Författararkiv: admin

Sätt ner foten nu!

Jag hittade denna artikel i min dator. Den publicerades i tidningen SKOGEN 2005, men kunde ha varit skriven i dag. Man kan nästan säga att den är lite profetisk. Hade man bara lyssnat på mig…

Jag var på väckelsemöte i Lycksele häromveckan.  ”Slopa kalhygget och tjäna mer pengar” var budskapet. Och deltagarna – småskogsägare, politiker och tjänstemän – nickade instämmande när professor Mats Hagner missionerade om sin nya skogsbruksmetod ”Naturkultur”.  

Det är hög tid för alla de forskare och experter som försvarar dagens skolskogsbruk att sätta ner foten. Annars kan denna ”undergroundrörelse” sprida sig som en löpeld bland småskogsägare och politiker. 

Temat för mötet i Lycksele var ”Lönsammare och säkrare skogsbruk”. Seminariet hölls på skogsmuseet. Intresset var stort – det var mer än ett 60-tal deltagare – merparten småskogsägare, men även representanter från de politiska partierna och från kommunen. Kommunens näringslivsbolag LYAN var värd för dagen. 

Mats Hagners budskap var klart och medryckande: sluta med trakthyggesbruket och gå över till Naturkultur. Då kan du som skogsägare fördubbla rotnettot från skogen. 

Principen för Naturkultur är enkel: Inga mer kalkavverkningar. Satsa på skiktad skog. Avverka de träd som ger dålig förräntning. Befria de utvecklingsbara träden så att de kan utvecklas till grova värdefulla träd. Plantera i stora luckor om det inte finns tillräcklig föryngring. Men bara där.

– Det här skogsbruket ger högre intäkter, bättre timmerkvalitet och lägre kostnader, menade Mats Hagner i sitt inledningsanförande. 

Och den deltagare som inte övertygades av Mats Hagner, måste ha kapitulerat fullständigt efter professor Peter Lohmanders föredrag:

– Om vi överger trakthyggesbruket kan vi öka den svenska skogens nuvärde med i genomsnitt 3.000 kr per hektar. På 20 miljoner hektar blir det 60 miljarder kronor. Så mycket rikare kan vi bli på ett bräde”. 

Hans recept var om möjligt ännu enklare: sluta slutavverka, gallra skogen ungefär vart åttonde år och ta då ut skogens tillväxt – och fortsätt så i oändlighet. Det blir naturligtvis något dyrare avverkning – det är ju mer som en gallring än som en slutavverkning. Men i och med att man sänker det genomsnittliga virkesförrådet och slipper planeringskostnaderna ökar skogens värde dramatiskt, menade Peter Lohmander. Som borde veta vad han talar om, för han är jägmästare och professor i skoglig företagsekonomi med inriktning mot ekonomisk optimering.

Sedan var det dags för ”bekännarna” och ”de omvända” att träda fram: 

Sunt bondförnuft

– Naturkultur är sunt bondförnuft, menade Harald Holmberg, skogsägare i kommunen. Min pappa ville inte anamma kalhyggesbruket på 1950-talet. Men till slut kapitulerade vi – storgubbarna i Umeå måste ju begripa bättre än vi småfolk – och 1986 tog jag upp ett hygge. Vi har hittills planterat området tre gånger – älgen och frosten tar plantorna – och det är fortfarande inte bra skog. I början av 1990-talet fick jag kontakt med Mats Hagner, och nu har jag gjort några avverkningar efter hans principer. Jag ser bara fördelar: det ger bättre ekonomi, bättre kvalitet och trevligare skog. Dessutom är det bra för renbetet och för skogsfågeln. Och så avskräcker det inte turisterna. 

Jag får högre markvärde

– Det här var det dummaste jag hört”, minns jag att jag tänkte första gången jag hörde talas om Mats Hagners metod, berättade Martin Lundgren, skogsutbildad skogsägare i Robertsfors. Naturkultur stred mot allt vad jag hittills lärt mig om skogsbruk. Men efterhand insåg jag att det finns mycket klokhet i Mats Hagners tankegångar, och nu har jag börjat tillämpa hans metod. Jag får bättre kvalitet än planterad tall, och jag får ett betydligt högre markvärde, när jag räknar på det. 

Sympatiskt skogsbruk

– Visst är det här en sympatisk metod, säger Bengt-Lennart Nordlund från Lycksele kommuns tekniska förvaltning när jag pratar med honom efter seminariet. Han ansvarar för skötseln av Lycksele kommunens skogar, totalt ca 1.200 hektar. Jag är inte utbildad i skogsbruk, men har en biologisk grundutbildning. Ingen blir ju glad av ett kalhygge. Slipper vi kalhyggen så blir lokalklimatet bättre. Jag kan mycket väl tänka mig att prova metoden på kommunens skogar, om politikerna ställer upp på det. Mina frågetecken gäller framförallt kostnaderna – det måste kosta en hel del extra att stämpla ut de rätta träden.

– Vad bra att man börjar diskutera skogsbruket så här, säger Ingela Forsberg, kommunekolog i Lycksele. Och vad bra att politikerna är med på det här seminariet. Då kan vi få igång en debatt om en förändring av vårt skogsbruk. Naturkultur är naturligtvis en mycket tilltalande metod för våra tätortsnära skogar. Sedan vågar jag inte ha någon uppfattning om metoden passar även i produktionsskogarna. Men visst låter det spännande. 

Rolf Sandström, aktiv politiker för kristdemokraterna och med i kommunstyrelsen var också positiv: ett lönsamt skogsbruk utan kalhyggen låter ju förnämligt. Kommunen kommer definitivt att fortsätta titta på frågan. För våra egna skogar men också för andra skogar i kommunen. 

Dags att sätta ner foten?

Ja, seminariet i Lycksele var som ett frireligiöst väckelsemöte. Tron, övertygelsen och gemenskapen var stark. ”Vi har rätt, dom har fel”. 

  • ”Vi”, det är småfolket – alla de små skogsägare som egentligen aldrig har tagit till sig storskogsbrukets metoder. 
  • ”Dom” är de stora skogsföretagen, jägmästarna, experterna och politikerna i Stockholm.  

För den som inte kan något om skog måste det vara lätt att förföras av Mats Hagners budskap: ”du slipper kalhugga skogen och får dessutom avsevärt bättre ekonomi”. Vilken småskogsägare attraheras inte av dessa locktoner. 

Och det måste vara ljuv musik för en lokalpolitiker. ”vi kan öka inkomsterna från våra skogar och ändå slippa de fula turistavskräckande hyggena – det finns alltid skog, och dessutom en trevligare skog”. 

Inte ens för den som kan något om skogsbruk är det helt lätt att genomskåda svagheterna i Naturkultur. För Mats Hagner har absolut inte fel i allt: 

  • Visst är det dyrt att plantera ett hygge och visst tar det lång tid innan man får tillbaka pengarna. 
  • Visst är det billigare att avverka grova träd än klena. 
  • Visst får vi träd i de flesta luckor i skogen – den öppna gläntan är ju inget stabilt tillstånd. 
  • Visst blir det bättre kvalitet om träden får stå lite tätare i ungdomen. 
  • Visst går det tekniskt att avverka skogen stamvis – det kallas gallring i skolskogsbruket.  

Men naturligtvis måste det finnas tunga invändningar också – annars skulle skogsnäringen anamma metoden direkt – tjäna mer pengar har väl ingen tackat nej till. 

Visst har det varit en debatt om Naturkultur – men den har varit akademisk och svår att ta till sig. Nej, det är hög tid för alla de forskare och experter som försvarar dagens skolskogsbruk att redovisa sina invändningar – högt, klart och framförallt pedagogiskt. 

Är Naturkultur en dålig metod måste skogsägare och beslutsfattare få tydliga besked så att man inte fattar långtgående beslut på felaktig grund. Man måste ta fram konkreta exempel som visar vad en skogsägare förlorar i pengar på att lämna den hittillsvarande svenska standardmodellen med plantering, gallring och slutavverkning och gå över till Naturkultur. Och vad samhället förlorar i långsiktig volymproduktion. Kunskaperna måste finnas, så det handlar bara om sammanfatta dem på ett begripligt sätt. Eller?

För det är lätt att förföras av Naturkultur. Sätter inte etablissemangets försvarare ner foten snart kan denna alternativrörelse underifrån sprida sig som en löpeld i den svenska skogen. Och det är väl inte bra?

Så fick vi frid i skogen

Föredrag som jag höll vid Skogshistoriska Sällskapets Årsstämma i mars 2022. Uppdraget var att beskriva framtiden!

I går landande nya numret av Skogshistoriska Sällskapets Tidender i min brevlåda. Det var nummer 1 år 2060. Mina ögon fastnade för en artikel med rubriken Äntligen frid i skogen. 

Det var en idéhistorisk exposé över ”Slaget om skogen”. Artikeln beskriver det som ”30-åriga kriget, gånger tre”. För kriget började redan på 1960-talet. Miljörörelsen rasade över stora hyggen, hyggesplöjning, hormoslyr och DDT. I artikeln beskrivs hur skogsbruket steg för steg tvingades retirera. Hyggesplöjning förbjöds, DDT förbjöds och hormoslyr förbjöds. Men kvar var de stora hyggena – och kritiken fortsatte under 1970- och 80-talen. 

Under 1990-talet blev det lite lugnare ett tag. Det var då vi fick de dubbla målen i skogspolitiken och ett mer miljöanpassat skogsbruket. Dåtidens kritiker hade vunnit och gick vidare till andra miljöfrågor. 

Men en bit in på 2000-talet tog skogsdebatten fart igen. Nya kritiker hade tagit vid och engagemanget och polarisering nådde nya, tidigare oanade nivåer. 

