Opublicerat debattinlägg som legat på mognad under ganska lång tid …

Till svensk skogsnäring: Hej. Jag har på spekulation skissat på ett förslag till ny kommunikationsstrategi för det svenska skogsbruket. Jag riktar mig framförallt till er som har det strategiska ansvaret för det större bolagsskogsbruket – ni är kanske 20 personer som tillsammans styr över en fjärdedel av Sveriges yta! Jag vill få er att inse att ni inte bara har ett ansvar för aktieägarnas utdelningar utan även ett mycket stor ansvar det svenska landskapet – och därmed för allmänhetens syn på skog och skogsbruk.

Mitt förslag är att ni tonar ner frågan om biologisk mångfald och i stället skapar en allians med den mäktigaste parten i en demokrati: folket. Det nya mottot ska vara: ”det är vi som skapar din kantarellskog”! Flummigt? Kanske, men häng med ska vi se:

Naivt hoppas på fred i skogen

Om man generaliserar kan man säga att skogsbrukets strategi de senaste 20 åren har gått ut på att ge naturvården det naturvården vill ha. Då kommer de att acceptera och kanske till och med gilla skogsbruket. Det var väl det som låg bakom engagemanget i FSC-processen.

I samband med certifieringen har ni tillsammans lovat att skydda någon halv miljon hektar av era skogar – utan ersättning! Ni har också lovat att lämna hänsynsytor och hänsynsträd – sammantaget säger ni att 10–15 procent av virkesvolymen ska lämnas kvar i skogen vid era slutavverkningar – också utan ersättning!

Och nu är miljörörelsen nöjd? Nej, tvärtom: de vill ha mer. Först räckte det att skydda 5 procent av skogsmarken för att klara skogens biodiversitet, sedan 10 procent och i dag finns det starka grupper inom miljörörelsen som hävdar att 20 procent av skogen ”bara måste sparas för att klara den biologiska mångfalden”. Kravet kläs i förment vetenskapliga termer.

Ni måste ha ställt er frågan om miljöeliten någonsin kommer att bli nöjd. Ni borde då ha kommit fram till svaret nej! Det har inte alls med skogens miljövärden att göra – de är i de här sammanhangen en icke-fråga. Nej, det här handlar om miljöorganisationernas drivkrafter. De lever på att hålla konflikter levande. Att hålla miljögrytan ständigt kokande, så att de får uppmärksamhet och pengar. Kan ni tänka er en miljöorganisation som säger att ”nu är den här miljöfrågan löst, nu borde samhället i stället satsa sina pengar på helt andra frågor”. Nej, det är naturligtvis otänkbart! Det får man inga medlemmar på. Inga ekonomiska bidrag. Och man får inte vara med i Naturmorgon eller i TV (underskatta aldrig människors narcissism!).

Slutsats: Ni kan aldrig uppnå en varaktig fred med miljörörelsen! Glöm det!

Men miljörörelsens kort är inte jättestarka

Strategin att komma överens med miljörörelsen gör att skogsbruket inte har velat ifrågasätta miljöelitens argument. Visst hör man lite gny inom skogsbruket, men ingen har vågat ta en öppen fight. Det är synd, för miljörörelsens kort är svaga.

Varför är t.ex. biodiversiteten i den svenska skogen så viktig? Se på en karta. Vi är en liten utstickare på den oändliga asiatiska tajgan. Och våra sydliga skogar är en liten utlöpare på de kontinentala lövskogarna. Vi har inga unika arter i den svenska skogen – alla arter finns i starka populationer i andra länder. Den svenska skogen är dessutom ett extremt ungt ekosystem – det handlar om 10 000 år – det är blott en blinkning i biologiska sammanhang. Vi har därför triviala och artfattiga ekosystem.

Jag kan inte se något övergripande hot mot skogens funktioner – inga hot mot skogens ekosystemtjänster, som är det nya modeordet. Varför ska samhället och skogsnäringen då betala miljarder för denna biologiska mångfald? Kan inte de pengarna användas till något bättre om vi vill skapa en bättre värld? För i ett globalt perspektiv är frågan om den biologiska mångfalden i den svenska skogen ett litet problem – ja, kanske nästan försumbart om man jämför med t.ex. klimatfrågan.

