Publicerad i SkogsEko 2002

Nu går drevet på röjningsberget. 1,2 miljoner hektar måste röjas. Skogsstyrelsen begär extra pengar för rådgivning. I mer eller mindre förtäckta ordalag hotas med lagen. ”Det är sista chansen. Om ni inte börjar röja igen, så återinför vi röjningsplikten”. Skogsindustrin applåderar. Skogsägarerörelsen också. Alla är överens. Fundamentet ligger fast. Men är det så enkelt? Måste alla röja på samma sätt? Eller är röjningsberget mer ett utslag av en kollektiv fundamentalism? Döm själv.

Läs följande mening ur SUS, Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken: ”Vid beräkningar av nuvärdet av att utföra röjning jämfört med att inte röja, är utfallet av röjning inte nödvändighets positiv i alla avdelningar… ”.

Är det inte härligt språk! Vad det står? Jo: ”ibland lönar det sig inte för skogsägaren att röja”. Eller enklare: ”ibland är röjning en dålig affär”. Kostnaden för röjning är ibland högre än mervärdet av att få grövre träd i framtiden.

Det är en mening med sprängkraft. Det är kanske därför den är dold i det byråkratiska språket. För den visar att röjning inte är en nödvändig livräddningsinsats för skogen, om nu någon trodde det. Med sina kalkyler har Skogsstyrelsen visat att man kan se på röjning som vilken investering som helst. En investering som ibland lönar sig. Ibland inte. Det väcker i sin tur tre frågor:

Fråga 1: Varför är en olönsam röjning lönsam för samhället?

Den inledningsvis citerade meningen i SUS följs av ”… vilket kan ställa samhällets mål i konflikt med skogsägarens ekonomiska intressen”. Men hallå! Hur vet man att en olönsam röjning är lönsam för samhället?

Huvudregeln är ju att sådant som är lönsamt för ett företag också är bra för samhället. Ibland stämmer det inte. Miljöförstöring är ett klassiskt exempel. Ett företag kan vinna på att smutsa ner en sjö, men samhället får betala i form av sämre miljö för människor och djur.

Men finns det sådana s.k. externa effekter för röjning? Jag kan inte se det. Det går ju inte längre att hota med framtida virkesbrist. Idag pekar ju alla prognoser tvärtom på ett växande virkesberg …

Dessutom: en samhällsekonomisk kalkyl skall ta hänsyn till alla kostnader. Även kostnaden för rådgivningen. Och det är inga små pengar. I Västerbotten betalade EU och staten nyligen mer än 4 milj. kr i ett röjningsprojekt. Enligt utvärderingen röjdes det 8.000 hektar extra tack vare projektet. Det blir 500 kr per hektar. Till detta kommer den tid som rådtagarna lägger på att lyssna på rådgivarna – det är ju också en kostnad för samhället. I Västerbotten var den ca 250 kr per röjt hektar. Varje hektar kostade alltså samhället 750 kr innan själva röjningen ens hade kommit igång. Om man sedan lägger det till den ”riktiga” kostnaden på ca 1.500 kr per hektar, blir väldigt många fler röjningar olönsamma för samhället. Eller?

Fråga 2: Rådgivare eller megafon?

Skogsstyrelsen säger att en del röjningar är olönsamma för skogsägaren. Hur kommer man agera med dessa minusobjekt? Vad blir rådet till skogsägaren?

Bankerna har med rätta fått mycket kritik för att de kallar sina säljare för rådgivare. De ger sken av att de arbetar för kundens, rådtagarens bästa. Men i själva verket är de ”bara” säljare av bankens egna fonder. Hur kommer skogens rådgivare agera när en röjning är olönsam? Vems intresse kommer man då arbeta för?

Dessutom: vem kan bestämma vad som är lönsamt för ägaren? Den statlige utredaren har i sina kalkyler utgått från dagens kostnader och virkespriser och en ränta på 2,5 procent. Men tänk om skogsägaren måste betala en annan ränta? Tänk om han/hon måste låna pengar på banken till 7 procents ränta för att betala röjningen? Då lönar det sig nästan aldrig att röja. Eller om skogsägaren har gott om pengar på ett lönekonto som ger 0 procents ränta. Då är all röjning lönsam.

Och tänk om skogsägaren tror att virkespriserna faller om 30 år – de har ju redan fallit 30 procent sedan 1950. Då blir många fler röjningar olönsamma? Och om skogsägaren tror att björken kommer att fortsätta stiga i värde relativt gran och tall? Då kan det vara dumt att lövsanera skogen.

Vem har facit om framtiden? Vem kan idag avgöra om en röjning är lönsam om 30 år? Hinner skogsvårdsstyrelsen göra en kalkyl för varje enskild skogsägare och varje bestånd? Om inte, har man då rätt att kalla sig rådgivare? Är man inte mer en megafon för ett statsintresse. Eller?

 Fråga 3: Är röjningsberget verkligen ett stort samhällsproblem?

Minst 75 procent av skogen kommer inom överskådlig framtid att skötas som i dag. En fjärdel av skogen ägs av staten. Där kan staten direkt bestämma hur skogen skall skötas. En annan fjärdedel ägs av de stora skogsbolagen. De är positiva till röjning och behöver ingen rådgivning eller lagstiftning. Och nog sköter väl minst hälften av de privata skogsägarna skogen efter dagens riktlinjer.

Kvar är max 25 procent av skogen. Är det hela världen om några av dessa skogsägare här och där struntar i att röja? De kanske varken vara dumma eller okunniga. Det kan mycket väl vara ett klokt val.

Och de begår ingen synd. De förstör inte skogskapitalet. En utebliven röjning är ingen katastrof. Det blir lite klenare träd, lite mer löv och lite mer självgallring. Men skogen kollapsar inte. Den kommer att växa vidare. Med bättre kvalitet, enligt vissa kännare.

Kan det inte till och med vara så ett mer diversifierat skogsbruk är en klok riskspridning för inför en osäker framtid? För skogsägaren och för samhället.

Är vi fundamentalister?

Och det är då den hemska tanken slår mig: är vi skogsskötare fundamentalister? Är det därför vi blir så störda när människor inte gör ”det rätta”. Inte ställer upp på den framtid som vi har bestämt för dem. En fundamentalist vet ju Sanningen. En fundamentalist kräver att ”Sanningen” skall tillämpas av alla och överallt. Kodifieras i lag.