Kategoriarkiv: Biologisk mångfald

Alla borde träffa Thomas Tidholm!

Lämna ett svar
Publicerad i Skogssällskapets tidning  Skogsvärden hösten 2010

Alla blivande jägmästare och skogstekniker borde få träffa Thomas Tidholm. Han är inte bara välkänd författare – han är dessutom en kunnig och vass kritiker av skogsbruket. En träff med Thomas ger tänkvärda perspektiv som går stick i stäv med skogsbrukets självbild – den att man är en snäll, samhällsnyttig välståndsmotor. Tvärtom – i Thomas Tidholms värld är skogsbruket sinnebilden för den aningslösa Girigheten!

Thomas Tidholm skräder inte orden när Skogsvärden träffar honom en dag sent i augusti på hans torp i Arbrå utanför Hälsingland. Han är djupt kritisk – det blir lite som en undergångsprofetia. Dessutom framförd med en välformulerad gammeltestamentlig vrede.

– Jag har sett hur skogen har förändrats under de 40 år jag har bott här, berättar han. Där jag förr kunde gå upp till fäbodarna längs uråldriga stigar genom gammal skog är det nu bara sönderkörd mark och ogenomtränglig slyskog. Stigarna är borta för alltid och ungskogen genomkorsas av skogsvägar.

– Det moderna skogsbruket är ett övervåld mot naturen. Ett hygge är alltid våld. Och våld är alltid fel! Det är ett övergrepp

Det märks att han är författare. Han kryddar sitt språk med starka bilder och liknelser.

– Det är som en ockupation, säger han. Skogsbruket har självsvåldigt tagit kommandot över ett helt ekosystem. Inställningen är att ”vi tar det vi vill ha. Det är vår rätt”. Skogsbrukets värld är bara pengar – naturen har inget egenvärde för den.

– Man pratar alltid om skogens stora bidrag till vårt ekonomiska välstånd. Men det handlar trots allt bara om tre procent av vår BNP. Skogsnäringen tillför Sverige mindre pengar än turistnäringen. Och vem vill turista i ett kalhugget landskap?

– Tänk på alla skönhetsvärden vi förlorar. Finns det något vackrare ord än glänta? Den lilla luckan i skogen där ljuset mjukt sipprar ner. Inte blir det några gläntor i de nya skogarna.

Han är gammal älgjägare, men slutade jaga för några år sedan.

– Förr var det avkoppling för själen att sitta i skogen och lyssna och vänta. Nu riskerar man att hamna man på ett pass på ett blåsigt, risigt och sönderkört hygge och blir bara förbannad.

– Tusentals arter hotas av skogsbruket – experterna säger att den biologiska mångfalden hotas – men jag kallar det för ett krig mot själva Livet. Samma krig som bedrivs över hela planeten just nu.

– Visst finns det regler om naturhänsyn i skogsvårdslagen. Men de är ju närmast ett skämt. Det finns inga sanktioner – ingen kan straffas för att man bryter mot reglerna.

– Nej, skogsbruket idag har förlorat all rimlighet – och då menar jag rimlighet både som tekniskt och moraliskt begrepp.

Thomas Tidholm har blivit en av skogsbruket största och mest välformulerade kritiker. Han sitter med i styrelsen för föreningen ”Skydda Skogen”. Det var de som i våras lämnade över ett forskarupprop till Riksdagen. I uppropet kräver bl.a. ett par hundra miljöforskare att 20 procent av den svenska skogen måste skyddas mot skogsbruk för all framtid. Det är ett upprop som har förbigåtts med stor tystnad av den svenska skogsnäringen…

Men Thomas – och Skydda Skogen – vill inte bara skydda mycket mer skog än vad vi gör i dag. Han menar att vi också måste sköta de resterande 80 procenten med mycket större hänsyn till miljön. Då finns det inte plats för några kalhyggen. Kalhygget är en styggelse mot naturen. Som tur är finns alternativ.

– Vi ska förstås bruka skogen, men då ska vi ta ut värdefulla träd som har fått mogna. Gallra och bläda som bonden brukade sin skog förr i tiden. Kontinuitet är viktigt – i en riktig skog ska det alltid finnas träd i olika åldrar och stadier.

– Vi måste få en diskussion om äganderätten, menar han. Den är aldrig 100-procentig. Bara för att någon äger en bit mark har man inte rätt att förstöra den. Man äger ju inte skogens fåglar, insekter, lavar. Och då har man väl inte heller rätt att hugga ner deras livsmiljö.

– Sverige har dessutom i FN förbundit sig att bevara arter och deras livsmiljöer. Det lever vi inte alls upp till idag.

