månadsarkiv: december 2014

Kan man lita på frivilliga avsättningar?

1 svar
Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Dags att pensionera skogsvårdslagen?

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2003

I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Industri efterlyser Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander ett mer diversifierat skogsbruk för att minska riskerna för stormskador. Skogsstyrelsen skall analysera frågan, säger han, och ser säkert nya expertråd och föreskrifter framför sig. Råd och regler som kräver mera resurser…

Men det finns ett mycket billigare alternativ: avskaffa skogsvårdslagen. Det skulle automatiskt ge ökad mångfald i skogen – och ökad riskspridning.

Skogsvårdslagen är en sorts planekonomi. Skogsägaren får inte använda skogsmarken efter eget huvud. Han/hon är tvungen att odla skog – underförstått för att försörja den tunga industrin med virke. Lagen struntar i om odlingen är lönsam eller ej – precis som i en planekonomi. Det är en samhällelig plikt att odla tall och gran.

Det är också en samhällelig plikt att ransonera den äldre skogen. Och en samhällelig plikt att låta skogen bli ”mogen” innan den slutavverkas – helt oberoende av om det är lönsamt eller ej för ägaren.

Just nu är det inte plikt på att röja skogen, men den statliga skogsmyndigheten såge gärna att en sådan återinfördes.

Lagen likriktar skogsskötseln. Man kan med fog hävda att skogsvårdslagen – och dess parhäst den statliga rådgivningen – har ett ansvar för den ensidiga satsningen på gran vi har haft i södra Sverige. En satsning som nu Skogsstyrelsen enligt Göran Enander skall ompröva och analysera.

Men varför inte göra ett alexanderhugg i stället? Ta bort lagens produktionsparagrafer. Överlåt ansvaret till ägarna. Det blir billigare för staten och det skapar mera mångfald i skogarna! Och förlusten för samhället blir låg – om ens någon.

En åttondels årsavverkning kan försvinna OK, den möjliga avverkningsvolymen minskar säkert något på lång sikt. Men:

  • Staten och kommunerna äger en fjärdedel av den svenska skogsmarken. Där behövs ingen lag – samhället har ju redan full kontroll!
  • De stora bolagen, som tillsammans också äger en fjärdedel av skogsmarken, skulle säkert också fortsätta som i dag. Om skogsföretagen ansåg att dagens lag var en ekonomisk belastning skulle de säkert lobba fram en ändring. Men de gör de inte, vilken bara kan tolkas så att de anser att skogsinvesteringar är lönsamma
  • Privata skogsägarna äger den resterande hälften av skogen. Merparten av dessa ägare skulle också fortsätta som idag. De allra flesta är besjälade av sin odling, de vill bygga en bättre värld för sina barn och barnbarn. Ja, frågan är om inte dessa entusiaster skulle bli än mer entusiastiska om de inte styrdes av en tvingande lag.

Men några privata skogsägare skulle säkert ”missbruka” friheten. Låt oss anta att så många som hälften av dem skulle strunta i att plantera sina hyggen. Då skulle volymproduktionen på sikt sjunka till hälften på deras marker (skog blir det ju alltid på hyggen i Sverige förr eller senare, vi har en förlåtande natur).

Då skulle den årliga avverkningen i landet om 50-100 år minska med en åttondel (hälften av hälften av hälften…). Den potentiella avverkningen skulle sjunka från kanske 100 miljoner kubikmeter per år till 87,5 miljoner kubikmeter. Är det verkligen så stor sak? Inte i pengar i alla fall.

År 2003 var det totala förädlingsvärdet i den svenska skogen 17 miljarder kronor enligt ett pressmeddelande från Skogsstyrelsen. Förädlingsvärdet speglar skogens samhällsekonomiska nytta. Om vi skulle förlora en åttondel av avverkningsvolymen – och förädlingsvärdet – skulle samhällsförlusten bli ungefär två miljarder kronor per år. Det är någon promille av landets BNP. Dessutom ”märks” de uteblivna avverkningarna först i en avlägsen framtid. Om man diskonterar förlusten med någon lämplig räntesats till ett nuvärde, blir den än mer försumbar.

Och inte nog med det: de ”försumliga” skogsägarna har ju inte haft några kostnader. En färdig återväxt kostar uppåt 10.000 kr per hektar i södra Sverige. Säg att de försumliga skogsägarna årligen struntar i att plantera 50.000 hektar. Då minskar den samhällsekonomiska förlusten med ungefär en halv miljard kronor.

Och så det finns en pluspost i samhällskalkylen; utan lag behövs ingen polis. Statens kostnad för tillsyn av skogsvårdslagen och rådgivning är i dag ca 300 miljoner kronor per år. En del av detta kan man nog spara in om lagen tas bort.

Räknar man på det här sättet blir den samhällsekonomiska vinsten av att behålla skogsvårdslagen liten – och det är väl ett skäl så gott som något för att avskaffa den.

Industrins förädlingsvinster Nu hör jag en jättekör av lobbyister skrika: ”men tänk på skogsindustrins förädlingsvärden”. Och det är sant. Skulle avverkningarna i Sverige minska med en åttondel i morgon bitti skulle det bli dyrt för samhället, för då skulle befintliga skogsindustrier inte kunde utnyttjas fullt ut.

Men skogen är ett trögt system. ”Sämre” skogsvård i dag slår på avverkningarna först om 50-100 år. Och redan om 25 år kommer samtliga dagens skogsindustrier att vara tekniskt slutkörda

Framtida investeringsbeslut kommer att fattas utifrån de virkestillgångar som finns då. Med sämre skogsvård i dag blir skogsindustrins kostym lite mindre i övermorgon. Men det innebär samtidigt att industrin inte behöver investera lika mycket – det frigjorda kapitalet och arbetskraften kan användas till andra nyttigheter i samhället.

Vad är ”missbruk”? Förresten är det väl fel att säga att en skogsägare som inte planterar ”missbrukar” sin frihet. Om man ser en skogsplantering som en investering i en marknad så finns det inget givet rätt eller fel. Skogsplantering kan visa sig vara mycket lönsam under vissa förutsättningar, t.ex. om virkespriserna går upp. Men det kan också bli en ekonomisk katastrof, om t.ex. virkespriserna faller

Vad som är rätt eller fel om 75 år kan ingen avgöra – och då är det väl bättre att låta den som skall betala få besluta själv. Det är ju en självklarhet för alla andra investeringar. Den som inte köper Ericsson-aktier ”missbrukar” väl inte sin frihet…

Skall vi köra på i 100 år till? Skogsvårdslagen fyller nu 100 år. Det är ett tillfälle för eftertanke. Skall vi köra i samma hjulspår i 100 år till – eller är lagen mogen för pensionering?

Kanske är det dags att låta frihetens vindar blåsa i den svenska skogen och myndigförklara ägaren? På köpet får vi ökad mångfald i skogsskötseln, vilket i sin tur gynnar den biologiska mångfalden.

Sist men inte minst: I dag baseras svensk skogsskötsel på Skogsstyrelsens föreskrifter, regler, mallar och tabeller. I ett avreglerat skogsbruk måste vi alla – både skogsägare och rådgivare – börja tänka själva. Det vore ovant, men roligt.

 

Jägmästare för riktig skog!

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2010.

Upprop. Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framförallt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket jägmästare för riktig skog kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast. De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.

Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:

  • Vi får ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen
  • Mer kol binds också in i skogsmarken. För vid varje slutavverkning blir det en del förluster av markens kolpool, det har forskarna visat. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken
  • Det blir en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör i störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam – en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.

Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. I och med den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.

Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är vår egentliga drivkraft. För nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn. Det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla. Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!

Det kostar inget i produktion! Nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många – även högt skogsutbildade – tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: på lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.

Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kalkyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.

Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre med längre omloppstid, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkesvärdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre – det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.

Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.

Och så stormrisken Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog. Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot stormskador i gammal skog.

Ändra skogsvårdslagen! Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning – alla gör inte på samma sätt överallt.

Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogsägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.

Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med ca tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog värd!

Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omloppstiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge generösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.

Varför inte? Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt – egentligen? Vi har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte en sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?

 

 

Ängsö i repris – i megaskala?

Lämna ett svar
Publicerad i Skog & Virke 2009

Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckelbiotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer ska lämnas för fri utveckling. Men det kan visa sig vara samma grundläggande tankefel som en gång höll på att förstöra nationalparken Ängsö. För fri utveckling kan bli döden för stora naturvärden – när granen tar över som en mörk vägg.

Vi börjar med en tavla. Prins Eugenes älskade Våren. Här finns hela den svenska folksjälen. Vitsipporna, ljuset och de vita björkstammarna. Men det finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar noggrant. Det växer två granar i hagen. Det visar att hagen har börjat förfalla. För i en välskött äng och hage fanns det inget utrymme för gran. Den gav inget foder, inga nötter och under den växte inget saftigt ängshö. Att ta bort granen var en självklarhet för den rationella bonden – kanske är det ett förträngt minne från den tiden som lever kvar i den svenska allmänhetens negativa syn på gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte julen stod för dörren.

Ändrar hela ekologin Vad vi ser på tavlan är det första steget mot en mycket stor ekologisk omställning, på sätt och vis en katastrof. Granen, är en seg maratonlöpare. Den kommer långsamt att ta över hagen helt om den lämnas för fri utveckling. På sikt kommer granens kronor sluta sig och släcka ljuset för markens blommor. Och ännu värre – lägga en mörk, kvävande filt med granbarr över dem också.

Granen kommer dessutom att förändra marken. Daggmasken, denna mänsklighetens trotjänare nummer ett, klarar inte granens sura granbarr. När daggmasken är borta omvandlas markprofilen från bördig brunjord och mull till sur råhumus, som är som en liksvepning för skogens örter. I en skog med råhumus kan bara vedartade ris och halvparasiter som skogskovall klara sig.

Bonden skapade naturvärden På Ängsö i Roslagens skärgård fanns de mest härliga lövängar. För att skydda dem blev ön nationalpark 1909. Torparen tvingades att sluta med slåtter och bete – blommorna skulle skyddas från lie, mule och klövtramp. Men det blev inte alls som de lärde hade tänkt sig. På bara något årtionden hade marken vuxit igen fullständigt. Av de granna ängarna hade det blivit en ogenomtränglig djungel. Naturvårdarna hade inte förstått att lövängarna var ett levande kulturlandskap som dog när markerna inte längre hävdades.

Nu har man efter många års hårt arbete åter fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö. Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det djungel igen.

Nya skogstyper Den absoluta merparten av de skogar som nu, hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att göra en liknande resa. Granen kommer att ta över på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling. Vi kommer att få stora arealer grandominerad ”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades. Och det går förhållandevis fort. På bara några årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad gammal betesmark till tätnande granskog.

Det intressanta är att grandominerad urskog har varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare i södra Sverige, den kom till Mälardalen för kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000 år senare. Då var människan och deras följeslagare ko, får och get redan väl etablerade som landskapsdanare.

Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper och hänsynsytor är att gynna den biologiska mångfalden. Men hur smart är det då att experimentera med helt nya naturtyper? Och vilka av Sydsveriges arter kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap där det inte fanns någon grandominerad urskog?

Även i norra Sverige Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora avsättningar att skapa en helt nya skogstyper om vi lämnar skogen för fri utveckling. Här höll förr elden granen i schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i skyddade skogar. Och i brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad urskog även på klassiska tallmarker som torr och frisk mark. Det är en stor skillnad mot naturskogen, där fanns granurskog bara i riktigt fuktiga skogar som aldrig brann.

Det ljusnar i horisonten Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare och naturvårdare börjar inse att många skogar kommer att kräva aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom.

Det andra är att det inte behöver bli så oerhört dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt – och då kan virket betala för arbetet.

Skogsstyrelsen håller med! Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som ansvarar för nyckelbiotoperna, förvånar mig djupt: Han instämmer nästan helt:

– Granen är ett stort och akut hot mot den långsiktiga biologiska mångfalden i många skyddade skogar. Granen tar allt mer över de naturliga tallskogarna – det blir ingen tallföryngring. Granen tar över de naturliga lövskogarna. Granen tar över gamla lundar och hässlen.

Det här verkar många naturvårdare fortfarande i dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö. Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.

Naturligtvis finns det marker där granen gör stor naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan Nitare. I gamla gränsbygder, där människornas brukande var mindre intensivt, finns granskogar med höga biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten. De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska vi naturligtvis lämna en del granskogar för fri utveckling.

Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller framförallt gamla skogsbeten på bördig mark. Låter man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över, om man inte samtidigt kompletterar med bete.

”Men på många, många av landets nyckelbiotoper kommer granen förr eller senare bli ett problem om vi lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga tallmarker i norra Sverige och det gäller kulturpåverkade skogar i södra Sverige. Och det gäller all skog söder om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden alls som är knutna till gran, säger han.

”Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta Skogsstyrelsen. Då kan vi tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi som gynnar naturvärdena – och som ändå ger vissa avverkningsmöjligheter, avslutar Johan Nitare.

Så blev vi skogsägare

Lämna ett svar
Publicerad i Skog & Virke 2009

Det som inte har något värde är det inte värt att bråka om. Ja, så kan man sammanfatta äldre tiders syn på skogsägandet. Det fanns gott om skogsmark, skogen räckte till alla, och nästan alla skogsmarker var kollektivt ägda. Eller ägarlösa.

I princip fanns det inga individuella skogsägare i Sverige fram till början av 1800-talet. Men då blev det en gigantisk privatisering. Ja, i Norrland hann det till och med bli två privatiseringar under 1800-talet.

På 100 år ritades skogens ägarkarta om i grunden. Det är en fascinerande, men ganska okänd process. Så häng med på en historieresa genom Skogsägarsverige:

Kanske ska man börja med Gustav Vasas brev från 1542: Det säger att ”förty sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och Sweriges Crone till och ingen annan”.

Det betyder, modernare uttryckt, att skog som inte hör till någon och som inte ligger i anslutning till odlingsbygd tillhör staten – det tyckte i alla fall staten. Gustav själv lär ha avsett de stora norrländska skogarna när han skrev brevet, men , men det kom även att få betydelse för andra delar av Sverige.

Detta brev har allt sedan Gustavs dagar svävat över den svenska skogen, mest i norr naturligtvis, där obygderna var större, men även över obebyggda gränstrakter i södra Sverige. Överallt har staten kastat lystna ögon på öde skogar. Ofta med viss framgång.