Ofta hör man att 2 000 arter hotas av skogsbruket i Sverige. Det låter ju jättehemskt, men var lugn, siffran är mycket överdriven. Om inte annat kan man hänvisa till en rapport från Centrum för Biologisk Mångfald för några år sedan. Då var ”bara” 700 arter hotade av skogsbruket. Och då var ändå ädellövskogarnas arter med – de står för minst hälften av de hotade skogsarterna. Nej, sanningen är snarare att det handlar om en handfull ovanliga och därmed sällsynta arter som riskerar att försvinna från Sverige om vi fortsätter med dagens (naturanpassade) skogsbruk. Och sällsynta arter har ingen betydelse för skogen som system – just för att de är sällsynta. Det är också ekologisk grundkurs.

Ibland undrar vi om inte den gamla ”religiösa” synen på ekologi hänger kvar i miljöelitens mindset. Den som ser Naturen (alltid med versalt N) som ett komplicerat samspel där alla organismer är beroende av varandra i en väv. En väv som riskerar att kollapsa om någon enda art skulle försvinna. Detta är nonsens – i modern ekologi vet man allt är en tillfällig anpassning till dagens förhållanden – ändras förhållandena blir det nya anpassningar. Ständigt.

Dessutom: det går i dag riktigt bra för merparten av skogens arter. Naturhänsynen gör nytta – mängden död ved ökar, arealen gammelskog ökar, arealen äldre lövskog ökar. Och det här syns i skogen, kanske framförallt för fåglarna, som reagerar snabbt på miljöförändringar. Det går i dag riktigt bra för de allra flesta skogsfågelarter.

”Skydda skog”, ”spara skog” är mantrat för miljöeliten. Vad de glömmer (eller bortser från) är att den absoluta merparten av alla svenska skogar blir granskog om de får utvecklas fritt. Granen är en seg överlevare, den kan länge stå och trycka i skuggan under andra träd och sedan skjuta fart när det blir en lucka i krontaket. I de naturliga ekosystemen brann många skogar regelbundet, och det höll tillbaka granen. Men jag har svårt att tro att brandmyndigheterna kommer att tillåta storskaliga bränder i alla de naturreservat som nu bildas för att bevara skog – framförallt inte efter den stora branden i Västmanland häromåret. Och utan brand kommer de flesta skogsreservat till slut bli ogenomträngliga ”granurskogar” av en typ som faktiskt aldrig har funnits i Sverige. Någon har sagt att vi är på väg att upprepa alla de fel som man i början av 1900-talet gjorde i nationalparken Ängsö i Stockholms skärgård. Där hade bondens ängsbruk skapat ett leende, blomstrande landskap. För att bevara landskapet förbjöds bonden att fortsätta sin ängsslåtter – varpå hela härligheten växte igen på några år. De blommor man ville skydda kvävdes av lövsly!

De skogar vi nu sparar för framtiden kommer inte alls bli de ”riktiga” skogar som många tror (eller hoppas). Man kommer att få slå sig fram i en tät underväxt eller följa framhuggna stigar. Kort och gott tråkiga skogar! Och det för oss över till nästa fråga:

Hypotes: Folk struntar i biologisk mångfald

Jag är övertygad om att diskussionen om skogsbrukets hot mot biodiversiteten är ett skenargument – ett hjälpargument. För det låter så naturvetenskapligt och objektivt att hävda att så och så många arter kommer att försvinna om skogsbruket fortsätter som nu. Men det egentliga argumentet är att man vill ha riktiga skogar att gå i. Man vill uppleva den dolska spänning som förr fanns i skogen. I John Bauers skog, Elsa Beskows skog, Arne Sucksdorfs skog och Jan Lindblads skog.

Det är inte bara miljöeliten som har en nostalgisk längtan till barndomens skogar. Jag är övertygad om samma längtan delas av stora delar av allmänheten, ja, den finns i den svenska folksjälen. Och jag är övertygad om att miljöelitens kritik mot skogsbruket har fått en klangbotten hos allmänheten – inte för att allmänheten bryr sig om biodiversitet, utan för att man vill ha riktig skog att gå i. Eller åtminstone längta till.

Forskarna har ju visat att antalet skogsbesök minskar dramatiskt i Sverige. Alla har tolkat det så att TV och datorer drar mer än skog. Men kanske finns det en mer näraliggande förklaring: skogarna har blivit hemskt tråkiga. Och det är ert fel, det är skogsbruket som har förstört skogslandskapet. För hur roligt är det att bedriva friluftsliv i en oröjd ungskog? Och inte blir det roligare efter röjningen, när man snubblar fram på farliga stubbar och björkar som ligger kors och tvärs på marken. Och hur spännande är en ogallrad skog, där man knappast kommer fram och inte ser någonting framåt? Och det blir knappast bättre efter första gallringen, när man måste kliva över högar med toppar och grenar. Och när de nästan ruttnat ner, så är det hög tid för andra gallringen, som ger en ny fäll med ris att snubbla på. Nej, det är först när den brukade skogen är 40 till 50 år gammal som den är lite trevlig att gå i. Och då är det snart dags för slutavverkning i det nya intensiva skogsbruket. Och då blir det en ny matta med toppar och ris som omöjliggör en trevlig skogspromenad.

Författaren Thomas Tidholm har beskrivit det så här: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagsmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.” Överdrift? Ja. Men helt fel? Nej, tyvärr!

Mer finskog åt folket

Vad kan då skogsbruket göra för att vinna folkets kärlek? Ja, ganska mycket. Det finns forskning som visar att allmänheten accepterar brukad skog, men med några viktiga inskränkningar: Man vill inte ha ris på marken, framförallt inte på stigarna, man vill ha små hyggen och man vill gärna ha kvar några träd på hyggena. Man föredrar gammelskog, men accepterar medelålders skog och kanske också yngre skog så länge den är framkomlig. Man tycker inte om skogsgödsling och i den mån man vet vad contortatall är, så tycker man spontant inte om detta utländska trädslag – skog ska vara naturlig!

Mitt förslag är därför: Ställ om skogsbruket så att folk blir nöjdare. Om nu det här med ris och toppar är ett stort problem under en stor del av omloppstiden, så är det väl ”bara” att ta hand om riset. Kör det till ett värmeverk eller krossa det på plats – det kan inte vara omöjligt att koppla till någon extra manick till skördaren. Kan man åka till månen så är väl den tekniska utmaningen ganska liten. Och tycker folk inte om kvävegödsling, så kan ni väl sluta gödsla. Samma med contorta. Och tycker folk nu om äldre skog, så kan ni väl förlänga omloppstiden – det ökar andelen gammelskog och minskar andelen hyggen i landskapet en hel del.

Tänk vad spännande det vore om ett eller ett par skogsföretag gick ut med följande löften till svenska folket:

• Vi slutar omedelbart med all kvävegödsling av våra skogar
• Vi slutar att plantera contorta
• Vi ska sluta med alla brutala markberedningsmetoder!
• Om vi skördar stubbar får det inte bli några fula eller farliga hål i marken
• Våra skogar ska vara tillgängliga under så stor del av omloppstiden som möjligt Därför satsar vi på teknisk utveckling så att vi inom 10 år ska kunna ta tillvara de fällda träden i en röjning – och/eller krossa dem. Man ska kunna gå även i en nyröjd skog!
• Vi ska utveckla teknik för att flisa och sprida ut alla de toppar och grenar som inte behövs för att skydda marken eller tas ut som skogsbränsle
• Vi ska utveckla teknik så att vi alltid kan ta ut virket utan markskador
• Vi avverkar inte längre lövskog under fåglarnas häckningssäsong
• Vi tar inte upp hyggen som är större än fem hektar
• Vi ökar successivt omloppstiden i våra skogar – målet är att vi ska slutavverka skogen först när den är 75 år på de bördigaste markerna, 90 år på mellanmarker och 100 år på de svagaste; allt för att minska andelen fulskog
• Vi lämnar alltid minst 10 eller 20 miljöträd per hektar i alla slutavverkningar för att minska den kala känslan.