Så där sitter vi i ett par timmar. Jag känner gång på gång ett nästan fysiskt behov av att försvara skogsbruket. ”Så illa är det väl ändå inte”. ”Dagens maskiner är ju så små och smidiga”. ”Naturhänsynen är ju mycket bättre i dag än för tjugo år sedan”. ”Hyggena är mindre”. Men jag behärskar mig. Uppdraget är att porträttera Thomas Tidholm, inte övertyga honom om att han har fel. Dessutom är han nog svår att övertyga…

Vi skiljs som vänner, tror jag i alla fall. I bilen på väg hem genom södra Norrland funderar jag på vad han har sagt. Vem är Thomas Tidholm? Är han bara en äldre man som minns sin barndoms skogar – och kanske egentligen saknar barndomen mer än barndomens skog?

Eller är han en profet som ligger före sin tid? Konstnärer anses ju kunna läsa samtiden – och därmed framtiden – bättre än vi andra. Är han föregångare till en ny storskalig skogsdebatt? För visst har han en del poänger:

  • Skogsbruket har sedan 1950-talet genomfört en gigantisk omvandling av skogslandskapet – egentligen utan någon större diskussion, åtminstone inte sedan 1970-talets kalhyggesdebatter.
  • All modern skog är inte rolig, för att nu ta till ett understatement. Och tråkigare kommer den att bli i takt med att omloppstiderna kortas.
  • Det blir alltför ofta markskador efter en avverkning – och de ser definitivt inte roliga ut.
  • Många arter är hotade av skogsbruket – även om man kan diskutera antalet.

Nostalgiker eller profet? Tyvärr, jag kan inte ge svaret. Men det är viktigt. För är han poet kanske han förebådar en ny het skogsdebatt, som kan ge nya, hårdare restriktioner för skogsbruket?

Då gäller det för skogsbruket att vara proaktiv. Lyssna på vad han säger. Erkänna de poänger han har – och försöka anpassa verksamheten för att minimera skadeverkningarna.

Om det å andra sidan bara är gammelmansgnäll så är det bara att fortsätta ett negligera honom och hans medkritiker.

Men oberoende av vilket är det nyttigt för alla som ska verka i skogsbranschen att ge sig tid att lyssna på hans budskap. För han är inte en ensam galning. Skydda Skogens upprop har undertecknats av ett 40-tal organisationer, bl.a. SNF. Det finns en klangbotten för kritik mot skogsbruket ute i samhället. Och med det perspektivet är det klokt – och roligt – att lyssna på Thomas Tidholm. För han är välformulerad och osvenskt tydlig – han söker inte ett ängsligt samförstånd. Han fäktar vilt med det svärd han har – pennan! För att försvara något han tror djupt på – Naturen.

Läs mer:

På Thomas Tidholms webplats på Internet finns artikeln ”Skogen som drängstuga”. Den borde ingå som obligatorisk kurslitteratur på Skogis. Adressen dit är:

thomas.tidholm.se/texter/skogen-som-drangstuga/

Där finns bland annat meningar som: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.”

Om Thomas Tidholm

Poet och författare. Född i Örebro 1943.

Han har sedan 1966 givit ut ca femton diktsamlingar, skrivit lika många teaterpjäser, en roman och ca 30 barnböcker. Har även varit verksam som fotograf och som musiker i bandet Pärsson Sound, sedan omdöpt till International Harvester.

Sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland, ibland i Stockholm.

Rödlistans Djävuladvokat

Lämna ett svar
ÅngestFöredrag som jag höll på Kungl. Skogs- och Lantbruks-akademien den 25 november 2015

Djävulens Advokat var förr den person inom katolska kyrkan som skulle argumentera mot en planerad helgonförklaring – allt för att få en allsidig belysning av en helgonkandidat. Jag tycker att Artdatbanken i analogi med detta ska anställa en Djävulens Advokat, en person vars enda uppgift är att argumentera mot rödlistning av varje föreslagen art.

Jag ska inleda med tre argument varför jag tror att dagens rödlista skulle vinna på en kritisk granskning.

  1. Överdriven utdöendeprognos

Den svenska rödlistan har tre hotkategorier:

  • CR, akut hotade arter. Enligt rödlistan ska en CR-art ha minst 50 procents risk att försvinna från Sverige inom 10 år. Enligt 2015 års rödlista är 215 arter klassade som CR.
  • EN, starkt hotade arter – de har enligt definitionerna minst 20 procents risk att försvinna inom 20 år. I den här gruppen finns 627 arter 2015.
  • VU, sårbara arter – de ska ha minst 10 procents risk att försvinna inom 100 år. Den här gruppen innehåller 1 187 arter totalt 2015.

Låt oss anta att Artdatabankens bedömning är riktig och utdöendet sker i en jämn takt under respektive period. Då skulle minst 11 CR-arter, 6 EN-arter och 1 VU-art dö ut varje år! Totalt 18 arter per år.

