Kategoriarkiv: Skogsskötsel

Sätt ner foten nu!

Jag hittade denna artikel i min dator. Den publicerades i tidningen SKOGEN 2005, men kunde ha varit skriven i dag. Man kan nästan säga att den är lite profetisk. Hade man bara lyssnat på mig…

Jag var på väckelsemöte i Lycksele häromveckan.  ”Slopa kalhygget och tjäna mer pengar” var budskapet. Och deltagarna – småskogsägare, politiker och tjänstemän – nickade instämmande när professor Mats Hagner missionerade om sin nya skogsbruksmetod ”Naturkultur”.  

Det är hög tid för alla de forskare och experter som försvarar dagens skolskogsbruk att sätta ner foten. Annars kan denna ”undergroundrörelse” sprida sig som en löpeld bland småskogsägare och politiker. 

Temat för mötet i Lycksele var ”Lönsammare och säkrare skogsbruk”. Seminariet hölls på skogsmuseet. Intresset var stort – det var mer än ett 60-tal deltagare – merparten småskogsägare, men även representanter från de politiska partierna och från kommunen. Kommunens näringslivsbolag LYAN var värd för dagen. 

Mats Hagners budskap var klart och medryckande: sluta med trakthyggesbruket och gå över till Naturkultur. Då kan du som skogsägare fördubbla rotnettot från skogen. 

Principen för Naturkultur är enkel: Inga mer kalkavverkningar. Satsa på skiktad skog. Avverka de träd som ger dålig förräntning. Befria de utvecklingsbara träden så att de kan utvecklas till grova värdefulla träd. Plantera i stora luckor om det inte finns tillräcklig föryngring. Men bara där.

– Det här skogsbruket ger högre intäkter, bättre timmerkvalitet och lägre kostnader, menade Mats Hagner i sitt inledningsanförande. 

Och den deltagare som inte övertygades av Mats Hagner, måste ha kapitulerat fullständigt efter professor Peter Lohmanders föredrag:

– Om vi överger trakthyggesbruket kan vi öka den svenska skogens nuvärde med i genomsnitt 3.000 kr per hektar. På 20 miljoner hektar blir det 60 miljarder kronor. Så mycket rikare kan vi bli på ett bräde”. 

Hans recept var om möjligt ännu enklare: sluta slutavverka, gallra skogen ungefär vart åttonde år och ta då ut skogens tillväxt – och fortsätt så i oändlighet. Det blir naturligtvis något dyrare avverkning – det är ju mer som en gallring än som en slutavverkning. Men i och med att man sänker det genomsnittliga virkesförrådet och slipper planeringskostnaderna ökar skogens värde dramatiskt, menade Peter Lohmander. Som borde veta vad han talar om, för han är jägmästare och professor i skoglig företagsekonomi med inriktning mot ekonomisk optimering.

Sedan var det dags för ”bekännarna” och ”de omvända” att träda fram: 

Sunt bondförnuft

– Naturkultur är sunt bondförnuft, menade Harald Holmberg, skogsägare i kommunen. Min pappa ville inte anamma kalhyggesbruket på 1950-talet. Men till slut kapitulerade vi – storgubbarna i Umeå måste ju begripa bättre än vi småfolk – och 1986 tog jag upp ett hygge. Vi har hittills planterat området tre gånger – älgen och frosten tar plantorna – och det är fortfarande inte bra skog. I början av 1990-talet fick jag kontakt med Mats Hagner, och nu har jag gjort några avverkningar efter hans principer. Jag ser bara fördelar: det ger bättre ekonomi, bättre kvalitet och trevligare skog. Dessutom är det bra för renbetet och för skogsfågeln. Och så avskräcker det inte turisterna. 

Jag får högre markvärde

– Det här var det dummaste jag hört”, minns jag att jag tänkte första gången jag hörde talas om Mats Hagners metod, berättade Martin Lundgren, skogsutbildad skogsägare i Robertsfors. Naturkultur stred mot allt vad jag hittills lärt mig om skogsbruk. Men efterhand insåg jag att det finns mycket klokhet i Mats Hagners tankegångar, och nu har jag börjat tillämpa hans metod. Jag får bättre kvalitet än planterad tall, och jag får ett betydligt högre markvärde, när jag räknar på det. 

Sympatiskt skogsbruk

– Visst är det här en sympatisk metod, säger Bengt-Lennart Nordlund från Lycksele kommuns tekniska förvaltning när jag pratar med honom efter seminariet. Han ansvarar för skötseln av Lycksele kommunens skogar, totalt ca 1.200 hektar. Jag är inte utbildad i skogsbruk, men har en biologisk grundutbildning. Ingen blir ju glad av ett kalhygge. Slipper vi kalhyggen så blir lokalklimatet bättre. Jag kan mycket väl tänka mig att prova metoden på kommunens skogar, om politikerna ställer upp på det. Mina frågetecken gäller framförallt kostnaderna – det måste kosta en hel del extra att stämpla ut de rätta träden.

– Vad bra att man börjar diskutera skogsbruket så här, säger Ingela Forsberg, kommunekolog i Lycksele. Och vad bra att politikerna är med på det här seminariet. Då kan vi få igång en debatt om en förändring av vårt skogsbruk. Naturkultur är naturligtvis en mycket tilltalande metod för våra tätortsnära skogar. Sedan vågar jag inte ha någon uppfattning om metoden passar även i produktionsskogarna. Men visst låter det spännande. 

Rolf Sandström, aktiv politiker för kristdemokraterna och med i kommunstyrelsen var också positiv: ett lönsamt skogsbruk utan kalhyggen låter ju förnämligt. Kommunen kommer definitivt att fortsätta titta på frågan. För våra egna skogar men också för andra skogar i kommunen. 

Dags att sätta ner foten?

Ja, seminariet i Lycksele var som ett frireligiöst väckelsemöte. Tron, övertygelsen och gemenskapen var stark. ”Vi har rätt, dom har fel”. 

  • ”Vi”, det är småfolket – alla de små skogsägare som egentligen aldrig har tagit till sig storskogsbrukets metoder. 
  • ”Dom” är de stora skogsföretagen, jägmästarna, experterna och politikerna i Stockholm.  

För den som inte kan något om skog måste det vara lätt att förföras av Mats Hagners budskap: ”du slipper kalhugga skogen och får dessutom avsevärt bättre ekonomi”. Vilken småskogsägare attraheras inte av dessa locktoner. 

Och det måste vara ljuv musik för en lokalpolitiker. ”vi kan öka inkomsterna från våra skogar och ändå slippa de fula turistavskräckande hyggena – det finns alltid skog, och dessutom en trevligare skog”. 

Inte ens för den som kan något om skogsbruk är det helt lätt att genomskåda svagheterna i Naturkultur. För Mats Hagner har absolut inte fel i allt: 

  • Visst är det dyrt att plantera ett hygge och visst tar det lång tid innan man får tillbaka pengarna. 
  • Visst är det billigare att avverka grova träd än klena. 
  • Visst får vi träd i de flesta luckor i skogen – den öppna gläntan är ju inget stabilt tillstånd. 
  • Visst blir det bättre kvalitet om träden får stå lite tätare i ungdomen. 
  • Visst går det tekniskt att avverka skogen stamvis – det kallas gallring i skolskogsbruket.  