Fortfarande stod det förhatliga hygget i centrum för debatten och ”Hyggesfritt skogsbruk” blev det mantra som kritikerna samlades kring. ”Ingen visste vad det var, men det var tydligen väldigt bra”, som det stårlite elakt i artikeln i Tidender. 

Branschen får kritik. 2020-talets skogsnäring får mycket kritik i artikeln. Man förstod inte essensen i skogskritiken. Branschen trodde länge att det bara handlade om biologisk mångfald. Men redan då var det ju uppenbart att hoten mot den biologiska mångfalden i vanlig svensk skog inte var världens största miljöproblem. Hur kunde detta bli en så stor sak?, undrar man i artikeln. 

Överdrifter om klimatnytta. Man menar också att skogsbranschen surrade sig för hårt vid klimatmasten. Man försökte få allmänheten att tro att man bedriver skogsbruk för klimatets skull. Vilket omvärlden naturligtvis insåg var en lögn. Det har inte satts en enda planta för klimatets skull i Sverige. Och inget träd har avverkats för att rädda klimatet. Och när dessutom klimatforskare trovärdigt kunde visa att den svenska skogen skulle kunna öka sin kolinlagring betydligt i minst 50 år om vi bara låter den stå, så bleknade klimatargumentet bort. 

Övertro på tillväxt. Artikeln i Tidender skjuter också in sig på är skogsnäringens ständiga jakt efter ökad tillväxt i skogen. Här förlorade branschen många poäng i debatten, menar man. Allmänheten är inte dum, man förstod att en kraftigt ökad tillväxt i skogen inte kommer gratis. Det kräver halverad älgstam, stenhård genetisk förädling och massiv gödsling. Och det var inte vad vanligt folk ville se i ”sin” skog. 

Vägen till Finskog. Hur började då debatten vända? Ja, här lyfter Tidender fram boken Vägen till Finskog. Den skrevs av den i dag tyvärr bortglömde jägmästaren och skribenten Carl Henrik Palmér. I boken hävdade han att det är svenskens längtan efter en skogspromenad som är motorn i skogsdebatten. Biologisk mångfald och klimat är bara proxydebatter, menade han. 

I boken introducerade han begreppet ”Finskog” – vilket han definierade som ”allt som inte är fulskog”. Och fulskog är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå en promenad i, som hyggen, täta ungskogar, nyröjda skogar och nygallrade. Och som Palmér sade i sin bok: det handlar i princip om all skog under 45 år. 

Pedagogiskt och med glimten i ögat visade boken att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med finskog. Hyggesfritt skogsbruk fungerar inte, det blir bara vindfällen och på sikt allt mer gran, det går inte heller att bevara skog. Skog som inte avverkas blir med tiden ogenomträngliga brötar med vindfällen. Finskog kräver fulskog, var hans lakoniska sammanfattning.

Boken propagerade för längre omloppstider som ett, och kanske det enda fungerade, verktyget för att öka andelen finskog i landskapet. 

Boken blev ingen direkt succé, inte i antal sålda exemplar i alla fall, men den fick ett visst genomslag i debatten. 

Silva Juvenalis. En annan brytpunkt i skogsdebatten var den diskussionsgrupp som ett antal yngre jägmästare bildade 2035. Man kallade sig från början för ”Skogsdissidenterna”. Sedan tog man det mer intellektuella Silva Juvenalis. Det blev ”ungskogarna” i folkmun. Man var innerligt trött på att utmålas som miljömarodörer, trots att man visste att man med skogsbruk byggde något bra för framtiden. Man vände på alla stenar för att se om och hur man skulle kunna få ett ”mjukare skogsbruk” med större acceptans i omvärlden. Palmérs bok var en inspirationskälla. 

Efter ett tag började man intern kalla sig Tina. Och ni som kan era börssidor vet att det är ett begrepp som fortfarande används om aktiemarknaden. Det betyder ”There Is No Alternative”. För deras analys landade just i detta – Hyggesbruket är det enda som fungerar i Sverige. Men de nöjde sig inte med detta. De insåg att man måste ut och missionern. Men i motsats till tidigare kampanjer så etablerade man ord som ”lyssna”, ”ödmjukhet” och ”förståelse”. 

Hyggesfritt skogsbruk. Men kritiken mot skogsbruket tystnade inte. Fler och fler politiskt styrda skogsägare fick mer eller mindre motvilligt gå över till hyggesfritt skogsbruk. Det gällde statens skogar, många kommunskogar och även kyrkans skogar. 

Och både i EU och i Riksdagen kom det motioner om att helt förbjuda kalhyggen i Sverige. Men de röstades alltid ner av den partiövergripande grupp som kallar sig Realisterna. Av motståndarna kallas de betonghäckarna

Man börjar tvivla. Men i slutet av 2040-talet börjar man faktiskt märka ett visst tvivel i debatten. De hyggesfria skogarna blir inte det himmelrike som utlovats. Allt fler såg att de är svåra att gå i, det låg ju ständigt nya vindfällen på marken. Och var det inte vindfällen så var det toppar och grenar från avverkningar – skogarna gallrades ju vart tionde år. Det blev aldrig några pelarsalar, de grövsta träden avverkades ju efterhand. Och det var ingen genomsikt, skogarna var så glesa att det blev en hel del underväxt. Och de nya träd som kom var nästan bara gran. Precis som Palmér hade förutsett i sin bok, som faktiskt fick lite av en renässans och trycks upp i en ny upplaga 2048. 

Men det var stormen 2052 som ändrade allt. Under en 20-årsperiod hade Sverige varit ganska förskonat från svåra stormar. Men nu kom ”alla stormas moder”. Den slog till ovanligt tidigt för att vara en höststorm – redan i slutet av september, marken var ofrusen och löven satt kvar på träden. Mellansverige var hårdast drabbat. Man beräknar att mer än 300 miljoner kubikmeter lade sig på ett par timmar. Och det är helt uppenbart för alla: de hyggesfria skogarna hade drabbats i särklass hårdast. Vilket stämde väl med skolboken. Gallrad gammal skog med mycket gran är alltid ett högriskprojekt. På sina ställen hade alla träd lagt sig. Den enda skog som var någorlunda oskadd var den traditionellt skötta medelålders skog som en gång etablerats från kalhyggen. 

Faktum är att Sverige aldrig haft så hög andel kalmark som några år efter stormen, då man rensat upp det värsta. Och det här såg folk. 

Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Det är inte vanligt att man kan ange ett exakt datum för när en debatt tar slut, skriver man i Tidender. Men så blev det för skogsdebatten. Den 1 oktober 2060 kunde man läsa följande i DN-debatt: Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Debattartikeln var undertecknad av WWF, SNF, Jordens Vänner och Greenpeace. 

Och då först förstår jag att allt bara varit en dröm. För det är bara för osannolikt. 

Tack för mig

Carl Henrik 

Höga virkespriser är bra för aktiebolaget Sverige!

En artikel från 2009. Troligen publicerad i Skogssällskapets tidning ”Skogsvärden”. Lite daterad i ingressen, men huvudbudskapet håller än.

För första gången på länge försvinner det nu en stor virkesförbrukande industri i Sverige. Det är Stora Ensos massabruk Norrsundet som ska läggas ner. Därmed lämnar en stor köpare virkesmarknaden – Norrsundet förbrukar i dag runt en och en halv miljon kubikmeter massaved. Även andra skogsindustrier kippar efter andan – både i Sverige, Norge och Finland. I en del presskommentarer skyller man på de allt högre virkespriserna. Men är verkligen höga virkespriser ett hot mot skogsindustrin och därmed mot svensk ekonomi? Hotar den girige skogsägaren det svenska välståndet? 

Skogsvärlden bestämmer sig för att reda ut begreppen, och kontaktar professor Runar Brännlund vid Lantbruksuniversitet i Umeå. Han är nationalekonom och har arbetat med skogsekonomi i många år. Hans slutsats är kanske något förvånade:

”Höga virkespriser speglar att skogen blivit värdefullare, och det är bra för skogsägarna. Att priset ger denna värdesignal är också bra för  hela samhället. Ja, på ett sätt kanske man kan säga att det på sikt är bra för skogsindustrin som helhet också, även om de inte gärna vill inse det. 

Varför det? 

Att enskilda industrier läggs ned är förstås ett problem på kort sikt, inte minst för de anställda som förlorar sina jobb. Men på sikt för aktiebolaget Sverige är det bra om resurserna styrs till de områden där de värderas högst, eller där den högsta betalningsförmågan finns . För de industrier som försvinner är naturligtvis de som har sämst betalningsförmåga. Virkesråvaran, som är en knapp resurs i dag, slussas över till industrier med högre lönsamhet, högre betalningsförmåga och högre förädlingsvärde. 

BNP, bruttonationalprodukten, används som ett mått på ett lands välstånd. Och BNP beräknas genom att summera alla de förädlingsvärden som skapas i ett land. Så om mer av virket processas i högpresterande lönsamma skogsindustrier så ökar Sveriges BNP och välstånd.

Det här kallas strukturrationalisering – och det har varit en starkt positiv kraft i Sveriges ekonomiska utveckling. Utan den hade vi haft kvar tekoindustri och varv – och låga löner för alla anställda och en låg BNP för landet. 

Vid 1950, -60 och -70-talens strukturrationalisering försvann massor med industrier som inte klarade de höga lönekraven. Det var tufft för de drabbade människorna. Men det var nödvändigt för aktiebolaget Sverige. Den knappa resursen arbetskraft slussades över till mer högpresterande verksamhet som kunde betala högre löner. BNP steg. Och det här fortsätter än i dag. Gamla, trötta branscher försvinner, nya pigga och lönsamma kommer i deras ställe.    