Men ställer vi det mot ”sista år för observation” för de 203 arter som klassas som nationellt utdöda i 2015 års Rödlista ser vi att 87 försvann redan före år 1901. Perioden 1901 till 1951 försvann 1 art per år, 1952 till 1981 1,4 arter. Det kanske mest intressanta är att utdöendet verkar kinka med tiden. Perioden 1982 till 2014 försvann bara cirka 0,3 arter per år.

Rödlistans prognos är 18 per år, historiska fakta för de senaste 35 åren säger 0,3 arter per år. Visst finns det en del förenklingar och felkällor i denna buskalkyl – men det är en väldigt stor skillnad mellan prognos och verklighet. 60 gånger. Det är något som inte stämmer!

En annan ingång på samma fråga kopplad till skogen:

Ur tidningen Biodiverse år 2003

”Det intensiva skogsbruket har satt djupa spår i våra skogar. Över hundra arter har försvunnit från skogen de senaste 200 åren och för flera av de hotade arterna som finns kvar kan det redan vara för sent. Mer än 700 arter riskerar att försvinna om inget görs snabbt”.

Uppgifterna baserades på den då aktuella rödlistan. Men i själva verket är det väl fortfarande bara tre arter som anses ha dött ut i Sverige på grund av skogsbruk. Samtliga är lavar och den mest kända är Värmlandslaven. Alla tre lavarna har såvitt vi vet bara funnits i ett enda bestånd i västra Värmland och de försvann redan på 1950-talet. Nej, det är något som inte stämmer!

  1. Andra analyser ger helt andra hotbilder

Angelstam m.fl. säger i en rapport till Miljömålsberedningen 2010 att det räcker att undanta runt 10 procent av Sveriges skogar från skogsbruk för att vi ska klara alla arter i Sverige i livskraftiga stammar. De bygger antagandet på att en art anses klara sig så länge 20 procent av dess ursprungliga livsmiljö finns kvar. Och så jämför de hur skogarna såg ut förr och hur de ser ut i dag. Observera att de säger ”ursprungliga livsmiljö” – allt var ju inte gammelskog förr. Även i den obrukade skogen fanns det olika successioner. Därför landar de i att räcker att undanta 10 procent av skogen från skogsbruk – och 10 procent skyddad skog har vi väl i princip redan i dag. Min slutsats av deras analys är att arterna i skogen borde vara ganska trygga i dag. Men på rödlistan finns 2 253 skogsarter, varav drygt 900 klassas som hotade. Det är något som inte stämmer.

  1. Rödlistan verkar missa de allt rikare skogarna

Många av skogsarterna på rödlistan finns där på grund av försämrad habitatkvalitet – på enklare svenska betyder det att man är rädd för att arternas livsmiljöer försvinner när den gamla skogen avverkas. Men blir allt verkligen sämre i skogen? Sedan mitten av 1990-talet har arealen gammal skog fördubblats. I södra Sverige har vi inte haft så mycket gammal skog sedan Riksskogstaxering startade 1926. Sedan mitten av 1990-talet har volymen död ved fördubblats och den är nu avsevärt högre än 1926. Äldre lövrika skogar med död ved har också ökat i omfattning, likaså antalet grova ädellövträd. Detta borde synas i form av en kortare rödlista för skogsarter. Norge har börjat göra sådana här anpassningar i sin rödlista. Men i Sverige är den senaste rödlistan ungefär lika lång som de tidigare. Det är något som inte stämmer

Här behövs Djävulens Advokat

Nej, jag tror att jag som Djävulens Advokat skulle kunna göra stor nytta.

Som steg 1 skulle jag verka för att ni rensade bort alla torskar och almar från rödlistan. Jag ska förklara: Skogsalmen är klassad som akut hotad på grund av almsjukan. Men sjukan slår till först på äldre träd, och i en kommentar till rödlistan står det uttryckligen att skogsalmen ”troligen kommer att finnas kvar i framtiden”. Men vad har den då på rödlistan att göra? Rödlistan är ingen allmän beskrivning av miljötillståndet i Sverige. Den ska enbart spegla risken för att en art försvinner. Det finns fler konstiga arter på rödlistan. Torsken, ishavsräkan, staren, spillkråkan, gröngölingen och kungsfågeln. Men det är väl väldigt, väldigt långsökt att tro att någon av dessa helt och totalt skulle försvinna från Sverige. Och tror vi inte att de kan komma ner till noll, har de väl inte på rödlistan att göra.

Som steg 2 skulle jag skulle jag gå igenom alla de arter som i dag är rödlistade enligt A-kriterierna, som ju nästan alltid bygger på indirekta bedömningar. För skogens del räcker det inte att konstatera att vissa skogsmiljöer försvinner, man måste naturligtvis också väga in den pågående nybildningen av lämpliga miljöer. De närmaste åren kommer volymen äldre löv, död ved och gammal skog fortsätta att öka i takt med att alla de skogar som nu undantas från skogsbruk, formellt och frivilligt, blir äldre.