Men naturligtvis måste det finnas tunga invändningar också – annars skulle skogsnäringen anamma metoden direkt – tjäna mer pengar har väl ingen tackat nej till. 

Visst har det varit en debatt om Naturkultur – men den har varit akademisk och svår att ta till sig. Nej, det är hög tid för alla de forskare och experter som försvarar dagens skolskogsbruk att redovisa sina invändningar – högt, klart och framförallt pedagogiskt. 

Är Naturkultur en dålig metod måste skogsägare och beslutsfattare få tydliga besked så att man inte fattar långtgående beslut på felaktig grund. Man måste ta fram konkreta exempel som visar vad en skogsägare förlorar i pengar på att lämna den hittillsvarande svenska standardmodellen med plantering, gallring och slutavverkning och gå över till Naturkultur. Och vad samhället förlorar i långsiktig volymproduktion. Kunskaperna måste finnas, så det handlar bara om sammanfatta dem på ett begripligt sätt. Eller?

För det är lätt att förföras av Naturkultur. Sätter inte etablissemangets försvarare ner foten snart kan denna alternativrörelse underifrån sprida sig som en löpeld i den svenska skogen. Och det är väl inte bra?

Så fick vi frid i skogen

Föredrag som jag höll vid Skogshistoriska Sällskapets Årsstämma i mars 2022. Uppdraget var att beskriva framtiden!

I går landande nya numret av Skogshistoriska Sällskapets Tidender i min brevlåda. Det var nummer 1 år 2060. Mina ögon fastnade för en artikel med rubriken Äntligen frid i skogen. 

Det var en idéhistorisk exposé över ”Slaget om skogen”. Artikeln beskriver det som ”30-åriga kriget, gånger tre”. För kriget började redan på 1960-talet. Miljörörelsen rasade över stora hyggen, hyggesplöjning, hormoslyr och DDT. I artikeln beskrivs hur skogsbruket steg för steg tvingades retirera. Hyggesplöjning förbjöds, DDT förbjöds och hormoslyr förbjöds. Men kvar var de stora hyggena – och kritiken fortsatte under 1970- och 80-talen. 

Under 1990-talet blev det lite lugnare ett tag. Det var då vi fick de dubbla målen i skogspolitiken och ett mer miljöanpassat skogsbruket. Dåtidens kritiker hade vunnit och gick vidare till andra miljöfrågor. 

Men en bit in på 2000-talet tog skogsdebatten fart igen. Nya kritiker hade tagit vid och engagemanget och polarisering nådde nya, tidigare oanade nivåer. 

Fortfarande stod det förhatliga hygget i centrum för debatten och ”Hyggesfritt skogsbruk” blev det mantra som kritikerna samlades kring. ”Ingen visste vad det var, men det var tydligen väldigt bra”, som det stårlite elakt i artikeln i Tidender. 

Branschen får kritik. 2020-talets skogsnäring får mycket kritik i artikeln. Man förstod inte essensen i skogskritiken. Branschen trodde länge att det bara handlade om biologisk mångfald. Men redan då var det ju uppenbart att hoten mot den biologiska mångfalden i vanlig svensk skog inte var världens största miljöproblem. Hur kunde detta bli en så stor sak?, undrar man i artikeln. 

Överdrifter om klimatnytta. Man menar också att skogsbranschen surrade sig för hårt vid klimatmasten. Man försökte få allmänheten att tro att man bedriver skogsbruk för klimatets skull. Vilket omvärlden naturligtvis insåg var en lögn. Det har inte satts en enda planta för klimatets skull i Sverige. Och inget träd har avverkats för att rädda klimatet. Och när dessutom klimatforskare trovärdigt kunde visa att den svenska skogen skulle kunna öka sin kolinlagring betydligt i minst 50 år om vi bara låter den stå, så bleknade klimatargumentet bort. 

Övertro på tillväxt. Artikeln i Tidender skjuter också in sig på är skogsnäringens ständiga jakt efter ökad tillväxt i skogen. Här förlorade branschen många poäng i debatten, menar man. Allmänheten är inte dum, man förstod att en kraftigt ökad tillväxt i skogen inte kommer gratis. Det kräver halverad älgstam, stenhård genetisk förädling och massiv gödsling. Och det var inte vad vanligt folk ville se i ”sin” skog. 

Vägen till Finskog. Hur började då debatten vända? Ja, här lyfter Tidender fram boken Vägen till Finskog. Den skrevs av den i dag tyvärr bortglömde jägmästaren och skribenten Carl Henrik Palmér. I boken hävdade han att det är svenskens längtan efter en skogspromenad som är motorn i skogsdebatten. Biologisk mångfald och klimat är bara proxydebatter, menade han. 

I boken introducerade han begreppet ”Finskog” – vilket han definierade som ”allt som inte är fulskog”. Och fulskog är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå en promenad i, som hyggen, täta ungskogar, nyröjda skogar och nygallrade. Och som Palmér sade i sin bok: det handlar i princip om all skog under 45 år. 

Pedagogiskt och med glimten i ögat visade boken att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med finskog. Hyggesfritt skogsbruk fungerar inte, det blir bara vindfällen och på sikt allt mer gran, det går inte heller att bevara skog. Skog som inte avverkas blir med tiden ogenomträngliga brötar med vindfällen. Finskog kräver fulskog, var hans lakoniska sammanfattning.

Boken propagerade för längre omloppstider som ett, och kanske det enda fungerade, verktyget för att öka andelen finskog i landskapet. 

Boken blev ingen direkt succé, inte i antal sålda exemplar i alla fall, men den fick ett visst genomslag i debatten. 

Silva Juvenalis. En annan brytpunkt i skogsdebatten var den diskussionsgrupp som ett antal yngre jägmästare bildade 2035. Man kallade sig från början för ”Skogsdissidenterna”. Sedan tog man det mer intellektuella Silva Juvenalis. Det blev ”ungskogarna” i folkmun. Man var innerligt trött på att utmålas som miljömarodörer, trots att man visste att man med skogsbruk byggde något bra för framtiden. Man vände på alla stenar för att se om och hur man skulle kunna få ett ”mjukare skogsbruk” med större acceptans i omvärlden. Palmérs bok var en inspirationskälla. 

Efter ett tag började man intern kalla sig Tina. Och ni som kan era börssidor vet att det är ett begrepp som fortfarande används om aktiemarknaden. Det betyder ”There Is No Alternative”. För deras analys landade just i detta – Hyggesbruket är det enda som fungerar i Sverige. Men de nöjde sig inte med detta. De insåg att man måste ut och missionern. Men i motsats till tidigare kampanjer så etablerade man ord som ”lyssna”, ”ödmjukhet” och ”förståelse”. 

Hyggesfritt skogsbruk. Men kritiken mot skogsbruket tystnade inte. Fler och fler politiskt styrda skogsägare fick mer eller mindre motvilligt gå över till hyggesfritt skogsbruk. Det gällde statens skogar, många kommunskogar och även kyrkans skogar. 

