Kategoriarkiv: Uncategorized

Kan man lita på en jägmästare?

Publicerad i SkogsEko 2006

Vilket är skogsmannens viktigaste redskap? Kniven svara säkert mången okunnig. Relaskopet svarar andra, som kan lite mer om skog. Men bägge svaren är fel! För det är den skogliga kalkylen som är jägmästarens unika redskap. Det är med skogliga kalkyler som jägmästaren kan bevisa att gran är bättre än björk, att dagens älgstam är en ekonomisk katastrof och att blädning av gran är rena ruinen! 

Det är lite högsäsong för skogliga kalkyler just nu efter Gudrun. En och annan skogsägare har kanske tappat tron på dagens skogskoncept, när hela sparkapitalet ligger ner på backen. Då krävs det nya fräscha kalkyler som bevisar att granplantering alltid är bäst – även om det osannolika skulle hända igen, vilket det säkert inte gör.

En skoglig kalkyl är i grunden en enkel investeringskalkyl. Man bedömer skogens framtida kostnader och intäkter och så räknar man tillbaka allt till i dag med en lämplig ränta. Man får ett så kallat nuvärde och det är skogsmannens ”facit”: Den skogsskötsel som ger högst nuvärde är den bästa för skogsägaren – och för samhället. Så enkelt är det för jägmästaren. Men kanske inte för ägaren: 

För det första: vem har sagt att skogägaren bara är en girig vinstmaximerande kapitalist? Många har sin skog av helt andra skäl. Som jaktmark, för rekreation eller bara för glädjen att äga en bit jord. 

För det andra: även om skogsägaren bara är en vinstmaximerande kapitalist, så är det inte självklart att högsta nuvärde i skogen ger högsta samlade profiten. En varierad, oskött och ”olönsam” skog kan ge ett betydligt högre jaktarrende än aldrig så välskötta granåkrar. Och den ägare som bara har sin fastighet på spekulation, ska han verkligen satsa sina investeringspengar på att röja bort lövsly i en avlägsen granplantering. Är det inte bättre att rusta upp husen, bygga en swimmingpool och röja fram en sjöutsikt? Vad värderar en tänkt köpare mest? Det kan inte en jägmästarkalkyl svara på. Där är säkert en fastighetsmäklare en bättre rådgivare… 

För det tredje: vad vet vi om framtiden? Alla skogliga kalkyler bygger på förutsättningen att dagens kostnader och virkespriser gäller 100 år fram i tiden. Men i verkligheten kan naturligtvis priserna gå både upp och ner. Det är lika sannolikt att vi hamnar i ett läge med global brist på virke och kraftig stigande priser som att det blir ett globalt överskott – det går till exempel alldeles utmärkt att såga eucalyptus! Brist eller överskott är helt avgörande för skogens lönsamhet. 

För det fjärde: De skogliga kalkylerna är ofta mycket optimistiska. Jag såg nyligen en kalkyl för planterad gran på god mark i södra Sverige. Den slutavverkningsmogna skogen höll vid 55 års ålder en volym på nästan 500 kubikmeter per hektar! Men det är inte många skogar som håller det i dag, trots att vi har haft ungefär samma skötselkoncept i södra Sverige i snart 60 år. Nej, i kalkylskogen sker det inga stormfällningar, inga snöbrott, inga frostskador, inga insektsangrepp, inga körskador och det finns knappast någon röta. 

Jägmästaren älskar brännvinsapparaten!

Jägmästaren älskar att krydda sin kalkyl med samhällsekonomiska konsekvenser. Ända fram till 1992 fanns det i Skogsstatistisk Årsbok en figur som lite vanvördigt kallades för ”brännvinsapparaten” Den visade hur förädlingsvärdet av en kubikmeter skog steg för steg ökade när man lade till förädlingsvärdet i sågverket, förädlingsvärdet i massaindustrin, i hyvleriet, i pappersfabriken, i tryckeriet, i den grafiska industrin osv. Till slut var det samlade förädlingsvärdet från en kubikmeter skog nästan 1.000 kr.  Budskapet till omvärlden var: se så viktig skogen är för den svenska ekonomin. Hela samhället måste därför värna om skogen och satsa på ökad skogsproduktion! Och det där gick hem i stugorna och hos politikerna – ja frågan är om det inte är brännvinsapparatens tankemodell som gör att vi fortfarande har en skogsvårdslag som tvingar landets skogsägare att producera virke – det är ju så nyttigt för samhället. 

Men så fick några nationalekonomer syn på brännvinsapparaten och krossade argumentationen. ”Det är teoretiskt fel att lägga industrins förädlingsvärden på skogens konto, menade de. Marknaden anpassar naturligtvis industristrukturen efter skogstillgångarna. Finns det lite mindre skog om några år så bygger man någon eller några skogsindustrier färre, och satsar i stället på någon annan verksamhet som skapar förädlingsvärde. 

Och tvärtom: skulle det finnas lite mer skog kan industrimännen bygga några industrier till. Men det skulle engagera kapital och personal som då inte kan användas för andra nyttiga verksamheter, så nettonyttan för samhällsekonomin är sannolikt ringa. 

Efter kritiken försvann brännvinsapparaten lite tyst ur Skogsstatistisk Årsbok. Men inte ur jägmästarnas hjärta. Man kan fortfarande se ”brännvinskalkyler” som bevisar att det är mycket lönsamt för samhället att satsa på en ökad skogsproduktion – även om det skulle vara lite klent med lönsamheten för skogsägaren.

Hemliga värderingar

Men frågan är om det egentligen är vinstmaximering som driver jägmästaren. Man säger utåt att god skogsskötsel handlar om ekonomi, men innerst inne vet alla som har gjort en skogskalkyl att den är meningslös. 100 år är alldeles för lång tid, och alla vet hur lätt det är att trixa med kalkylposterna ”framtida intäkter” och ”ränta” för att bevisa det man vill bevisa. 

Nej, i jägmästarens kåranda finns ett mycket högre mål: man ska ”rädda världen med skog”. Det är säkert ett dimmigt kollektivt minne från den tid när virkesbrist hotade. Kanske går det ända tillbaka till de gamla tyska profeter som en gång lärde oss sköta skog. Det var ju hotet om skogsbrist där som drev fram den skogliga vetenskapen.. 