Till detta kommer skogsbrukets naturhänsyn, som nu också ackumulerar allt större arealer och volymer med värdefulla livsmiljöer.

Nej, Som Djävulens Advokat skulle jag kräva att man fokuserar på hur mycket habitat som finns kvar där ute – på kort, medellång och lång sikt. Inte bara tittar på eventuella minskningar

Som steg 3 skulle jag rensa bort alla skogsarter som finns i livskraftiga stammar i Norrlands inland. De måste rimligen klara sig på de stora avsättningar som redan gjorts där, och har därför inte heller på en nationell rödlista att göra.

Lönsamt Jag tror att jag som Djävulens Advokat lätt kan få bort 30 procent av skogsarterna från dagens rödlista. Det vore väl häftigt! Dessutom vore det samhällsekonomiskt lönsamt. För varje onödig art på rödlistan innebär en kostnad för samhället i form av risk felaktiga politiska prioriteringar och obefogad miljöångest hos allmänheten. Djävulens Advokat skulle tjäna in sin lön flera gånger om…

För balansens skull vill jag bara avsluta med att poängtera att det inom skogsnäringen naturligtvis finns andra grenar som också behöver en djävulsadvokat. Myndigheternas rådgivning till skogsägarna. Skogsvårdslagen. Skogens påstådda klimatnytta. Virkesköparnas trovärdighet. Bara för att nämna några. Men det får vi ta på ett annat seminarium. I dag är det rödlistan som gäller!

Reservmaterial

  1. Eftersom jag faktiskt har en minut över: under hela denna presentation har jag liksom hört ett mummel från delar av publiken: han har glömt utdöendeskulden – alltså hypotesen att många arter visserligen finns kvar i landskapet, men i så glesa populationer att de inte kan reproducera sig. De är dödsdömda. Men ärligt talat: hur länge ska vi vänta på att skulden ska börja amorteras. Hypotesen blir väl allt svagare i takt med att skogarna blir allt rikare på lämpliga habitat. Eller är utdöendeskulden ett evigt amorteringsfritt lån?
  1. Man brukar säga att krig är för allvarligt för att överlåta åt militärer. Jag brukar i analogi med detta säga att skogsbruk är alldeles för allvarligt för att överlåta åt jägmästare. Och en naturlig fortsättning är att rödlistning är för allvarligt för att helt överlåta åt en liten krets engagerade biologer!

 

 

 

Säg nej till mer fulskog

Lämna ett svar
SvD dec 2015Publicerad på SvF Debatt 29 december 2015

Yngre skog kan snart falla för yxan. Skogsstyrelsen har långt gångna planer på att sänka lägsta tillåtna ålder för slutavverkning i norra Sverige. Det vore djupt olyckligt, politikerna bör i stället överväga att höja skogsvårdslagens slutåldrar med tio eller femton år i hela landet. Det skulle ge vackrare, klimatsmartare skog med mindre kalhyggen och mera mångfald.

”Fulskog”, ja, det är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå i. En snabb tidsresa visar vad jag menar:

  • Ett kalhygge är fulskog, med massor med toppar och grenar på marken – ofta är det också djupa, vattenfyllda hjulspår.
  • Fem till tio år efter avverkningen börjar riset ruttna ner, men nu har det i stället vuxit upp en ogenomtränglig vägg av björk och asp. Det är också fulskog.
  • Tio till femton år efter slutavverkningen röjer man ner lövslyet. De fällda träden ligger kvar på marken som ett plockepinn ovanför de vassa stubbarna. Detta är nog den fulaste av fulskogar!
  • 20 år efter avverkningen har björkarna och asparna ruttnat ner, men då står den nya skogens tallar och granar så tätt att det är nättupp omöjligt att ta sig in. Sikten är noll. Fulskog!
  • Under de följande 20–25 åren gallras skogen minst två gånger. Sikten blir bättre, men efter varje gallring ligger det kvar en snubbelmatta av hala toppar och grenar. Så det är fortfarande fulskog.

Nej, samstämmig forskning visar att det är först när skogen blir 45– 50 år gammal som den uppfattas som en riktig skog som människor vill vistas i.

Men en sådan fin skog får inte stå kvar länge. Enligt skogsvårdslagen är det i dag tillåtet att slutavverka 50-årig skog på bördiga marker i södra Sverige. Skulle alla markägare göra det, skulle det aldrig bli någon skog att njuta av där. Det är lite bättre i norra Sverige – där måste skogen ännu vara runt 80 till 90 år.

Men nu har statens skogsföretag Sveaskog begärt att skogsvårdslagen ska ändras så att det blir tillåtet att slutavverka yngre skog än i dag i norra Sverige. Syftet är att komma åt de virkesrika skogar som började anläggas på 1950-talet. Även från andra skogsbolag hörs röster för att ”modernisera skogsvårdslagen” så att man kan komma åt yngre skog än i dag.