Och både i EU och i Riksdagen kom det motioner om att helt förbjuda kalhyggen i Sverige. Men de röstades alltid ner av den partiövergripande grupp som kallar sig Realisterna. Av motståndarna kallas de betonghäckarna

Man börjar tvivla. Men i slutet av 2040-talet börjar man faktiskt märka ett visst tvivel i debatten. De hyggesfria skogarna blir inte det himmelrike som utlovats. Allt fler såg att de är svåra att gå i, det låg ju ständigt nya vindfällen på marken. Och var det inte vindfällen så var det toppar och grenar från avverkningar – skogarna gallrades ju vart tionde år. Det blev aldrig några pelarsalar, de grövsta träden avverkades ju efterhand. Och det var ingen genomsikt, skogarna var så glesa att det blev en hel del underväxt. Och de nya träd som kom var nästan bara gran. Precis som Palmér hade förutsett i sin bok, som faktiskt fick lite av en renässans och trycks upp i en ny upplaga 2048. 

Men det var stormen 2052 som ändrade allt. Under en 20-årsperiod hade Sverige varit ganska förskonat från svåra stormar. Men nu kom ”alla stormas moder”. Den slog till ovanligt tidigt för att vara en höststorm – redan i slutet av september, marken var ofrusen och löven satt kvar på träden. Mellansverige var hårdast drabbat. Man beräknar att mer än 300 miljoner kubikmeter lade sig på ett par timmar. Och det är helt uppenbart för alla: de hyggesfria skogarna hade drabbats i särklass hårdast. Vilket stämde väl med skolboken. Gallrad gammal skog med mycket gran är alltid ett högriskprojekt. På sina ställen hade alla träd lagt sig. Den enda skog som var någorlunda oskadd var den traditionellt skötta medelålders skog som en gång etablerats från kalhyggen. 

Faktum är att Sverige aldrig haft så hög andel kalmark som några år efter stormen, då man rensat upp det värsta. Och det här såg folk. 

Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Det är inte vanligt att man kan ange ett exakt datum för när en debatt tar slut, skriver man i Tidender. Men så blev det för skogsdebatten. Den 1 oktober 2060 kunde man läsa följande i DN-debatt: Vi hade fel om hyggesfritt skogsbruk. Debattartikeln var undertecknad av WWF, SNF, Jordens Vänner och Greenpeace. 

Och då först förstår jag att allt bara varit en dröm. För det är bara för osannolikt. 

Tack för mig

Carl Henrik 

Kontinuitetsskogsbruk kostar 30 procent

Publicerat i tidningen SKOGEN 2012

Om Linköpings kommun skulle gå över till kontinuitetsskogsbruk på alla sina 2.400 hektar skulle skogens nuvärde sjunka med 30 procent jämfört med dagens skogsbruk. Det berättade SLU-forskaren Hampus Holmström vid Föreningen Skogens höstexkursion. Analysen är gjord med SLUs nya programpaket Heureka för strategisk planering av skogsbruket. 

Med Heureka går det att analysera även udda skötselformer, som blädning och kontinuitetsskogsbruk, berättar Hampus för SKOGEN. Naturligtvis blir prognoserna osäkrare jämfört med trakthyggesbruk, där tillväxtmodellerna baseras på minst hundra års erfarenheter. En speciell osäkerhet med kontinuitetsskogsbruk är hur mycket ny skog som växer in. Det verkar vara ganska slumpmässigt i det enskilda beståndet. Men lyfter man blicken, så kommer man nog i genomsnitt ganska rätt med modellerna i Heureka. De är framtagna av nära hundra forskare på SLU och Skogforsk och representerar den bästa kunskap vi har i dag. 

I Heureka är den så omdiskuterade §10-kurvan i Skogsvårdslagen inget problem, berättar Hampus. Den är inlagd som ett villkor vid simuleringen av skötselprogrammet för Linköping. Programmet föreslår helt enkelt inga avverkningar om beståndet riskerar att hamna under kurvan. Då får skogen stå på tillväxt tills det finns tillräckliga, lagliga volymer att ta ut.

I ett forskningsprojekt som finansieras av Stiftelsen Skogssällskapet har Hampus Holmström och hans kollegor testat några olika skötselstrategier för Linköpings kommunskogar. Ett av alternativen är helt gå över till kontinuitetsskogsbruk. Skog i en zon närmast staden får då bara gallras, aldrig slutavverkas. Längre bort är små hyggen tillåtna, men de får inte vara större än maximalt 0,5 hektar. 

Med kontinuitetsskogsbruk blir nuvärdet för Linköpings kommunskogar ungefär 30 procent lägre än med dagens skötsel. Men då ska man komma ihåg att dagens skötsel inte är helt ekonomiskt optimalt, säger Hampus. Kommunen tillämpar ett mjukare skogsbruk och tar redan stor hänsyn till skogens sociala värden. Hans gissning är att dagens skötsel ger ett nuvärde som ligger på kanske 80 procent av det ekonomiskt optimala. 

Men, tillägger Hampus: man ska vara medveten om att ekonomiska kalkyler för skogsbruk är otroligt känsliga. Vi har räknat med 2 procents ränta. Ändrar man räntan blir det andra resultat. Likaså om man gör andra antaganden om framtida virkespriser och kostnader. Ja, det går att skruva resultaten femtio procent upp eller ner, utan att rodna. 

Volymproduktionen påverkas faktiskt mindre än ekonomin av en övergång till kontinuitetsskogsbruk i Linköping. Totalproduktionen de kommande hundra åren blir bara 20 procent lägre jämfört med dagens skogsskötsel. 

Vad händer nu i Linköping? Det är lite vänteläge för tillfället, men de olika scenarierna för skogsskötsel kommer säkert att tas upp med politikerna, säger Hampus. Kanske kommer man då att använda hjälpmedlet PlanEval i Heureka. Det är ett program som hjälper beslutsfattare att på ett strukturerat sätt vikta olika aspekter på skogsskötseln. Hur viktig är ekonomin jämfört med till exempel kolinbindning, andel promenadvänlig skog och biologisk mångfald?

Billiga politiska poäng att hämta, visar Skogens ”buskalkyl”

Vad innebär 30 procent lägre nuvärde – egentligen? Det är ett abstrakt begrepp, som det är svårt att få grepp om. Men låt oss göra en liten glidning. Säg att vi i stället sänker den årliga avkastningen med 30 procent. 

För en någorlunda normal skog med någorlunda balanserad åldersfördelning bör årsavkastningen i Mellansverige ligga på ungefär 1 000 kr per hektar. Det är en siffra som täcker in rotnettot från avverkningarna minus kostnaderna för skogsvård och administration. 

Linköping har ca 2 400 hektar skog. Det skulle i så fall ge 2,4 miljoner kronor per år. Nu har man ett mer försiktigt skogsbruk som kanske bara ger 80 procent av detta, det vill säga 1,9 miljoner. Går man över till kontinuitetsskogsbruk får man bara ut 70 procent av detta, det vill säga 1,3 miljoner. 