Kanske är det denna kåranda som gör att nästan alla jägmästare har en sorts ”skogens storhetsvansinne”: Man ”vet” att det svenska ekonomiska välståndet vilar på skogen och skogsindustrin – andra näringar som verkstadsindustri, läkemedel och telekom är av mer underordnad natur. 

Man är övertygad om att ju mer skog det växer i Sverige, desto mer välstånd får vi i framtiden. Kanske är det därför man så gärna använder begreppet ”våra skogar” – oberoende av vem som äger den. 

I kårandan ingår också tanken att den skogsägare som inte sköter sin skog på rätt sätt, d.v.s. för högsta skogsproduktion, är okunnig – eller vilseförd – och behöver hjälp och rådgivning för att återföras till den rätta vägen! 

Sedan finns det en sorts ekonomisk paradox i jägmästarens kåranda: de allra, allra flesta  tror på marknadsekonomin – men försvarar ivrigt skogsvårdslagens återväxtplikt, ”eftersom skogsbruket är så speciellt…”. Ja, de allra flesta jägmästare såge nog gärna en röjningsplikt också. Och varför inte en gallringsplikt? 

Kan man lita på en jägmästare?

Så frågan är om man kan lita på en jägmästare. Står han på skogsägarens sida? Eller på samhällets? Eller på arbetsgivarens? Nej, kanske är huvudlojaliteten riktad mot skogen själv? Och mot kåren? 

Det är naturligtvis inget fel att rädda världen, men då bör jägmästaren tydligt säga att det är drivkraften. Annars lurar man både skogsägare, de politiska beslutsfattarna – och kanske sig själva med glädjekalkyler. 

Sedan kan man ju alltid diskutera om världen blir så mycket bättre om vi producerar lite mer skog i Sverige. Bland ekonomer berättas ibland att: ”om naturresurserna avgjorde ett lands välstånd skulle Kongo vara världens rikaste land och Schweiz det fattigaste”. Jag har hittills inte träffat en enda jägmästare som tycker att den historien är rolig … 

Carl Henrik Palmér

Jägmästare!

Kontinuitetsskogsbruk kostar 30 procent

Publicerat i tidningen SKOGEN 2012

Om Linköpings kommun skulle gå över till kontinuitetsskogsbruk på alla sina 2.400 hektar skulle skogens nuvärde sjunka med 30 procent jämfört med dagens skogsbruk. Det berättade SLU-forskaren Hampus Holmström vid Föreningen Skogens höstexkursion. Analysen är gjord med SLUs nya programpaket Heureka för strategisk planering av skogsbruket. 

Med Heureka går det att analysera även udda skötselformer, som blädning och kontinuitetsskogsbruk, berättar Hampus för SKOGEN. Naturligtvis blir prognoserna osäkrare jämfört med trakthyggesbruk, där tillväxtmodellerna baseras på minst hundra års erfarenheter. En speciell osäkerhet med kontinuitetsskogsbruk är hur mycket ny skog som växer in. Det verkar vara ganska slumpmässigt i det enskilda beståndet. Men lyfter man blicken, så kommer man nog i genomsnitt ganska rätt med modellerna i Heureka. De är framtagna av nära hundra forskare på SLU och Skogforsk och representerar den bästa kunskap vi har i dag. 

I Heureka är den så omdiskuterade §10-kurvan i Skogsvårdslagen inget problem, berättar Hampus. Den är inlagd som ett villkor vid simuleringen av skötselprogrammet för Linköping. Programmet föreslår helt enkelt inga avverkningar om beståndet riskerar att hamna under kurvan. Då får skogen stå på tillväxt tills det finns tillräckliga, lagliga volymer att ta ut.

I ett forskningsprojekt som finansieras av Stiftelsen Skogssällskapet har Hampus Holmström och hans kollegor testat några olika skötselstrategier för Linköpings kommunskogar. Ett av alternativen är helt gå över till kontinuitetsskogsbruk. Skog i en zon närmast staden får då bara gallras, aldrig slutavverkas. Längre bort är små hyggen tillåtna, men de får inte vara större än maximalt 0,5 hektar. 

Med kontinuitetsskogsbruk blir nuvärdet för Linköpings kommunskogar ungefär 30 procent lägre än med dagens skötsel. Men då ska man komma ihåg att dagens skötsel inte är helt ekonomiskt optimalt, säger Hampus. Kommunen tillämpar ett mjukare skogsbruk och tar redan stor hänsyn till skogens sociala värden. Hans gissning är att dagens skötsel ger ett nuvärde som ligger på kanske 80 procent av det ekonomiskt optimala. 

Men, tillägger Hampus: man ska vara medveten om att ekonomiska kalkyler för skogsbruk är otroligt känsliga. Vi har räknat med 2 procents ränta. Ändrar man räntan blir det andra resultat. Likaså om man gör andra antaganden om framtida virkespriser och kostnader. Ja, det går att skruva resultaten femtio procent upp eller ner, utan att rodna. 

Volymproduktionen påverkas faktiskt mindre än ekonomin av en övergång till kontinuitetsskogsbruk i Linköping. Totalproduktionen de kommande hundra åren blir bara 20 procent lägre jämfört med dagens skogsskötsel. 

Vad händer nu i Linköping? Det är lite vänteläge för tillfället, men de olika scenarierna för skogsskötsel kommer säkert att tas upp med politikerna, säger Hampus. Kanske kommer man då att använda hjälpmedlet PlanEval i Heureka. Det är ett program som hjälper beslutsfattare att på ett strukturerat sätt vikta olika aspekter på skogsskötseln. Hur viktig är ekonomin jämfört med till exempel kolinbindning, andel promenadvänlig skog och biologisk mångfald?

Billiga politiska poäng att hämta, visar Skogens ”buskalkyl”

Vad innebär 30 procent lägre nuvärde – egentligen? Det är ett abstrakt begrepp, som det är svårt att få grepp om. Men låt oss göra en liten glidning. Säg att vi i stället sänker den årliga avkastningen med 30 procent. 

För en någorlunda normal skog med någorlunda balanserad åldersfördelning bör årsavkastningen i Mellansverige ligga på ungefär 1 000 kr per hektar. Det är en siffra som täcker in rotnettot från avverkningarna minus kostnaderna för skogsvård och administration. 