Ja, man kan gå ännu längre. Här är ytterligare några löften att fundera på:

• Vi håller våra skogsbilvägar öppna för biltrafik.
• Vi erbjuder allmänheten gratis digitala kartor till våra ”kantarellskogar”. Man ska kunna ladda ner kartor till alla våra skogar som är äldre än 40 år till sin smartphone

Med det här programmet kommer andelen ”gåvänlig finskog” att öka påtagligt i landskapet – från dagens kanske 20 procent till 40, 50 eller till och med 60 procent på lång sikt. Det är en påtaglig skillnad för den som vill plocka kantareller.

Blir det för dyrt? Nja, visst kommer den långsiktiga avverkningspotentialen att sjunka en del, och någon räknenisse kan säkert räkna ut att den samhälleliga kostnaden blir jättestor. Men förfäras inte över det, i skogen kan man räkna lite hur man vill. Vad vet vi egentligen om skogens betydelse och värde om 50 eller 100 år? För det är först på lång sikt som det här programmet påverkar skogsbrukets ekonomi. Det är inte något hot mot dagens skogsindustrier – de är nedlagda sedan länge då. Dessutom: att bara fortsätta som hittills har också en kostnad, eftersom risken för alltmer långtgående politiska inskränkningar av skogsbruket är uppenbara. Troligen underlättar det här programmet också rekryteringen av nya duktiga medarbetare. För ingen vill väl jobba i en bransch som avskys av allmänheten (vem vet – det här är kanske orsaken till dagens rekordlåga intresse för de skogliga utbildningarna).

Förslag till ny slogan

Jag förslår avslutningsvis att ni i fortsättningen i er kommunikation till omvärlden ska arbeta efter följande Churchill-inspirerade slogan: ”Skogsbruk med hyggen är det sämsta sättet att sköta svensk skog – bortsett från alla andra, kända och beprövade metoder”. Det innehåller en sund ödmjukhet, ni erkänner att dagens skogsbruk inte är problemfritt. Samtidigt understryks att de alternativ som miljöeliten hänvisar till är oprövade kort.

Ni kan dessutom på god grund hävda att alternativen inte ger den skog som en okunnig allmänhet tror att de ska få. Tvärtom: skogsbruk som enbart baseras på gallring (för det är det som alla alternativ ytterst handlar om) ger avsevärt lägre tillväxt i skogen, avsevärt mindre sågtimmer som kan ersätta klimatosmart betong i byggandet, tråkigare skogar (alla skogsbestånd blir ”halvfula”, man slipper den urtråkiga röjningsskogen, men får å andra sidan aldrig några pelarsalar med god genomsikt eftersom de gamla träden successivt avverkas samtidigt som det kommer upp mycket granunderväxt). På landskapsnivå blir det jättetråkiga skogar eftersom alla bestånd i princip kommer att se likadana ut. Av samma skäl blir det också mindre biologisk mångfald på landskapsnivå.

För att den här strategin ska fungera, måste ni lyckas förklara för allmänheten att deras sinnebild av skog inte är en orörd urskog utan en sedan länge brukad skog. Att John Bauer, Elsa Beskow, Arne Sucksdorf och Jan Lindblad beskrev och verkade i brukade skogar – det fanns ju bara sådana i Götaland och Svealand på deras tid – i Norrland var de inte.

Ni måste hamra in budskapet att ett brukat skogslandskap är en över tid dynamisk mosaik, där fulskog med tiden går över till finskog för att sedan åter bli fulskog. Och att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med”finskog”.

Jag tror att ett långsiktigt och konsekvent opinionsarbete gentemot allmänheten kan gå riktigt bra. Det är då gissningsvis mycket svårare att få era egna jägmästare att inse att maximal skogsproduktion inte är lösningen på alla problem. Utan kanske tvärtom en del av problemet! Lycka till!