Det kostar alltså 600 000 kr per år att gå över från dagens trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk. Linköpings kommun har en årsbudget på ungefär 6,3 miljarder kronor, det handlar om 0,1 promille av omsättningen. En annan jämförelse: Linköping har 8 000 anställda. En övergång till kontinuitetsskogsbruk rycker undan försörjningen för en av dessa. För det får man ett skogsbruk som åtminstone på papperet ligger betydligt närmare kommuninvånarnas önskemål. Ja, presenterat så här känns det som ett ganska självklart politiskt beslut … 

Får man då räkna så här? Ja, säger Hampus efter lite tanke. Vi har lagt in ganska hårda krav på jämnhet i avverkningarna, så det är inte helt tokigt att anta att årsavkastningen sjunker med ungefär samma procent som nuvärdet. Men om det är dyrt eller billigt, ja det är en politisk fråga, absolut ingen forskningsfråga, poängterar han. Det finns säkert många åsikter om det. Jag har redovisat kalkylerna för två olika kommuntjänstemän i Linköping. ”Men oj vad dyrt”, sade den ena. ”Men oj vad billigt”, sade den andra…

Hans röda dröm är skogsgrön

Lämna ett svar
Publicerat i tidningen SKOGEN 2018

Drömmen om den socialistiska idealstaten har levt i vänsterkretsar ända sedan början av 1900-talet. Först var det Sovjet. Sedan blev det Kina, Vietnam, Kambodja, Cuba och fram tills helt nyligen Venezuela. Men drömmen har alltid krossats av verkligheten. Bakom de vackra, röda fanorna fanns terror, åsiktsförtryck och ekonomisk stagnation.

Nu har dagens vänsterintellektuella fått ett nytt idealsamhälle att drömma om. Det är skogen. Åtminstone som den beskrivs i den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens redan ikoniska bok ”Trädens hemliga liv”.

I hans skogar gäller fortfarande den gamla kommunistiska parollen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. De stora träden delar med sig av sitt överflöd till de mindre, de gamla träden uppfostrar de yngre. Träd som angrips av skadeinsekter varnar sina grannar så att de kan aktivera sina försvarssystem. Alla bidrar till det övergripande målet, som är att bibehålla skogen som system intakt. Ett ensamt träd är inget liv, det är först i ett socialt sammanhang skogen kan leva vidare. Skogen är en superorganism där individen är underordnad samhället.

Boken har fått stor uppmärksamhet i tidningarna, typiskt nog bara på kultursidorna, som ju ofta anses vara lite vänstervridna. Den är skickligt uppbyggd rent retoriskt. Det ger massor med fakta om skogen som ekosystem. Här behandlas skogens näringscirkulation, den fascinerande mykorrhizaväven, samspelet mellan skog och skadegörare, skogens och trädens vattenhushållning, skogens roll som luftrenare och mycket mer.

Det är intressanta fakta, en del är nytt för mig och det mesta verkar rätt och rimligt.

Men så kommer då texten mellan fakta. Här kommer vänstersvängarna. Några exempel:

  • ”… samma som i mänskliga samhällen: tillsammans klarar man sig bättre”.
  • ” … för att uppnå [skogsklimat] måste gemenskapen bevaras till varje pris”.
  • ”… deras välbefinnande hänger på gemenskap, och om de förment svagare försvinner förlorar även de andra…”
  • ”… en kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk – det gamla talesättet skulle kunna vara uppfunnet av träden. Och eftersom de intuitivt vet detta, är det självklart för dem att hjälpa varandra”.

Visst är det gulligt. Men är det rätt? Nja, eftersom han här lämnar det objektivt naturvetenskapliga, så finns det inga självklara rätt eller fel. Men bara genom att byta glasögon skulle man utifrån samma fakta som Peter Wohlleben kunna beskriva skogen på ett helt annat sätt: Som världens mest råa kapitalistiska system. Ett system där konkurrensen mellan individer är stenhård – alla vill växa sig stora på grannarnas bekostnad. Den starke tar för sig och breder ut sig på den svagares bekostnad. Vad är självgallring, om inte en hänsynslös utslagning av de svagaste? Vad händer med en ung tall som inte hänger med från början? Den kommer efter och dör obönhörligen för eller senare. Vad händer med en ung gran som kommer efter. Den får vackert stå och vänta på sin tur tills vinnarna sent omsider faller för åldersstrecket (ungefär som vi 50-talister fick vänta på att 40-talisternas fläskberg skulle stiga åt sidan).

Och visst kan man säga att träden fördelar de gemensamma resurserna rättvist. Men bara i procent. För en tumregel är att klena och grova träd har samma tillväxt i procent av sin volym. Översatt till mänskliga förhållanden: Direktören och vaktmästaren får samma löneökning i procent. Är det rättvist? Nja, det är en värderingsfråga. Men klart är att ojämlikheten i absoluta tal ökar för varje år som går. Det är det som gör ”den fattige så fattig och den rike så oändligt rik”, som Peps Persson sjunger. Om människor. Men det gäller alltså även träden i skogen.

Boken gör en stor sak av att träden kan kommunicera med varandra. Och i sak har han rätt. Forskarna har på senare år förstått att träd som angrips av en skadegörare skickar ut doftämnen som aktiverar försvaret hos grannträden. Peter Wohlleben väljer att beskriva det som att det angripna trädet självuppoffrande varnar sina medträd för att rädda skogen som kollektiv. Men det är mycket enklare att tänka sig en annan utvecklingsmodell: att träd efterhand har lärt sig att reagera på andra träds försvarslukt. Då hinner det ju trigga igång sitt eget försvar innan angriparen kommer dit. Den evolutionära kraften är rimligen mycket, mycket starkare för en egenskap som den enskilda individen själv har direkt nytta av jämfört med den indirekta, kollektiva nytta som Wholleben väljer att lyfta fram.

Det roliga är att Peter Wohlleben en bit in i boken börjar svaja i sin beskrivning av skogen som besjälad av kollektiv nytta. Visst finns det en konkurrens i skogen, erkänner han. Men bara mellan arter. När bokträd etablerat sig i ett bestånd kommer de på sikt obönhörligen kväva de gamla ekarna. Hans socialistiskt kollektivistiska drömskog verkar bara finns inom ett samma trädslag (det känns lite som etnisk nationalism – vi, vårt folk, tar hand om varandra i kampen mot de andra…).

Men med allt detta sagt: jag tycker mycket om boken. Den är rolig, den är begåvad och den innehåller matnyttiga fakta presenterade på ett tankeväckande sätt.

Jag tycker att alla som vill verka i den skogliga debatten på skogsbrukets sida ska läsa den. Om inte annat så för att en hel del av skogsbrukets kritiker redan har läst den. Har du ont om tid: läs då bara de två-tre inledande kapitlen. Det är troligen så långt de flesta kritiker orkat läsa. Och i dessa inledande kapitel är Wohllebens kommunistiska skogsmanifest tydligast och roligast, sedan blir det lite torrare och mer faktatungt.

