Publicerad i SKOGEN 2011

Föreningen Skogen har nyligen givit ut boken ”Mina 57 första ord om skogsbruk”. Det är en enkel och kortfattad introduktion till skogsbrukets begrepps- och tankevärld. Den vänder sig till nybörjare i skogen.

Men ord är viktiga även för erfarna och garvade skogsbrukare. Och det gäller att vara uppdaterad – för det dyker ständigt upp nya ord och begrepp. Det här är några av 2011 års innebegrepp i skogen.

Kolsänka kan enklast översättas till ”långtidslager för kol”. Skog som inte avverkas är en kolsänka, eftersom mycket kol är bundet i träden. Så länge träden får stå kommer kolet inte ut som klimatfarlig koldioxid i atmosfären.

Avverkar man skogen kan virket användas i hus, som då också blir en kolsänka, eftersom husen är tänkta att stå länge. Humus i vanlig skogsmark är en annan kolsänka.

Motsatsen är kolkälla, något som släpper ut koldioxid. En avverkning i en regnskog blir en kolkälla, eftersom träden ofta bara bränns upp och då kommer deras kol omedelbart ut som koldioxid. Försumpad mark som dikas blir också oftast en kolkälla, eftersom torven bryts ner när vattennivån sjunker och syre kommer åt torven.

Adaptiv förvaltning. Den enklaste definitionen är ”ständig anpassning till nya förhållanden”. I Sverige används begreppet oftast i viltförvaltning. Det går i dag knappast att läsa någon artikel om varg eller älg som inte pratar om ”adaptiv förvaltning”. Även skog kan förstås förvaltas adaptivt.

Vad innebär det då? Ja, man bestämmer sig för ett mål och en viss förvaltning för att nå målet (när man pratar om älg och varg menar man nog avskjutning). Och så kollar man efter ett par år om man har nått målet. Om inte, så ändrar man förvaltningen (avskjutningen) och ser hur det går då. Följer upp igen och anpassar förvaltningen (avskjutningen) efter de nya erfarenheterna o.s.v.

Ska man vara lite elak kan man säga att adaptiv förvaltning är ett modernt sätt att beskriva det som har varit mänsklighetens framgångsrecept genom alla tider: att dra lärdom av sina erfarenheter och anpassa sig efter verkligheten!

Ekosystemtjänster är ett samlingsnamn för ”alla de nyttigheter som ett ekosystem kan ge oss människor”. Om vi ser på ekosystemet skog, så är produktion av virke naturligtvis en ekosystemtjänst. Men samma skog lagrar också kol, den renar vatten och den är hemvist för varg, älg, fåglar och insekter. Skogen är dessutom en viloplats för stressade människor. Allt det här – och mycket mer – ingår i begreppet ekosystemtjänster.

En jägmästare tar ogärna ordet ”ekosystemtjänster” i sin mun. Dels är det lite fjolligt, dels, och kanske framförallt, antyder det att det skulle finnas andra mål för skogsskötseln än hög virkesproduktion.

Ekologer använder gärna begreppet ekosystemtjänster när de pratar om skog, eftersom det visar att det finns andra mål än hög skogsproduktionen …

Det finns inget objektivt, ”rätt”, sätt att sköta ett ekosystem så att man optimerar ekosystemtjänsterna, vilket ibland antyds. Det går inte att optimera faktorer som mäts med olika mått – alla jämförelser mellan äpplen och päron innehåller alltid en subjektiv värdering.

REDD. Avskogning anses i dag svara för 15 till 20 procent av de totala utsläppen av koldioxid i världen. Bokstäverna REDD kommer från ett engelskt uttryck som fritt översatt och förenklat betyder ”låt oss minska utsläppen av koldioxid genom att stoppa avskogningen i världen”. Det handlar mer konkret om att de rika länderna i Nord ska betala de fattiga länderna i Syd för att de inte ska avverka sina regnskogar.

Vid klimatmötet i Mexico i december 2010 undertecknades ett globalt avtal om REDD. Det fattas nu ”bara” lite detaljer, t.ex. hur de rika länderna ska samla in sina pengar, och hur de fattiga länderna ska få betalt. Det gäller då att undvika en del fallgropar, som korruption – pengarna får inte bara gå till en rik elit, utan ska gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Biståndsvärlden älskar i dag REDD, eftersom skogsskydd och fattigdomsbekämpning anses gå hand i hand, och det startas för närvarande en hel del projekt i REDDs anda.