Jag anser tvärtom att man bör överväga att höja lägsta tillåtna ålder för slutavverkning med tio till femton år i hela Sverige.

  1. Det blir då mer eller mindre automatiskt mer finskog i det framtida Sverige.
  2. Det är klimatsmart, eftersom en gammal skog normalt innehåller mer virke och därmed mer bundet kol.
  3. Det gynnar den biologiska mångfalden – arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen.

Vad kostar det då att höja slutåldrarna? Ja, om man ser till producerad volym virke, så kostar det nästan ingenting. Det är först om vi slutavverkar skogen vid mycket låg eller mycket hög ålder som det blir kännbara produktionsförluster.

Vad det kostar i pengar är knepigare att säga. Risken för stormskador och röta i granskogen ökar förstås något, men kan reduceras med en klok skogsskötsel.

På kort sikt minskar väl också avverkningarna i Sverige något som en anpassning till de längre växttiderna. Men frågan är om inte det är ovanligt lämpligt att ta den smällen nu, när svensk skogsindustri är inne i en omstrukturering – allt fler överger ju pappret och läser i stället texter som denna på sina paddor.

För klimatets skull är det faktiskt bättre att spara skog i dag så att vi kan avverka lite mer om tio till tjugo år – och producera lite mer av alla de klimatsmarta skogsprodukter som nu utvecklas, som biodiesel, bioplast, biokemikalier och biotyger. Vanligt papper är ingen höjdare ur klimatsynpunkt.

”Experter” kommer hävda att en förlängd omloppstid kostar mångmiljardbelopp. Ta det med en nypa salt – skogskalkyler bygger ytterst på gissningar om vad virket är värt om femtio till hundra år, och det har vi ingen aning om. I kalkylen bör skogsnäringen också väga in plusvärdet av att man med längre växttider får lite mer av ”folkets kärlek”, något som länge varit en bristvara i den svenska skogen …

Så snälla politiker. Be Skogsstyrelsen lugna sig. Detta är ingen snäv sektorsfråga, det är en politisk fråga som påverkar många människor och hela skogslandskapet. Utred först frågan ordentligt. Lyssna inte bara på Sveaskog – lyssna också till Sveaskogs ägare, det svenska folket. Vi är nog många som vill ha mer finskog, inte mindre.

Carl Henrik Palmér   Jägmästare och frilansjournalist

Kan man lita på frivilliga avsättningar?

1 svar
Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

Ängsö i repris – i megaskala?

Lämna ett svar
Publicerad i Skog & Virke 2009

Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckelbiotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer ska lämnas för fri utveckling. Men det kan visa sig vara samma grundläggande tankefel som en gång höll på att förstöra nationalparken Ängsö. För fri utveckling kan bli döden för stora naturvärden – när granen tar över som en mörk vägg.

Vi börjar med en tavla. Prins Eugenes älskade Våren. Här finns hela den svenska folksjälen. Vitsipporna, ljuset och de vita björkstammarna. Men det finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar noggrant. Det växer två granar i hagen. Det visar att hagen har börjat förfalla. För i en välskött äng och hage fanns det inget utrymme för gran. Den gav inget foder, inga nötter och under den växte inget saftigt ängshö. Att ta bort granen var en självklarhet för den rationella bonden – kanske är det ett förträngt minne från den tiden som lever kvar i den svenska allmänhetens negativa syn på gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte julen stod för dörren.

Ändrar hela ekologin Vad vi ser på tavlan är det första steget mot en mycket stor ekologisk omställning, på sätt och vis en katastrof. Granen, är en seg maratonlöpare. Den kommer långsamt att ta över hagen helt om den lämnas för fri utveckling. På sikt kommer granens kronor sluta sig och släcka ljuset för markens blommor. Och ännu värre – lägga en mörk, kvävande filt med granbarr över dem också.

Granen kommer dessutom att förändra marken. Daggmasken, denna mänsklighetens trotjänare nummer ett, klarar inte granens sura granbarr. När daggmasken är borta omvandlas markprofilen från bördig brunjord och mull till sur råhumus, som är som en liksvepning för skogens örter. I en skog med råhumus kan bara vedartade ris och halvparasiter som skogskovall klara sig.

Bonden skapade naturvärden På Ängsö i Roslagens skärgård fanns de mest härliga lövängar. För att skydda dem blev ön nationalpark 1909. Torparen tvingades att sluta med slåtter och bete – blommorna skulle skyddas från lie, mule och klövtramp. Men det blev inte alls som de lärde hade tänkt sig. På bara något årtionden hade marken vuxit igen fullständigt. Av de granna ängarna hade det blivit en ogenomtränglig djungel. Naturvårdarna hade inte förstått att lövängarna var ett levande kulturlandskap som dog när markerna inte längre hävdades.