Nej, det anmärkningsvärda är att det har varit så lite strukturrationalisering i skogsindustrin. Det har inte försvunnit en enda större virkesförbrukare på 20 år i Sverige (kollas). Tvärtom har alla trimmat och trimmat så att industrins samlade virkesbehov har ökat med 30 procent på 20 år (kollas också). 

Uppenbarligen har virkespriserna under lång tid varit så låga att alla massaindustrier har klarat sig ekonomiskt. Även de med sämst lönsamhet och lägst förädlingsvärde har kunnat leva kvar på marknaden.

Strukturrationaliseringen är faktiskt också bra för skogsindustrin själv. Den knappa resursen skogsråvara styrs över till de framgångsrika industrierna – de som orkar investera och satsa för framtiden. Och det är bara de som kommer att orka hänga med i det globala racet. 

Men om alla skogsindustrier slås ut? Då står skogsägarna åter med mössan i hand

Javisst, resonemanget håller förstås bara så länge det finns många aktörer som vill köpa skogsägarens virke, säger han. Blir virkespriserna alltför höga, så kommer industrier slås ut. Då sjunker  efterfrågan och då sjunker förstås också virkespriserna – och det kan bli drastiskt. 

Men i dag känns det som det är långt dit. Vi har en mycket väl utbyggd skogsindustri i Östersjöområdet. Kanske överutbyggd om man ser statiskt på virkestillgångarna. Den ryska vedboden är på väg att stängas med hjälp av exporttullar. Och bakom massaindustrin står hundratals hungriga värmeverk och flåsar efter råvara. Som landet ligger nu kommer värmeverkens betalningsförmåga snarast att öka! 

Men vänta – är inte det en samhällsekonomisk katastrof att använda prima skogsråvara som lågvärdigt bränsle?

Nja, säger Runar Brännlund. I en oreglerad marknad med fungerande prismekanism så är priset det i särklass bästa sättet att styra resurserna. Den som kan skapa högst förädlingsvärde kan också betala bäst för skogsråvaran. Och den skapar högst förädlingsvärde är den gör mest samhällsnytta av virket. 

Men nu är ju bränslemarknaden reglerad av samhället. Med koldioxidskatt och elcertifikat är det billigare för värmeverken att elda svenskt skogsbränsle än smutsig importerad stenkol. Men det är ju precis vad politikerna vill. Man vill inte ha smutsigt kol i våra energisystem. Så om skatterna och avgifterna speglar samhällskostnaden för att elda kol, så är det samhällsekonomiskt effektivt att elda skogsråvara – om värmeverken kan betala bäst. 

Men förlorar vi inte massor med exportinkomster om vi eldar ved i stället för att först göra papper av den?

Det där är nog den mest spridda myten i skogen, säger han. Så länge vi har en ekonomi som är i någorlunda i balans med omvärlden, så är skogsindustrins exportandel faktiskt ett nonsensmått. Det är genom höga förädlingsvärden vi skapar välstånd, inte genom export i sig. Så om värmeverkens förädlingsvärde och betalningsförmåga är högre än skogsindustrins så ska de naturligtvis ha råvaran. På samma sätt som de högpresterande skogsindustrierna ska ha virket framför de lågpresterande. 

Man kan föresten resonera på samma sätt med export av rundvirke, som också sägs hota svensk skogsindustri och svenskt välstånd. Skogsägaren ska naturligtvis sälja sitt virke till den som betalar bäst – i Sverige eller i utlandet. Det är bäst för skogsägaren. Och det är samhällsekonomiskt effektivt, och därmed bäst för aktiebolaget Sverige!

Kan man lita på en jägmästare?

Publicerad i SkogsEko 2006

Vilket är skogsmannens viktigaste redskap? Kniven svara säkert mången okunnig. Relaskopet svarar andra, som kan lite mer om skog. Men bägge svaren är fel! För det är den skogliga kalkylen som är jägmästarens unika redskap. Det är med skogliga kalkyler som jägmästaren kan bevisa att gran är bättre än björk, att dagens älgstam är en ekonomisk katastrof och att blädning av gran är rena ruinen! 

Det är lite högsäsong för skogliga kalkyler just nu efter Gudrun. En och annan skogsägare har kanske tappat tron på dagens skogskoncept, när hela sparkapitalet ligger ner på backen. Då krävs det nya fräscha kalkyler som bevisar att granplantering alltid är bäst – även om det osannolika skulle hända igen, vilket det säkert inte gör.

En skoglig kalkyl är i grunden en enkel investeringskalkyl. Man bedömer skogens framtida kostnader och intäkter och så räknar man tillbaka allt till i dag med en lämplig ränta. Man får ett så kallat nuvärde och det är skogsmannens ”facit”: Den skogsskötsel som ger högst nuvärde är den bästa för skogsägaren – och för samhället. Så enkelt är det för jägmästaren. Men kanske inte för ägaren: 

För det första: vem har sagt att skogägaren bara är en girig vinstmaximerande kapitalist? Många har sin skog av helt andra skäl. Som jaktmark, för rekreation eller bara för glädjen att äga en bit jord. 

För det andra: även om skogsägaren bara är en vinstmaximerande kapitalist, så är det inte självklart att högsta nuvärde i skogen ger högsta samlade profiten. En varierad, oskött och ”olönsam” skog kan ge ett betydligt högre jaktarrende än aldrig så välskötta granåkrar. Och den ägare som bara har sin fastighet på spekulation, ska han verkligen satsa sina investeringspengar på att röja bort lövsly i en avlägsen granplantering. Är det inte bättre att rusta upp husen, bygga en swimmingpool och röja fram en sjöutsikt? Vad värderar en tänkt köpare mest? Det kan inte en jägmästarkalkyl svara på. Där är säkert en fastighetsmäklare en bättre rådgivare… 

För det tredje: vad vet vi om framtiden? Alla skogliga kalkyler bygger på förutsättningen att dagens kostnader och virkespriser gäller 100 år fram i tiden. Men i verkligheten kan naturligtvis priserna gå både upp och ner. Det är lika sannolikt att vi hamnar i ett läge med global brist på virke och kraftig stigande priser som att det blir ett globalt överskott – det går till exempel alldeles utmärkt att såga eucalyptus! Brist eller överskott är helt avgörande för skogens lönsamhet. 

För det fjärde: De skogliga kalkylerna är ofta mycket optimistiska. Jag såg nyligen en kalkyl för planterad gran på god mark i södra Sverige. Den slutavverkningsmogna skogen höll vid 55 års ålder en volym på nästan 500 kubikmeter per hektar! Men det är inte många skogar som håller det i dag, trots att vi har haft ungefär samma skötselkoncept i södra Sverige i snart 60 år. Nej, i kalkylskogen sker det inga stormfällningar, inga snöbrott, inga frostskador, inga insektsangrepp, inga körskador och det finns knappast någon röta. 

Jägmästaren älskar brännvinsapparaten!

Jägmästaren älskar att krydda sin kalkyl med samhällsekonomiska konsekvenser. Ända fram till 1992 fanns det i Skogsstatistisk Årsbok en figur som lite vanvördigt kallades för ”brännvinsapparaten” Den visade hur förädlingsvärdet av en kubikmeter skog steg för steg ökade när man lade till förädlingsvärdet i sågverket, förädlingsvärdet i massaindustrin, i hyvleriet, i pappersfabriken, i tryckeriet, i den grafiska industrin osv. Till slut var det samlade förädlingsvärdet från en kubikmeter skog nästan 1.000 kr.  Budskapet till omvärlden var: se så viktig skogen är för den svenska ekonomin. Hela samhället måste därför värna om skogen och satsa på ökad skogsproduktion! Och det där gick hem i stugorna och hos politikerna – ja frågan är om det inte är brännvinsapparatens tankemodell som gör att vi fortfarande har en skogsvårdslag som tvingar landets skogsägare att producera virke – det är ju så nyttigt för samhället. 

Men så fick några nationalekonomer syn på brännvinsapparaten och krossade argumentationen. ”Det är teoretiskt fel att lägga industrins förädlingsvärden på skogens konto, menade de. Marknaden anpassar naturligtvis industristrukturen efter skogstillgångarna. Finns det lite mindre skog om några år så bygger man någon eller några skogsindustrier färre, och satsar i stället på någon annan verksamhet som skapar förädlingsvärde. 

Och tvärtom: skulle det finnas lite mer skog kan industrimännen bygga några industrier till. Men det skulle engagera kapital och personal som då inte kan användas för andra nyttiga verksamheter, så nettonyttan för samhällsekonomin är sannolikt ringa. 

Efter kritiken försvann brännvinsapparaten lite tyst ur Skogsstatistisk Årsbok. Men inte ur jägmästarnas hjärta. Man kan fortfarande se ”brännvinskalkyler” som bevisar att det är mycket lönsamt för samhället att satsa på en ökad skogsproduktion – även om det skulle vara lite klent med lönsamheten för skogsägaren.

Hemliga värderingar

Men frågan är om det egentligen är vinstmaximering som driver jägmästaren. Man säger utåt att god skogsskötsel handlar om ekonomi, men innerst inne vet alla som har gjort en skogskalkyl att den är meningslös. 100 år är alldeles för lång tid, och alla vet hur lätt det är att trixa med kalkylposterna ”framtida intäkter” och ”ränta” för att bevisa det man vill bevisa. 

Nej, i jägmästarens kåranda finns ett mycket högre mål: man ska ”rädda världen med skog”. Det är säkert ett dimmigt kollektivt minne från den tid när virkesbrist hotade. Kanske går det ända tillbaka till de gamla tyska profeter som en gång lärde oss sköta skog. Det var ju hotet om skogsbrist där som drev fram den skogliga vetenskapen.. 

Kanske är det denna kåranda som gör att nästan alla jägmästare har en sorts ”skogens storhetsvansinne”: Man ”vet” att det svenska ekonomiska välståndet vilar på skogen och skogsindustrin – andra näringar som verkstadsindustri, läkemedel och telekom är av mer underordnad natur. 