Linköping har ca 2 400 hektar skog. Det skulle i så fall ge 2,4 miljoner kronor per år. Nu har man ett mer försiktigt skogsbruk som kanske bara ger 80 procent av detta, det vill säga 1,9 miljoner. Går man över till kontinuitetsskogsbruk får man bara ut 70 procent av detta, det vill säga 1,3 miljoner. 

Det kostar alltså 600 000 kr per år att gå över från dagens trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk. Linköpings kommun har en årsbudget på ungefär 6,3 miljarder kronor, det handlar om 0,1 promille av omsättningen. En annan jämförelse: Linköping har 8 000 anställda. En övergång till kontinuitetsskogsbruk rycker undan försörjningen för en av dessa. För det får man ett skogsbruk som åtminstone på papperet ligger betydligt närmare kommuninvånarnas önskemål. Ja, presenterat så här känns det som ett ganska självklart politiskt beslut … 

Får man då räkna så här? Ja, säger Hampus efter lite tanke. Vi har lagt in ganska hårda krav på jämnhet i avverkningarna, så det är inte helt tokigt att anta att årsavkastningen sjunker med ungefär samma procent som nuvärdet. Men om det är dyrt eller billigt, ja det är en politisk fråga, absolut ingen forskningsfråga, poängterar han. Det finns säkert många åsikter om det. Jag har redovisat kalkylerna för två olika kommuntjänstemän i Linköping. ”Men oj vad dyrt”, sade den ena. ”Men oj vad billigt”, sade den andra…

Tänk per hektar säger Erik

Tidningen SKOGEN 2010

Skogsägarna borde tänka mer ”per hektar”, säger Erik Petré, som är en Sveriges mest erfarna skogsförvaltare. Han räknar snabbt upp tre ”hektarfrågor” som varje skogsägare borde ställa sig då och då: Vilket virkesförråd vill jag ha per hektar? Vad är mitt årliga netto från skogen i kronor per hektar. Och vad kostar förvaltning och administration per hektar?

Erik Petré är jägmästare och tog examen 1980. Han har arbetat i olika skogsägarföreningar och på förvaltningsbolaget Susab i Skåne. I dag är han vd för HäradSkog AB, som bland annat förvaltar ett antal häradsallmänningar i Mellansverige. Han har också varit konsult och bland annat hjälpt större skogsägare och några kommuner att utvärdera sina förvaltningsuppdrag. Han kan alltså skogsförvaltning från alla dess sidor.

SKOGEN träffar honom en solig oktoberdag. Det blir en lång, intensiv diskussion om skog, skogsbruk och skogsförvaltning. Den utmynnar i tre konkreta råd till en skogsägare.

  1. Bestäm vilket virkesförråd du vill ha per hektar

– När jag börjar en dialog med en skogsägare, så utgår jag alltid från dagens genomsnittliga kubikmassa per hektar, säger han. För enkelhets skull tittar vi bara på PG-skogen. Skogsägaren får själv avgöra om dagens förråd är för högt eller för lågt. Det är ett sätt att komma fram till ett långsiktigt önskvärt virkesförråd per hektar.

Nästa steg är att lyfta fram en nästan bortglömd självklarhet: När man väl har nått det kubikmål man satt per hektar så måste man i princip – över en konjunkturcykel – avverka fastighetens tillväxt, inte mer och inte mindre.

Man kan ”låna” lite av framtiden och avverka mer än tillväxten några år om man behöver snabba cash. Men det får man betala med en lägre avverkning längre fram. Tillväxten sätter alltid gränsen

Man kan förvisso också ligga lågt och bygga upp virkesförrådet ett tag, men inte hur långt som helst och inte hur länge som helst.

Många skogsägare vill intuitivt avverka mindre än tillväxten – man vill bygga upp virkesförrådet. De kan vara missledda av någon gammal skogsbruksplan, de allra flesta skogsbruksplaner har ett mycket försiktigt grundalternativ för avverkning.

Men det är nog också något djupt mänskligt, säger han. Man vill lämna något bättre efter sig till barn och barnbarn.

Och det är naturligtvis helt okey, bara man vet vad man gör. Som rådgivare måste jag få skogsägaren att inse att det nästan alltid är dumt att spara upp gammal granskog, det blir bara problem med röta och stormskador.

Tallskog kan förstås alltid stå tio eller tjugo år till. Men då är det min uppgift att förklara att den skog man då ger sina barn och barnbarn med tiden får en allt skevare åldersfördelning – som de på sikt måste rätta till.

Men Erik Petré är noga med att det är skogsägaren själv som måste bestämma sitt genomsnittsförråd, och därmed sin avverkningsnivå.

– Jag kan som förvaltare och rådgivare sätta vissa gränser, men inom dem är det skogsägarens val. Ibland ser jag ”förståsigpåare” som säger att de kan räkna fram en ekonomiskt optimal avverkningsnivå på en fastighet. Det är naturligtvis nonsens, det går inte att optimera kostnader och intäkter som är så utspridda i tiden – och som dessutom är omöjliga att bedöma med någon som helst exakthet.

I Mellansverige kan 150 till 170 m3sk per hektar i genomsnitt vara en lämplig riktpunkt för en fastighet där skogen är i någorlunda balans åldersmässigt, säger han. Men det viktiga är egentligen inte nivån i sig, utan insikten om att man som skogsägare måste avverka tillväxten när man väl har hamnat på sin målnivå. Annars klättrar medelförrådet upp ganska snabbt.

  1. Kolla att nettot från skogen är rimligt

– Jag har i många år roat mig med att fråga skogsägare och skogliga rådgivare vad de tycker är en rimlig årlig avkastning från en skogsfastighet i kronor per hektar, berättar Erik.

– De allra flesta har ingen aning. Absolut ingen aning. De har överhuvudtaget aldrig tänkt i de banorna. Och det är anmärkningsvärt. För det är ett enkelt och bra nyckeltal, dessutom lätt att kommunicera med banker och andra intressenter utanför skogen.

Jägmästare är proffs på att tänka i bestånd, vad en gallring ger i kubikmeter och pengar kan alla svara på. Men avkastningen per hektar på en fastighet – nej, det är rena grekiskan för de flesta…

– Mitt enkla svar är att en skog med någorlunda balans i åldersklasser under en konjunkturcykel ska ge runt 1 000 kronor per hektar och år, säger han. Lite mer i södra Sverige, lite mindre i norra. Vi pratar här om skogsavkastning, vad som blir över när man har sålt virke och betalat för avverkning, skogsvård och arbetsledning/förvaltning. De här tusen kronorna ska täcka eventuella räntor – resten är ett överskott från skogen.