Nu har man efter många års hårt arbete åter fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö. Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det djungel igen.

Nya skogstyper Den absoluta merparten av de skogar som nu, hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att göra en liknande resa. Granen kommer att ta över på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling. Vi kommer att få stora arealer grandominerad ”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades. Och det går förhållandevis fort. På bara några årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad gammal betesmark till tätnande granskog.

Det intressanta är att grandominerad urskog har varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare i södra Sverige, den kom till Mälardalen för kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000 år senare. Då var människan och deras följeslagare ko, får och get redan väl etablerade som landskapsdanare.

Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper och hänsynsytor är att gynna den biologiska mångfalden. Men hur smart är det då att experimentera med helt nya naturtyper? Och vilka av Sydsveriges arter kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap där det inte fanns någon grandominerad urskog?

Även i norra Sverige Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora avsättningar att skapa en helt nya skogstyper om vi lämnar skogen för fri utveckling. Här höll förr elden granen i schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i skyddade skogar. Och i brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad urskog även på klassiska tallmarker som torr och frisk mark. Det är en stor skillnad mot naturskogen, där fanns granurskog bara i riktigt fuktiga skogar som aldrig brann.

Det ljusnar i horisonten Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare och naturvårdare börjar inse att många skogar kommer att kräva aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom.

Det andra är att det inte behöver bli så oerhört dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt – och då kan virket betala för arbetet.

Skogsstyrelsen håller med! Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som ansvarar för nyckelbiotoperna, förvånar mig djupt: Han instämmer nästan helt:

– Granen är ett stort och akut hot mot den långsiktiga biologiska mångfalden i många skyddade skogar. Granen tar allt mer över de naturliga tallskogarna – det blir ingen tallföryngring. Granen tar över de naturliga lövskogarna. Granen tar över gamla lundar och hässlen.

Det här verkar många naturvårdare fortfarande i dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö. Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.

Naturligtvis finns det marker där granen gör stor naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan Nitare. I gamla gränsbygder, där människornas brukande var mindre intensivt, finns granskogar med höga biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten. De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska vi naturligtvis lämna en del granskogar för fri utveckling.

Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller framförallt gamla skogsbeten på bördig mark. Låter man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över, om man inte samtidigt kompletterar med bete.

”Men på många, många av landets nyckelbiotoper kommer granen förr eller senare bli ett problem om vi lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga tallmarker i norra Sverige och det gäller kulturpåverkade skogar i södra Sverige. Och det gäller all skog söder om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden alls som är knutna till gran, säger han.

”Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta Skogsstyrelsen. Då kan vi tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi som gynnar naturvärdena – och som ändå ger vissa avverkningsmöjligheter, avslutar Johan Nitare.

Torsk på rödlistan?

Lämna ett svar
Publicerad i ”Vi Skogsägare” 2011 Foto: Patrik Edman

Hur många ”Torsk,_Patrik_Edmantorskar” finns det i den svenska rödlistan? Ja, det är det ingen som vet, men helt klart är att många arter som klassas som hotade inte är hotade i verkligheten. De riskerar inte alls att försvinna från Sverige. Genom en medveten eller omedveten glidning på orden får politiker och allmänhet en överdriven hotbild.

Vi tar det från början: En rödlista redovisar risken för att en art ska dö ut från ett visst område. Den svenska rödlistan visar alltså vilka arter som riskerar att försvinna från Sverige. En art som riskerar att dö ut kallas ”hotad”.

Så tar vi ett exempel: Skogsalmen är i den svenska rödlistan klassad som Sårbar. Det innebär att den är hotad – den löper enligt rödlistans definition hög risk för att försvinna från Sverige på sikt.

Men vänta: almen är förvisso hårt drabbad av almsjuka, men det är väl ingen som på allvar tror att den helt kommer att försvinna helt från Sverige, inte ens Artdatabanken. Ett faktablad kopplat till rödlistan säger att almsjukan angriper endast vuxna träd vilket gör att träden normalt hinner reproducera sig innan de blir angripna. Det leder till att almen troligen kommer att finnas kvar i framtiden … Alltså: det är enligt Artdatabanken ingen risk för att almen ska dö ut i Sverige. Men den klassas ändå som hotad. Inte helt klockrent!

Torsken är ett annat exempel. Den är också rödlistad och klassad som Starkt Hotad. Det är den näst högsta hotkategorin och innebär en mycket hög risk för att arten ska dö ut – ja, enligt ett kriterium till rödlistan ska det vara minst 20 procents risk för att en art i den här gruppen ska dö ut inom 20 år.

Men tror någon att alla torskar runt Sveriges kuster kan vara helt borta om 20 år? För utdöd innebär ju att alla torskar ska vara borta. Inte en torskpinne får finnas kvar någonstans. Det finns i dag massor med torsk i Östersjön och Öresund, kanske lite mindre Västerhavet. Kan fiskeflottorna någonsin bli så effektiva att de kan ta bort varenda torsk från alla de här vattnen? Nej, det är extremt osannolikt, speciellt som hotet mot torsken framförallt kommer just från kommersiellt fiske, som ju rimligen borde minska när man nästan inte får upp någon torsk.

Dessutom: en enda torskhona som slinker förbi fiskarnas nät kan lägga en halv miljon ägg… Nä, sannolikheten för denna torskfria noll-vision är väl just noll! Men ändå klassas torsken som starkt hotad enligt rödlistan.

Detta är ingen kritik mot Artdatabanken, som tar fram underlaget till rödlistan. Man följer de internationella riktlinjerna för hur en art ska bedömas. Både almen och torsken har minskat påtagligt på senare år och då ska de rödlistas och klassas som hotade. Trots att de alltså inte alls är hotade i vanligt språkbruk…

Det här kan låta som en strid om påvens skägg, men det har bäring på skogsdebatten. Alla har väl hört att 2 000 svenska skogsarter är rödlistade och att nästan 1 000 av dem är hotade – oftast med det uttalade eller outtalade tillägget att det beror på ”det moderna, intensiva skogsbruket”.

Men: den absoluta merparten av de hotade skogsarterna har rödlistats enligt ett kriterium som heter populationsminskning. Det baseras dock sällan på en objektiv mätning av antalet individer vid olika tidpunkter, utan är en indirekt ”gissning” av typ: arten lever i gammal skog, andelen gammal skog minskar, alltså minskar populationen – alltså är den hotad.

Och det är ett fullt rimligt resonemang, om vi hade anledning att tro att all gammelskog var på väg att försvinna. Men så är det inte. Enligt SCB finns det i dag 1,8 miljoner hektar skog som är skyddad enligt Miljöbalken i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsavtal och biotopskydd. Till detta kommer 4,5 miljoner hektar skogklädda impediment, som inte får brukas enligt Skogsvårdslagen. Och så har vi skogsbrukets frivilliga avsättningar, det är ytterligare 1,2 miljoner hektar. Dessutom: i samband med slutavverkning lämnar skogsbruket numera nästan alltid s.k. hänsynsytor med skog som ska stå kvar. Omräknat till hela Sverige motsvarar det kanske 1 miljon hektar skog, som rimligen heller aldrig kommer att slutavverkas. Vi kan alltså med lite god vilja komma upp till 8,5 miljoner hektar skyddad skog i Sverige. Inte dåligt för ett land som har 28 miljoner hektar skogklädd mark. Det är 30 procent

Många ekologer anser att det går en tröskel vid 20 procent – så länge det finns kvar 20 procent lämpligt habitat för en art kvar, så kommer den att klara sig. Går man däremot under 20 procent så riskerar de mest svårspridda arterna att dö ut.

I miljödebatten har detta omtolkats så att vi måste spara 20 procent av all skog för fri utveckling för att klara alla skogsarter. Den här glidningen är inte helt lätt att förstå – all skog i det förhistoriska Sverige var knappast orörd gammelskog. Naturliga bränder skapade ett varierande skogslandskap där den riktiga gammelskogen säkert bara var en mindre del. Den fanns mest i fuktiga, skyddade lägen, där branden inte kom åt.

Men låt oss ändå acceptera 20-procentsnivån. Då skulle vi ju vara i hamn! Med råge! Vi har ju 30 procent skyddad skog! Okey, den skyddade skogen är snedfördelad, det är mycket i norr, mindre i söder. Och svaga marker är överrepresenterade. Men det är väl ingen katastrof om vi i någon region skulle hamna under 20-procent. Det innebär ju inte att vi får en plötslig massutrotning där – det är ju bara de mest svårspridda arterna som riskerar att försvinna – och bara från den regionen. Dessutom: i södra Sverige är 20-procentsgränsen tveksam – merparten av de ”hotade” arterna där finns inte i orörd gammelskog.

Så, hur många av skogens arter är då hotade, i betydelsen riskerar att försvinna från Sverige? Ja, det är det ingen som vet. Och det är nog inte så lätt att ta reda på det heller. Man skulle behöva analysera varje enskild art och ta hänsyn till dess miljökrav, spridningsförmåga m.m. Men det är helt klart färre än den långa hotlista som Artdatabanken har upprättat. För att återknyta till ingressen: i rödlistan finns det många almar och torskar, alltså arter som inte ens i de mörkaste av scenarier riskerar att dö ut i Sverige! Och för denna stora grupp är rödlistans användning av ordet ”hotad” vilseledande.

20 procent – ett missförstånd?

