Kan man lita på en jägmästare?

Publicerad i SkogsEko 2006

Vilket är skogsmannens viktigaste redskap? Kniven svara säkert mången okunnig. Relaskopet svarar andra, som kan lite mer om skog. Men bägge svaren är fel! För det är den skogliga kalkylen som är jägmästarens unika redskap. Det är med skogliga kalkyler som jägmästaren kan bevisa att gran är bättre än björk, att dagens älgstam är en ekonomisk katastrof och att blädning av gran är rena ruinen! 

Det är lite högsäsong för skogliga kalkyler just nu efter Gudrun. En och annan skogsägare har kanske tappat tron på dagens skogskoncept, när hela sparkapitalet ligger ner på backen. Då krävs det nya fräscha kalkyler som bevisar att granplantering alltid är bäst – även om det osannolika skulle hända igen, vilket det säkert inte gör.

En skoglig kalkyl är i grunden en enkel investeringskalkyl. Man bedömer skogens framtida kostnader och intäkter och så räknar man tillbaka allt till i dag med en lämplig ränta. Man får ett så kallat nuvärde och det är skogsmannens ”facit”: Den skogsskötsel som ger högst nuvärde är den bästa för skogsägaren – och för samhället. Så enkelt är det för jägmästaren. Men kanske inte för ägaren: 

För det första: vem har sagt att skogägaren bara är en girig vinstmaximerande kapitalist? Många har sin skog av helt andra skäl. Som jaktmark, för rekreation eller bara för glädjen att äga en bit jord. 

För det andra: även om skogsägaren bara är en vinstmaximerande kapitalist, så är det inte självklart att högsta nuvärde i skogen ger högsta samlade profiten. En varierad, oskött och ”olönsam” skog kan ge ett betydligt högre jaktarrende än aldrig så välskötta granåkrar. Och den ägare som bara har sin fastighet på spekulation, ska han verkligen satsa sina investeringspengar på att röja bort lövsly i en avlägsen granplantering. Är det inte bättre att rusta upp husen, bygga en swimmingpool och röja fram en sjöutsikt? Vad värderar en tänkt köpare mest? Det kan inte en jägmästarkalkyl svara på. Där är säkert en fastighetsmäklare en bättre rådgivare… 

För det tredje: vad vet vi om framtiden? Alla skogliga kalkyler bygger på förutsättningen att dagens kostnader och virkespriser gäller 100 år fram i tiden. Men i verkligheten kan naturligtvis priserna gå både upp och ner. Det är lika sannolikt att vi hamnar i ett läge med global brist på virke och kraftig stigande priser som att det blir ett globalt överskott – det går till exempel alldeles utmärkt att såga eucalyptus! Brist eller överskott är helt avgörande för skogens lönsamhet. 

För det fjärde: De skogliga kalkylerna är ofta mycket optimistiska. Jag såg nyligen en kalkyl för planterad gran på god mark i södra Sverige. Den slutavverkningsmogna skogen höll vid 55 års ålder en volym på nästan 500 kubikmeter per hektar! Men det är inte många skogar som håller det i dag, trots att vi har haft ungefär samma skötselkoncept i södra Sverige i snart 60 år. Nej, i kalkylskogen sker det inga stormfällningar, inga snöbrott, inga frostskador, inga insektsangrepp, inga körskador och det finns knappast någon röta. 

Jägmästaren älskar brännvinsapparaten!

Jägmästaren älskar att krydda sin kalkyl med samhällsekonomiska konsekvenser. Ända fram till 1992 fanns det i Skogsstatistisk Årsbok en figur som lite vanvördigt kallades för ”brännvinsapparaten” Den visade hur förädlingsvärdet av en kubikmeter skog steg för steg ökade när man lade till förädlingsvärdet i sågverket, förädlingsvärdet i massaindustrin, i hyvleriet, i pappersfabriken, i tryckeriet, i den grafiska industrin osv. Till slut var det samlade förädlingsvärdet från en kubikmeter skog nästan 1.000 kr.  Budskapet till omvärlden var: se så viktig skogen är för den svenska ekonomin. Hela samhället måste därför värna om skogen och satsa på ökad skogsproduktion! Och det där gick hem i stugorna och hos politikerna – ja frågan är om det inte är brännvinsapparatens tankemodell som gör att vi fortfarande har en skogsvårdslag som tvingar landets skogsägare att producera virke – det är ju så nyttigt för samhället. 