Det är ett mycket pedagogiskt nyckeltal när jag pratar med någon som är intresserad av att köpa en skogsfastighet, säger han. Om priset är så högt att räntekostnaden blir mer än tusen kronor per hektar, så inser köparen direkt att man måste skjuta till andra pengar, avkastningen från skogen räcker inte.

– Fortfarande pratar jag bara om PG-skogarna, naturvårdsbestånden ger naturligtvis mindre, understryker han.

Hur har han då kommit fram till sin tusenlapp? Ja, han visar stolt upp ett ganska stort Excel-ark som han har finslipat genom åren. Tanken är att förvaltare och skogsägare gemensamt ska fylla i uppgifter om omloppstider, gallringsandelar, priser på massaved, klentimmer och normaltimmer och mycket mera. Erik använder Excelarket som ett hjälpmedel för att kunna föra en strukturerad dialog med skogsägaren.

– Den som inte tror på min siffra, kan göra ett enkelt överslag utan dator, säger han. Säg att en fastighet har en medelbonitet på fem skogskubikmeter per hektar och år. I en skog i någorlunda balans avverkar vi tillväxten och tar dessa fem kubikmeter gånger säg 300 kronor per skogskubikmeter som ett snitt för timmer och massaved i slutavverkning och gallring. Vi pratar om netto efter avverkningskostnader, men exklusive arbetsledning och planering. Det blir runt 1 500 kronor per hektar. Så tar vi bort skogsvården. Plantering kostar i storleksordning 150 kr per hektar, sett över en hel omloppstid, och röjning ca 50 kronor. Administration, arbetsledning, förvaltningskostnader med mera ligger på 150 – 200 kronor per hektar. Kvar blir 1 100 kronor per hektar och år – alltså runt tusenlappen.

Det är naturligtvis ett grovt nyckeltal, understryker han, men jag har haft mycket stor nytta av det när jag pratar med skogsägare, banker och mäklare. Vi får en begriplig, gemensam grund att diskutera utifrån.

Han ger ett exempel: Det diskuteras ju ofta hur mycket jakten ger i pengar jämfört med skogen. Säg att jaktarrendet för en normal mark i södra Sverige är 100 kr per hektar. Man ser direkt att det är lite i förhållande till skogsavkastningen. Men det finns välbelägna marker där man kan få 300 kronor per hektar för jakten. Då är det inte längre försumbart – där kanske det kan löna sig att anpassa skogsskötseln för att förbättra jaktupplevelsen – och därmed få upp arrendet.

Det är sådana frågor som jag som förvaltare ska ta upp med en markägare – och ”mitt” nyckeltal gör den diskussionen begriplig, säger han.

  1. Dolda provisioner kan bli mycket per hektar

Erik tar också upp ett annat område där hektartänkandet ger perspektiv och proportioner. Många skogsägare tar hjälp av ett professionellt skogsföretag för att sköta skogen. Företaget hjälper då till med planering, arbetsledning, administration med mera. Det som kallas förvaltning är ofta en ganska billig tjänst – årskostnaden kan vara så låg som någon tia per hektar.

– Men det är inte hela sanningen, säger han. Nästan alla avverkningsorganisationer och förvaltningsföretag har dessutom en dold post – de får provision från den industri som slutgiltigt köper markägarens virke. Även om delar av provisionen ofta betalas till skogsägaren så behåller ”mellanhanden” en del. I skogen är de här dolda pengaflödena snarare regel än undantag. Hade det varit en vapenaffär eller stor exportorder hade det här kallats ”kick-back” och betraktats som djupt omoraliskt.

– En markägare vet inte om den provision som mellanhanden behåller är fem kronor per fastkubikmeter eller 90 kronor. Men det kan bli stora pengar, intygar Erik Petré – och även det blir tydligt när man slår ut det per hektar. Om 40 kronor per kubikmeter av provisionen stannar i ”mellanhandens” ficka blir det 160 kr per hektar och år, om årsavverkningen är fyra kubikmeter per hektar. Man ser direkt att det är här som mellanhanden tjänar de stora pengarna. Och man ser att provisionen inte alls är någon försumbar post om man jämför med totalavkastningen från skogen.

– Men här pratar jag i egen sak, erkänner Erik Petré. På HäradSkog har vi ett transparent upplägg med ett tydligt pris per hektar. Uppdragsgivaren får hela virkesintäkten och betalar för den faktiska avverkningskostnaden, nettopriset för plantor med mera.

Med dagens provisionsbaserade system kommer mellanhandens och markägarens intressen lätt i konflikt med varandra. Säg att det är ett år med svag konjunktur och låga virkespriser. För en markägare som har god likviditet kan det då vara utomordentligt lönsamt att avverka mindre än normalt. Kanske ska man inte avverka alls? Men för en provisionsberoende mellanhand är det rena katastrofen, det blir ju ingen provision. Alltså försöker mellanhanden ”prata ut” virke ur skogen även dåliga år.

Man kan jämföra det med aktierådgivare, som ofta har en omsättningsbaserad ersättning. Det är klart att en sådan rådgivare försöker prata fram många köp och sälj per år – och det är inte för rådtagarens bästa utan snävt egenintresse… Speciellt som rådgivarens bank också får in mycket pengar på courtage när det köps och säljs mycket aktier.

Mer skog än malm till Nazityskland

Publicerad i SKOGEN 2009

Vi har väl alla hört talas om den omfattande och omdiskuterade exporten av svensk järnmalm till Tyskland under kriget. Mindre känt är att exporten av rundvirke, trävaror, papper och massa också var mycket omfattade. Ja, krigsåren 1940 till 1944 var exportvärdet av skogsprodukter faktiskt högre än värdet på järnmalmen.

Svensk skogindustri ser västerut Före kriget går svensk skogsindustris export huvudsakligen västerut. Framförallt till Storbritannien, men USA är också en viktig marknad. Exporten till Tyskland är nästan försumbar.