 Götaland och Svealand  I södra Sverige användes skogen ända fram till tidigt 1800-talets framförallt som betesmark. Kor, får och getter gick på skogen hela sommaren. Frampå senhösten kunde de få beta lite på de nyslagna ängarna framme vid byn, men först sedan vinterns hö var bärgat. Ängarnas hö var bokstavligen talat livsviktigt för djuren – och därmed för människorna. Utan hö skulle djuren svälta ihjäl under vintern – det gjorde de nästan ändå, det finns beskrivet hur korna vara så svaga efter vintern att de fick bäras ut till det första vårbetet!.

Visst tog bönderna ut en del brännved och en del byggnadsvirke från skogarna runt byn, men det var inga stora volymer. Och så länge landet var glest befolkat behövde man överhuvudtaget inte tänka på skogen och vem som ägde den.

Men efterhand blev man fler och fler, och byarna började breda ut sig – till slut ”krockade” den ena byns skog med nästa bys. Då drog man en gräns mellan byarna, och byns skog blev en avgränsad allmänning som ägdes gemensamt av byns jordägare.

I de riktigt glest befolkade gränsområdena blev skogen en gemensam angelägenhet för hela häradets bönder – en del av dessa utskogar är embryot till dagens häradsallmänningar – andra lade staten vantarna på och de blev med tiden kronoskogar.

Men så kom 1800-talet och de stora skiftesreformerna (det hade börjat redan på 1750-talet, men det första, storskiftet, blev inte så framgångsrikt). Men med enskiftet 1803 och laga skiftet 1827, förändrades våra jordbruksbygder i grunden och för alltid. Före skiftet var husen samlade i byar, och varje gård hade små tegar med inägojord på i princip varje åkerlapp i byn. Det handlade om rättvisa och riskspridning.

Efter skiftet hade gårdarnas inägomark samlats i en eller ett par lotter. Dessutom skingrades byn, många fick flytta ut på sin mark och bygga sig ett nytt hus. Även om lantmätarna säkert ansträngde sig för att göra fördelningen så rättvist som möjligt så blev det oundvikligen vinnare och förlorare i denna uppdelning. Det sägs att den kungliga svenska avundsjukan är en rest från skiftet!

I samband med skiftet odlades stora arealer ängsmark upp och blev åker. I början av 1800-talet hade vi ungefär 850 000 hektar åker i Sverige, i slutet av 1800-talet 3,5 miljoner hektar! Det är mer än en fyrdubbling. En stor del av den nya jordbruksmarken var just tidigare ängsmark. För folkförsörjningen var det en succé, men estetiskt och för den biologiska mångfalden något av en katastrof. Den gamla, väl hävdade blomsterängen var enligt dåtida vittnen en skönhetsupplevelse. I dag finns det bara några små spridda ”museiängar” kvar i Sverige.

När byn skiftades, så skiftade man även ut byns och socknens gemensamma skog på de enskilda fastigheterna. Vi fick för första gången individuella, privata skogsägare i större omfattning.

I Bergslagen och dess kringbygder har skogsägandet en lite annan historia. Där började det bli konflikter om skogstillgångarna redan under 1600-talet. Bergshanteringen krävde enorma volymer virke. Det gick åt mycket ved till tillmakningen, det fanns inga sprängämnen, så man krossade det malmförande berget genom att första värma upp det rejält med stora eldar, och sedan hälla på kallt vatten så att berget sprängdes av temperaturskillnaden. Men det var inte nog med det. Man behövde också stora volymer träkol till masugnarna, där tackjärnet separerades från gråberget. Och inte nog med det. För att kunna göra smidbart stångjärn var man tvungen att hetta upp tackjärnet och hamra bort kolet i en hammare. Även denna process krävde massor med träkol. Myndigheterna blev alltmer bekymrade – skulle skogen räcka till?

För staten ville på alla sätt uppmuntra bergsbruket, och började i mitten av 1600-talet separera skatteböndernas skog från kronans. Skattebönderna fick så mycket skog de ansågs behöva, resten tog staten hand om och ”hyrde ut” till gruvor och järnverk. Avgiften man fick betala till staten kallades rekognition och skogarna kallades följaktligen rekognitionsskogar. Under 1800-talet såldes många av dessa ut till bruken, och de är, efter många ägarförändringar, basen för dagens bolagsskogsbruk i Mellansverige och en bit upp längs Norrlandskusten.

I Norrland var de stora skogarna länge herrelöst land. Det jordbruk som fanns i älvdalarna byggde på ett extensivt sommarbete och höbärgning över stora skogsarealer. Det fanns gott om mark, så det var inte så noga med vem som ägde vad. Men i början av 1800-talet ville staten reglera skogsägandet. Syftet var inte att få ut virke, det hade fortfarande inget värde, utan statens primära drivkraft var att kunna erbjuda statligt mark till nya jordbruk – vi befanns oss ju mitt i en kraftig befolkningstillväxt (den som med Essias Tegnérs ord berodde på ”freden, vaccinet och potäterna”). Men för att få igång den processen var man först tvungen att avgränsa de skogar som de redan befintliga jordbruken behövde. Resten skulle då bli statens skogar. Den här processen kallades avvittringen. För att få med jordbrukarna på tåget, var man tvungen att tilldela varje hemman en mycket stor skogsareal – det kunde handla om tusentals hektar – och bönderna behövde inte betala något – själva skogen var ju fortfarande helt värdelös.

Men ungefär samtidigt som avvittringen började ta fart, så kom sågverken igång i Norrland. Först i liten skala och utan några egentlige konflikter, det var ju gott om skog och staten bjöd gärna på virket om någon bara ville förädla det. Men med tiden växte sågverksrörelsen och de närmaste skogarna tömdes på timmer. Man började titta på skogarna längre inåt land, de som alldeles nyligen hade privatiserats. För att säkra tillgången på virke började man därför köpa 50-åriga avverkningsrätter av bönderna. De var först överförtjusta, de fick pengar för den skog de alldeles nyligen fått gratis. Dessutom kunde de forsätta beta skogen, som var det viktiga, så det var ”pengar för ingenting”. Men i takt med att sågverksföretagen rensade flottlederna uppåt landet, så steg värdet på den stående skogen dramatiskt. De bönder som då sålde avverkningsrätter fick mycket mer betalt än de som varit tidigt ute, och de tidiga kände sig naturligtvis lurade.

Det förekom under den här tiden också en hel del tvivelaktiga affärer, det var nu som ”baggböleri” blev ett beryktat begrepp. Ordet kommer från de rättegångar som 1842 till 1850 hölls mot en skotsk sågverksägare. Han stod åtalad för att ha köpt virke som olovligen avverkats på statens skog till sin såg i Baggböle utanför Umeå. Han ska dessutom ha lurat av bönder skog.

Men också staten var missnöjd med de långa avverkningsrätterna. För nu började skogsvårdstanken spira och med så långa avverkningsrätter var ingen intresserad av att sköta skogen. Inte sågverken, de hade ju ingen glädje av skogen efter 50-årsdagen. Och inte heller bönderna, avkastningen låg alltför långt fram i tiden. Det blev ett exploaterande skogsbruk där man i omgångar avverkade de grövsta träden.

För att öka ägarnas intresse för skogsvården, stiftade staten en lag som förbjöd avverkningsrätter som längre än 20 år.