Man är övertygad om att ju mer skog det växer i Sverige, desto mer välstånd får vi i framtiden. Kanske är det därför man så gärna använder begreppet ”våra skogar” – oberoende av vem som äger den. 

I kårandan ingår också tanken att den skogsägare som inte sköter sin skog på rätt sätt, d.v.s. för högsta skogsproduktion, är okunnig – eller vilseförd – och behöver hjälp och rådgivning för att återföras till den rätta vägen! 

Sedan finns det en sorts ekonomisk paradox i jägmästarens kåranda: de allra, allra flesta  tror på marknadsekonomin – men försvarar ivrigt skogsvårdslagens återväxtplikt, ”eftersom skogsbruket är så speciellt…”. Ja, de allra flesta jägmästare såge nog gärna en röjningsplikt också. Och varför inte en gallringsplikt? 

Kan man lita på en jägmästare?

Så frågan är om man kan lita på en jägmästare. Står han på skogsägarens sida? Eller på samhällets? Eller på arbetsgivarens? Nej, kanske är huvudlojaliteten riktad mot skogen själv? Och mot kåren? 

Det är naturligtvis inget fel att rädda världen, men då bör jägmästaren tydligt säga att det är drivkraften. Annars lurar man både skogsägare, de politiska beslutsfattarna – och kanske sig själva med glädjekalkyler. 

Sedan kan man ju alltid diskutera om världen blir så mycket bättre om vi producerar lite mer skog i Sverige. Bland ekonomer berättas ibland att: ”om naturresurserna avgjorde ett lands välstånd skulle Kongo vara världens rikaste land och Schweiz det fattigaste”. Jag har hittills inte träffat en enda jägmästare som tycker att den historien är rolig … 

Carl Henrik Palmér

Jägmästare!

Kontinuitetsskogsbruk kostar 30 procent

Publicerat i tidningen SKOGEN 2012

Om Linköpings kommun skulle gå över till kontinuitetsskogsbruk på alla sina 2.400 hektar skulle skogens nuvärde sjunka med 30 procent jämfört med dagens skogsbruk. Det berättade SLU-forskaren Hampus Holmström vid Föreningen Skogens höstexkursion. Analysen är gjord med SLUs nya programpaket Heureka för strategisk planering av skogsbruket. 

Med Heureka går det att analysera även udda skötselformer, som blädning och kontinuitetsskogsbruk, berättar Hampus för SKOGEN. Naturligtvis blir prognoserna osäkrare jämfört med trakthyggesbruk, där tillväxtmodellerna baseras på minst hundra års erfarenheter. En speciell osäkerhet med kontinuitetsskogsbruk är hur mycket ny skog som växer in. Det verkar vara ganska slumpmässigt i det enskilda beståndet. Men lyfter man blicken, så kommer man nog i genomsnitt ganska rätt med modellerna i Heureka. De är framtagna av nära hundra forskare på SLU och Skogforsk och representerar den bästa kunskap vi har i dag. 

I Heureka är den så omdiskuterade §10-kurvan i Skogsvårdslagen inget problem, berättar Hampus. Den är inlagd som ett villkor vid simuleringen av skötselprogrammet för Linköping. Programmet föreslår helt enkelt inga avverkningar om beståndet riskerar att hamna under kurvan. Då får skogen stå på tillväxt tills det finns tillräckliga, lagliga volymer att ta ut.

I ett forskningsprojekt som finansieras av Stiftelsen Skogssällskapet har Hampus Holmström och hans kollegor testat några olika skötselstrategier för Linköpings kommunskogar. Ett av alternativen är helt gå över till kontinuitetsskogsbruk. Skog i en zon närmast staden får då bara gallras, aldrig slutavverkas. Längre bort är små hyggen tillåtna, men de får inte vara större än maximalt 0,5 hektar. 

Med kontinuitetsskogsbruk blir nuvärdet för Linköpings kommunskogar ungefär 30 procent lägre än med dagens skötsel. Men då ska man komma ihåg att dagens skötsel inte är helt ekonomiskt optimalt, säger Hampus. Kommunen tillämpar ett mjukare skogsbruk och tar redan stor hänsyn till skogens sociala värden. Hans gissning är att dagens skötsel ger ett nuvärde som ligger på kanske 80 procent av det ekonomiskt optimala. 

Men, tillägger Hampus: man ska vara medveten om att ekonomiska kalkyler för skogsbruk är otroligt känsliga. Vi har räknat med 2 procents ränta. Ändrar man räntan blir det andra resultat. Likaså om man gör andra antaganden om framtida virkespriser och kostnader. Ja, det går att skruva resultaten femtio procent upp eller ner, utan att rodna. 

Volymproduktionen påverkas faktiskt mindre än ekonomin av en övergång till kontinuitetsskogsbruk i Linköping. Totalproduktionen de kommande hundra åren blir bara 20 procent lägre jämfört med dagens skogsskötsel. 

Vad händer nu i Linköping? Det är lite vänteläge för tillfället, men de olika scenarierna för skogsskötsel kommer säkert att tas upp med politikerna, säger Hampus. Kanske kommer man då att använda hjälpmedlet PlanEval i Heureka. Det är ett program som hjälper beslutsfattare att på ett strukturerat sätt vikta olika aspekter på skogsskötseln. Hur viktig är ekonomin jämfört med till exempel kolinbindning, andel promenadvänlig skog och biologisk mångfald?

Billiga politiska poäng att hämta, visar Skogens ”buskalkyl”

Vad innebär 30 procent lägre nuvärde – egentligen? Det är ett abstrakt begrepp, som det är svårt att få grepp om. Men låt oss göra en liten glidning. Säg att vi i stället sänker den årliga avkastningen med 30 procent. 

För en någorlunda normal skog med någorlunda balanserad åldersfördelning bör årsavkastningen i Mellansverige ligga på ungefär 1 000 kr per hektar. Det är en siffra som täcker in rotnettot från avverkningarna minus kostnaderna för skogsvård och administration. 

Linköping har ca 2 400 hektar skog. Det skulle i så fall ge 2,4 miljoner kronor per år. Nu har man ett mer försiktigt skogsbruk som kanske bara ger 80 procent av detta, det vill säga 1,9 miljoner. Går man över till kontinuitetsskogsbruk får man bara ut 70 procent av detta, det vill säga 1,3 miljoner. 

Det kostar alltså 600 000 kr per år att gå över från dagens trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk. Linköpings kommun har en årsbudget på ungefär 6,3 miljarder kronor, det handlar om 0,1 promille av omsättningen. En annan jämförelse: Linköping har 8 000 anställda. En övergång till kontinuitetsskogsbruk rycker undan försörjningen för en av dessa. För det får man ett skogsbruk som åtminstone på papperet ligger betydligt närmare kommuninvånarnas önskemål. Ja, presenterat så här känns det som ett ganska självklart politiskt beslut … 

Får man då räkna så här? Ja, säger Hampus efter lite tanke. Vi har lagt in ganska hårda krav på jämnhet i avverkningarna, så det är inte helt tokigt att anta att årsavkastningen sjunker med ungefär samma procent som nuvärdet. Men om det är dyrt eller billigt, ja det är en politisk fråga, absolut ingen forskningsfråga, poängterar han. Det finns säkert många åsikter om det. Jag har redovisat kalkylerna för två olika kommuntjänstemän i Linköping. ”Men oj vad dyrt”, sade den ena. ”Men oj vad billigt”, sade den andra…

Hans röda dröm är skogsgrön

Lämna ett svar
Publicerat i tidningen SKOGEN 2018

Drömmen om den socialistiska idealstaten har levt i vänsterkretsar ända sedan början av 1900-talet. Först var det Sovjet. Sedan blev det Kina, Vietnam, Kambodja, Cuba och fram tills helt nyligen Venezuela. Men drömmen har alltid krossats av verkligheten. Bakom de vackra, röda fanorna fanns terror, åsiktsförtryck och ekonomisk stagnation.

Nu har dagens vänsterintellektuella fått ett nytt idealsamhälle att drömma om. Det är skogen. Åtminstone som den beskrivs i den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens redan ikoniska bok ”Trädens hemliga liv”.

I hans skogar gäller fortfarande den gamla kommunistiska parollen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. De stora träden delar med sig av sitt överflöd till de mindre, de gamla träden uppfostrar de yngre. Träd som angrips av skadeinsekter varnar sina grannar så att de kan aktivera sina försvarssystem. Alla bidrar till det övergripande målet, som är att bibehålla skogen som system intakt. Ett ensamt träd är inget liv, det är först i ett socialt sammanhang skogen kan leva vidare. Skogen är en superorganism där individen är underordnad samhället.

Boken har fått stor uppmärksamhet i tidningarna, typiskt nog bara på kultursidorna, som ju ofta anses vara lite vänstervridna. Den är skickligt uppbyggd rent retoriskt. Det ger massor med fakta om skogen som ekosystem. Här behandlas skogens näringscirkulation, den fascinerande mykorrhizaväven, samspelet mellan skog och skadegörare, skogens och trädens vattenhushållning, skogens roll som luftrenare och mycket mer.

Det är intressanta fakta, en del är nytt för mig och det mesta verkar rätt och rimligt.

Men så kommer då texten mellan fakta. Här kommer vänstersvängarna. Några exempel:

  • ”… samma som i mänskliga samhällen: tillsammans klarar man sig bättre”.
  • ” … för att uppnå [skogsklimat] måste gemenskapen bevaras till varje pris”.
  • ”… deras välbefinnande hänger på gemenskap, och om de förment svagare försvinner förlorar även de andra…”
  • ”… en kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk – det gamla talesättet skulle kunna vara uppfunnet av träden. Och eftersom de intuitivt vet detta, är det självklart för dem att hjälpa varandra”.