Men allt detta förändrades i april 1940. Då ockuperar tyskarna Danmark och Norge. Storbritannien svarar med att minera Nordsjön – man lägger ut den så kallade Skagerackspärren. Det blir nu omöjligt att fortsätta exporten västerut. Skogsindustrin måste söka nya marknader – och kvar är egentligen bara Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna.

Skogsindustrins export till Tyskland ökar nu kraftigt (se diagrammet). Från en blygsam nivå 1939 stiger den dramatiskt 1940, fortsätter att öka 1941, doppar lite 1942 och fortsätter sedan ner. Men 1944, när alla vet att Tyskland ska förlora kriget, ligger skogsindustrins export fortfarande långt över förkrigsnivån. Först den sista december det året förbjuder den svenska regeringen export till Tyskland – och då efter kraftiga påtryckningar från de allierade, framförallt USA. Då är det bara fem månader kvar på det europeiska kriget.

Ja, de här fascinerande och för många okända uppgifterna kan man läsa i en bok som kom ut för ett par år sedan. Den är skriven av ekonomiforskaren och docenten Birgit Karlsson vid Handelshögskolan i Göteborg. Titeln är ”Egenintresse eller samhällsintresse – Nazityskland och svensk skogsindustri 1933-1945”. Arbete ingår i det stora forskningsprojektet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.

Uppmuntrades av svenska staten Skogsindustrins export till Tyskland under kriget är förvisso ett egenintresse – hemmamarknaden räcker ju inte alls till. Men samtidigt är exporten ett samhällsintresse som uppmuntras av de svenska myndigheterna. Drivkraften kan sammanfattas i ett ord: stenkol. Svensk industri är under den här tiden helt beroende av kol – och Tyskland är det enda land som kan exportera det till oss. För att vår industri ska kunna rulla på och för att vi inte ska frysa byter vi svensk skog och malm mot tyskt kol och koks.

En liten ironi är att massaindustrin före kriget är den bransch i Sverige som konsumerar allra mest kol. Det ökande kolpriset och knappheten på kol under kriget blir ett kraftfullt incitament att ta tillvara energin i avfallslutarna, något man sedan blir allt bättre på. Det här är ju en utveckling som sedan dess bara har blivit viktigare och viktigare för skogsindustrin.

Inte i konflikt med neutraliteten Exporten till Tyskland anses inte vara något politiskt problem för den svenska regeringen. Vi är neutrala och vi deklarerade redan vid krigsutbrottet att vi är oförhindrade att handla med alla krigförande parter. Det gör vi också det första krigsåret, men efter Skageracksspärren 1940 är det praktiskt omöjligt att bibehålla handelsströmmarna västerut. Tyskland och de tyskockuperade länderna blir nu vår viktigaste handelspartner – 1941 går över 80 procent av Sveriges samlade export dit.

Motvillig köpare Tyskarna är beroende av den svenska järnmalmen. Den behövs för den tyska rustningsindustrin. Deras alternativ är att bryta sämre och dyrare inhemsk malm. Däremot är tyskarnas import av trävaror och pappersmassa inte alls lika tydligt kopplad till kriget – även om USA 1942 förklarar att skogsprodukter är krigsviktiga med motiveringen att byggnadsvirke kan användas för militära ändamål, cellulosa till att framställa sprängämnen, terpentin till eldkastare och plywood för att bygga flygplan.

Tyskarnas intresse för de svenska skogsprodukterna är också ganska ljumt, framförallt i början av kriget. De är egentligen bara intresserade av svensk rundved till sina egna skogsindustrier, viskosmassa till textilindustrin och hartser till den kemiska industrin. Det går så långt att den svenska massaindustrin måste förbinda sig att leverera en viss volym rundved för varje ton pappersmassa man säljer.

Det stora tyska intresset för harts och terpentin gör att Svenska Cellulosaföreningen uppmanar de svenska sulfatfabrikerna att bara använda tallved, som ger mer harts och terpentin. Granveden ska i första hand användas som bränsle,

Spänningar i Sverige Exporten av rundved är mycket omdiskuterad i Sverige under kriget. Skogsägarna är positiva – tyskarna blir en spelare till som kan driva upp virkespriserna. En kontrast till 1930-talets kris, då marknaden var så pressad att den svenska industrin fullständigt kunde diktera virkespriserna.

Naturligtvis är den svenska skogsindustrin – av samma skäl – negativ till rundvirkesexporten, speciellt som virkespriserna redan är på väg att upp. För nu finns det ytterligare en storspelare på marknaden: det är den svenska staten, som via Bränslekommissionen köper upp stora volymer ved för att klara landets bränsleförsörjning.

Sprit och djurfoder De svenska sulfitfabrikerna får en delvis ny roll under kriget. Genom att koka veden längre än normalt kan man öka utvinningen av sulfitsprit, som går till fordonsbränsle. Samtidigt kan den resterande, ”hårdkokta” cellulosan användas som djurfoder.

Exportkrediter Under 1941 börjar tyskarna få svårt att få fram kol. Det beror framförallt på att anfallet mot Sovjet binder stora resurser och tär på transportkapaciteten, speciellt järnvägen.

Det blir obalans i handeln. Då trycker den svenska skogsindustrin på och vill att den svenska staten ska ställa upp med kreditgarantier. Exporten är ett samhällsintresse som måste stödjas av staten, menar man. Det blir tuffa förhandlingar mellan skogsindustri och regering, men till slut ställer den svenska staten upp med en garanti på 35 procent. Man vill också att tyskarna ska betala en del av sin import med guld – det sker också i viss utsträckning.

Kriget vänder – de allierade trycker på I februari 1943 kapitulerar den 6:e armén vid Stalingrad. Det anses allmänt som en vändpunkt i kriget. Under 1943 börjar de allierade trycka på för att Sverige ska minska exporten till Tyskland. Den svenska regeringen slingrar sig, men i september gör Sverige ett uttalande att exporten av krigsviktiga varor till Tyskland ska minska.

Handeln fortsätter dock, om än i minskad omfattning, under 1944. I september säger svenska staten upp försäkringsskyddet för svenska handelsfartyg som går ut från östersjöhamnar. Risken för torpedering av ryska u-båtar är för stor. Detta påverkar dock inte exporten så mycket, eftersom en stor del av östersjöhandeln går på utländska kölar.