Sågverken var inte nöjda med detta – man tyckte inte längre man hade kontroll på råvaran och det hämmade intresset för investera i sågverk och nya flottleder. Då var det bättre att äga skogen själv, tyckte de flesta sågverk ungefär samtidigt och det blev en kapplöpning för att köpa upp böndernas nyavvittrade skogsskiften. Under en kort tid, från 1870 till 1906, köpte skogsföretagen upp flera miljoner hektar privatägd skog i norra Svealand och Norrland.

Politiskt började bönderna reagera på de omfattande bolagsköpen. Man blev alltmer oroade över att böndernas försörjningsunderlag skulle försvinna, och att bolagen skulle ta över helt. Och det var si och så med jordbruket på de hemman som företagen köpte upp. Efter långa politiska diskussioner förbjöds bolagen 1906 att köpa mer skog i Norr- och Västerbotten. Några år senare genomfördes lagen för hela Sverige. Den gäller än i dag och stadgar att andelen bolagsmark inte får öka i Sverige. Därför får man som enskild skogsägare inte ombilda sin skog till aktiebolag. Man får gärna sälja den, men inte till ett aktiebolag, bara till en annan enskild ägare.

Så det huvudmönster för skogsägandet som lades fast under det dynamiska 1800-talet gäller fortfarande i sina huvuddrag.

Skogsbrukets svarta hål …

Lämna ett svar

Publicerad i SKOGEN 2002

Tankar kring självföryngrade OLYMPUS DIGITAL CAMERAplantor i planteringar

Glesa återväxter och ett växande röjningsberg. Det är de två stora problemen i den svenska skogen, enligt Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken. Men tänk om det är samma bestånd vi pratar om? Tänk om gårdagens glesa planteringar är dagens övertäta röjbestånd?

Ja, den frågan finns det inget bra svar på, märkligt nog. För det finns ytterst lite forskning om skogens utveckling efter plantering och fram till röjning. Det verkar vara något av skogsbrukets svarta hål …

Varje år sätter vi ut 300 miljoner plantor i Sverige. Det kostar någon miljard kronor. Men ingen vet hur många av dessa plantor som 15 år senare har ersatts av självföryngrade plantor – eller kunde ha ersatts av självföryngrade plantor om vi inte hade planterat. Det visar en rundringning som SKOGEN gjort till forskare och praktiker. Många erkänner dock att självföryngringen kan vara omfattande i en plantering. Det visar bl.a. följande citat:

  • ”Jag har sett planteringar där snytbaggen tagit 80 till 90 procent av alla planterade plantor. Men när jag kom tillbaka fem-sex år senare växte där en fin självföryngrad tallungskog.
  • Forskare: ”Jag besökte nyligen en tioårig tallplantering. Tallen var död, där växte i stället en fyra meter hög, vacker självföryngrad björkskog.
  • Forskare: ”Jag har tittat på åtta gamla fältförsök med täckrotsplantor. Det var de allra första täckrotsplantorna, och många plantor hade dött. Bestånden var inte hjälpplanterade. Jag beräknade hur mycket skog det borde stå här idag, med tanke på det få plantor som fanns kvar vid den sista återväxttaxeringen för 24 år sedan. Men i dag är volymen 50 procent högre än den beräknade! Jag kan bara förklara det på ett sätt: självföryngring. Dessutom: i fyra bestånd hade naturen bytt huvudträdslag: tre tallplanteringar var nu grandominerade, en hade blivit björkskog!
  • Ansvarig för skogsbruk på ett av de största skogsbolagen: ”Jag tror att mellan en tredjedel och hälften av träden i en vanlig planterad förstagallring är självföryngrade. (Läs gärna denna mening en gång till. Den är sprängstoff för alla som tror att skogen är hjälplös utan vår ömma vård).
  • Från SVO senaste återväxttaxering: det finns hyggen där skogsägaren inte gjort någon som helst återväxtåtgärd. Inte planterat, inte markberett, inte lämnat fröträd. På drygt en tredjedel av dessa fanns det ändå en godtagbar föryngring! En föryngring som skogsägaren fått alldeles gratis (tänk om detta är en generell sanning: tänk om var tredje plantering görs i onödan. Tanken svindlar)
  • Från en doktorsavhandling: ”Jag registrerade antalet självföryngrade plantor i tioåriga norrländska planteringar. I genomsnitt fanns där 7.100 självföryngrade plantor per ha. 2.000 av dessa var barrplantor, resten löv.

Röjberget är gamla planteringar. Enligt Rikstaxen har vi i dag ett röjningsberg på 1,2 miljoner hektar. Det är skog med akut röjningsbehov. Anta att skogen är i röjningsfas i 15 år, från 10 till 25 års ålder. På 15 år slutavverkar vi ca 3 miljoner hektar i Sverige. Då är dagens röjningsberg 40 procent av den totala möjliga ytan. På nästan hälften av alla hyggen blir det alltså en alltför tät föryngring (i själva verket mycket mer, för det sker ju trots allt en del röjning…)

Varför inte samarbeta med naturen? Merparten av dessa skogar med akut röjningsbehov är självklart gamla planteringar. Det är ju den i särklass vanligaste föryngringsformen.

I dag sätter skogsbruket ut ett fixt antal plantor per hektar rakt av över hela hygget. I fuktiga svackor såväl som på torrbackar. På kala delar av hygget lika väl som under miljöträden.

Tänk om vi kunde plantera lite smartare? Tänk om vi kunde utnyttja den naturliga föryngringen bättre? Lära oss var på ett hygge det kommer plantor av sig själv. Där skulle vi kunna plantera glesare – kanske bara 1.000 plantor per hektar, och sedan lita på att naturen fyller på med resten. Vi kanske till och med kunde strunta i att plantera vissa delar av hygget. Bara markbereda.

Plantering med flexibelt förband skulle bli mycket billigare än i dag – sannolikt utan att det skulle ”kosta” speciellt mycket i minskad skogsproduktionen. Om man ser plantering som en ekonomisk investering – och varför skall man inte det? – slår planteringskostnaden hårt i kalkylen.

Kanske kan vi också minska kostnaden för röjning något. Något förenklat: hur smart är det att lägga pengar på att röja bort de plantor vi en gång lagt ner pengar på att plantera!

Dessutom: i dagens skogsbruk är hyggena mindre och inte alls lika kala som förr. Överallt lämnar vi miljöträd – som ju också är fröträd. Den doktorsavhandling som citerades ovan gjordes på ”klassiska” kala 80-talshyggen. Då fann forskaren ett samband mellan antalet självföryngrade plantor och ”förekomst av fröproducerande bestånd inom 100 m avstånd”. Det kravet klarar vi ju i dag lätt på de flesta hyggen.

Nu hörs en kör av invändningar: det blir bara löv om vi gör så här! Nej, det är inte alls säkert. Av det akuta röjningsberget är ”bara” 30 procent klassat som lövröjning av Rikstaxen. Merparten av röjningsberget är ”vanlig röjning”, alltså mer eller mindre barrdominerad skog. Och förresten: är det självklart att löv är sämre? Björk är ju helt OK på de flesta marker enligt skogsvårdslagen.

Slutkläm: den svenska skogen är troligen ett av världens mest samarbetsvilliga ekosystem. På de allra flesta marker vill skogen precis samma som vi vill: fylla varje kvadratmeter med träd som i sin tur vill bli höga och grova (hur många 40-åriga skoglösa ”grässtäpper” har du sett nedanför fjällkedjan?). Varför tar vi inte bättre emot den utsträckta hand som naturen bjuder oss? Det kanske finns ännu smartare sätt att föryngra skogen än att gå två steg, sätta en planta, gå två steg till och sätta nästa planta…. Det är väl en spännande forskningsfråga!