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN  2013

”Vi vet i dag att många arter har ett tröskelvärde vid 20 procent. Försvinner mer än 20 procent av deras miljö så ökar risken dramatiskt för att de ska försvinna. Därför måste vi skydda minst 20 procent av skogen”. Ja, ungefär så sade en representant från SNF vid en stor exkursion hösten 2013. Och det här argumentet stöter man på allt oftare i naturvårdsdebatten. Men kanske baseras det bara på ett missförstånd? Eller kanske till och med två missförstånd?

Forskarsamhället är i dag någorlunda överens om att det finns ett tröskelvärde vid ungefär 20 procent för de mest känsliga arterna. Det innebär att risken för utdöende är låg så länge minst 20 procent av en arts ursprungliga miljö finns kvar i landskapet. Lägg märke till orden ”ursprungliga miljö”. Det tankeledet försvinner lätt i debatten, men det är viktigt. För allt var naturligtvis inte gammelskog i det ursprungliga skogslandskapet. Även den orörda skogen var en mosaik av successioner, där storm, brand och bäver skapade en ständig dynamik.

10 procent enligt bristanalys 1997 genomförde de två forskarna Per Angelstam och Leif Andersson en ambitiös studie där de utgick från det historiska landskapet. Hur såg skogarna ut innan människan stökade till det? Hur mycket gamla träd fanns det? Hur mycket lövträd fanns det? Hur mycket död ved? Det är ju till det landskapet som dagens skogslevande arter en gång anpassat sig – och det är de miljöerna som inte får gå under 20 procent om vi ska klara alla arter i skogen.

Därefter jämförde de med dagens skogstillstånd och fann att en del av gårdagens livsmiljöer finns i dagens brukade skogar, medan det är brist på andra. De två forskarnas slutsats var att mellan 9 och 16 procent av skogen nedanför den fjällnära gränsen måste skyddas för att det ska finnas kvar minst 20 procent av alla värdefulla ursprungliga miljöer i skogslandskapet. Det handlade framförallt om skydda äldre successioner, som inte finns i den brukade skogen, men även att återskapa en del miljöer.

Den lägre siffran, 9 procent, gällde för de stora skogsarealerna i norr, 16 procent för den allra sydligaste delen av landet, där det inte finns så mycket skog och där dessutom skogsarealen minskat på grund av uppodling.

Räknat som ett genomsnitt för hela landet landade de på att 10 procent av dagens skogar behöver undantas från normalt skogsbruk. Då skulle vi klara miljömålet ”alla naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga stammar”.

Resultaten står sig 1997 är ju väldigt länge sedan och det har forskats mycket kring naturhänsyn i skogen sedan dess. Men analysen från 1997 står sig väl, det hävdar en grupp med sex forskare, däribland Per Angelstam, som tittade på frågan igen på uppdrag av Miljömålsberedningen. Deras resultat publicerades så sent som 2010. Det finns inga nya forskningsresultat som kullkastar den gamla bristanalysen, menar de.

Nivån 10 procent gäller alltså fortfarande, förutsatt att skogsbruket tar en bra miljöhänsyn och skapar någorlunda bra spridningsvägar mellan lämpliga miljöer – här kräver de mer planering på landskapnivå än i dag.

Feltolkning?  Ungefär samtidigt som den senaste analysen publicerades gick föreningen ”Skydda Skogen” ut med ett forskarupprop som krävde att 20 procent av skogen måste skyddas för att vi ska klara den biologiska mångfalden. Uppropet har hittills skrivits på av 200 naturvårdsforskare. Hur kom de då fram till denna siffra – dubbelt så hög som bristanalysens?

Ja, en gissning är att en del av dem förbisett det där med ”ursprunglig miljö” och utgått från tröskelvärdet i sig – alltså ungefär som SNF-representanten på höstexkursionen. Utan att reflektera över att det bara stämmer om man tror att all skog var gammelskog i det forna landskapet. Och det var det inte!

En annan, allvarligare gissning är att man feltolkat Angelstams rapport, som är den enda publikation man hänvisar till i uppropet, och trott att de 9 till 16 procent som redovisas där var ett osäkerhetsintervall. Och så har man tagit den högre siffran – som i verkligheten bara gäller för Skåne – och applicerat den för hela landet. Samt plussat på lite extra för att få lite ytterligare marginal … Det är i så fall en dyr feltolkning, eftersom varje procentenhet motsvarar minst 200 000 hektar skog!

Löst tyckande? Okey, artikelns rubrik är vinklad. Med lite andra förutsättningar och lite högre tröskelvärden kan man nog plussa på de tio procenten lite utan att göra alltför mycket våld på vetenskapen – så exakt är inte kunskapen om artbevarande i skogen.

Men när man dubblerar – går från den seriösa bristanalysens 10 procent till forskaruppropets 20 procent – då bör man ha rejält på fötterna och tydligt kunna visa att den slutsats som Angelstam m.fl. kom fram till 2010 är fel. Annars är det bara löst tyckande!