Men så, den sista december 1944 är det tyska äventyret över. De svenska regeringen stoppar all svensk export. Handeln med Tyskland sjunker till noll – både för skogsindustrin och för malmen. Den svenska skogsindustrin börjar åter blicka västerut.

Faktaruta 1

Facit för den svenska skogsindustrin

Produktionen av massa och papper sjönk dramatiskt under kriget. Från ungefär fyra miljoner ton per år före kriget till i snitt ungefär två miljoner ton perioden 1940 till 1945.

Skogsindustrins lönsamhet under kriget varierade mellan olika företag och produkter. Företag som hade mycket egen skog kunde tjäna på de ökade virkespriserna. Företag som enbart tillverkade pappersmassa och som inte hade egen skog drabbades däremot hårt. Särskilt besvärligt var det för de företag som tillverkade slipmassa. De företag som tillverkade viskosmassa hade däremot lysande tider. Lönsamheten totalt för branschen sjönk, men inte katastrofalt.

 

Faktaruta 2

Karteller – lösning på 1930-talets kris – och dagens?

I sin bok inleder Birgit Karlsson med en analys av den ekonomiska krisen under 1930-talet. Det finns klara paralleller till dagens kris. Krisen var djup och global. Banker kraschade, massor med företag gick i konkurs och det var massarbetslöshet i både Europa och USA. ”Alla” misstrodde då den fria marknaden. Egennyttan räcker inte längre som drivkraft för att skapa välstånd, ansåg man. De kraftiga konjunktursvängningarna gjorde att samhällets resurser inte användes effektivt. Allt fler krävde statliga ingripanden och planhushållning.

Nationalekonomerna började se karteller, samarbeten mellan företag inom en bransch, som ett effektivt sätt att styra resursanvändningen. I en kartell kan de ingående företagen reglera produktionen efter behoven, man undviker överproduktion och kapitalförstörelse.

Karteller, truster, fusioner, oligopol och monopol uppstod i många olika branscher i hela västvärlden. Konkurrensbegränsande avtal, som är djupt olagliga i dag, sågs som avtal mellan enskilda och fria parter, och sådana ska staten inte lägga sig i. En svensk statlig utredning sade till och med att karteller är nyttiga – och att man gärna också såg internationella samarbeten mellan företag.

Den stora frågan i den svenska debatten var inte om marknaden skulle regleras, utan vem som skulle reglera den – staten eller företagen. Företagen vann oftast.

Karteller var också högsta mode inom den svenska skogsindustrin. På trävarusidan fanns sedan länge Svenska Trävaruexportföreningen. Inledningsvis hade man enbart arbetat med prisstatistik, men under 1920- och 1930-talens kriser fick man en allt starkare roll. 1935 slöt man till exempel ett avtal om att begränsa utbudet av sågade trävaror med motsvarande organisationer i ett stort antal europeiska länder – och även med Sovjet.

Liknande karteller fanns för massaindustrin, men allra mest uttalat var det inom pappersindustrin. Under paraplyorganisationen ”Svenska pappersbruksföreningen” fanns det ett flertal specialkarteller. Smörpapper hade sin kartell, finpapper sin, liksom papp, kraftliner, wellpapp och hårdpapp osv. I kartellerna bestämdes priser och villkor. Vissa av kartellerna fördelade också kvoter mellan sig för försäljningen inom landet.

Men inte nog med det. Det fanns också ”Scan-föreningar” där de svenska kartellerna samarbetade med broderkarteller i Finland och Norge. Längst gick det med kraftpapper, där organisationen Scankraft kontrollerade medlemmarnas export – kvantitet, pris, försäljningsvillkor m.m.

 

Faktaruta 3

Skogen – en del av det tyska storrummet

I Tyskland var ”nationell självförsörjning” något av ett ekonomiskt mantra före kriget. Man ville inte vara beroende av andra stormakter för sin försörjning. Detta var naturligtvis en följd av erfarenheterna från 1:a världskriget. Varubrist ansågs ha bidragit till den tyska förlusten. Men samtidigt insåg tyskarna att det egna landet inte räckte för att producera allt som landet behövde. Man behövde råvaror utifrån. Man började därför prata om ett ”europeiskt storrum” (grosswirtshaftsraum) där ekonomin skulle planeras och bli stabil. Det var underförstått att planeringen skulle ledas av tyskarna.

Från 1940 och framåt kom det starka påtryckningar från Tyskland för att skapa ett storrum för skogsprodukter och det bildades ett gemensamt trävaruutskott där Sverige var med. De svenska branschorganisationerna och staten var dock överens om att försöka begränsa samarbetet.

Men 1942 gick man ett steg till och det bildades en dansk-tysk-svensk-finsk Skogs- och Träkommission. I tysk press sågs detta som att Sverige hade anslutit sig till den tyska ekonomiska planeringen. Överenskommelsen var tänkt att bli en förebild för andra branscher inom storrummet. Svenskarna deltog dock endast sporadiskt i arbetet och betraktade det som alltför teoretiskt, man beskrev det till och med som ”nästan farsartat”. I november 1943 sade Sverige upp avtalet.

Inom cellolusaområdet blev det inget formellt statligt samarbete, i stället byggde man vidare på befintliga karteller. I september 1940 bildades en kartellöverenskommelse mellan svensk, norsk, finsk och tysk industri.

Även på papperssidan bildades en stor internationell kartell – Vereingung internationaler Papier- und Pappenkartelle.

Birgit Karlsson bok är utgiven på Sekel Förlag, ISBN: 978-91-976529-5-7

Om ränta …

Publicerad 2008 i ”Verktygslåda för ökad lönsamhet i familjeskogsbruket”, en broschyr som ingick i utbildningspaketet ”Kraftsamling Skog”

Liten investeringslära – tid är pengar

Ekonomer brukar illustrera en investering med ett diagram. Neråtpilar för kostnader och uppåtpilar för intäkter. Ju längre pil, desto högre kostnad resp. intäkt. DInvesteringspilaren horisontella x-axeln visar tidens gång.

Sådana här diagram ser ekonomer framför sig när det ska köpas en traktor, byggas en massa-industri eller anläggas ett kärnkraftverk.

Hur vet man då om en investering är lönsam? Ja, om det inte vore för tiden, så vore det enkelt. Om summan av uppåtpilarna ger mer intäkter än summan av nedåtpilarna så är det lönsamt.

