Publicerad i SKOGEN 2006

SKOGEN besökte Sveaskogs Årsstämma häromveckan. Ytligt sett var det som ett vanligt föreningsmöte. Val av mötesordförande. Val av sekreterare. Är mötet behörigen utlyst? Men i stället för det sedvanliga kollektiva mumlet från deltagarna hördes bara en enda röst. Det var en kvinna från Näringsdepartementet som presenterades som ”aktieägaren” och representerade samtliga aktier i Sveaskog. Någon kallade henne lite fyndigt för stämmans egen Moder Svea.

I slutet av stämman fastställdes aktieutdelning för 2005. Styrelsen föreslog tre kr per aktie – eller totalt 355 miljoner kronor. OK, sade Moder Svea och såg nöjd ut.

Men vänta ett tag: Här har vi ett av världens största skogsbolag. Sveaskog äger 4,5 miljoner hektar mark i Sverige, därav 3,4 miljoner hektar produktiv skog. Det bokförda värdet på skogen är nästan 30 miljarder kronor. Det verkliga värdet är högre – om vi utgår från det pris som Sveaskog betalade för 200.000 ha Korsnäsmark häromåret handlar det snarare om 60 miljarder kr. Belåningen är måttlig, ungefär 20 procent av bokförda tillgångar.

Ägarens utdelning av detta jättekapital är alltså futtiga 355 miljoner kronor. Det är ungefär en procent av skogens bokförda värde. Dessutom sålde Sveaskog 2005 av skogsmark för ungefär 750 miljoner kr. Man kan lite tillspetsat säga att utdelningen med råge betalades av ”amputationsintäkter”.

Det finns naturligtvis förklaringar till den låga avkastningen:

• Skog är skog och ger inte så hög avkastning.
• Sveaskog fick för några år sedan ta över ansvaret för ett annat statligt bolag – Svenska Skogsplantor. Det var då konkursfärdigt – det bokförda lagervärdet lär ha överstigit omsättning. Det har säkert kostat Sveaskog en del att sanera bolaget
• Sveaskog äger 50 procent att Setra, som är Sveriges största sågverkskoncern. Företaget har haft klara problem med lönsamheten.

Marknadsmässiga affärer Däremot beror den dåliga avkastningen inte på att staten skulle ha andra mål än ekonomisk lönsamhet. Enligt Aktiebolagslagen ska det anges i bolagsordningen om ett bolags verksamhet har andra syften ”än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna”. Något sådan skrivning finns inte i Sveaskogs bolagsordning. Där finns bara två direktiv som möjligen kan tolkas som marknadsinskränkningar:

1. Sveaskog ska genom försäljning av mark möjliggöra omarronderingar och tillköp för enskilt jord- och skogbruk, särskilt i glesbygd
2. Sveaskog ska underlätta köpsågverkens virkesanskaffning.

Dessa inskränkningar hänger dock lite i luften, eftersom bolagsordningen samtidigt tydligt understryker att alla affärer ska vara marknadsmässiga. Det är inte läge här att diskutera hur man kan gynna privata lantbruksföretag och köpsågverk och samtidigt göra marknadsmässiga affärer. Men det här är politiska formuleringar och politik har ju sin egen logik…

Är staten rätt ägare? Om syftet med Sveaskog bara är att tjäna pengar skulle en marknadsliberal ekonom omedelbart föreslå att staten ska sälja ut sina skogar – för en marknadsliberal är det nästan en naturlag att staten aldrig kan göra bra affärer. En privat ägare skulle effektivisera förvaltning och drift – och ta ett fast tag om sågverken.

En marknadsekonom skulle säkert också ha synpunkter på Sveaskogs ambition att ”ta sitt ansvar för den svenska sågverksbranschens konsolidering”. Har staten verkligen de bästa förutsättningarna för att skapa goda marknadsmässiga lösningar? Tveksamt.

En marknadsekonom skulle även vara skeptisk till Sveaskogs virkesaffärer. År 2005 köpte man in mer än fem miljoner kubikmeter timmer och massaved från andra skogsägare. Är virkesaffärer en statlig uppgift? Tveksamt.