Sedan kan du glatt kasta dig ut i debatten om skogen är höger eller vänster. Socialistisk eller marknadsliberal. Kollektivistisk eller individualistisk. Det är bara att välja den vinkel som passar dig. Skogen struntar fullständigt i frågan. Träden har fullt upp med att försöka växa sig större än sina grannar.

Gallring – skogsbrukets V-jeans?

Lämna ett svar

Publicerad i SKOGEN februari 2017

Kommer ni ihåg V-jeansen? Då, på 1970-talet, var de högsta mode. I dag ser de otroligt fåniga ut. V-jeansen kan stå som symbol för samhällets ständigt ändrade värderingar. Mycket av det som var vackert, sant och självklart i går är löjligt, lögn och ute i dag. Och innerst inne vet vi alla att mycket av det som hålls för sant och självklart i dag kommer att betraktas som lika fel och ute som V-jeans i morgon.

Har vi då några V-jeans i dagens skogsbruk? Ja, vi har en stark kandidat: gallring.

Skogen måste gallras, det har länge varit en självklarhet för alla i branschen. Men det finns två förvånansvärt starka argument mot gallring:

  • Högriskprojekt. Du öppnar upp för stormskador – det vet alla som hade nygallrad skog när Gudrun drog in. Observera ordet ”hade” för merparten av den skogen är borta i dag. Och som en forskare vittnade: ”den enda skog som stod kvar oskadad efter Gudrun i våra gallringsförsök var de ogallrade parcellerna. Resten var mer eller mindre förstört”. Och det är inte bara storm. Varje körning i skogen riskerar att ge markskador och stubbarna kan bli inkörsport för rotröta.
  • Kapitalförstöring. Om fastigheten ska säljas de närmsta 20 åren är det jättedumt att gallra. Du får i bästa fall 100 kronor kubiken för en gallring, men om gallringsvirket får stå kvar i skogen så kan du få 400 kronor för samma kubik. Så hårt slår nyckeltalet ”kronor per kubikmeter” på fastighetsmarknaden.

Naturligtvis finns det argument för gallring också. Men låt oss se lite kritiskt på virkesköparnas klassiska argument:

  • Träden blir grövre. Sant, men det blir inte någon dramatisk ökning av medeldiametern. De 500 grövsta träden per hektar vid slutavverkningen är kanske i snitt ett par centimeter grövre i en gallrad skog jämfört med en ogallrad. Det ger förstås en hel del mer pengar per kubikmeter vid Men nettot per hektar blir nog nästan alltid högre i en ogallrad skog. Det finns ju fler kubikmeter, merparten av gallringsträden står ju kvar (och är nu dessutom grövre än om de hade gallrats ut enligt dagens gallringsmallar).
  • Högre virkesproduktion. Nej, ser man på totalproduktion under en omloppstid är det fel. Då är ogallrat bäst. En gallrad skog som inte drabbas av stormskador kan möjligen ge lite mer gagnvirke. För med normal röjning och omloppstid får man räkna med att kanske 15, möjligen 20 procent av volymproduktionen i en ogallrad skog självdör fram till slutavverkningen. Men, och det är viktigt: det är de klenaste träden som dör. Deras virkesvärde är ofta lägre än avverkningskostnaden, och då är självgallringen faktiskt en pluspost för skogsägaren (i motsats till stormskador, som främst drabbar de grövre träden, de som skulle ha gett de stora pengarna).
  • Högre nuvärde. Sant, eftersom nuvärdet gynnas av inkomster som ligger nära i tiden. Men vem lever på abstrakta nuvärden, framräknade med en abstrakt kalkylränta? Nej, räknar man med riktiga pengar ser man att gallringarna svarar för blygsamma 10 till 15 procent av det samlade virkesnettot från en fastighet med någorlunda jämn åldersfördelning. Det är alltid slutavverkningarna som ger de stora pengarna.
  • Bättre kvalitet. Sant, men bara marginellt. Visst kan du bli av med en del fula träd. Men det är svårt för maskinföraren att hitta dem (ja, omöjligt om man kör på natten). Och valfriheten är begränsad – de kvarlämnade träden måste ju stå någorlunda jämnt, annars blir det luckor.

Lätt att måla upp ett gallringsfritt scenario

Nej, det är förhållandevis lätt att måla upp en bild där skogsbruket stegvis går över till gallringsfritt. Halvstora, väl pålästa skogsägare utan egen industri tar täten. De slutar gallra granskogar långt bort från väg. De ser att stormskadorna minskar– samtidigt som tappet i intäkter är försumbart och tillfälligt. Efterhand slutar de också gallra tall och mer välbelägen skog. På köpet får en enklare administration – för gallringarna kräver en del jobb.

Skogsföretagen håller nog emot ett tag – kanske inte för att de tror att gallring är lönsamt, utan för att ”hålla masken”. Virkesköparna måste ju vara trovärdiga när de hävdar att ”den här skogen har ett akut gallringsbehov”. För även om gallringen inte är viktig för skogsägaren, så är gallringsvirket viktigt för industrins råvaruförsörjning.

Parkvård?

Så blir då gallring morgondagens V-jeans? Ja, ser man snävt på ekonomi och risk finns det mycket som talar för det. Speciellt om stormarna blir fler, som klimatforskarna spår.

Men är det då en önskvärd utveckling? Nej, absolut inte om man tycker om att gå i skogen. För ogallrad skog är ”fulskogarnas fulskog”. Det går knappt att ta sig fram mellan träden och med tiden lägger sig en allt tätare snubbelmatta av lågor på marken.

Så det kan bli en motreaktion. Privata skogsägare ser hur fula skogarna blir och fortsätter att gallra – inte för att de tror att det är lönsamt, utan för att få trevliga skogar. Alltså gallring som en sorts parkvård. Men då får det inte vara hur dyrt som helst. Och kanske blir det slutklämmen: utan ökad produktivitet får vi på sikt ett gallringsfritt skogsbruk. På gott och ont.

Ps till landets skogspolitiker

En avslutande tips till landets skogspolitiker: Om ni vill att våra barn och barnbarn också ska kunna plocka svamp i ”finskogar” bör ni inte gå med någon sänkning av lägsta tillåtna slutavverkningsålder – kanske snarare höja den. För med längre omloppstid sjunker lönsamheten för ett gallringsfritt skogsbruk, eftersom självgallringen ökar markant.

Bara pengar talar för gallring!

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2002

– Det finns bara ett enda argument för att gallra sin granskog: pengar. Gallring ger inkomster tidigt i beståndets omloppstid och det är bra i en ekonomisk kalkyl. Annars är det faktiskt mycket som talar mot gallring.

Ja, så provokativt uttrycker sig Sveriges färskaste grandoktor, Cristofer Wallentin, till SKOGEN. Han disputerade nyligen på en avhandling som just hette ”gallring av gran” (fast den var på engelska – och då hette den ”Thinning of Norway spruce”).

Cristofer Wallentin borde veta vad han talar om. Han har i fem års tid levt med grangallring. Följt ett antal gallringsförsök mycket noggrant. Läst många hundra forskningsrapporter om gran och gallring och skrivit en vetenskaplig avhandling på nästan 200 sidor.