Men man kan inte bortse från tiden. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Ränta på ränta Säg att din långivare vill ha 2,5 procents ränta. Då kan vi räkna ut vad långivaren vill ha om fem år – det är hundralappen plus ränta på ränta i fem år – precis som en gammeldags bankbok. Det blir 113 kr.

Diskontering Men vi kan också göra tvärtom: Räkna ut vad hundra kronor som faller ut om fem år är värda i dag med 2,5 procents ränta. Det kallas diskontering, och det blir 88 kr.

Nuvärde Vid en investering talar man om ett nuvärde. Det är summan av alla intäkter, diskonterade tillbaka till i dag, minus alla kostnader, också diskonterade till i dag.

Är nuvärdet positivt lönar sig investeringen, är det negativt är den olönsam. Är nuvärdet positivt för t.ex. en röjning, så lönar det sig alltså att röja med den ränta du valt.

Har du ont om investeringspengar för skogen ska du i första hand göra det som ger högst nuvärde.

Kortare omloppstid Ju mer avlägsna intäkterna är i tiden, desto lägre värde har de i dag. Med merparten av de verktyg som presenteras här, som dikesrensning och förädlade plantor, växer skogen bättre och då kan den slutavverkas tidigare. Det kan handla om både fem och tio år. De framtida intäkterna behöver då inte diskonteras lika många år, och det får stort positivt genomslag i en nuvärdeskalkyl.

Sedelkurva

Nuvärdet: Om du får en hundralapp om 5 år så har den med 2,5 procents ränta ett nuvärde på 88 kr. Om den i stället faller ut om 25 år blir nuvärdet 54 kr. Faller den ut om 100 år är nuvärdet 8 kr.

Bara såå 2011 … nya modeord i skogen

Publicerad i SKOGEN 2011

Föreningen Skogen har nyligen givit ut boken ”Mina 57 första ord om skogsbruk”. Det är en enkel och kortfattad introduktion till skogsbrukets begrepps- och tankevärld. Den vänder sig till nybörjare i skogen.

Men ord är viktiga även för erfarna och garvade skogsbrukare. Och det gäller att vara uppdaterad – för det dyker ständigt upp nya ord och begrepp. Det här är några av 2011 års innebegrepp i skogen.

Kolsänka kan enklast översättas till ”långtidslager för kol”. Skog som inte avverkas är en kolsänka, eftersom mycket kol är bundet i träden. Så länge träden får stå kommer kolet inte ut som klimatfarlig koldioxid i atmosfären.

Avverkar man skogen kan virket användas i hus, som då också blir en kolsänka, eftersom husen är tänkta att stå länge. Humus i vanlig skogsmark är en annan kolsänka.

Motsatsen är kolkälla, något som släpper ut koldioxid. En avverkning i en regnskog blir en kolkälla, eftersom träden ofta bara bränns upp och då kommer deras kol omedelbart ut som koldioxid. Försumpad mark som dikas blir också oftast en kolkälla, eftersom torven bryts ner när vattennivån sjunker och syre kommer åt torven.

Adaptiv förvaltning. Den enklaste definitionen är ”ständig anpassning till nya förhållanden”. I Sverige används begreppet oftast i viltförvaltning. Det går i dag knappast att läsa någon artikel om varg eller älg som inte pratar om ”adaptiv förvaltning”. Även skog kan förstås förvaltas adaptivt.

Vad innebär det då? Ja, man bestämmer sig för ett mål och en viss förvaltning för att nå målet (när man pratar om älg och varg menar man nog avskjutning). Och så kollar man efter ett par år om man har nått målet. Om inte, så ändrar man förvaltningen (avskjutningen) och ser hur det går då. Följer upp igen och anpassar förvaltningen (avskjutningen) efter de nya erfarenheterna o.s.v.

Ska man vara lite elak kan man säga att adaptiv förvaltning är ett modernt sätt att beskriva det som har varit mänsklighetens framgångsrecept genom alla tider: att dra lärdom av sina erfarenheter och anpassa sig efter verkligheten!

Ekosystemtjänster är ett samlingsnamn för ”alla de nyttigheter som ett ekosystem kan ge oss människor”. Om vi ser på ekosystemet skog, så är produktion av virke naturligtvis en ekosystemtjänst. Men samma skog lagrar också kol, den renar vatten och den är hemvist för varg, älg, fåglar och insekter. Skogen är dessutom en viloplats för stressade människor. Allt det här – och mycket mer – ingår i begreppet ekosystemtjänster.

En jägmästare tar ogärna ordet ”ekosystemtjänster” i sin mun. Dels är det lite fjolligt, dels, och kanske framförallt, antyder det att det skulle finnas andra mål för skogsskötseln än hög virkesproduktion.

Ekologer använder gärna begreppet ekosystemtjänster när de pratar om skog, eftersom det visar att det finns andra mål än hög skogsproduktionen …

Det finns inget objektivt, ”rätt”, sätt att sköta ett ekosystem så att man optimerar ekosystemtjänsterna, vilket ibland antyds. Det går inte att optimera faktorer som mäts med olika mått – alla jämförelser mellan äpplen och päron innehåller alltid en subjektiv värdering.

REDD. Avskogning anses i dag svara för 15 till 20 procent av de totala utsläppen av koldioxid i världen. Bokstäverna REDD kommer från ett engelskt uttryck som fritt översatt och förenklat betyder ”låt oss minska utsläppen av koldioxid genom att stoppa avskogningen i världen”. Det handlar mer konkret om att de rika länderna i Nord ska betala de fattiga länderna i Syd för att de inte ska avverka sina regnskogar.

Vid klimatmötet i Mexico i december 2010 undertecknades ett globalt avtal om REDD. Det fattas nu ”bara” lite detaljer, t.ex. hur de rika länderna ska samla in sina pengar, och hur de fattiga länderna ska få betalt. Det gäller då att undvika en del fallgropar, som korruption – pengarna får inte bara gå till en rik elit, utan ska gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Biståndsvärlden älskar i dag REDD, eftersom skogsskydd och fattigdomsbekämpning anses gå hand i hand, och det startas för närvarande en hel del projekt i REDDs anda.

