbygdsutveckling. Men det är inte mycket. En viktig orsak är att människorna ute i byarna inte själva prioriterar skog. I dag strävar vi efter ett lokalt inflytande i biståndet. Då hamnar skogsplantering oftast långt ner på byarnas ”önskelista”. Skogsbrist är inte människornas mest akuta problem. Skolor, vatten och hälsovård är viktigare.

Vedbrist en överdrift

Det här kanske förvånar många svenskar. Vi har ju hört om den globala bristen på brännved. Hur kvinnorna tvingas gå allt längre för att samla in sin dagliga ved.

– Vedbristen har varit en seglivad myt i biståndsvärlden, säger han. Den ”uppfanns” av några forskare på 1970-talet. De förlängde kurvorna för befolkningstillväxt och avskogning och såg då att ved snart skulle bli en bristvara i tredje världen.

Larmrapporten fick ett fantastiskt genomslag. ”Den glömda energikrisen” var en enkel och lättfattlig bild som allmänhet, politiker och biståndsorganisationer ”tände på” direkt. Det startades massor med biståndsprojekt, där man skulle anlägga gemensamma vedskogar nära byarna. Många av dessa projekt misslyckades. För vedbrist är inget generellt globalt problem. Börjar det lokalt bli ont om ved, så hittar människorna på nya lösningar. Man börjar spara energi. Man hittar nya vedkällor. Utnyttjar andra bränslen. Börjar anlägga kommersiella vedskogar. Snart uppstår en ny balans, enligt Reidar Persson.

Ökenspridningen var en annan enkel lättfattlig hotbild som ledde till många biståndsprojekt på 1970-talet. Öknarna skulle stoppas med träd.. Men även det larmet visade sig vara en överdrift. Öknarna växte inte så dramatiskt som forskarna hade trott, och i dag förekommer det knappast något bistånd alls till skogsplantering för att stoppa öknarna – även om Kina lär fortsätta bygga en ”grön mur” mot öknen – men då är det mest buskar som planteras.

Många fattiga beroende av skogen

– Skogen är ingen genväg från fattigdomen, säger han. Å andra sidan är skogen viktig för många människor som redan är fattiga. I Indien finns det t.ex. minst två miljoner s.k. headloaders, kvinnor som lever på att plocka grenar och kvistar i skogen och sälja som ved i städerna. De är naturligtvis helt beroende av skogen för att inte bli ännu fattigare. Utan skog försvinner deras enda inkomstkälla. Men skogen kan inte häva deras fattigdom.

I många länder söder om Sahara är skogen viktig i dag. I 24 afrikanska länder svarar skogen för mer än fem procent av BNP. Men även här är det oftast de redan fattiga som lever i och av skogen.

Uthålligt skogsbruk inte alltid bästa lösningen

I biståndsvärlden är det inne att prata om ”uthålligt bruk av naturskogar”. Teorin är enkel: Man avverkar de värdefulla träden selektivt och låter resten stå kvar. Så kommer man tillbaka efter 20-30 år och avverka de träd som då vuxit sig värdefulla – alltså en form av blädning.

– Jag är inte säker på att detta alltid är lönsamt – om man ser på alternativen, säger Reidar Persson. I Sverige kan ju skogsmarken bara användas till skog, eftersom vi har för mycket sten och för fattiga marker. Men i tropikerna kan man ofta använda skogsmarken till bete. Eller plantera oljepalmer, som är en mycket lönsam gröda. Eller gummiträd. Den ekonomiska verkligheten är att alternativen oftast är avsevärt mer lönsamma än fortsatt skogsbruk. Man behöver inte tycka om det, men så är det.

Dessutom: ett icke uthålligt skogsbruk är ju alltid mer lönsamt på kort sikt än ett uthålligt. Uthålligt skogsbruk förutsätter en viss politisk ”ordning och reda” vad gäller lagar och ägande. Annars är det säkrare att hämta hem pengarna från skogen omedelbart.

Varför fungerade det i Sverige?

Hur kunde då skogen få en så tung roll i U-landet Sveriges ekonomiska uppsving under 1800-talet, när det är så svårt i dagens U-länder? Han pekar på två faktorer: Vi hade privata skogsägare. Skogsbolagen var tvungna att betala dem för virket, och det gav automatiskt en välståndsspridning i samhället. I t.ex. Indonesien är det staten som anser sig äga all skog. När naturskogen avverkas hamnar alla pengar i statens – eller några redan rika skogsbolags fickor. Nästan inga pengar spiller över till de fattiga.

För det andra: Våra skogsexploatörer återinvesterade sina vinster i Sverige. Man byggde upp skogsindustrier inom landet. Det berodde på att vi hade ett gynnsamt investeringsklimat. Korruptionen var måttlig. Vi hade klara lagar och regelverk. Investerarna visste att ingångna avtal skulle hållas och att staten försvarade och garanterade äganderätten. Så är det inte alltid i dagens U-länder, säger Reidar Persson.

Små projekt kan ge mycket

Det är en komplicerad bild han ger av det skogliga biståndet. Men den är inte alltigenom mörk.

– Landsbygdsutveckling är en nyckel för fattigdomsbekämpningen, säger han. Här kan skogen få en större betydelse än vad den har i dag.

Och så tror han på små ”vassa” skogsprojekt. Det handlar inte om att plantera skog eller anlägga skogsindustrier, utan att hjälpa myndigheterna i U-länderna att utveckla sin skogspolitik och regelverken kring skogen.

– Finns det inte klara politiska spelregler så klarar sig inte skogen, oberoende av hur mycket pengar vi ger. I rätt politiskt och ekonomiskt klimat, behövs det oftast inga biståndspengar för skogsplantering – det blir skog ändå.”

Faktaruta

Reidar Persson

Jägmästare 1967

Arbetade 1968 till 1972 på FN-organet FAO i Rom

Biståndsarbete i Laos 1979-1983

SIDA 1983-1997

CIFOR (forskningsinstitut som arbetar med tropiskt skogsbruk i Indonesien) 1997-2000

Sveriges Lantbruksuniversitet 2001-

Trender i världens skogsägande

Lämna ett svar
Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.

Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Rödlistans Djävuladvokat

Lämna ett svar
ÅngestFöredrag som jag höll på Kungl. Skogs- och Lantbruks-akademien den 25 november 2015

Djävulens Advokat var förr den person inom katolska kyrkan som skulle argumentera mot en planerad helgonförklaring – allt för att få en allsidig belysning av en helgonkandidat. Jag tycker att Artdatbanken i analogi med detta ska anställa en Djävulens Advokat, en person vars enda uppgift är att argumentera mot rödlistning av varje föreslagen art.

Jag ska inleda med tre argument varför jag tror att dagens rödlista skulle vinna på en kritisk granskning.

  1. Överdriven utdöendeprognos

Den svenska rödlistan har tre hotkategorier:

  • CR, akut hotade arter. Enligt rödlistan ska en CR-art ha minst 50 procents risk att försvinna från Sverige inom 10 år. Enligt 2015 års rödlista är 215 arter klassade som CR.
  • EN, starkt hotade arter – de har enligt definitionerna minst 20 procents risk att försvinna inom 20 år. I den här gruppen finns 627 arter 2015.
  • VU, sårbara arter – de ska ha minst 10 procents risk att försvinna inom 100 år. Den här gruppen innehåller 1 187 arter totalt 2015.

Låt oss anta att Artdatabankens bedömning är riktig och utdöendet sker i en jämn takt under respektive period. Då skulle minst 11 CR-arter, 6 EN-arter och 1 VU-art dö ut varje år! Totalt 18 arter per år.

Men ställer vi det mot ”sista år för observation” för de 203 arter som klassas som nationellt utdöda i 2015 års Rödlista ser vi att 87 försvann redan före år 1901. Perioden 1901 till 1951 försvann 1 art per år, 1952 till 1981 1,4 arter. Det kanske mest intressanta är att utdöendet verkar kinka med tiden. Perioden 1982 till 2014 försvann bara cirka 0,3 arter per år.

Rödlistans prognos är 18 per år, historiska fakta för de senaste 35 åren säger 0,3 arter per år. Visst finns det en del förenklingar och felkällor i denna buskalkyl – men det är en väldigt stor skillnad mellan prognos och verklighet. 60 gånger. Det är något som inte stämmer!

En annan ingång på samma fråga kopplad till skogen:

Ur tidningen Biodiverse år 2003

”Det intensiva skogsbruket har satt djupa spår i våra skogar. Över hundra arter har försvunnit från skogen de senaste 200 åren och för flera av de hotade arterna som finns kvar kan det redan vara för sent. Mer än 700 arter riskerar att försvinna om inget görs snabbt”.

Uppgifterna baserades på den då aktuella rödlistan. Men i själva verket är det väl fortfarande bara tre arter som anses ha dött ut i Sverige på grund av skogsbruk. Samtliga är lavar och den mest kända är Värmlandslaven. Alla tre lavarna har såvitt vi vet bara funnits i ett enda bestånd i västra Värmland och de försvann redan på 1950-talet. Nej, det är något som inte stämmer!

  1. Andra analyser ger helt andra hotbilder

Angelstam m.fl. säger i en rapport till Miljömålsberedningen 2010 att det räcker att undanta runt 10 procent av Sveriges skogar från skogsbruk för att vi ska klara alla arter i Sverige i livskraftiga stammar. De bygger antagandet på att en art anses klara sig så länge 20 procent av dess ursprungliga livsmiljö finns kvar. Och så jämför de hur skogarna såg ut förr och hur de ser ut i dag. Observera att de säger ”ursprungliga livsmiljö” – allt var ju inte gammelskog förr. Även i den obrukade skogen fanns det olika successioner. Därför landar de i att räcker att undanta 10 procent av skogen från skogsbruk – och 10 procent skyddad skog har vi väl i princip redan i dag. Min slutsats av deras analys är att arterna i skogen borde vara ganska trygga i dag. Men på rödlistan finns 2 253 skogsarter, varav drygt 900 klassas som hotade. Det är något som inte stämmer.

  1. Rödlistan verkar missa de allt rikare skogarna

Många av skogsarterna på rödlistan finns där på grund av försämrad habitatkvalitet – på enklare svenska betyder det att man är rädd för att arternas livsmiljöer försvinner när den gamla skogen avverkas. Men blir allt verkligen sämre i skogen? Sedan mitten av 1990-talet har arealen gammal skog fördubblats. I södra Sverige har vi inte haft så mycket gammal skog sedan Riksskogstaxering startade 1926. Sedan mitten av 1990-talet har volymen död ved fördubblats och den är nu avsevärt högre än 1926. Äldre lövrika skogar med död ved har också ökat i omfattning, likaså antalet grova ädellövträd. Detta borde synas i form av en kortare rödlista för skogsarter. Norge har börjat göra sådana här anpassningar i sin rödlista. Men i Sverige är den senaste rödlistan ungefär lika lång som de tidigare. Det är något som inte stämmer

Här behövs Djävulens Advokat

Nej, jag tror att jag som Djävulens Advokat skulle kunna göra stor nytta.

Som steg 1 skulle jag verka för att ni rensade bort alla torskar och almar från rödlistan. Jag ska förklara: Skogsalmen är klassad som akut hotad på grund av almsjukan. Men sjukan slår till först på äldre träd, och i en kommentar till rödlistan står det uttryckligen att skogsalmen ”troligen kommer att finnas kvar i framtiden”. Men vad har den då på rödlistan att göra? Rödlistan är ingen allmän beskrivning av miljötillståndet i Sverige. Den ska enbart spegla risken för att en art försvinner. Det finns fler konstiga arter på rödlistan. Torsken, ishavsräkan, staren, spillkråkan, gröngölingen och kungsfågeln. Men det är väl väldigt, väldigt långsökt att tro att någon av dessa helt och totalt skulle försvinna från Sverige. Och tror vi inte att de kan komma ner till noll, har de väl inte på rödlistan att göra.

Som steg 2 skulle jag skulle jag gå igenom alla de arter som i dag är rödlistade enligt A-kriterierna, som ju nästan alltid bygger på indirekta bedömningar. För skogens del räcker det inte att konstatera att vissa skogsmiljöer försvinner, man måste naturligtvis också väga in den pågående nybildningen av lämpliga miljöer. De närmaste åren kommer volymen äldre löv, död ved och gammal skog fortsätta att öka i takt med att alla de skogar som nu undantas från skogsbruk, formellt och frivilligt, blir äldre.

Till detta kommer skogsbrukets naturhänsyn, som nu också ackumulerar allt större arealer och volymer med värdefulla livsmiljöer.

Nej, Som Djävulens Advokat skulle jag kräva att man fokuserar på hur mycket habitat som finns kvar där ute – på kort, medellång och lång sikt. Inte bara tittar på eventuella minskningar

Som steg 3 skulle jag rensa bort alla skogsarter som finns i livskraftiga stammar i Norrlands inland. De måste rimligen klara sig på de stora avsättningar som redan gjorts där, och har därför inte heller på en nationell rödlista att göra.

Lönsamt Jag tror att jag som Djävulens Advokat lätt kan få bort 30 procent av skogsarterna från dagens rödlista. Det vore väl häftigt! Dessutom vore det samhällsekonomiskt lönsamt. För varje onödig art på rödlistan innebär en kostnad för samhället i form av risk felaktiga politiska prioriteringar och obefogad miljöångest hos allmänheten. Djävulens Advokat skulle tjäna in sin lön flera gånger om…

För balansens skull vill jag bara avsluta med att poängtera att det inom skogsnäringen naturligtvis finns andra grenar som också behöver en djävulsadvokat. Myndigheternas rådgivning till skogsägarna. Skogsvårdslagen. Skogens påstådda klimatnytta. Virkesköparnas trovärdighet. Bara för att nämna några. Men det får vi ta på ett annat seminarium. I dag är det rödlistan som gäller!

Reservmaterial

  1. Eftersom jag faktiskt har en minut över: under hela denna presentation har jag liksom hört ett mummel från delar av publiken: han har glömt utdöendeskulden – alltså hypotesen att många arter visserligen finns kvar i landskapet, men i så glesa populationer att de inte kan reproducera sig. De är dödsdömda. Men ärligt talat: hur länge ska vi vänta på att skulden ska börja amorteras. Hypotesen blir väl allt svagare i takt med att skogarna blir allt rikare på lämpliga habitat. Eller är utdöendeskulden ett evigt amorteringsfritt lån?
  1. Man brukar säga att krig är för allvarligt för att överlåta åt militärer. Jag brukar i analogi med detta säga att skogsbruk är alldeles för allvarligt för att överlåta åt jägmästare. Och en naturlig fortsättning är att rödlistning är för allvarligt för att helt överlåta åt en liten krets engagerade biologer!

 

 

 

Säg nej till mer fulskog

Lämna ett svar
SvD dec 2015Publicerad på SvF Debatt 29 december 2015

Yngre skog kan snart falla för yxan. Skogsstyrelsen har långt gångna planer på att sänka lägsta tillåtna ålder för slutavverkning i norra Sverige. Det vore djupt olyckligt, politikerna bör i stället överväga att höja skogsvårdslagens slutåldrar med tio eller femton år i hela landet. Det skulle ge vackrare, klimatsmartare skog med mindre kalhyggen och mera mångfald.

”Fulskog”, ja, det är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå i. En snabb tidsresa visar vad jag menar:

  • Ett kalhygge är fulskog, med massor med toppar och grenar på marken – ofta är det också djupa, vattenfyllda hjulspår.
  • Fem till tio år efter avverkningen börjar riset ruttna ner, men nu har det i stället vuxit upp en ogenomtränglig vägg av björk och asp. Det är också fulskog.
  • Tio till femton år efter slutavverkningen röjer man ner lövslyet. De fällda träden ligger kvar på marken som ett plockepinn ovanför de vassa stubbarna. Detta är nog den fulaste av fulskogar!
  • 20 år efter avverkningen har björkarna och asparna ruttnat ner, men då står den nya skogens tallar och granar så tätt att det är nättupp omöjligt att ta sig in. Sikten är noll. Fulskog!
  • Under de följande 20–25 åren gallras skogen minst två gånger. Sikten blir bättre, men efter varje gallring ligger det kvar en snubbelmatta av hala toppar och grenar. Så det är fortfarande fulskog.

Nej, samstämmig forskning visar att det är först när skogen blir 45– 50 år gammal som den uppfattas som en riktig skog som människor vill vistas i.

Men en sådan fin skog får inte stå kvar länge. Enligt skogsvårdslagen är det i dag tillåtet att slutavverka 50-årig skog på bördiga marker i södra Sverige. Skulle alla markägare göra det, skulle det aldrig bli någon skog att njuta av där. Det är lite bättre i norra Sverige – där måste skogen ännu vara runt 80 till 90 år.

Men nu har statens skogsföretag Sveaskog begärt att skogsvårdslagen ska ändras så att det blir tillåtet att slutavverka yngre skog än i dag i norra Sverige. Syftet är att komma åt de virkesrika skogar som började anläggas på 1950-talet. Även från andra skogsbolag hörs röster för att ”modernisera skogsvårdslagen” så att man kan komma åt yngre skog än i dag.

Jag anser tvärtom att man bör överväga att höja lägsta tillåtna ålder för slutavverkning med tio till femton år i hela Sverige.

  1. Det blir då mer eller mindre automatiskt mer finskog i det framtida Sverige.
  2. Det är klimatsmart, eftersom en gammal skog normalt innehåller mer virke och därmed mer bundet kol.
  3. Det gynnar den biologiska mångfalden – arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen.

Vad kostar det då att höja slutåldrarna? Ja, om man ser till producerad volym virke, så kostar det nästan ingenting. Det är först om vi slutavverkar skogen vid mycket låg eller mycket hög ålder som det blir kännbara produktionsförluster.

Vad det kostar i pengar är knepigare att säga. Risken för stormskador och röta i granskogen ökar förstås något, men kan reduceras med en klok skogsskötsel.

På kort sikt minskar väl också avverkningarna i Sverige något som en anpassning till de längre växttiderna. Men frågan är om inte det är ovanligt lämpligt att ta den smällen nu, när svensk skogsindustri är inne i en omstrukturering – allt fler överger ju pappret och läser i stället texter som denna på sina paddor.

För klimatets skull är det faktiskt bättre att spara skog i dag så att vi kan avverka lite mer om tio till tjugo år – och producera lite mer av alla de klimatsmarta skogsprodukter som nu utvecklas, som biodiesel, bioplast, biokemikalier och biotyger. Vanligt papper är ingen höjdare ur klimatsynpunkt.

”Experter” kommer hävda att en förlängd omloppstid kostar mångmiljardbelopp. Ta det med en nypa salt – skogskalkyler bygger ytterst på gissningar om vad virket är värt om femtio till hundra år, och det har vi ingen aning om. I kalkylen bör skogsnäringen också väga in plusvärdet av att man med längre växttider får lite mer av ”folkets kärlek”, något som länge varit en bristvara i den svenska skogen …

Så snälla politiker. Be Skogsstyrelsen lugna sig. Detta är ingen snäv sektorsfråga, det är en politisk fråga som påverkar många människor och hela skogslandskapet. Utred först frågan ordentligt. Lyssna inte bara på Sveaskog – lyssna också till Sveaskogs ägare, det svenska folket. Vi är nog många som vill ha mer finskog, inte mindre.

Carl Henrik Palmér   Jägmästare och frilansjournalist

Ryska reflexioner

Lämna ett svar

I juni 2014 deltog jag i en skogsresa till Ryssland, arrangerad av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Resan gick till republiken Komi, som gränsar till Uralbergen i öster. Det är naturligtvis omöjligt att göra något annat än en mycket ytlig analys om ett så stort land efter ett så kort besök. Men här är i alla fall några reflexioner:

DSCN2194En bild från resan. Den sammanfattar en del av ryskt skogsbruks utmaningar. Markens bärighet är urusel, det finns inga stenar, det är bara mo och mjäla, allt flyter när man kör ut virke på otjälad mark. Bakom skotaren står en typisk secondary forest efter en slutavverkning för 30–40 år sedan. Skogen är ogallrad och det är en hög andel björk och asp. Skotaren körs av en rumän, rysk arbetskraft har svårt att konkurrera lönemässigt. 

Om skogsskötseln Från ett svenskt perspektiv bedriver Ryssland ett ”omoraliskt” exploaterande skogsbruk som utnyttjar markens produktionsförmåga mycket dåligt. Täta, ekonomiskt och biologiskt värdefulla barrskogar avverkas och i stället kommer dålig björk och asp. De vi träffade inom professionen ville gärna se en övergång till ett mer intensivt skogsbruk med plantering, röjning och gallring ”enligt svensk modell”. Det skulle vara lönsamt redan efter 40 till 50 år, menade en av våra föredragshållare. Men de får svagt gehör från staten.

Efter en första kulturchock började jag dock tveka på vad som är rätt väg för Ryssland, egentligen. Kanske är produktionen per hektar inte så viktig när man har ”oändligt” med hektar. Kanada har ju helt andra historiska, politiska och ekonomiska förutsättningar än Ryssland, men de har ändå valt ungefär samma skötselmodell som den ryska.

Kanske ska Ryssland gå en medelväg, satsa på föryngring där det behövs och röja för att minska andelen löv. Men man ska nog strunta i gallringarna – det är tveksamt om man ska släppa in tunga maskiner i bestånden när bärigheten är så dålig. Sedan är nog gallring i praktiken en icke-fråga i ryskt skogsbruk de närmaste 20–30 åren. Man måste först komma igång med röjningarna – att gallra dagens oskötta skogar är inte meningsfullt.

Ett ytterligare problem är bristen på industrier som kan ta hand klena träd, det försvårar en övergång till ett mer intensivt, ”svenskt” skogsbruk.

Om den skogliga administrationen Det verkar vara en otroligt tung statlig administration av skogen. Dessutom farlig – lokala myndigheter kan utfärda bötesstraff om avverkningen anses strida mot de detaljerade reglerna. Man anar att det finns läge för förhandling mellan arrendatorn och tjänstemannen. Eftersom bötespengarna levereras till Moskva, så kan mutor till tjänstemännen fungera ”smidigare”. Ingen förnekade att korruption finns.

Om urskog och naturturism Det finns debattörer som menar att AB Sverige skulle tjäna mer pengar om vi bevarade våra gammelskogar som lockbete för naturturister. Men efter att ha gått 200 meter i en aldrig avverkad rysk granurskog undrar man om sådan turism verkligen kan bli något stort. Det var nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla liggande trädstammar i olika grad av förruttnelse – till detta var det oändligt med mygg. Visst kan det locka en extrem elit, men Medelhavets soliga, myggfria stränder kommer nog alltid dra betydligt fler…

Om skogsindustrins framtid Kan Ryssland bli en besvärlig konkurrent till svensk skogsindustri? Mitt svar blir nog nej, åtminstone på kort och medellång sikt. De stora skogsresurserna ligger för långt från de globala marknaderna, transporterna blir för dyra.

Ett annat frågetecken är viljan att investera i skogsindustri. Det är svårt att locka internationellt kapital i dag, den politiska risken är alltför stor. Den ryska staten kommer nog inte heller satsa på skogsindustrin, eftersom den är en så liten del av den ryska ekonomin. Det handlar om kanske två procent av Rysslands BNP (ungefär samma andel som i Sverige förresten). I den internationella ekonomin är Ryssland nästan bara gas och olja – det finns inget annat världsmarknaden vill köpa från Ryssland. Men om de globala priserna på fossila bränslen viker, det finns tydliga sådana tecken i dag i frackingens spår, kanske Ryssland tvingas satsa mer på sin skog för att få in valuta…

 

 

Kan man lita på frivilliga avsättningar?

1 svar
Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Jägmästare för riktig skog!

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2010.

Upprop. Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framförallt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket jägmästare för riktig skog kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast. De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.

Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:

  • Vi får ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen
  • Mer kol binds också in i skogsmarken. För vid varje slutavverkning blir det en del förluster av markens kolpool, det har forskarna visat. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken
  • Det blir en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör i störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam – en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.

Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. I och med den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.

Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är vår egentliga drivkraft. För nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn. Det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla. Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!

Det kostar inget i produktion! Nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många – även högt skogsutbildade – tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: på lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.

Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kalkyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.

Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre med längre omloppstid, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkesvärdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre – det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.

Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.

Och så stormrisken Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog. Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot stormskador i gammal skog.

Ändra skogsvårdslagen! Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning – alla gör inte på samma sätt överallt.

Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogsägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.

Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med ca tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog värd!

Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omloppstiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge generösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.