– Tidiga inkomster är absolut inget dåligt skäl, tillägger han snabbt. Men om en gallring inte skulle ge ett ekonomiskt netto, så är det nog bättre att låta bli. Det lönar sig inte att betala för en gallring, för normalt blir det inte ett högre slutavverkningsnetto i en gallrad skog. Snarare tvärtom. I en ogallrad skog är det vanligen en högre volym och hela volymen kan tas ut med billig slutavverkningsteknik.

– Det finns en rad mer eller mindre slentrianmässiga argument för gallring, ni kan dem säkert själva säger Cristofer Wallentin och listar:

  • minimera självgallringen
  • grövre dimensioner i kommande gallringar och i slutavverkning
  • förbättra virkeskvalitén
  • öka motståndskraften mot skador från snö och vind

Sedan betar han av dem ett efter ett:

– Självgallring: En skog behöver aldrig gallras, den klarar sig bra ändå. Vist kan det bli lite självgallring, men det i princip bara klena träd som dör, och de är ju ekonomiskt ointressanta. Ja, man kan till och med se det som en gratis gallring – man blir av med träd som man annars hade fått betala för att få bort!

– Dimension? Ja, alla skogsutbildade har ju lärt sig att vi gallrar för att öka trädens medeldiameter. Det är förvisso sant, säger han. De enskilda träden växer bättre i en gallrad skog än i en ogallrad. Också de grövsta träden visar god respons på gallring.

– Men man måste hantera många klena träd för att få fram de grova. Gör en tankelek: Dela ett ogallrat 25-årigt granbestånd i två delar. Gallra ena halvan enligt dagens etablerade skötselråd, det blir två-tre gallringar. Låt den andra halvan stå ogallrad fram till slutavverkning. Mät upp stamvolymen på alla träd som avverkats under omloppstiden – både i gallringar och i slutavverkning. Jag är ganska säker på att det genomsnittligt över omloppstiden blir en grövre medelstam i det ogallrade alternativet.

– Virkeskvalitet: Visst kan vi genom att gallra bort fula träd förbättra kvaliteten i beståndet, och lägga tillväxten på önskvärda träd. Men det är i ungdomen vi har den stora möjligheten att dana trädens kvalitet, sett över omloppstiden är den möjligheten faktiskt allra minst i gallringsfasen.

– Vind- och snöskador: Ogallrade skogar är inte högriskobjekt för stormskador. Tvärtom, säger han med eftertryck. Vilka skogar står upp efter en storm? De ogallrade, det finns det många svenska och danska försök som visar!

– Snöskador då? Ja, till att börja med drabbar det främst den unga skogen. I medelåldern löper de gallrade skogarna en ökad risk de första åren efter ingreppet, sedan minskar risken jämfört med om skogen varit ogallrad för att åter öka efter nästa gallring. Sett över en omloppstid är det antagligen ungefär samma risk i gallrade och ogallrade skogar.

9 av 10 ogallrade träd stod upp efter Gudrun

– Risken att initialt efter gallring drabbas av storm- och snöskador belystes allt för tydligt i ett av mina försök. Det drabbades av Gudrun tre år efter gallringen. Det blev omfattande skador i de delar av försöket som gallrats hårt, 60 procent, mer måttliga skador i de delar som gallrats normalt, 30 procent, och minst skador i de ogallrade ytorna. Snöskador drabbade beståndet två månader senare och slog återigen hårdast mot försöksytorna med hårdast gallring. Blott tio procent av grundytan före Gudrun återstod i de hårdast gallrade ytorna när vind och snö härjat klart. Motsvarande siffror för normalt gallrade ytor var i genomsnitt femtio procent. Men på de ogallrade kontrollytorna återstod nio av tio träd.”

Skador vid gallring

Det tyngsta argumentet för att inte gallra är att man kraftigt minskar risken för att introducera rottickan via avverkningsstubbar samt att man slipper avverkningsskador på trädstammar och stödrötter – skador som också ofta blir en inkörsport för röta (om än av annat slag, vanligen blödskinn).

– Jag har följt upp ett antal praktiska gallringar, och det var slående hur mycket avverkningsskador det fanns, säger han. Givet den gamla skogsvårdslagens definition av en gallringsskada (”stor som en tändsticksask”) var skadenivån i 21 undersökta förstgallringar knappt 6 procent. I 12 senare gallringar var nästan 11 procent av träden skadade. Här var det framförallt körskador på rothalsarna. På den gamla skogsvårdslagens tid var detta oacceptabla nivåer – skogsägaren hade fått böta. Men i dag är lagen uppmjukad.

Gran tål det mesta

– Gallringsregimen i gran bör mer styras av ägarens aktuella ekonomiska situation samt risken för rotröta, gallringsskador och storm, än av dess påverkan på volymproduktionen, säger Cristofer Wallentin. Det är fascinerande hur tålig granskog är. Totalproduktionen av levande och dött virke blir i stort sett lika hög hur man än gallrar skogen, åtminstone inom rimliga gränser. Det visar den internationella forskningslitteraturen entydigt.

– I min forskning följde jag ett försök där så mycket som 60 procent av volymen hade gallrats bort. Det såg nästan ut som en slarvig slutavverkning. Det första året efter gallringen sjönk förstås tillväxten per hektar kraftigt, men redan det tredje året var skogens produktion per hektar lika hög som i den ogallrade kontrollen!

Var inte rädd för stickvägar

För några år sedan var det en debatt om stickvägar i svenskt skogsbruk. Forskare varnade för tillväxtförluster och vind- och snöskador i ett skogsbruk med breda stickvägar och tätt stickvägsnät. Cristofer Wallentin har en pragmatisk syn frågan, åtminstone i granskog, som han känner väl.

– Vi måste ju ha stickvägar – annars går det inte att få ut virke lönsamt. Och de kostar faktiskt inte så mycket i produktion. Träden närmast stickvägen växer så mycket bättre att de kan kompensera för en stor del av vägen.

– I mitt försök hade träden närmast stickvägen en mycket kraftig tillväxtökning redan efter två år. Jag tolkar detta som en kväveeffekt. Vi hade samlat allt ris i stickvägen, och när detta bröts ned så ökade mängden upptagbart nitrat och ammonium i marken. Det blev mer ”mat” till träden närmast stickvägen om man ska uttrycka det slarvigt, säger han. Vi kunde också se det här ökade kväveutbudet i jordprover.

– Men det här gäller förstås bara så länge som man inte kör sönder marken i stickvägarna. Blir det djupa hjulspår kommer inte trädens rötter åt kvävet från avverkningsavfallet och då blir det sannolikt tillväxtförluster av stickvägarna.

När man ändå gör stickvägar, så är det lika bra att göra dem så breda så att inte träden närmast stickvägen skadas, tycker han. I en stor sameuropeisk studie i Danmark, Sverige, Tjeckien, Österrike och Tyskland var tillväxtförlusten under den första tjugoårsperioden mellan 3 och 12 procent när man ökade stickvägsbredden från 3,5 till 5 meter. Sett över en hel omloppstid blir den procentuella förlusten ännu mindre.

Man behöver inte heller ha någon absolut torgskräck i en gallring, menar han. Om ett träd i stickvägskanten skadas, så är det lika bra att ta bort det. Det gör inte så mycket om det blir en liten lucka i skogen. De kringstående träden tar snabbt för sig av de extra resurser som erbjuds i form av näring och ljus.

Slutord från doktor gran:

  • Se varje enskild skogsskötselåtgärd som en del av en integrerad helhet och beakta vad de olika åtgärderna för med sig på såväl kort som lång sikt.
  • Plantera inte fler träd än nödvändigt, och detta kan vara färre än du tror. Med god kunskap om olika föryngringsåtgärder och biologiska omständigheters påverkan på snytbaggetryck, viltbetning, uppfrysning och insådd av naturlig föryngring kan (i den bästa av världar) stamantalet vid gallring förutses redan vid plantering.
  • Gallra gärna din skog, men bara om det ger ett positivt netto. Vill du ha en aktiv gallringsregim så torde det mest lönsamma vara tidig och hård gallring med tidigarelagd slutavverkning.
  • Lyssna inte för mycket på olika förståsigpåare som jag, tänk själv! Det blir säkert också bra…

Separatruta: Detta visste du inte om gran

Tillväxtökning redan första året

Cristofer Wallentins avhandling är full av ”roliga” och lite oväntade fakta. Ett exempel är att han i sitt gallringsförsök kunde registrera en tillväxökning på kvarlämnade träd redan det första året efter gallring. Tidigare har man trott att träden först måste bygga upp sin barrmassa, och det tar ju några år. Han tolkar den här omedelbara tillväxtökningen så att mer ljus kommer ner till barren längre ner på stammen. Fotosyntesen ökar i trädkronornas lägre delar, där det tidigare mest var skugga.

En annan oväntad uppgift är att tillväxten per hektar kan öka efter en gallring. Tidigare har man ansett att det generella mönstret är att tillväxten först sjunker några år efter en gallring för att sedan gå upp till kontrollnivån igen, när de kvarlämnade träden hunnit bygga upp sin barrmassa. Men noggranna mätningar visar att hektarproduktionen faktiskt kan klättra över 0-nivån under några år. Även det är en kväveeffekt, tror Cristofer Wallentin.

Hård gallring ger sämre stamform – det blir mer morötter av träden. Det har länge varit en etablerad sanning. Men i avhandlingen visar han att det är mer komplicerat än så. I hans försök blev stamformen förvisso sämre, men bara från stubbe till brösthöjd. Ovanför brösthöjd blev det tvärtom en något bättre stamform. Sett över hela trädet var formtalet i princip oförändrat efter hård gallring.

Separatruta

Två sätt att komma till samma skog!

En del av hans avhandling handlar om planteringsförband. Sett över en omloppstid blir det generellt ganska små skillnader i volymproduktion mellan t.ex. två och tre meters planteringsförband. Det är bara de första åren som en tätare ungskog växer bättre än en glesare. När skogen har slutit sig är tillväxten i princip oberoende av stamantalet. Men skogen sluter sig snabbare med ett tätare förband så man vinner tid.

– I ett försök lät vi höggallra skog som planterats med tre meters förband och samtidigt låggallra två resp. 2,5-metersförbanden på traditionellt sätt, säger Cristofer Wallentin. Det fascinerande var att skogen såg ungefär likadan ut på alla ytor efter gallringen. Det var i princip samma medeldiameter och samma kvalitet, mätt som grövsta kvist på rotstocken och andelen bottenstockar i kvalitetsklass 3 och 4.

– Det här är tankeväckande, säger han. Vi kunde alltså skapa ungefär samma bestånd på två helt olika sätt. Det ena sättet ger lägre föryngringskostnad – det är ju billigare att plantera färre plantor – och högre netto i förstagallringen. Det borde vara ekonomiskt intressant.

Dock utfärdar han en liten varning:

– Vid tre meters förband närmar man sig en nedre gräns. Blir det glesare sluter sig beståndet så sent, om alls, att det kan bli markanta tillväxtförluster.

Trender i världens skogsägande

Lämna ett svar
Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.

Säg nej till mer fulskog

Lämna ett svar
SvD dec 2015Publicerad på SvF Debatt 29 december 2015

Yngre skog kan snart falla för yxan. Skogsstyrelsen har långt gångna planer på att sänka lägsta tillåtna ålder för slutavverkning i norra Sverige. Det vore djupt olyckligt, politikerna bör i stället överväga att höja skogsvårdslagens slutåldrar med tio eller femton år i hela landet. Det skulle ge vackrare, klimatsmartare skog med mindre kalhyggen och mera mångfald.

”Fulskog”, ja, det är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå i. En snabb tidsresa visar vad jag menar:

  • Ett kalhygge är fulskog, med massor med toppar och grenar på marken – ofta är det också djupa, vattenfyllda hjulspår.
  • Fem till tio år efter avverkningen börjar riset ruttna ner, men nu har det i stället vuxit upp en ogenomtränglig vägg av björk och asp. Det är också fulskog.
  • Tio till femton år efter slutavverkningen röjer man ner lövslyet. De fällda träden ligger kvar på marken som ett plockepinn ovanför de vassa stubbarna. Detta är nog den fulaste av fulskogar!
  • 20 år efter avverkningen har björkarna och asparna ruttnat ner, men då står den nya skogens tallar och granar så tätt att det är nättupp omöjligt att ta sig in. Sikten är noll. Fulskog!
  • Under de följande 20–25 åren gallras skogen minst två gånger. Sikten blir bättre, men efter varje gallring ligger det kvar en snubbelmatta av hala toppar och grenar. Så det är fortfarande fulskog.

Nej, samstämmig forskning visar att det är först när skogen blir 45– 50 år gammal som den uppfattas som en riktig skog som människor vill vistas i.

Men en sådan fin skog får inte stå kvar länge. Enligt skogsvårdslagen är det i dag tillåtet att slutavverka 50-årig skog på bördiga marker i södra Sverige. Skulle alla markägare göra det, skulle det aldrig bli någon skog att njuta av där. Det är lite bättre i norra Sverige – där måste skogen ännu vara runt 80 till 90 år.

Men nu har statens skogsföretag Sveaskog begärt att skogsvårdslagen ska ändras så att det blir tillåtet att slutavverka yngre skog än i dag i norra Sverige. Syftet är att komma åt de virkesrika skogar som började anläggas på 1950-talet. Även från andra skogsbolag hörs röster för att ”modernisera skogsvårdslagen” så att man kan komma åt yngre skog än i dag.

Jag anser tvärtom att man bör överväga att höja lägsta tillåtna ålder för slutavverkning med tio till femton år i hela Sverige.

  1. Det blir då mer eller mindre automatiskt mer finskog i det framtida Sverige.
  2. Det är klimatsmart, eftersom en gammal skog normalt innehåller mer virke och därmed mer bundet kol.
  3. Det gynnar den biologiska mångfalden – arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen.

Vad kostar det då att höja slutåldrarna? Ja, om man ser till producerad volym virke, så kostar det nästan ingenting. Det är först om vi slutavverkar skogen vid mycket låg eller mycket hög ålder som det blir kännbara produktionsförluster.