Första, andra, tredje … sålt av Sveaskog

Lämna ett svar
Publicerad i Skogsvärden 2010

Ni kommer säkert ihåg uppfinnaren i TV-serien Lorry. Han som hade kluriga lösningar på de stora världsproblemen – men som alltid hade glömt någon viktig aspekt. Sketcherna avslutades med det klassiska: ”Tänkte inte på det. Hej! ”Jag känner mig lite som uppfinnaren. Jag har nämligen kommit på en idé som skulle få statliga Sveaskog, de som förvaltar din och min gemensamma skog, att flerdubbla sin utdelning till staten.

Först lite basfakta: Sveaskog förvaltar 4,3 miljoner hektar, varav 3,3 miljoner är produktiv skog. Man avverkar här runt fem miljoner kubikmeter per år.

Men Sveaskog är också en stor virkeshandlare – eller trader, som man säger på modern affärssvenska. Sveaskog förmedlar ytterligare fem miljoner kubikmeter virke – främst kommer det från andra svenska skogsägare men det är också lite import. Av det virke som Sveaskog säljer till skogsindustrin kommer alltså varannan pinne från egen mark – varannan är tradad. Vi återkommer till detta …

Totalt sålde Sveaskog virke för runt fem miljarder kronor i fjol.

Dessutom säljer Sveaskog fastigheter. Det handlar om 30 000 till 40 000 hektar per år – i fjol gav markförsäljningarna drygt 800 miljoner.

Och så har man jakten och fisket – det borde väl kunna ge ytterligare runt 100 miljoner kronor i arrenden och fällavgifter.

Det snurrar alltså mycket pengar runt Sveaskog. Vad har då staten, det vill säga du och jag för nytta av detta? Ja, Sveaskogs utdelning har de senaste tre åren i genomsnitt varit 462 miljoner kronor per år. Det är faktiskt mindre än vad man fått in från fastighetsförsäljningarna dessa tre år. Hårdrar man det, kan man alltså säga att staten inte ens får de pengar som Sveaskog fått in när de har sålt den av oss gemensamt ägda marken. Mellanskillnaden från fastighetsförsäljningarna, plus överskottet från alla virkesaffärer plus alla jaktarrenden och fällavgifter stannar i företaget.

Okey, men utdelningar är ju inte allt. Det finns ju en pluspost till för en ägare: Man kan vara försiktig med utdelningar och låta företaget öka i värde så att det ger mer pengar på sikt. Det är väl därför statens policy är att bara 60 procent av överskottet ska delas ut. Men det går faktiskt inte att se någon tydlig ökning av tillgångarna i Sveaskogs balansräkning. Okey att värdet på den stående skogen stegvis har ökat per kubikmeter, men den ökningen styrs av marknadsvärdet på skog, inte av utdelningspolicyn.

Nu till min geniala idé: Vi antar att virkesköpare i Norrland i genomsnitt betalar markägaren 275 kr per kubikmeter som ett genomsnitt som både innehåller slutavverkning (det mesta) och gallringar (en mindre del). Det är den ersättning skogsägaren får i handen – köparen svarar sedan för avverkning och transport in till industrin. Tänk om Sveaskog skulle sälja allt virket från egen skog på auktion? Tänk om de skulle få ut det norrländska medelpriset för all skog som avverkas på egen mark? Då skulle företaget få in 275 kronor gånger fem miljoner kubikmeter. Det blir 1 375 000 000 kronor, säg 1,4 miljarder för att få en jämn siffra!

Men lite avbräck blir det förstås. Statliga Sveaskog ska naturligtvis ha en hög ambition i skogsvården. Enligt statistik från forskningsstiftelsen Skogforsk kostade plantering och röjning m.m. i genomsnitt 45 kronor kr per avverkad kubikmeter 2009. Vi avrundar till 50 kr, och landar på en skogsvårdskostnad på 250 miljoner kronor.

Enligt statistiken kostade vägar och administration ytterligare 37 kronor per kubikmeter. Vi höjer till 50 kronor här också – så blir det jämnt 250 miljoner till.

Rörelseintäkterna för virke plus jakt blir enligt denna ”buskalkyl” 1,5 miljarder och rörelsekostnaderna 500 miljoner, det ger ett netto på 1 miljard. Lägger vi till markförsäljningarna på 800 miljoner blir nettot 1,8 miljarder kronor. Sedan har dagens Sveaskog räntekostnader på knappt 300 miljoner kronor. De kommer vi nog inte ifrån. Men kvar är ändå 1,5 miljarder.

Nu kommer en finess: Detta ”nya” Sveaskog behöver ingen stor kassa. Huvuduppgiften – att förvalta och auktionera ut statens skog kräver inget stort rörelsekapital. I princip hela överskottet kan delas ut till ägaren/staten.

Det är faktiskt lite av en pluspost i sig. Företag med stora kassor blir lätt ”fat cats” som engelsmännen säger. Feta katter som inte engagerar sig helhjärtat när de inte har kniven på strupen och som börjar satsa pengar på tveksamma projekt. Därför låter många stora koncerner konsekvent dotterföretagen leverera in sina överskott till moderbolaget. Så får de beställa investeringspengar om de har bra idéer. Därmed inte sagt att Sveaskog skulle var en fet katt. Det tror jag absolut inte, men risken finns på sikt.

Nu hör jag en kör av invändningar: Är det verkligen rätt att jämföra Sveaskog med en genomsnittlig norrlandsskog? De har ju merparten av skogsarealen längst upp i norr och långt bort från industrierna vid kusten. De har dessutom svagare skogsmarker och klenare skog. Allt detta borde dra mot ett lägre kubikmeterpris.

Men å andra sidan har Sveaskog en hel del välbelägna skogar i Svealand och Götaland. Dessutom kan de erbjuda marknaden rejäla ”virkespaket”. När skogsägarföreningarna, Holmen eller SCA köper virke från privatskogsbruket blir det många koppar kaffe för varje tusen kubikmeter man köper in. Här kan de köpa mångdubbla volymen med några knapptryckningar på Internet, om nu Sveaskog väljer en digital auktionsmodell. Det är värt en hel del.

Det finns också en bra fallhöjd i kalkylen. Skulle jag ha kommit så mycket som 50 kronor för högt per kubikmeter, så fäller det inte idéen. Den utdelningsbara vinsten sjunker förstås, men ”bara” med 250 miljoner kronor.

Men Sveaskog har ju också andra mål än rent affärsmässiga. Hur påverkas de av en ny affärsform?

Ja, naturvårdsarbetet behöver inte påverkas alls. Den viktiga planeringen ska naturligtvis fortfarande ligga kvar hos Sveaskog. Och vill man fortsätta med t.ex. ekoparker är det bara att lägga ut sina avverkningsposter så att de passar in i det mönstret. Och den viktiga naturhänsynen vid avverkningarna påverkas ju inte av vem som gör arbetet, utan att man har en god kunskap om den skogen som ska avverkas och ställer tydliga krav på den som gör jobbet.

Fastighetsförsäljningarna, som också är ett regeringsuppdrag, påverkas naturligtvis inte heller av en ändrad försäljningsform på virket.

Sedan har Sveaskog ytterligare ytterligare ett spännande uppdrag: Man ska öka konkurrensen på virkesmarknaden: Här tror jag att en auktionsförsäljning kan bli ett riktigt lyft.

Dagens Sveaskog får en del kritik för sin tradingverksamhet. Elaka tungor säger att man dopar marknaden – betalar för mycket för köpvirket och tar sedan igen eventuella förluster genom att lägga in eget, billigt virke i leveransen. Jag har till och med hört kommentarer som ”lekstuga” och ”Ebberöds bank”. De elaka tungor jag pratat med är dock mycket tydliga på en sak: ”Du får för allt i världen inte citera mig!” Sveaskog har en stark position på marknaden, framförallt i norra Sverige, och man vill uppenbarligen inte stöta sig…

Kanske är de elaka tungorna bara besvikna köpare som tycker att de får betala för mycket. Utifrån Sveaskogs bokslut går det tyvärr vare sig att bekräfta eller förkasta det här skvallret. Allt redovisas som bruttosiffror – man håller inte isär eget virke och köpvirke. Men jag blir lite fundersam när jag hittar följande mening i senaste bokslutet: ”Rörelseresultatet 2009 har påverkats positivt av att Sveaskog i den totala försäljningsvolymen har en förändrad sortimentsmix, med ökad andel sågtimmer, samt en högre andel egen skog”. Kan den sista, kursiverade delen tolkas på annat sätt än att tradingen inte är något ekonomiskt klipp? Det går bättre när man tradar mindre!

Eftersom staten inte ens får misstänkas blanda ihop sina roller, så är det väl lika bra att ”nya” Sveaskog upphör med tradingen. Alternativet är att man särredovisar kostnader och intäkter för virke från egen skog och köpvirke. Då kan alla se om det är en bra eller dålig affär.

Då är vi framme vid min huvudpoäng: Med ett auktionssystem kan vi få något så ovanligt som en helt transparent marknad, något som alla ekonomer säger är en grundförutsättning för en riktig marknad. Alla vet vad andra har betalat. Det blir inget tisslande, inget smygande. Priserna blir helt offentliga. Det om något skulle underlätta virkesmarknadens funktioner (om nu inte de stora virkesköparna börjar samarbeta och lägga fejkade bud – det lär ha varit vanligt förr, men så illa kan vi väl ändå inte tro om dem i dag).

Ja, detta var min enkla idé. Och då är vi tillbaka till sketchen i inledningen. Naturligtvis har jag fel. Inte kan man öka Sveaskogs inbetalningar till statskassan med fler hundra procent utan att det får kraftiga negativa konsekvenser någonstans. Inte kan en regering, en högprofessionell styrelse och en riksrevisor, som nyligen tittat på verksamheten, ha missat ett sådant gyllene tillfälle att öka ägarnyttan från våra gemensamma skogar. Naturligtvis är det något jag har förbisett. Något som kommer att få mig rodnade att säga: ”tänkte inte på det”. Det obehagliga är bara att jag inte kommer på vad det är…

 

Mitt svar på en kommentar från Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson, också tidningen Skogsvärden

Hej Gunnar. Tack för brev. Jag avslutade ju min krönika i förra Skogsvärden med att lova att skrika ”tänkte inte på det” – jag var då övertygad om att jag skulle få ett riktigt ”dräparargument” som skulle få mig att rodna av skam och inse mitt stora feltänk. Vi är tyvärr inte där riktigt ännu. I stället väcker ditt brev tre funderingar.

  1. Transparensen i Sveaskogs virkesaffärer är god, säger du. Men den skulle väl bli ännu bättre om ni öppet redovisade genomsnittligt virkespris fritt industri. Det är ett mått som hela marknaden kan förstå och förhålla sig till. Och analysen blir enkel: Får ni ut ett lågt virkespris är ni dåliga. Är det ”normalt” visar det att tradingen av ett par miljoner kubikmeter knappast lönar sig. Är det högt är det bra och visar att ni har en bra affärsidé (men om det är mycket högt kan man misstänka att ni utnyttjar er dominerande ställning i t.ex. norra Sverige och får ut ett högt pris på andra, svagare säljares bekostnad– det är i så fall bra för er, men knappast i linje med er uppgift att underlätta virkesmarknaden). Om ni redovisade genomsnittligt virkespris, som t.ex. er ”like” Fastighetsverket gör, skulle ni inte lämna utrymme för den typ av ”elaka tungor” som jag gav luft för i min krönika.
  2. Om man fortsätter med transparens, så vore det bra om ni i er årsredovisning också kunde ange skogsavkastningen i kronor per hektar. Det är ju det i särklass mest centrala nyckeltalet för en skogsförvaltande organisation. Elaka tungor finns även här, och de säger att ni ligger anmärkningsvärt lågt. Även dessa tungor skulle enkelt tystas med en öppen, transparent redovisning.
  3. Vad gäller utdelningen, så stämmer det att jag strikt har gått på de senaste tre åren enligt er redovisning. Naturligtvis noterade jag att det gavs en extrautdelning 2007 på 1,5 miljarder kr. Jag kopplade dock denna till försäljningen av Frövifors bruk till Korsnäs, som gjordes något år innan. Den gav enligt de pressuppgifter jag har hittat 3,65 miljarder kr ”på skuldfri basis”. Jag förutsatte att ägaren med extrautdelningen ville hämta hem en mindre del av detta. Jag ville bygga på min analys på den löpande verksamheten, inte tillfälliga utförsäljningar som inte går att upprepa.

Så jag sitter troget med min termos och väntar. För jag tror/hoppas fortfarande att jag tänker fel. Eller?

Procenten Helge!

Lämna ett svar
Publicerad 2009. Foto: Jens Mohr

Klubba_med_åttkantigt_huvud_av_buxbom_-_Skoklosters_slott_-_92587Bonnauktion 10 procent. 20 procent. 50 procent. Ja, till och med 350 procent. Det har de senaste åren varit lite som en gammaldags bonnauktion med olika forskarrapporter som visar hur mycket mer den svenska skogen kan producera – om vi bara satsar. Rapporterna har nästan alltid ett planekonomiskt uppifrånperspektiv. Så här många miljoner kubikmeter extra kan industrin få fram. Många skogsägare har säkert känt sig lite otillräckliga. Tänk så mycket bättre min skog skulle kunna växa – om jag bara satsade.

Men om vi vänder perspektivet – vad kan jag som skogsägare göra konkret i dag för att öka tillväxten min skog? Svaret förvånar nog många: nästan ingenting. Så länge du sköter dina föryngringar någorlunda, så finns det inte så mycket mer du kan göra. Okey, det finns ett undantag, men det tar vi på slutet.

I den etablerade skogen … Runt 95 procent av den svenska skogsarealen består av etablerad skog, alltså skog som passerat sista tidpunkt för hjälpplantering. På hela denna jätteareal kan du som skogsägare bara öka tillväxten ytterst marginellt. Du kan underhålla några gamla diken om du har fuktiga marker, och du kan kvävegödsla. Men sett i ett större perspektiv ger gödsling bara marginella extravolymer. Om ett bestånd på ett hektar på hundra år producerar 600 kubikmeter, så kan du med två gödslingar få fram ytterligare maximalt 40 kubikmeter. Det är sex procent. Och i många skogar är kvävegödsling överhuvudtaget inget alternativ – markerna är för magra eller för bördiga – eller också ligger skogen i ett område med högt nedfall av kväve från luften.

Allt annat du gör i den etablerade skogen kan bara sänka tillväxten. Röjning sänker tillväxten, gallring likaså (sedan kan det ofta vara ekonomiskt lönsamt att röja och gallra, men det är en annan sak, nu pratar vi volymproduktion).

Ungskogsgödsling en ickefråga Det finns ett verktyg till som man pratar en del om i dag. Det är att gödsla skogen upprepade gånger när den är ung. Det finns några få, mycket imponerande försöksresultat, det är utifrån dem som forskarna tror att tillväxten kan öka med osannolika 350 procent i delar av Sverige. Men det finns också massor med frågetecken. Håller produktion i sig? Lönar det sig? Och vad händer med miljön när man vräker ut tonvis med kvävegödsel? Dessutom skulle myndigheterna säkerligen säga nej, om du frågade om lov. Så det är i dag inget reellt alternativ.

På hygget Nej, det är bara ute på det kala hygget som du kan göra en insats för att öka skogsproduktionen. Men även här är dina reella möjligheter begränsade – förutsatt att du redan har som rutin att markbereda och plantera. För med en bra markberedning, duktiga plantörer som vet var de ska sätta plantorna och bra plantor med ett bra insektsskydd så ska du ha rejäl otur om din föryngring inte klarar skogsvårdslagens minimikrav – du ska inte ens behöva ta hjälp av ”livlinan” självsådda björkplantor.

Och klarar du skogsvårdslagens minimigräns, om än bara nätt och jämnt, så har du i princip 90 procent av den möjliga framtida volymproduktionen i hamn. Ja, är dina plantor tillräckligt jämnt spridda över hygget, så kan du gå långt under skogsvårdslagen. Skogsvärden visade för något år sedan hur man med en så kallad glesplanering med 800 plantor per hektar bara förlorade 40 – 50 kubikmeter totalt under omloppstiden. För tillväxten i en sluten skog är i princip konstant vid en given ålder. Med en gles planering tar det längre tid för skogen att sluta sig – det är bara den tillväxten vi förlorar.

Naturligtvis gäller också motsatsen. Ett tätare planteringsförband, säg 3 000 per hektar i stället för 2 500, ger förvisso lite högre volymproduktion under omloppstiden, eftersom skogen sluter sig lite tidigare. Men det är inte mycket, det handlar bara om några få procent.

Skog som anläggs med små plantor tar också lite längre tid på sig innan den sluter sig, med större plantor kan du därför vinna några procent i volymproduktion.

Förädlade plantor – en ickefråga Produktionsforskarna använder nästan alltid genetiskt högförädlade plantor i sina optimistiska prognoser, ofta dyra sticklingar eller plantor från masskopierade elitfrön. De kan ha både 20 och 25 procent högre produktion än ”ortens proveniens”. Problemet är ”bara” att det inte finns några högförädlade elitplantor att köpa på marknaden i dag. Och det kommer inte att finnas de närmaste åren. Å andra sidan går det oftast inte att köpa ortens proveniens heller. Nej, som skogsägare kan du i dag på de allra flesta ställen i Sverige bara köpa en sorts plantor, oftast förädlade plantor från fröplantager. Det är bara de som finns på marknaden. Punkt slut. Du har alltså inget reellt val. Du kan inte välja något bättre – och inte heller sämre. Okey, det finns några få undantag men de kan vi nästan bortse från här.

Gran på tallmark – också en ickefråga I produktionsforskarnas prognoser räknar man också med att tallen ska återta sin plats på tallmarkerna. Man ser med oro på att alltfler skogsägare i framförallt norra Sverige nu sätter gran på svaga marker. Det ger långsiktiga produktionsförluster – det vet man. Det är naturligtvis älgskadorna som styr mot gran. Men frågan är om du som liten skogsägare har något eget fritt val här – egentligen. Du kan inte påverka älgstammen – och med en given, hög älgstam är det dumdristigt att plantera tall. Hårt nedbetad tall ger betydligt lägre volymproduktion än obetad gran – om än på aldrig så fel mark.

Undantaget Så här långt är det alltså inte mycket du kan göra för att höja volymproduktionen på din fastighet. Men nu kommer vi till undantaget: valet av trädslag. I norra Sverige kan du välja contorta. Den är oslagbar – forskarna bedömer att den växer 35 till 40 procent bättre än vanlig tall på rätt mark. Den klarar dessutom älgen. Och vi börjar få en alltmer gedigen erfarenhet – risken för oväntade bakslag minskar för vart år som contortan växer till sig runtom i norra Sverige. Sedan är det en annan sak om du verkligen vill ha en tät ”vägg” med contorta i din skog. Men nu pratar vi volymproduktion.

I övriga delar av landet finns det ingen lika självklar quick fix. I norrländska höglägen finns det försök med ett antal nordamerikanska trädslag som har gått bra, men det är osannolikt att Skogsstyrelsen skulle godkänna dem i praktisk plantering. Dessutom är det svårt att få tag på plantor, så de är inget reellt alternativ för dig.

I södra Sverige kan du satsa på hybridasp. Den växer otroligt bra, men trots att den odlats i snart 60 år i Sverige, så har den hittills bara varit en nischgröda. En gissning är att det förblir så. För hybridasp är dyr att plantera och, vilket kanske är den största nackdelen, den kräver ett rejält stängsel mot älg. Stängslet måste dessutom vara intakt under större delen av omloppstiden.

I sydvästra Sverige kan du möjligen prova sitkagran. Den växer ännu bättre än vanlig gran på nederbördsrika marker, men den är ett ganska oprövat kort – det är tveksamt om man i dag ska satsa på sitka i stor skala. Samma gäller för lärk – som förvisso är ett intressant trädslag att odla i liten skala för den riktigt intresserade…

Slutsats Ska du kraftsamla för att öka din skogsproduktion finns det inga genvägar. Det är det gamla vanliga som gäller: använd självföryngring enbart på de självklara markerna, plantera resten. Markbered på bästa sätt. Köp bra plantor. Använd väl utbildade plantörer. Och så krydda med contorta om du får och vill och törs för grannarna. Resten är marginellt!

Men nu kommer det tråkiga: Hur ambitiös du än är, så kommer tillväxten bara öka långsamt i din skog. Det beror på att det bara är en liten, liten del du föryngrar varje år. Och det är som vi sett bara föryngringen du kan påverka. Så är det bara, skogen är ett trögt system – på gott och ont.

Sveaskog för vem – för vad?

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2006

SKOGEN besökte Sveaskogs Årsstämma häromveckan. Ytligt sett var det som ett vanligt föreningsmöte. Val av mötesordförande. Val av sekreterare. Är mötet behörigen utlyst? Men i stället för det sedvanliga kollektiva mumlet från deltagarna hördes bara en enda röst. Det var en kvinna från Näringsdepartementet som presenterades som ”aktieägaren” och representerade samtliga aktier i Sveaskog. Någon kallade henne lite fyndigt för stämmans egen Moder Svea.

I slutet av stämman fastställdes aktieutdelning för 2005. Styrelsen föreslog tre kr per aktie – eller totalt 355 miljoner kronor. OK, sade Moder Svea och såg nöjd ut.