Men så fick några nationalekonomer syn på brännvinsapparaten och krossade argumentationen. ”Det är teoretiskt fel att lägga industrins förädlingsvärden på skogens konto, menade de. Marknaden anpassar naturligtvis industristrukturen efter skogstillgångarna. Finns det lite mindre skog om några år så bygger man någon eller några skogsindustrier färre, och satsar i stället på någon annan verksamhet som skapar förädlingsvärde. 

Och tvärtom: skulle det finnas lite mer skog kan industrimännen bygga några industrier till. Men det skulle engagera kapital och personal som då inte kan användas för andra nyttiga verksamheter, så nettonyttan för samhällsekonomin är sannolikt ringa. 

Efter kritiken försvann brännvinsapparaten lite tyst ur Skogsstatistisk Årsbok. Men inte ur jägmästarnas hjärta. Man kan fortfarande se ”brännvinskalkyler” som bevisar att det är mycket lönsamt för samhället att satsa på en ökad skogsproduktion – även om det skulle vara lite klent med lönsamheten för skogsägaren.

Hemliga värderingar

Men frågan är om det egentligen är vinstmaximering som driver jägmästaren. Man säger utåt att god skogsskötsel handlar om ekonomi, men innerst inne vet alla som har gjort en skogskalkyl att den är meningslös. 100 år är alldeles för lång tid, och alla vet hur lätt det är att trixa med kalkylposterna ”framtida intäkter” och ”ränta” för att bevisa det man vill bevisa. 

Nej, i jägmästarens kåranda finns ett mycket högre mål: man ska ”rädda världen med skog”. Det är säkert ett dimmigt kollektivt minne från den tid när virkesbrist hotade. Kanske går det ända tillbaka till de gamla tyska profeter som en gång lärde oss sköta skog. Det var ju hotet om skogsbrist där som drev fram den skogliga vetenskapen.. 

Kanske är det denna kåranda som gör att nästan alla jägmästare har en sorts ”skogens storhetsvansinne”: Man ”vet” att det svenska ekonomiska välståndet vilar på skogen och skogsindustrin – andra näringar som verkstadsindustri, läkemedel och telekom är av mer underordnad natur. 

Man är övertygad om att ju mer skog det växer i Sverige, desto mer välstånd får vi i framtiden. Kanske är det därför man så gärna använder begreppet ”våra skogar” – oberoende av vem som äger den. 

I kårandan ingår också tanken att den skogsägare som inte sköter sin skog på rätt sätt, d.v.s. för högsta skogsproduktion, är okunnig – eller vilseförd – och behöver hjälp och rådgivning för att återföras till den rätta vägen! 

Sedan finns det en sorts ekonomisk paradox i jägmästarens kåranda: de allra, allra flesta  tror på marknadsekonomin – men försvarar ivrigt skogsvårdslagens återväxtplikt, ”eftersom skogsbruket är så speciellt…”. Ja, de allra flesta jägmästare såge nog gärna en röjningsplikt också. Och varför inte en gallringsplikt? 

Kan man lita på en jägmästare?

Så frågan är om man kan lita på en jägmästare. Står han på skogsägarens sida? Eller på samhällets? Eller på arbetsgivarens? Nej, kanske är huvudlojaliteten riktad mot skogen själv? Och mot kåren? 

Det är naturligtvis inget fel att rädda världen, men då bör jägmästaren tydligt säga att det är drivkraften. Annars lurar man både skogsägare, de politiska beslutsfattarna – och kanske sig själva med glädjekalkyler. 

Sedan kan man ju alltid diskutera om världen blir så mycket bättre om vi producerar lite mer skog i Sverige. Bland ekonomer berättas ibland att: ”om naturresurserna avgjorde ett lands välstånd skulle Kongo vara världens rikaste land och Schweiz det fattigaste”. Jag har hittills inte träffat en enda jägmästare som tycker att den historien är rolig … 

Carl Henrik Palmér

Jägmästare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *