En artikel från 2009. Troligen publicerad i Skogssällskapets tidning ”Skogsvärden”. Lite daterad i ingressen, men huvudbudskapet håller än.

För första gången på länge försvinner det nu en stor virkesförbrukande industri i Sverige. Det är Stora Ensos massabruk Norrsundet som ska läggas ner. Därmed lämnar en stor köpare virkesmarknaden – Norrsundet förbrukar i dag runt en och en halv miljon kubikmeter massaved. Även andra skogsindustrier kippar efter andan – både i Sverige, Norge och Finland. I en del presskommentarer skyller man på de allt högre virkespriserna. Men är verkligen höga virkespriser ett hot mot skogsindustrin och därmed mot svensk ekonomi? Hotar den girige skogsägaren det svenska välståndet? 

Skogsvärlden bestämmer sig för att reda ut begreppen, och kontaktar professor Runar Brännlund vid Lantbruksuniversitet i Umeå. Han är nationalekonom och har arbetat med skogsekonomi i många år. Hans slutsats är kanske något förvånade:

”Höga virkespriser speglar att skogen blivit värdefullare, och det är bra för skogsägarna. Att priset ger denna värdesignal är också bra för  hela samhället. Ja, på ett sätt kanske man kan säga att det på sikt är bra för skogsindustrin som helhet också, även om de inte gärna vill inse det. 

Varför det? 

Att enskilda industrier läggs ned är förstås ett problem på kort sikt, inte minst för de anställda som förlorar sina jobb. Men på sikt för aktiebolaget Sverige är det bra om resurserna styrs till de områden där de värderas högst, eller där den högsta betalningsförmågan finns . För de industrier som försvinner är naturligtvis de som har sämst betalningsförmåga. Virkesråvaran, som är en knapp resurs i dag, slussas över till industrier med högre lönsamhet, högre betalningsförmåga och högre förädlingsvärde. 

BNP, bruttonationalprodukten, används som ett mått på ett lands välstånd. Och BNP beräknas genom att summera alla de förädlingsvärden som skapas i ett land. Så om mer av virket processas i högpresterande lönsamma skogsindustrier så ökar Sveriges BNP och välstånd.

Det här kallas strukturrationalisering – och det har varit en starkt positiv kraft i Sveriges ekonomiska utveckling. Utan den hade vi haft kvar tekoindustri och varv – och låga löner för alla anställda och en låg BNP för landet. 

Vid 1950, -60 och -70-talens strukturrationalisering försvann massor med industrier som inte klarade de höga lönekraven. Det var tufft för de drabbade människorna. Men det var nödvändigt för aktiebolaget Sverige. Den knappa resursen arbetskraft slussades över till mer högpresterande verksamhet som kunde betala högre löner. BNP steg. Och det här fortsätter än i dag. Gamla, trötta branscher försvinner, nya pigga och lönsamma kommer i deras ställe.    

Nej, det anmärkningsvärda är att det har varit så lite strukturrationalisering i skogsindustrin. Det har inte försvunnit en enda större virkesförbrukare på 20 år i Sverige (kollas). Tvärtom har alla trimmat och trimmat så att industrins samlade virkesbehov har ökat med 30 procent på 20 år (kollas också). 

Uppenbarligen har virkespriserna under lång tid varit så låga att alla massaindustrier har klarat sig ekonomiskt. Även de med sämst lönsamhet och lägst förädlingsvärde har kunnat leva kvar på marknaden.

Strukturrationaliseringen är faktiskt också bra för skogsindustrin själv. Den knappa resursen skogsråvara styrs över till de framgångsrika industrierna – de som orkar investera och satsa för framtiden. Och det är bara de som kommer att orka hänga med i det globala racet. 

Men om alla skogsindustrier slås ut? Då står skogsägarna åter med mössan i hand

Javisst, resonemanget håller förstås bara så länge det finns många aktörer som vill köpa skogsägarens virke, säger han. Blir virkespriserna alltför höga, så kommer industrier slås ut. Då sjunker  efterfrågan och då sjunker förstås också virkespriserna – och det kan bli drastiskt. 

Men i dag känns det som det är långt dit. Vi har en mycket väl utbyggd skogsindustri i Östersjöområdet. Kanske överutbyggd om man ser statiskt på virkestillgångarna. Den ryska vedboden är på väg att stängas med hjälp av exporttullar. Och bakom massaindustrin står hundratals hungriga värmeverk och flåsar efter råvara. Som landet ligger nu kommer värmeverkens betalningsförmåga snarast att öka! 

Men vänta – är inte det en samhällsekonomisk katastrof att använda prima skogsråvara som lågvärdigt bränsle?

Nja, säger Runar Brännlund. I en oreglerad marknad med fungerande prismekanism så är priset det i särklass bästa sättet att styra resurserna. Den som kan skapa högst förädlingsvärde kan också betala bäst för skogsråvaran. Och den skapar högst förädlingsvärde är den gör mest samhällsnytta av virket. 

Men nu är ju bränslemarknaden reglerad av samhället. Med koldioxidskatt och elcertifikat är det billigare för värmeverken att elda svenskt skogsbränsle än smutsig importerad stenkol. Men det är ju precis vad politikerna vill. Man vill inte ha smutsigt kol i våra energisystem. Så om skatterna och avgifterna speglar samhällskostnaden för att elda kol, så är det samhällsekonomiskt effektivt att elda skogsråvara – om värmeverken kan betala bäst. 

Men förlorar vi inte massor med exportinkomster om vi eldar ved i stället för att först göra papper av den?

Det där är nog den mest spridda myten i skogen, säger han. Så länge vi har en ekonomi som är i någorlunda i balans med omvärlden, så är skogsindustrins exportandel faktiskt ett nonsensmått. Det är genom höga förädlingsvärden vi skapar välstånd, inte genom export i sig. Så om värmeverkens förädlingsvärde och betalningsförmåga är högre än skogsindustrins så ska de naturligtvis ha råvaran. På samma sätt som de högpresterande skogsindustrierna ska ha virket framför de lågpresterande. 

Man kan föresten resonera på samma sätt med export av rundvirke, som också sägs hota svensk skogsindustri och svenskt välstånd. Skogsägaren ska naturligtvis sälja sitt virke till den som betalar bäst – i Sverige eller i utlandet. Det är bäst för skogsägaren. Och det är samhällsekonomiskt effektivt, och därmed bäst för aktiebolaget Sverige!