Vad det kostar i pengar är knepigare att säga. Risken för stormskador och röta i granskogen ökar förstås något, men kan reduceras med en klok skogsskötsel.

På kort sikt minskar väl också avverkningarna i Sverige något som en anpassning till de längre växttiderna. Men frågan är om inte det är ovanligt lämpligt att ta den smällen nu, när svensk skogsindustri är inne i en omstrukturering – allt fler överger ju pappret och läser i stället texter som denna på sina paddor.

För klimatets skull är det faktiskt bättre att spara skog i dag så att vi kan avverka lite mer om tio till tjugo år – och producera lite mer av alla de klimatsmarta skogsprodukter som nu utvecklas, som biodiesel, bioplast, biokemikalier och biotyger. Vanligt papper är ingen höjdare ur klimatsynpunkt.

”Experter” kommer hävda att en förlängd omloppstid kostar mångmiljardbelopp. Ta det med en nypa salt – skogskalkyler bygger ytterst på gissningar om vad virket är värt om femtio till hundra år, och det har vi ingen aning om. I kalkylen bör skogsnäringen också väga in plusvärdet av att man med längre växttider får lite mer av ”folkets kärlek”, något som länge varit en bristvara i den svenska skogen …

Så snälla politiker. Be Skogsstyrelsen lugna sig. Detta är ingen snäv sektorsfråga, det är en politisk fråga som påverkar många människor och hela skogslandskapet. Utred först frågan ordentligt. Lyssna inte bara på Sveaskog – lyssna också till Sveaskogs ägare, det svenska folket. Vi är nog många som vill ha mer finskog, inte mindre.

Carl Henrik Palmér   Jägmästare och frilansjournalist

Ryska reflexioner

Lämna ett svar

I juni 2014 deltog jag i en skogsresa till Ryssland, arrangerad av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Resan gick till republiken Komi, som gränsar till Uralbergen i öster. Det är naturligtvis omöjligt att göra något annat än en mycket ytlig analys om ett så stort land efter ett så kort besök. Men här är i alla fall några reflexioner:

DSCN2194En bild från resan. Den sammanfattar en del av ryskt skogsbruks utmaningar. Markens bärighet är urusel, det finns inga stenar, det är bara mo och mjäla, allt flyter när man kör ut virke på otjälad mark. Bakom skotaren står en typisk secondary forest efter en slutavverkning för 30–40 år sedan. Skogen är ogallrad och det är en hög andel björk och asp. Skotaren körs av en rumän, rysk arbetskraft har svårt att konkurrera lönemässigt. 

Om skogsskötseln Från ett svenskt perspektiv bedriver Ryssland ett ”omoraliskt” exploaterande skogsbruk som utnyttjar markens produktionsförmåga mycket dåligt. Täta, ekonomiskt och biologiskt värdefulla barrskogar avverkas och i stället kommer dålig björk och asp. De vi träffade inom professionen ville gärna se en övergång till ett mer intensivt skogsbruk med plantering, röjning och gallring ”enligt svensk modell”. Det skulle vara lönsamt redan efter 40 till 50 år, menade en av våra föredragshållare. Men de får svagt gehör från staten.

Efter en första kulturchock började jag dock tveka på vad som är rätt väg för Ryssland, egentligen. Kanske är produktionen per hektar inte så viktig när man har ”oändligt” med hektar. Kanada har ju helt andra historiska, politiska och ekonomiska förutsättningar än Ryssland, men de har ändå valt ungefär samma skötselmodell som den ryska.

Kanske ska Ryssland gå en medelväg, satsa på föryngring där det behövs och röja för att minska andelen löv. Men man ska nog strunta i gallringarna – det är tveksamt om man ska släppa in tunga maskiner i bestånden när bärigheten är så dålig. Sedan är nog gallring i praktiken en icke-fråga i ryskt skogsbruk de närmaste 20–30 åren. Man måste först komma igång med röjningarna – att gallra dagens oskötta skogar är inte meningsfullt.

Ett ytterligare problem är bristen på industrier som kan ta hand klena träd, det försvårar en övergång till ett mer intensivt, ”svenskt” skogsbruk.

Om den skogliga administrationen Det verkar vara en otroligt tung statlig administration av skogen. Dessutom farlig – lokala myndigheter kan utfärda bötesstraff om avverkningen anses strida mot de detaljerade reglerna. Man anar att det finns läge för förhandling mellan arrendatorn och tjänstemannen. Eftersom bötespengarna levereras till Moskva, så kan mutor till tjänstemännen fungera ”smidigare”. Ingen förnekade att korruption finns.

Om urskog och naturturism Det finns debattörer som menar att AB Sverige skulle tjäna mer pengar om vi bevarade våra gammelskogar som lockbete för naturturister. Men efter att ha gått 200 meter i en aldrig avverkad rysk granurskog undrar man om sådan turism verkligen kan bli något stort. Det var nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla liggande trädstammar i olika grad av förruttnelse – till detta var det oändligt med mygg. Visst kan det locka en extrem elit, men Medelhavets soliga, myggfria stränder kommer nog alltid dra betydligt fler…

Om skogsindustrins framtid Kan Ryssland bli en besvärlig konkurrent till svensk skogsindustri? Mitt svar blir nog nej, åtminstone på kort och medellång sikt. De stora skogsresurserna ligger för långt från de globala marknaderna, transporterna blir för dyra.

Ett annat frågetecken är viljan att investera i skogsindustri. Det är svårt att locka internationellt kapital i dag, den politiska risken är alltför stor. Den ryska staten kommer nog inte heller satsa på skogsindustrin, eftersom den är en så liten del av den ryska ekonomin. Det handlar om kanske två procent av Rysslands BNP (ungefär samma andel som i Sverige förresten). I den internationella ekonomin är Ryssland nästan bara gas och olja – det finns inget annat världsmarknaden vill köpa från Ryssland. Men om de globala priserna på fossila bränslen viker, det finns tydliga sådana tecken i dag i frackingens spår, kanske Ryssland tvingas satsa mer på sin skog för att få in valuta…

 

 

Jägmästare för riktig skog!

Lämna ett svar
Publicerad i SKOGEN 2010.

Upprop. Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framförallt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket jägmästare för riktig skog kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast. De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.

Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:

  • Vi får ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen
  • Mer kol binds också in i skogsmarken. För vid varje slutavverkning blir det en del förluster av markens kolpool, det har forskarna visat. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken
  • Det blir en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör i störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam – en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.

Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. I och med den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.

Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är vår egentliga drivkraft. För nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn. Det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla. Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!

Det kostar inget i produktion! Nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många – även högt skogsutbildade – tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: på lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.

Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kalkyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.

Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre med längre omloppstid, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkesvärdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre – det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.

Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.

Och så stormrisken Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog. Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot stormskador i gammal skog.

Ändra skogsvårdslagen! Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning – alla gör inte på samma sätt överallt.

Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogsägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.

Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med ca tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog värd!

Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omloppstiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge generösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.

Varför inte? Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt – egentligen? Vi har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte en sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?