Vad vill svenska allmänheten med ”sin” skog? Låt oss anta att en ny utförsäljning av statens skog är politiskt omöjlig. Då finns det ett annat ”hot” mot dagens Sveaskog: Politikerna. De har i dag det yttersta ansvaret för bolaget. Det är ingen långsökt tanke att någon populistisk politiker ställer sig frågan: vad vill mina väljare med sin skog? Och då är det inte säkert att nuvarande direktiv skulle vinna allmänhetens omröstning. I dag sköts Sveaskogs skogar efter samma principer som de privata skogsbolagen. Alla bekänner sig till samma nuvärdesprincip och alla använder samma Indelningspaket när de lägger fast sin avverkningsstrategi.

Men så har det inte alltid varit. Fram till slutet av 1960-talet hade dåvarande Domänverket en annan policy. Då skulle skogarna ge högsta möjliga avkastning. Man struntade i räntan och skötte skogarna så att det årliga kassaöverskottet blev så högt som möjligt. Det gav betydligt längre omloppstider än i dag och högre virkesförråd. Den här principen släppte man i slutet av 1960-talet, och följden blev en snabb exploatering av Domänverkets gamla skogar under 1970- och 1980-talen.

Inte så dyrt att gå tillbaka Vilken av dessa två skötselprinciper skulle allmänheten föredra? Ja, det är nog ganska lätt att gissa, speciellt som den synliga kostnaden för att gå tillbaka till gamla tiders skötsel skulle vara ganska låg. Sveaskogs avverkningar skulle sjunka under ett antal årtionden – man måste ju åter bygga upp ett högre förråd. Säg att Sveaskogs vinst skulle halveras. Då skulle, med nuvarande utdelningspolicy, utdelningen till Moder Svea minska med 175 miljoner kr per år, allt annat lika. Det kan ställas mot de 750 miljarder kronor som staten totalt drar in i år. Statsfinansiellt skulle det inte vara någon katastrof.

Ja, en populistisk politiker skulle kunna gå ännu längre: likt den demonstrerande älgen skulle han/hon kunna lova: ”inga mer kalhyggen i våra (statliga) skogar”. Skogforsk har i en undersökning visat att blädning sänker virkesproduktionen i granskog med 20 procent – och att avverkningarna blir dyrare. Sveaskogs vinst skulle förvisso sjunka påtagligt – men i ett statsfinansiellt perspektiv är det småpengar

En Clinton Ja, en riktigt röstsugen politiker skulle kunna föreslå ”en Clinton”. Att sluta med allt skogsbruk på statlig mark. Det gjorde man i nordvästra USA 1994. För en struntsumma skulle då ytterligare 15 procent av all svensk skog vara skyddad. Ja lite mindre om Sveaskog först säljer av skog för att lösa lånen. Arealmålet med levande skogar skulle klaras med råge. Vi kunde sluta bilda nya reservat – något som staten lägger en knapp miljard kronor kr på bara i år! Det resterande skogsbruket skulle kunna få ökad frihet.

Visserligen kanske inte Sveaskog har de allra mest biologiskt värdefulla skogarna – om inte annat finns det ju en hel del ungskog och medelålders skog. Men man har ändå kvar så mycket gammelskog att merparten av ”urskogarnas” djur- och växtarter nog skulle klara sig fram till dess att dagens medelålders Sveaskog blir riktig gammelskog.

Begränsade samhällsekonomiska effekter Statsfinansiellt klarar vi oss alltså bra utan Sveaskog. Men vad blir de samhällsekonomiska konsekvenserna? Avverkningarna på Sveaskogs marker svarar för knappt tio procent av dagens virkesflöde till industrin. Skulle hela denna volym försvinna på en gång skulle det bli ett stålbad. Det skulle bli kamp om virket och en del industrier skulle försvinna. Men i en fungerande marknad är det då de minst lönsamma enheterna som läggs ner – de som skapar minst förädlingsvärden. Den totala samhällsekonomiska förlusten skulle därför bli begränsad – men det skulle bli tufft lokalt. Men det var samma problem som man ställdes för i nordvästra USA, och där tyckte politikerna att det var ett pris man fick betala för att bevara skogen. Och det skulle kanske den svenska allmänheten också tycka – om den ställdes inför valet.