Varför inte? Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt – egentligen? Vi har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte en sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?

 

 

Sveaskog för vem – för vad?

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2006

SKOGEN besökte Sveaskogs Årsstämma häromveckan. Ytligt sett var det som ett vanligt föreningsmöte. Val av mötesordförande. Val av sekreterare. Är mötet behörigen utlyst? Men i stället för det sedvanliga kollektiva mumlet från deltagarna hördes bara en enda röst. Det var en kvinna från Näringsdepartementet som presenterades som ”aktieägaren” och representerade samtliga aktier i Sveaskog. Någon kallade henne lite fyndigt för stämmans egen Moder Svea.

I slutet av stämman fastställdes aktieutdelning för 2005. Styrelsen föreslog tre kr per aktie – eller totalt 355 miljoner kronor. OK, sade Moder Svea och såg nöjd ut.

Men vänta ett tag: Här har vi ett av världens största skogsbolag. Sveaskog äger 4,5 miljoner hektar mark i Sverige, därav 3,4 miljoner hektar produktiv skog. Det bokförda värdet på skogen är nästan 30 miljarder kronor. Det verkliga värdet är högre – om vi utgår från det pris som Sveaskog betalade för 200.000 ha Korsnäsmark häromåret handlar det snarare om 60 miljarder kr. Belåningen är måttlig, ungefär 20 procent av bokförda tillgångar.

Ägarens utdelning av detta jättekapital är alltså futtiga 355 miljoner kronor. Det är ungefär en procent av skogens bokförda värde. Dessutom sålde Sveaskog 2005 av skogsmark för ungefär 750 miljoner kr. Man kan lite tillspetsat säga att utdelningen med råge betalades av ”amputationsintäkter”.

Det finns naturligtvis förklaringar till den låga avkastningen:

  • Skog är skog och ger inte så hög avkastning.
  • Sveaskog fick för några år sedan ta över ansvaret för ett annat statligt bolag – Svenska Skogsplantor. Det var då konkursfärdigt – det bokförda lagervärdet lär ha överstigit omsättning. Det har säkert kostat Sveaskog en del att sanera bolaget
  • Sveaskog äger 50 procent att Setra, som är Sveriges största sågverkskoncern. Företaget har haft klara problem med lönsamheten.

Marknadsmässiga affärer Däremot beror den dåliga avkastningen inte på att staten skulle ha andra mål än ekonomisk lönsamhet. Enligt Aktiebolagslagen ska det anges i bolagsordningen om ett bolags verksamhet har andra syften ”än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna”. Något sådan skrivning finns inte i Sveaskogs bolagsordning. Där finns bara två direktiv som möjligen kan tolkas som marknadsinskränkningar:

  1. Sveaskog ska genom försäljning av mark möjliggöra omarronderingar och tillköp för enskilt jord- och skogbruk, särskilt i glesbygd
  2. Sveaskog ska underlätta köpsågverkens virkesanskaffning.

Dessa inskränkningar hänger dock lite i luften, eftersom bolagsordningen samtidigt tydligt understryker att alla affärer ska vara marknadsmässiga. Det är inte läge här att diskutera hur man kan gynna privata lantbruksföretag och köpsågverk och samtidigt göra marknadsmässiga affärer. Men det här är politiska formuleringar och politik har ju sin egen logik…

Är staten rätt ägare? Om syftet med Sveaskog bara är att tjäna pengar skulle en marknadsliberal ekonom omedelbart föreslå att staten ska sälja ut sina skogar – för en marknadsliberal är det nästan en naturlag att staten aldrig kan göra bra affärer. En privat ägare skulle effektivisera förvaltning och drift – och ta ett fast tag om sågverken.

En marknadsekonom skulle säkert också ha synpunkter på Sveaskogs ambition att ”ta sitt ansvar för den svenska sågverksbranschens konsolidering”. Har staten verkligen de bästa förutsättningarna för att skapa goda marknadsmässiga lösningar? Tveksamt.

En marknadsekonom skulle även vara skeptisk till Sveaskogs virkesaffärer. År 2005 köpte man in mer än fem miljoner kubikmeter timmer och massaved från andra skogsägare. Är virkesaffärer en statlig uppgift? Tveksamt.