Visst är det gulligt. Men är det rätt? Nja, eftersom han här lämnar det objektivt naturvetenskapliga, så finns det inga självklara rätt eller fel. Men bara genom att byta glasögon skulle man utifrån samma fakta som Peter Wohlleben kunna beskriva skogen på ett helt annat sätt: Som världens mest råa kapitalistiska system. Ett system där konkurrensen mellan individer är stenhård – alla vill växa sig stora på grannarnas bekostnad. Den starke tar för sig och breder ut sig på den svagares bekostnad. Vad är självgallring, om inte en hänsynslös utslagning av de svagaste? Vad händer med en ung tall som inte hänger med från början? Den kommer efter och dör obönhörligen för eller senare. Vad händer med en ung gran som kommer efter. Den får vackert stå och vänta på sin tur tills vinnarna sent omsider faller för åldersstrecket (ungefär som vi 50-talister fick vänta på att 40-talisternas fläskberg skulle stiga åt sidan).

Och visst kan man säga att träden fördelar de gemensamma resurserna rättvist. Men bara i procent. För en tumregel är att klena och grova träd har samma tillväxt i procent av sin volym. Översatt till mänskliga förhållanden: Direktören och vaktmästaren får samma löneökning i procent. Är det rättvist? Nja, det är en värderingsfråga. Men klart är att ojämlikheten i absoluta tal ökar för varje år som går. Det är det som gör ”den fattige så fattig och den rike så oändligt rik”, som Peps Persson sjunger. Om människor. Men det gäller alltså även träden i skogen.

Boken gör en stor sak av att träden kan kommunicera med varandra. Och i sak har han rätt. Forskarna har på senare år förstått att träd som angrips av en skadegörare skickar ut doftämnen som aktiverar försvaret hos grannträden. Peter Wohlleben väljer att beskriva det som att det angripna trädet självuppoffrande varnar sina medträd för att rädda skogen som kollektiv. Men det är mycket enklare att tänka sig en annan utvecklingsmodell: att träd efterhand har lärt sig att reagera på andra träds försvarslukt. Då hinner det ju trigga igång sitt eget försvar innan angriparen kommer dit. Den evolutionära kraften är rimligen mycket, mycket starkare för en egenskap som den enskilda individen själv har direkt nytta av jämfört med den indirekta, kollektiva nytta som Wholleben väljer att lyfta fram.

Det roliga är att Peter Wohlleben en bit in i boken börjar svaja i sin beskrivning av skogen som besjälad av kollektiv nytta. Visst finns det en konkurrens i skogen, erkänner han. Men bara mellan arter. När bokträd etablerat sig i ett bestånd kommer de på sikt obönhörligen kväva de gamla ekarna. Hans socialistiskt kollektivistiska drömskog verkar bara finns inom ett samma trädslag (det känns lite som etnisk nationalism – vi, vårt folk, tar hand om varandra i kampen mot de andra…).

Men med allt detta sagt: jag tycker mycket om boken. Den är rolig, den är begåvad och den innehåller matnyttiga fakta presenterade på ett tankeväckande sätt.

Jag tycker att alla som vill verka i den skogliga debatten på skogsbrukets sida ska läsa den. Om inte annat så för att en hel del av skogsbrukets kritiker redan har läst den. Har du ont om tid: läs då bara de två-tre inledande kapitlen. Det är troligen så långt de flesta kritiker orkat läsa. Och i dessa inledande kapitel är Wohllebens kommunistiska skogsmanifest tydligast och roligast, sedan blir det lite torrare och mer faktatungt.

Sedan kan du glatt kasta dig ut i debatten om skogen är höger eller vänster. Socialistisk eller marknadsliberal. Kollektivistisk eller individualistisk. Det är bara att välja den vinkel som passar dig. Skogen struntar fullständigt i frågan. Träden har fullt upp med att försöka växa sig större än sina grannar.

Inget samband välstånd och skog

Lämna ett svar

År 2009 hade jag förmånen att få intervjua den då snabbt stigande världsstjärnan Hans Rosling. Artikel publicerades i Holmens tidning Skog och Virke. Första delen av artikeln var en allmän presentation av Hans, hans världsbild och det i dag så kända presentationsprogrammet Gapminder World. Den avslutande delen handlade om skog, och så här skrev jag då:

”I Gapminder finns det sedan några månader också data om världens skogar och om skogsbruk. Före mitt samtal med Hans Rosling satt jag en timme och letade skogssamband. Som jägmästare skulle jag ju så gärna vilja se att rika länder med hög medellivslängd hade mycket skog. Men tyvärr – världens riktigt stora skogsländer täcker hela skalan från det allra fattigaste, Kongo, till de allra rikaste, USA, Kanada och Australien. Det finns också skogrika ”övre medelinkomstländer” som Ryssland och Brasilien. Och ”lägre medelinkomstländer”, som Kina och Indonesien. Det är samma med avverkning – det finns inga uppenbara samband mellan avverkningsnivå och medellivslängd.

Det kan säkert stämma, kommenterar Hans Rosling, men understryker att han själv inte har analyserat skog och skogsbruk närmare. Men han tycker att det verkar rimligt att andra faktorer är viktigare för utvecklingen av ett lands folkhälsa och välstånd än skogen.

Regnskogsmyten. Att avliva myter är lite av en passion för Hans Rosling. Så när vi pratar om skog kommer han osökt och snabbt in på det han kallar ”regnskogsmyten”.

Bland studenterna stöter han ofta på uppfattningen att indianerna i regnskogen lever i en perfekt harmoni med sin omgivning. Det är nonsens, fortsätter han snabbt. Regnskogarna är en av världens tuffaste miljöer. Barnadödligheten är skyhög – de högsta vi överhuvudtaget känner till i dag. Det finns nästan ingenting att leva på i regnskogen – det är därför det inte bor fler än en människa per kvadratkilometer i Amazonas.

Frågar man de som bor i regnskogen, så vill de modernisera sina liv. De vill ha rent vatten och elektricitet. Sedan är det tyvärr så att människor som bor i glest befolkade områden nästan alltid blir förlorare när deras samhällen moderniseras. Det gäller i regnskogar, det gäller i Arktis och det gäller i bergsområden. När en indianstam i Amazonas kommer i kontakt med omvärlden brukar i princip en tredjedel dö i sjukdomar och en tredjedel slås ihjäl av nybyggare som vill åt deras mark och andra resurser. Men för den tredjedel som överlever sjunker barnadödligheten dramatiskt, och efter ett antal år är man fler än man var i utgångsläget. Men tyvärr lever man då ofta i misär med alkohol och andra droger.”

 

Gallring – skogsbrukets V-jeans?

Lämna ett svar

Publicerad i SKOGEN februari 2017

Kommer ni ihåg V-jeansen? Då, på 1970-talet, var de högsta mode. I dag ser de otroligt fåniga ut. V-jeansen kan stå som symbol för samhällets ständigt ändrade värderingar. Mycket av det som var vackert, sant och självklart i går är löjligt, lögn och ute i dag. Och innerst inne vet vi alla att mycket av det som hålls för sant och självklart i dag kommer att betraktas som lika fel och ute som V-jeans i morgon.

Har vi då några V-jeans i dagens skogsbruk? Ja, vi har en stark kandidat: gallring.

Skogen måste gallras, det har länge varit en självklarhet för alla i branschen. Men det finns två förvånansvärt starka argument mot gallring:

  • Högriskprojekt. Du öppnar upp för stormskador – det vet alla som hade nygallrad skog när Gudrun drog in. Observera ordet ”hade” för merparten av den skogen är borta i dag. Och som en forskare vittnade: ”den enda skog som stod kvar oskadad efter Gudrun i våra gallringsförsök var de ogallrade parcellerna. Resten var mer eller mindre förstört”. Och det är inte bara storm. Varje körning i skogen riskerar att ge markskador och stubbarna kan bli inkörsport för rotröta.
  • Kapitalförstöring. Om fastigheten ska säljas de närmsta 20 åren är det jättedumt att gallra. Du får i bästa fall 100 kronor kubiken för en gallring, men om gallringsvirket får stå kvar i skogen så kan du få 400 kronor för samma kubik. Så hårt slår nyckeltalet ”kronor per kubikmeter” på fastighetsmarknaden.

Naturligtvis finns det argument för gallring också. Men låt oss se lite kritiskt på virkesköparnas klassiska argument:

  • Träden blir grövre. Sant, men det blir inte någon dramatisk ökning av medeldiametern. De 500 grövsta träden per hektar vid slutavverkningen är kanske i snitt ett par centimeter grövre i en gallrad skog jämfört med en ogallrad. Det ger förstås en hel del mer pengar per kubikmeter vid Men nettot per hektar blir nog nästan alltid högre i en ogallrad skog. Det finns ju fler kubikmeter, merparten av gallringsträden står ju kvar (och är nu dessutom grövre än om de hade gallrats ut enligt dagens gallringsmallar).
  • Högre virkesproduktion. Nej, ser man på totalproduktion under en omloppstid är det fel. Då är ogallrat bäst. En gallrad skog som inte drabbas av stormskador kan möjligen ge lite mer gagnvirke. För med normal röjning och omloppstid får man räkna med att kanske 15, möjligen 20 procent av volymproduktionen i en ogallrad skog självdör fram till slutavverkningen. Men, och det är viktigt: det är de klenaste träden som dör. Deras virkesvärde är ofta lägre än avverkningskostnaden, och då är självgallringen faktiskt en pluspost för skogsägaren (i motsats till stormskador, som främst drabbar de grövre träden, de som skulle ha gett de stora pengarna).
  • Högre nuvärde. Sant, eftersom nuvärdet gynnas av inkomster som ligger nära i tiden. Men vem lever på abstrakta nuvärden, framräknade med en abstrakt kalkylränta? Nej, räknar man med riktiga pengar ser man att gallringarna svarar för blygsamma 10 till 15 procent av det samlade virkesnettot från en fastighet med någorlunda jämn åldersfördelning. Det är alltid slutavverkningarna som ger de stora pengarna.
  • Bättre kvalitet. Sant, men bara marginellt. Visst kan du bli av med en del fula träd. Men det är svårt för maskinföraren att hitta dem (ja, omöjligt om man kör på natten). Och valfriheten är begränsad – de kvarlämnade träden måste ju stå någorlunda jämnt, annars blir det luckor.

Lätt att måla upp ett gallringsfritt scenario

Nej, det är förhållandevis lätt att måla upp en bild där skogsbruket stegvis går över till gallringsfritt. Halvstora, väl pålästa skogsägare utan egen industri tar täten. De slutar gallra granskogar långt bort från väg. De ser att stormskadorna minskar– samtidigt som tappet i intäkter är försumbart och tillfälligt. Efterhand slutar de också gallra tall och mer välbelägen skog. På köpet får en enklare administration – för gallringarna kräver en del jobb.

Skogsföretagen håller nog emot ett tag – kanske inte för att de tror att gallring är lönsamt, utan för att ”hålla masken”. Virkesköparna måste ju vara trovärdiga när de hävdar att ”den här skogen har ett akut gallringsbehov”. För även om gallringen inte är viktig för skogsägaren, så är gallringsvirket viktigt för industrins råvaruförsörjning.

Parkvård?

Så blir då gallring morgondagens V-jeans? Ja, ser man snävt på ekonomi och risk finns det mycket som talar för det. Speciellt om stormarna blir fler, som klimatforskarna spår.

Men är det då en önskvärd utveckling? Nej, absolut inte om man tycker om att gå i skogen. För ogallrad skog är ”fulskogarnas fulskog”. Det går knappt att ta sig fram mellan träden och med tiden lägger sig en allt tätare snubbelmatta av lågor på marken.

Så det kan bli en motreaktion. Privata skogsägare ser hur fula skogarna blir och fortsätter att gallra – inte för att de tror att det är lönsamt, utan för att få trevliga skogar. Alltså gallring som en sorts parkvård. Men då får det inte vara hur dyrt som helst. Och kanske blir det slutklämmen: utan ökad produktivitet får vi på sikt ett gallringsfritt skogsbruk. På gott och ont.

Ps till landets skogspolitiker

En avslutande tips till landets skogspolitiker: Om ni vill att våra barn och barnbarn också ska kunna plocka svamp i ”finskogar” bör ni inte gå med någon sänkning av lägsta tillåtna slutavverkningsålder – kanske snarare höja den. För med längre omloppstid sjunker lönsamheten för ett gallringsfritt skogsbruk, eftersom självgallringen ökar markant.

Ett ödmjukt förslag …

Lämna ett svar
Opublicerat debattinlägg som legat på mognad under ganska lång tid …

Till svensk skogsnäring: Hej. Jag har på spekulation skissat på ett förslag till ny kommunikationsstrategi för det svenska skogsbruket. Jag riktar mig framförallt till er som har det strategiska ansvaret för det större bolagsskogsbruket – ni är kanske 20 personer som tillsammans styr över en fjärdedel av Sveriges yta! Jag vill få er att inse att ni inte bara har ett ansvar för aktieägarnas utdelningar utan även ett mycket stor ansvar det svenska landskapet – och därmed för allmänhetens syn på skog och skogsbruk.

Mitt förslag är att ni tonar ner frågan om biologisk mångfald och i stället skapar en allians med den mäktigaste parten i en demokrati: folket. Det nya mottot ska vara: ”det är vi som skapar din kantarellskog”! Flummigt? Kanske, men häng med ska vi se:

Naivt hoppas på fred i skogen

Om man generaliserar kan man säga att skogsbrukets strategi de senaste 20 åren har gått ut på att ge naturvården det naturvården vill ha. Då kommer de att acceptera och kanske till och med gilla skogsbruket. Det var väl det som låg bakom engagemanget i FSC-processen.

I samband med certifieringen har ni tillsammans lovat att skydda någon halv miljon hektar av era skogar – utan ersättning! Ni har också lovat att lämna hänsynsytor och hänsynsträd – sammantaget säger ni att 10–15 procent av virkesvolymen ska lämnas kvar i skogen vid era slutavverkningar – också utan ersättning!

Och nu är miljörörelsen nöjd? Nej, tvärtom: de vill ha mer. Först räckte det att skydda 5 procent av skogsmarken för att klara skogens biodiversitet, sedan 10 procent och i dag finns det starka grupper inom miljörörelsen som hävdar att 20 procent av skogen ”bara måste sparas för att klara den biologiska mångfalden”. Kravet kläs i förment vetenskapliga termer.

Ni måste ha ställt er frågan om miljöeliten någonsin kommer att bli nöjd. Ni borde då ha kommit fram till svaret nej! Det har inte alls med skogens miljövärden att göra – de är i de här sammanhangen en icke-fråga. Nej, det här handlar om miljöorganisationernas drivkrafter. De lever på att hålla konflikter levande. Att hålla miljögrytan ständigt kokande, så att de får uppmärksamhet och pengar. Kan ni tänka er en miljöorganisation som säger att ”nu är den här miljöfrågan löst, nu borde samhället i stället satsa sina pengar på helt andra frågor”. Nej, det är naturligtvis otänkbart! Det får man inga medlemmar på. Inga ekonomiska bidrag. Och man får inte vara med i Naturmorgon eller i TV (underskatta aldrig människors narcissism!).

Slutsats: Ni kan aldrig uppnå en varaktig fred med miljörörelsen! Glöm det!

Men miljörörelsens kort är inte jättestarka

Strategin att komma överens med miljörörelsen gör att skogsbruket inte har velat ifrågasätta miljöelitens argument. Visst hör man lite gny inom skogsbruket, men ingen har vågat ta en öppen fight. Det är synd, för miljörörelsens kort är svaga.

Varför är t.ex. biodiversiteten i den svenska skogen så viktig? Se på en karta. Vi är en liten utstickare på den oändliga asiatiska tajgan. Och våra sydliga skogar är en liten utlöpare på de kontinentala lövskogarna. Vi har inga unika arter i den svenska skogen – alla arter finns i starka populationer i andra länder. Den svenska skogen är dessutom ett extremt ungt ekosystem – det handlar om 10 000 år – det är blott en blinkning i biologiska sammanhang. Vi har därför triviala och artfattiga ekosystem.

Jag kan inte se något övergripande hot mot skogens funktioner – inga hot mot skogens ekosystemtjänster, som är det nya modeordet. Varför ska samhället och skogsnäringen då betala miljarder för denna biologiska mångfald? Kan inte de pengarna användas till något bättre om vi vill skapa en bättre värld? För i ett globalt perspektiv är frågan om den biologiska mångfalden i den svenska skogen ett litet problem – ja, kanske nästan försumbart om man jämför med t.ex. klimatfrågan.

Ofta hör man att 2 000 arter hotas av skogsbruket i Sverige. Det låter ju jättehemskt, men var lugn, siffran är mycket överdriven. Om inte annat kan man hänvisa till en rapport från Centrum för Biologisk Mångfald för några år sedan. Då var ”bara” 700 arter hotade av skogsbruket. Och då var ändå ädellövskogarnas arter med – de står för minst hälften av de hotade skogsarterna. Nej, sanningen är snarare att det handlar om en handfull ovanliga och därmed sällsynta arter som riskerar att försvinna från Sverige om vi fortsätter med dagens (naturanpassade) skogsbruk. Och sällsynta arter har ingen betydelse för skogen som system – just för att de är sällsynta. Det är också ekologisk grundkurs.

Ibland undrar vi om inte den gamla ”religiösa” synen på ekologi hänger kvar i miljöelitens mindset. Den som ser Naturen (alltid med versalt N) som ett komplicerat samspel där alla organismer är beroende av varandra i en väv. En väv som riskerar att kollapsa om någon enda art skulle försvinna. Detta är nonsens – i modern ekologi vet man allt är en tillfällig anpassning till dagens förhållanden – ändras förhållandena blir det nya anpassningar. Ständigt.

Dessutom: det går i dag riktigt bra för merparten av skogens arter. Naturhänsynen gör nytta – mängden död ved ökar, arealen gammelskog ökar, arealen äldre lövskog ökar. Och det här syns i skogen, kanske framförallt för fåglarna, som reagerar snabbt på miljöförändringar. Det går i dag riktigt bra för de allra flesta skogsfågelarter.

”Skydda skog”, ”spara skog” är mantrat för miljöeliten. Vad de glömmer (eller bortser från) är att den absoluta merparten av alla svenska skogar blir granskog om de får utvecklas fritt. Granen är en seg överlevare, den kan länge stå och trycka i skuggan under andra träd och sedan skjuta fart när det blir en lucka i krontaket. I de naturliga ekosystemen brann många skogar regelbundet, och det höll tillbaka granen. Men jag har svårt att tro att brandmyndigheterna kommer att tillåta storskaliga bränder i alla de naturreservat som nu bildas för att bevara skog – framförallt inte efter den stora branden i Västmanland häromåret. Och utan brand kommer de flesta skogsreservat till slut bli ogenomträngliga ”granurskogar” av en typ som faktiskt aldrig har funnits i Sverige. Någon har sagt att vi är på väg att upprepa alla de fel som man i början av 1900-talet gjorde i nationalparken Ängsö i Stockholms skärgård. Där hade bondens ängsbruk skapat ett leende, blomstrande landskap. För att bevara landskapet förbjöds bonden att fortsätta sin ängsslåtter – varpå hela härligheten växte igen på några år. De blommor man ville skydda kvävdes av lövsly!

De skogar vi nu sparar för framtiden kommer inte alls bli de ”riktiga” skogar som många tror (eller hoppas). Man kommer att få slå sig fram i en tät underväxt eller följa framhuggna stigar. Kort och gott tråkiga skogar! Och det för oss över till nästa fråga:

Hypotes: Folk struntar i biologisk mångfald

Jag är övertygad om att diskussionen om skogsbrukets hot mot biodiversiteten är ett skenargument – ett hjälpargument. För det låter så naturvetenskapligt och objektivt att hävda att så och så många arter kommer att försvinna om skogsbruket fortsätter som nu. Men det egentliga argumentet är att man vill ha riktiga skogar att gå i. Man vill uppleva den dolska spänning som förr fanns i skogen. I John Bauers skog, Elsa Beskows skog, Arne Sucksdorfs skog och Jan Lindblads skog.

Det är inte bara miljöeliten som har en nostalgisk längtan till barndomens skogar. Jag är övertygad om samma längtan delas av stora delar av allmänheten, ja, den finns i den svenska folksjälen. Och jag är övertygad om att miljöelitens kritik mot skogsbruket har fått en klangbotten hos allmänheten – inte för att allmänheten bryr sig om biodiversitet, utan för att man vill ha riktig skog att gå i. Eller åtminstone längta till.

Forskarna har ju visat att antalet skogsbesök minskar dramatiskt i Sverige. Alla har tolkat det så att TV och datorer drar mer än skog. Men kanske finns det en mer näraliggande förklaring: skogarna har blivit hemskt tråkiga. Och det är ert fel, det är skogsbruket som har förstört skogslandskapet. För hur roligt är det att bedriva friluftsliv i en oröjd ungskog? Och inte blir det roligare efter röjningen, när man snubblar fram på farliga stubbar och björkar som ligger kors och tvärs på marken. Och hur spännande är en ogallrad skog, där man knappast kommer fram och inte ser någonting framåt? Och det blir knappast bättre efter första gallringen, när man måste kliva över högar med toppar och grenar. Och när de nästan ruttnat ner, så är det hög tid för andra gallringen, som ger en ny fäll med ris att snubbla på. Nej, det är först när den brukade skogen är 40 till 50 år gammal som den är lite trevlig att gå i. Och då är det snart dags för slutavverkning i det nya intensiva skogsbruket. Och då blir det en ny matta med toppar och ris som omöjliggör en trevlig skogspromenad.

Författaren Thomas Tidholm har beskrivit det så här: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagsmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.” Överdrift? Ja. Men helt fel? Nej, tyvärr!

Mer finskog åt folket

Vad kan då skogsbruket göra för att vinna folkets kärlek? Ja, ganska mycket. Det finns forskning som visar att allmänheten accepterar brukad skog, men med några viktiga inskränkningar: Man vill inte ha ris på marken, framförallt inte på stigarna, man vill ha små hyggen och man vill gärna ha kvar några träd på hyggena. Man föredrar gammelskog, men accepterar medelålders skog och kanske också yngre skog så länge den är framkomlig. Man tycker inte om skogsgödsling och i den mån man vet vad contortatall är, så tycker man spontant inte om detta utländska trädslag – skog ska vara naturlig!

Mitt förslag är därför: Ställ om skogsbruket så att folk blir nöjdare. Om nu det här med ris och toppar är ett stort problem under en stor del av omloppstiden, så är det väl ”bara” att ta hand om riset. Kör det till ett värmeverk eller krossa det på plats – det kan inte vara omöjligt att koppla till någon extra manick till skördaren. Kan man åka till månen så är väl den tekniska utmaningen ganska liten. Och tycker folk inte om kvävegödsling, så kan ni väl sluta gödsla. Samma med contorta. Och tycker folk nu om äldre skog, så kan ni väl förlänga omloppstiden – det ökar andelen gammelskog och minskar andelen hyggen i landskapet en hel del.

Tänk vad spännande det vore om ett eller ett par skogsföretag gick ut med följande löften till svenska folket:

  • Vi slutar omedelbart med all kvävegödsling av våra skogar
  • Vi slutar att plantera contorta
  • Vi ska sluta med alla brutala markberedningsmetoder!
  • Om vi skördar stubbar får det inte bli några fula eller farliga hål i marken
  • Våra skogar ska vara tillgängliga under så stor del av omloppstiden som möjligt Därför satsar vi på teknisk utveckling så att vi inom 10 år ska kunna ta tillvara de fällda träden i en röjning – och/eller krossa dem. Man ska kunna gå även i en nyröjd skog!
  • Vi ska utveckla teknik för att flisa och sprida ut alla de toppar och grenar som inte behövs för att skydda marken eller tas ut som skogsbränsle
  • Vi ska utveckla teknik så att vi alltid kan ta ut virket utan markskador
  • Vi avverkar inte längre lövskog under fåglarnas häckningssäsong
  • Vi tar inte upp hyggen som är större än fem hektar
  • Vi ökar successivt omloppstiden i våra skogar – målet är att vi ska slutavverka skogen först när den är 75 år på de bördigaste markerna, 90 år på mellanmarker och 100 år på de svagaste; allt för att minska andelen fulskog
  • Vi lämnar alltid minst 10 eller 20 miljöträd per hektar i alla slutavverkningar för att minska den kala känslan.

Ja, man kan gå ännu längre. Här är ytterligare några löften att fundera på:

  • Vi håller våra skogsbilvägar öppna för biltrafik.
  • Vi erbjuder allmänheten gratis digitala kartor till våra ”kantarellskogar”. Man ska kunna ladda ner kartor till alla våra skogar som är äldre än 40 år till sin smartphone

Med det här programmet kommer andelen ”gåvänlig finskog” att öka påtagligt i landskapet – från dagens kanske 20 procent till 40, 50 eller till och med 60 procent på lång sikt. Det är en påtaglig skillnad för den som vill plocka kantareller.

Blir det för dyrt? Nja, visst kommer den långsiktiga avverkningspotentialen att sjunka en del, och någon räknenisse kan säkert räkna ut att den samhälleliga kostnaden blir jättestor. Men förfäras inte över det, i skogen kan man räkna lite hur man vill. Vad vet vi egentligen om skogens betydelse och värde om 50 eller 100 år? För det är först på lång sikt som det här programmet påverkar skogsbrukets ekonomi. Det är inte något hot mot dagens skogsindustrier – de är nedlagda sedan länge då. Dessutom: att bara fortsätta som hittills har också en kostnad, eftersom risken för alltmer långtgående politiska inskränkningar av skogsbruket är uppenbara. Troligen underlättar det här programmet också rekryteringen av nya duktiga medarbetare. För ingen vill väl jobba i en bransch som avskys av allmänheten (vem vet – det här är kanske orsaken till dagens rekordlåga intresse för de skogliga utbildningarna).

Förslag till ny slogan

Jag förslår avslutningsvis att ni i fortsättningen i er kommunikation till omvärlden ska arbeta efter följande Churchill-inspirerade slogan: ”Skogsbruk med hyggen är det sämsta sättet att sköta svensk skog – bortsett från alla andra, kända och beprövade metoder”. Det innehåller en sund ödmjukhet, ni erkänner att dagens skogsbruk inte är problemfritt. Samtidigt understryks att de alternativ som miljöeliten hänvisar till är oprövade kort.

Ni kan dessutom på god grund hävda att alternativen inte ger den skog som en okunnig allmänhet tror att de ska få. Tvärtom: skogsbruk som enbart baseras på gallring (för det är det som alla alternativ ytterst handlar om) ger avsevärt lägre tillväxt i skogen, avsevärt mindre sågtimmer som kan ersätta klimatosmart betong i byggandet, tråkigare skogar (alla skogsbestånd blir ”halvfula”, man slipper den urtråkiga röjningsskogen, men får å andra sidan aldrig några pelarsalar med god genomsikt eftersom de gamla träden successivt avverkas samtidigt som det kommer upp mycket granunderväxt). På landskapsnivå blir det jättetråkiga skogar eftersom alla bestånd i princip kommer att se likadana ut. Av samma skäl blir det också mindre biologisk mångfald på landskapsnivå.

För att den här strategin ska fungera, måste ni lyckas förklara för allmänheten att deras sinnebild av skog inte är en orörd urskog utan en sedan länge brukad skog. Att John Bauer, Elsa Beskow, Arne Sucksdorf och Jan Lindblad beskrev och verkade i brukade skogar – det fanns ju bara sådana i Götaland och Svealand på deras tid – i Norrland var de inte.

Ni måste hamra in budskapet att ett brukat skogslandskap är en över tid dynamisk mosaik, där fulskog med tiden går över till finskog för att sedan åter bli fulskog. Och att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med”finskog”.

Jag tror att ett långsiktigt och konsekvent opinionsarbete gentemot allmänheten kan gå riktigt bra. Det är då gissningsvis mycket svårare att få era egna jägmästare att inse att maximal skogsproduktion inte är lösningen på alla problem. Utan kanske tvärtom en del av problemet! Lycka till!

 

Tänk per hektar säger Erik

Lämna ett svar
Tidningen SKOGEN 2010

Skogsägarna borde tänka mer ”per hektar”, säger Erik Petré, som är en Sveriges mest erfarna skogsförvaltare. Han räknar snabbt upp tre ”hektarfrågor” som varje skogsägare borde ställa sig då och då: Vilket virkesförråd vill jag ha per hektar? Vad är mitt årliga netto från skogen i kronor per hektar. Och vad kostar förvaltning och administration per hektar?

Erik Petré är jägmästare och tog examen 1980. Han har arbetat i olika skogsägarföreningar och på förvaltningsbolaget Susab i Skåne. I dag är han vd för HäradSkog AB, som bland annat förvaltar ett antal häradsallmänningar i Mellansverige. Han har också varit konsult och bland annat hjälpt större skogsägare och några kommuner att utvärdera sina förvaltningsuppdrag. Han kan alltså skogsförvaltning från alla dess sidor.

SKOGEN träffar honom en solig oktoberdag. Det blir en lång, intensiv diskussion om skog, skogsbruk och skogsförvaltning. Den utmynnar i tre konkreta råd till en skogsägare.

  1. Bestäm vilket virkesförråd du vill ha per hektar

– När jag börjar en dialog med en skogsägare, så utgår jag alltid från dagens genomsnittliga kubikmassa per hektar, säger han. För enkelhets skull tittar vi bara på PG-skogen. Skogsägaren får själv avgöra om dagens förråd är för högt eller för lågt. Det är ett sätt att komma fram till ett långsiktigt önskvärt virkesförråd per hektar.

Nästa steg är att lyfta fram en nästan bortglömd självklarhet: När man väl har nått det kubikmål man satt per hektar så måste man i princip – över en konjunkturcykel – avverka fastighetens tillväxt, inte mer och inte mindre.

Man kan ”låna” lite av framtiden och avverka mer än tillväxten några år om man behöver snabba cash. Men det får man betala med en lägre avverkning längre fram. Tillväxten sätter alltid gränsen

Man kan förvisso också ligga lågt och bygga upp virkesförrådet ett tag, men inte hur långt som helst och inte hur länge som helst.

Många skogsägare vill intuitivt avverka mindre än tillväxten – man vill bygga upp virkesförrådet. De kan vara missledda av någon gammal skogsbruksplan, de allra flesta skogsbruksplaner har ett mycket försiktigt grundalternativ för avverkning.

Men det är nog också något djupt mänskligt, säger han. Man vill lämna något bättre efter sig till barn och barnbarn.

Och det är naturligtvis helt okey, bara man vet vad man gör. Som rådgivare måste jag få skogsägaren att inse att det nästan alltid är dumt att spara upp gammal granskog, det blir bara problem med röta och stormskador.

Tallskog kan förstås alltid stå tio eller tjugo år till. Men då är det min uppgift att förklara att den skog man då ger sina barn och barnbarn med tiden får en allt skevare åldersfördelning – som de på sikt måste rätta till.

Men Erik Petré är noga med att det är skogsägaren själv som måste bestämma sitt genomsnittsförråd, och därmed sin avverkningsnivå.

– Jag kan som förvaltare och rådgivare sätta vissa gränser, men inom dem är det skogsägarens val. Ibland ser jag ”förståsigpåare” som säger att de kan räkna fram en ekonomiskt optimal avverkningsnivå på en fastighet. Det är naturligtvis nonsens, det går inte att optimera kostnader och intäkter som är så utspridda i tiden – och som dessutom är omöjliga att bedöma med någon som helst exakthet.

I Mellansverige kan 150 till 170 m3sk per hektar i genomsnitt vara en lämplig riktpunkt för en fastighet där skogen är i någorlunda balans åldersmässigt, säger han. Men det viktiga är egentligen inte nivån i sig, utan insikten om att man som skogsägare måste avverka tillväxten när man väl har hamnat på sin målnivå. Annars klättrar medelförrådet upp ganska snabbt.

  1. Kolla att nettot från skogen är rimligt

– Jag har i många år roat mig med att fråga skogsägare och skogliga rådgivare vad de tycker är en rimlig årlig avkastning från en skogsfastighet i kronor per hektar, berättar Erik.

– De allra flesta har ingen aning. Absolut ingen aning. De har överhuvudtaget aldrig tänkt i de banorna. Och det är anmärkningsvärt. För det är ett enkelt och bra nyckeltal, dessutom lätt att kommunicera med banker och andra intressenter utanför skogen.

Jägmästare är proffs på att tänka i bestånd, vad en gallring ger i kubikmeter och pengar kan alla svara på. Men avkastningen per hektar på en fastighet – nej, det är rena grekiskan för de flesta…

– Mitt enkla svar är att en skog med någorlunda balans i åldersklasser under en konjunkturcykel ska ge runt 1 000 kronor per hektar och år, säger han. Lite mer i södra Sverige, lite mindre i norra. Vi pratar här om skogsavkastning, vad som blir över när man har sålt virke och betalat för avverkning, skogsvård och arbetsledning/förvaltning. De här tusen kronorna ska täcka eventuella räntor – resten är ett överskott från skogen.

Det är ett mycket pedagogiskt nyckeltal när jag pratar med någon som är intresserad av att köpa en skogsfastighet, säger han. Om priset är så högt att räntekostnaden blir mer än tusen kronor per hektar, så inser köparen direkt att man måste skjuta till andra pengar, avkastningen från skogen räcker inte.

– Fortfarande pratar jag bara om PG-skogarna, naturvårdsbestånden ger naturligtvis mindre, understryker han.

Hur har han då kommit fram till sin tusenlapp? Ja, han visar stolt upp ett ganska stort Excel-ark som han har finslipat genom åren. Tanken är att förvaltare och skogsägare gemensamt ska fylla i uppgifter om omloppstider, gallringsandelar, priser på massaved, klentimmer och normaltimmer och mycket mera. Erik använder Excelarket som ett hjälpmedel för att kunna föra en strukturerad dialog med skogsägaren.

– Den som inte tror på min siffra, kan göra ett enkelt överslag utan dator, säger han. Säg att en fastighet har en medelbonitet på fem skogskubikmeter per hektar och år. I en skog i någorlunda balans avverkar vi tillväxten och tar dessa fem kubikmeter gånger säg 300 kronor per skogskubikmeter som ett snitt för timmer och massaved i slutavverkning och gallring. Vi pratar om netto efter avverkningskostnader, men exklusive arbetsledning och planering. Det blir runt 1 500 kronor per hektar. Så tar vi bort skogsvården. Plantering kostar i storleksordning 150 kr per hektar, sett över en hel omloppstid, och röjning ca 50 kronor. Administration, arbetsledning, förvaltningskostnader med mera ligger på 150 – 200 kronor per hektar. Kvar blir 1 100 kronor per hektar och år – alltså runt tusenlappen.

Det är naturligtvis ett grovt nyckeltal, understryker han, men jag har haft mycket stor nytta av det när jag pratar med skogsägare, banker och mäklare. Vi får en begriplig, gemensam grund att diskutera utifrån.

Han ger ett exempel: Det diskuteras ju ofta hur mycket jakten ger i pengar jämfört med skogen. Säg att jaktarrendet för en normal mark i södra Sverige är 100 kr per hektar. Man ser direkt att det är lite i förhållande till skogsavkastningen. Men det finns välbelägna marker där man kan få 300 kronor per hektar för jakten. Då är det inte längre försumbart – där kanske det kan löna sig att anpassa skogsskötseln för att förbättra jaktupplevelsen – och därmed få upp arrendet.

Det är sådana frågor som jag som förvaltare ska ta upp med en markägare – och ”mitt” nyckeltal gör den diskussionen begriplig, säger han.

  1. Dolda provisioner kan bli mycket per hektar

Erik tar också upp ett annat område där hektartänkandet ger perspektiv och proportioner. Många skogsägare tar hjälp av ett professionellt skogsföretag för att sköta skogen. Företaget hjälper då till med planering, arbetsledning, administration med mera. Det som kallas förvaltning är ofta en ganska billig tjänst – årskostnaden kan vara så låg som någon tia per hektar.

– Men det är inte hela sanningen, säger han. Nästan alla avverkningsorganisationer och förvaltningsföretag har dessutom en dold post – de får provision från den industri som slutgiltigt köper markägarens virke. Även om delar av provisionen ofta betalas till skogsägaren så behåller ”mellanhanden” en del. I skogen är de här dolda pengaflödena snarare regel än undantag. Hade det varit en vapenaffär eller stor exportorder hade det här kallats ”kick-back” och betraktats som djupt omoraliskt.

– En markägare vet inte om den provision som mellanhanden behåller är fem kronor per fastkubikmeter eller 90 kronor. Men det kan bli stora pengar, intygar Erik Petré – och även det blir tydligt när man slår ut det per hektar. Om 40 kronor per kubikmeter av provisionen stannar i ”mellanhandens” ficka blir det 160 kr per hektar och år, om årsavverkningen är fyra kubikmeter per hektar. Man ser direkt att det är här som mellanhanden tjänar de stora pengarna. Och man ser att provisionen inte alls är någon försumbar post om man jämför med totalavkastningen från skogen.

– Men här pratar jag i egen sak, erkänner Erik Petré. På HäradSkog har vi ett transparent upplägg med ett tydligt pris per hektar. Uppdragsgivaren får hela virkesintäkten och betalar för den faktiska avverkningskostnaden, nettopriset för plantor med mera.

Med dagens provisionsbaserade system kommer mellanhandens och markägarens intressen lätt i konflikt med varandra. Säg att det är ett år med svag konjunktur och låga virkespriser. För en markägare som har god likviditet kan det då vara utomordentligt lönsamt att avverka mindre än normalt. Kanske ska man inte avverka alls? Men för en provisionsberoende mellanhand är det rena katastrofen, det blir ju ingen provision. Alltså försöker mellanhanden ”prata ut” virke ur skogen även dåliga år.

Man kan jämföra det med aktierådgivare, som ofta har en omsättningsbaserad ersättning. Det är klart att en sådan rådgivare försöker prata fram många köp och sälj per år – och det är inte för rådtagarens bästa utan snävt egenintresse… Speciellt som rådgivarens bank också får in mycket pengar på courtage när det köps och säljs mycket aktier.