2:a generationens biodrivmedel är drivmedel som framställs ur cellulosaavfall, t.ex. grot från skogen. De är i dag lite som frälsaren – alla pratar om dem, alla väntar på deras ankomst till jorden, men ingen har sett dem …

Forskarna arbetar med två huvudmetoder:

Spritlinjen. Skogsflis jäses med hjälp av nyutvecklade jästsvampar och producerar etanol (sprit). Naturliga jästsvampar kan bara jäsa socker. Den etanol som används i dagens bilar, den som kallas 1:a generationens bioetanol, tillverkas därför av sockerrika råvaror som rörsocker, vete eller majs.

Det finns ännu inga jästsvampar som kan omvandla cellulosa direkt till etanol – åtminstone inte i kommersiell skala. Det pågår mycket utvecklingsarbete, men det är svårt att få en entydig bild av hur långt det är till kommersiell tillämpning. Även här verkar det vara lite religion. En del tror att himmelriket är nära, andra är mer skeptiska…

Gaslinjen. Här värmer man i stället upp skogsflis i en sluten behållare och får s.k. syntesgas, som är en blandning av kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan i sin tur användas för tillverkning av drivmedel som DME, syntetisk diesel eller metanol. Det finns ingen anläggning för produktion av syntesgas i drift i Sverige, men det finns planer. Det är t.ex. den här tekniken som Björn Gillberg tänker använda i sin metanolfabrik i Värmland.

Resiliens betyder ungefär ”ett ekosystems förmåga att klara förändringar och vidareutvecklas”. Det är ett lite svårfångat begrepp, men mycket populärt i ekologikretsar. På hemsidan för det internationella institutet ”Stockholm Resilience Centre” står det att man ska ”bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd”. Vet inte om man blir mycket klokare av det…

Bioraffinaderi är en massaindustri där man inte bara tillverkar pappersmassa av den inkommande skogsråvaran, utan man gör också el, energi, biobränsle, biodrivmedel, kanske också läkemedel, textilier, livsmedel, färger, lösningsmedel. Ja, det är väl bara fantasin som sätter gränsen för vad ett bioraffinaderi kan göra.

VI har ännu inga riktiga bioraffinaderier i Sverige i dag – närmast ligger väl gamla Domsjöfabriken i Örnsköldsvik, där man bland annat tillverkar tillsatsmedel till betongindustrin, konstsilke m.m. Där planeras nu också en större anläggning som ska göra biodrivmedel av svartlut.

Ordet bioraffinaderi är politiskt inne och ett modeord i skogsforskningen just nu. En framgångsrik forskningsansökan bara måste ha med ordet – ungefär som man för några år sedan skulle ha med ”biodiversitet” och ”klimatförändringar” i sina ansökningar. Går man ytterligare några år bakåt, så var ”försurning” och ”skogsdöd” nödvändiga ord .

Intensivskogsbruk. En grupp forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet kom för några år sedan fram till att vi i Sverige kan öka de årliga avverkningarna med 36 miljoner kubikmeter om vi satsar på intensivskogsbruk på fyra miljoner av landets 23 miljoner hektar skogsmark. Det handlar om att plantera mer contortatall, använda högförädlade grankloner och gödsla granungskogar. Dessutom ska snabbväxande hybridasp planteras på nedlagd åkermark. Men allt i den svenska skogen tar tid, så även om vi är aldrig så intensiva, så tar det i alla fall 30 till 50 år innan avverkningspotentialen i Sverige ökar mer påtagligt, enligt forskarna.

BAG-skogsbruk är en delmängd av intensivskogsbruk. Bokstäverna står för ”BehovsAnpassad >Gödsling”. Det är samma sak som kallades intensivgödsling för några år sedan. Det handlar om att fullgödsla granungskogar ett antal gånger, så att de får en rivstart i livet. Med BAG anser forskarna att skogens medeltillväxt kan fördubblas på medelgoda skogsmarker.