Men vänta ett tag: Här har vi ett av världens största skogsbolag. Sveaskog äger 4,5 miljoner hektar mark i Sverige, därav 3,4 miljoner hektar produktiv skog. Det bokförda värdet på skogen är nästan 30 miljarder kronor. Det verkliga värdet är högre – om vi utgår från det pris som Sveaskog betalade för 200.000 ha Korsnäsmark häromåret handlar det snarare om 60 miljarder kr. Belåningen är måttlig, ungefär 20 procent av bokförda tillgångar.

Ägarens utdelning av detta jättekapital är alltså futtiga 355 miljoner kronor. Det är ungefär en procent av skogens bokförda värde. Dessutom sålde Sveaskog 2005 av skogsmark för ungefär 750 miljoner kr. Man kan lite tillspetsat säga att utdelningen med råge betalades av ”amputationsintäkter”.

Det finns naturligtvis förklaringar till den låga avkastningen:

  • Skog är skog och ger inte så hög avkastning.
  • Sveaskog fick för några år sedan ta över ansvaret för ett annat statligt bolag – Svenska Skogsplantor. Det var då konkursfärdigt – det bokförda lagervärdet lär ha överstigit omsättning. Det har säkert kostat Sveaskog en del att sanera bolaget
  • Sveaskog äger 50 procent att Setra, som är Sveriges största sågverkskoncern. Företaget har haft klara problem med lönsamheten.

Marknadsmässiga affärer Däremot beror den dåliga avkastningen inte på att staten skulle ha andra mål än ekonomisk lönsamhet. Enligt Aktiebolagslagen ska det anges i bolagsordningen om ett bolags verksamhet har andra syften ”än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna”. Något sådan skrivning finns inte i Sveaskogs bolagsordning. Där finns bara två direktiv som möjligen kan tolkas som marknadsinskränkningar:

  1. Sveaskog ska genom försäljning av mark möjliggöra omarronderingar och tillköp för enskilt jord- och skogbruk, särskilt i glesbygd
  2. Sveaskog ska underlätta köpsågverkens virkesanskaffning.

Dessa inskränkningar hänger dock lite i luften, eftersom bolagsordningen samtidigt tydligt understryker att alla affärer ska vara marknadsmässiga. Det är inte läge här att diskutera hur man kan gynna privata lantbruksföretag och köpsågverk och samtidigt göra marknadsmässiga affärer. Men det här är politiska formuleringar och politik har ju sin egen logik…

Är staten rätt ägare? Om syftet med Sveaskog bara är att tjäna pengar skulle en marknadsliberal ekonom omedelbart föreslå att staten ska sälja ut sina skogar – för en marknadsliberal är det nästan en naturlag att staten aldrig kan göra bra affärer. En privat ägare skulle effektivisera förvaltning och drift – och ta ett fast tag om sågverken.

En marknadsekonom skulle säkert också ha synpunkter på Sveaskogs ambition att ”ta sitt ansvar för den svenska sågverksbranschens konsolidering”. Har staten verkligen de bästa förutsättningarna för att skapa goda marknadsmässiga lösningar? Tveksamt.

En marknadsekonom skulle även vara skeptisk till Sveaskogs virkesaffärer. År 2005 köpte man in mer än fem miljoner kubikmeter timmer och massaved från andra skogsägare. Är virkesaffärer en statlig uppgift? Tveksamt.

Vad vill svenska allmänheten med ”sin” skog? Låt oss anta att en ny utförsäljning av statens skog är politiskt omöjlig. Då finns det ett annat ”hot” mot dagens Sveaskog: Politikerna. De har i dag det yttersta ansvaret för bolaget. Det är ingen långsökt tanke att någon populistisk politiker ställer sig frågan: vad vill mina väljare med sin skog? Och då är det inte säkert att nuvarande direktiv skulle vinna allmänhetens omröstning. I dag sköts Sveaskogs skogar efter samma principer som de privata skogsbolagen. Alla bekänner sig till samma nuvärdesprincip och alla använder samma Indelningspaket när de lägger fast sin avverkningsstrategi.

Men så har det inte alltid varit. Fram till slutet av 1960-talet hade dåvarande Domänverket en annan policy. Då skulle skogarna ge högsta möjliga avkastning. Man struntade i räntan och skötte skogarna så att det årliga kassaöverskottet blev så högt som möjligt. Det gav betydligt längre omloppstider än i dag och högre virkesförråd. Den här principen släppte man i slutet av 1960-talet, och följden blev en snabb exploatering av Domänverkets gamla skogar under 1970- och 1980-talen.

Inte så dyrt att gå tillbaka Vilken av dessa två skötselprinciper skulle allmänheten föredra? Ja, det är nog ganska lätt att gissa, speciellt som den synliga kostnaden för att gå tillbaka till gamla tiders skötsel skulle vara ganska låg. Sveaskogs avverkningar skulle sjunka under ett antal årtionden – man måste ju åter bygga upp ett högre förråd. Säg att Sveaskogs vinst skulle halveras. Då skulle, med nuvarande utdelningspolicy, utdelningen till Moder Svea minska med 175 miljoner kr per år, allt annat lika. Det kan ställas mot de 750 miljarder kronor som staten totalt drar in i år. Statsfinansiellt skulle det inte vara någon katastrof.

Ja, en populistisk politiker skulle kunna gå ännu längre: likt den demonstrerande älgen skulle han/hon kunna lova: ”inga mer kalhyggen i våra (statliga) skogar”. Skogforsk har i en undersökning visat att blädning sänker virkesproduktionen i granskog med 20 procent – och att avverkningarna blir dyrare. Sveaskogs vinst skulle förvisso sjunka påtagligt – men i ett statsfinansiellt perspektiv är det småpengar

En Clinton Ja, en riktigt röstsugen politiker skulle kunna föreslå ”en Clinton”. Att sluta med allt skogsbruk på statlig mark. Det gjorde man i nordvästra USA 1994. För en struntsumma skulle då ytterligare 15 procent av all svensk skog vara skyddad. Ja lite mindre om Sveaskog först säljer av skog för att lösa lånen. Arealmålet med levande skogar skulle klaras med råge. Vi kunde sluta bilda nya reservat – något som staten lägger en knapp miljard kronor kr på bara i år! Det resterande skogsbruket skulle kunna få ökad frihet.

Visserligen kanske inte Sveaskog har de allra mest biologiskt värdefulla skogarna – om inte annat finns det ju en hel del ungskog och medelålders skog. Men man har ändå kvar så mycket gammelskog att merparten av ”urskogarnas” djur- och växtarter nog skulle klara sig fram till dess att dagens medelålders Sveaskog blir riktig gammelskog.

Begränsade samhällsekonomiska effekter Statsfinansiellt klarar vi oss alltså bra utan Sveaskog. Men vad blir de samhällsekonomiska konsekvenserna? Avverkningarna på Sveaskogs marker svarar för knappt tio procent av dagens virkesflöde till industrin. Skulle hela denna volym försvinna på en gång skulle det bli ett stålbad. Det skulle bli kamp om virket och en del industrier skulle försvinna. Men i en fungerande marknad är det då de minst lönsamma enheterna som läggs ner – de som skapar minst förädlingsvärden. Den totala samhällsekonomiska förlusten skulle därför bli begränsad – men det skulle bli tufft lokalt. Men det var samma problem som man ställdes för i nordvästra USA, och där tyckte politikerna att det var ett pris man fick betala för att bevara skogen. Och det skulle kanske den svenska allmänheten också tycka – om den ställdes inför valet.