Vad vill svenska allmänheten med ”sin” skog? Låt oss anta att en ny utförsäljning av statens skog är politiskt omöjlig. Då finns det ett annat ”hot” mot dagens Sveaskog: Politikerna. De har i dag det yttersta ansvaret för bolaget. Det är ingen långsökt tanke att någon populistisk politiker ställer sig frågan: vad vill mina väljare med sin skog? Och då är det inte säkert att nuvarande direktiv skulle vinna allmänhetens omröstning. I dag sköts Sveaskogs skogar efter samma principer som de privata skogsbolagen. Alla bekänner sig till samma nuvärdesprincip och alla använder samma Indelningspaket när de lägger fast sin avverkningsstrategi.

Men så har det inte alltid varit. Fram till slutet av 1960-talet hade dåvarande Domänverket en annan policy. Då skulle skogarna ge högsta möjliga avkastning. Man struntade i räntan och skötte skogarna så att det årliga kassaöverskottet blev så högt som möjligt. Det gav betydligt längre omloppstider än i dag och högre virkesförråd. Den här principen släppte man i slutet av 1960-talet, och följden blev en snabb exploatering av Domänverkets gamla skogar under 1970- och 1980-talen.

Inte så dyrt att gå tillbaka Vilken av dessa två skötselprinciper skulle allmänheten föredra? Ja, det är nog ganska lätt att gissa, speciellt som den synliga kostnaden för att gå tillbaka till gamla tiders skötsel skulle vara ganska låg. Sveaskogs avverkningar skulle sjunka under ett antal årtionden – man måste ju åter bygga upp ett högre förråd. Säg att Sveaskogs vinst skulle halveras. Då skulle, med nuvarande utdelningspolicy, utdelningen till Moder Svea minska med 175 miljoner kr per år, allt annat lika. Det kan ställas mot de 750 miljarder kronor som staten totalt drar in i år. Statsfinansiellt skulle det inte vara någon katastrof.

Ja, en populistisk politiker skulle kunna gå ännu längre: likt den demonstrerande älgen skulle han/hon kunna lova: ”inga mer kalhyggen i våra (statliga) skogar”. Skogforsk har i en undersökning visat att blädning sänker virkesproduktionen i granskog med 20 procent – och att avverkningarna blir dyrare. Sveaskogs vinst skulle förvisso sjunka påtagligt – men i ett statsfinansiellt perspektiv är det småpengar

En Clinton Ja, en riktigt röstsugen politiker skulle kunna föreslå ”en Clinton”. Att sluta med allt skogsbruk på statlig mark. Det gjorde man i nordvästra USA 1994. För en struntsumma skulle då ytterligare 15 procent av all svensk skog vara skyddad. Ja lite mindre om Sveaskog först säljer av skog för att lösa lånen. Arealmålet med levande skogar skulle klaras med råge. Vi kunde sluta bilda nya reservat – något som staten lägger en knapp miljard kronor kr på bara i år! Det resterande skogsbruket skulle kunna få ökad frihet.

Visserligen kanske inte Sveaskog har de allra mest biologiskt värdefulla skogarna – om inte annat finns det ju en hel del ungskog och medelålders skog. Men man har ändå kvar så mycket gammelskog att merparten av ”urskogarnas” djur- och växtarter nog skulle klara sig fram till dess att dagens medelålders Sveaskog blir riktig gammelskog.

Begränsade samhällsekonomiska effekter Statsfinansiellt klarar vi oss alltså bra utan Sveaskog. Men vad blir de samhällsekonomiska konsekvenserna? Avverkningarna på Sveaskogs marker svarar för knappt tio procent av dagens virkesflöde till industrin. Skulle hela denna volym försvinna på en gång skulle det bli ett stålbad. Det skulle bli kamp om virket och en del industrier skulle försvinna. Men i en fungerande marknad är det då de minst lönsamma enheterna som läggs ner – de som skapar minst förädlingsvärden. Den totala samhällsekonomiska förlusten skulle därför bli begränsad – men det skulle bli tufft lokalt. Men det var samma problem som man ställdes för i nordvästra USA, och där tyckte politikerna att det var ett pris man fick betala för att bevara skogen. Och det skulle kanske den svenska allmänheten också tycka – om den ställdes inför valet.