2:a generationens biodrivmedel är drivmedel som framställs ur cellulosaavfall, t.ex. grot från skogen. De är i dag lite som frälsaren – alla pratar om dem, alla väntar på deras ankomst till jorden, men ingen har sett dem …

Forskarna arbetar med två huvudmetoder:

Spritlinjen. Skogsflis jäses med hjälp av nyutvecklade jästsvampar och producerar etanol (sprit). Naturliga jästsvampar kan bara jäsa socker. Den etanol som används i dagens bilar, den som kallas 1:a generationens bioetanol, tillverkas därför av sockerrika råvaror som rörsocker, vete eller majs.

Det finns ännu inga jästsvampar som kan omvandla cellulosa direkt till etanol – åtminstone inte i kommersiell skala. Det pågår mycket utvecklingsarbete, men det är svårt att få en entydig bild av hur långt det är till kommersiell tillämpning. Även här verkar det vara lite religion. En del tror att himmelriket är nära, andra är mer skeptiska…

Gaslinjen. Här värmer man i stället upp skogsflis i en sluten behållare och får s.k. syntesgas, som är en blandning av kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan i sin tur användas för tillverkning av drivmedel som DME, syntetisk diesel eller metanol. Det finns ingen anläggning för produktion av syntesgas i drift i Sverige, men det finns planer. Det är t.ex. den här tekniken som Björn Gillberg tänker använda i sin metanolfabrik i Värmland.

Resiliens betyder ungefär ”ett ekosystems förmåga att klara förändringar och vidareutvecklas”. Det är ett lite svårfångat begrepp, men mycket populärt i ekologikretsar. På hemsidan för det internationella institutet ”Stockholm Resilience Centre” står det att man ska ”bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd”. Vet inte om man blir mycket klokare av det…

Bioraffinaderi är en massaindustri där man inte bara tillverkar pappersmassa av den inkommande skogsråvaran, utan man gör också el, energi, biobränsle, biodrivmedel, kanske också läkemedel, textilier, livsmedel, färger, lösningsmedel. Ja, det är väl bara fantasin som sätter gränsen för vad ett bioraffinaderi kan göra.

VI har ännu inga riktiga bioraffinaderier i Sverige i dag – närmast ligger väl gamla Domsjöfabriken i Örnsköldsvik, där man bland annat tillverkar tillsatsmedel till betongindustrin, konstsilke m.m. Där planeras nu också en större anläggning som ska göra biodrivmedel av svartlut.

Ordet bioraffinaderi är politiskt inne och ett modeord i skogsforskningen just nu. En framgångsrik forskningsansökan bara måste ha med ordet – ungefär som man för några år sedan skulle ha med ”biodiversitet” och ”klimatförändringar” i sina ansökningar. Går man ytterligare några år bakåt, så var ”försurning” och ”skogsdöd” nödvändiga ord .

Intensivskogsbruk. En grupp forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet kom för några år sedan fram till att vi i Sverige kan öka de årliga avverkningarna med 36 miljoner kubikmeter om vi satsar på intensivskogsbruk på fyra miljoner av landets 23 miljoner hektar skogsmark. Det handlar om att plantera mer contortatall, använda högförädlade grankloner och gödsla granungskogar. Dessutom ska snabbväxande hybridasp planteras på nedlagd åkermark. Men allt i den svenska skogen tar tid, så även om vi är aldrig så intensiva, så tar det i alla fall 30 till 50 år innan avverkningspotentialen i Sverige ökar mer påtagligt, enligt forskarna.

BAG-skogsbruk är en delmängd av intensivskogsbruk. Bokstäverna står för ”BehovsAnpassad >Gödsling”. Det är samma sak som kallades intensivgödsling för några år sedan. Det handlar om att fullgödsla granungskogar ett antal gånger, så att de får en rivstart i livet. Med BAG anser forskarna att skogens medeltillväxt kan fördubblas på medelgoda skogsmarker.

Complexity – a religion?

Opublicerat och troligen aldrig avsänt mail till den kanadensiske skogsforskarenChristian Messier, som i boken ”Managing forests for complexity” hyllar teoriens urfader CS Holling.  

Thank you for a long and interesting answer. So, complexity is a religion – at least you have a pope (Holling)! Then you perhaps need a devil’s advocate too? I am aspiring for that position in your church, and I do here provide some work samples of unconvenient questions:

  1. You say that a normalized traditionally managed forest is “a house without many of its key inhabitant – all the rare and demanding species are absent”. But, the Science says that rare species are of no significant importance for the ecosystem function. As someone said: ”It is the relatively very few common species that makes the world go around”. The same researcher continues: ”Few, common species provide the basic ecosystem services that are crucial for our survival”. Is he right or wrong? I do not know, but it is seems quite logic that rare species, few in number as they per definition are, can’t make any substantial difference for the ecosystem’s function. So, if the rare species are gone, what’s the fuzz? Who will miss them? Not the ecosystem. Some nature-loving specialist?
  2. Is the ongoing pine-beetle epidemic in Northwest Canada really a consequence of low resilience in your old lodgepole pine stands? The definition of resilience given in your book is ”the ability for an ecosystem to recover after a disturbance”. Do we know today whether the ecosystem will recover or not after the pine-beetle disturbance? An uneducated guess is that it will be a forest again, with all of a normal forests common functions and species. So, if I am right, even the “normalized” lodgepole stands you had before the attack were by definition resilient. In my simple opinion, you are more talking about “resistence”, which is quite similar to “risk management” – which always has been a necessity in all traditional silviculture. Don’t put all eggs in the same basket!
  3. You say that “a varied and complex system is more productive…”. Is that really a universal law? This question has been much debated in Swedish forestry, and as long as we are talking about stem-wood production, no one has found such a relation. On the contrary, even-aged stands with the best single tree-species give the highest yield! And I have recently read about grasslands: It has long been taken as a truth that a mix of species gives the highest grass production. But, now researchers have found that this is primarily a “sample-effect”. The more species you have on a plot, the higher probability that you have included the single best species for this specific plot. And, if you pick out this best-performer and grow it as a monoculture, you get a substantially higher production than the mix.

 

Varför skyddar vi skog – egentligen?

 Opublicerat utkast till debattinlägg

Varför är det bra med biologisk mångfald i skogen? Frågan ställdes i ett radioprogram för några år sedan till en av våra mest kända ekologer. Det blev ett rörigt svar. ”Ja, det är liksom grunden för det vi kallar ekosystemtjänster – alltså att naturen fungerar på bra sätt, ja faktiskt på lång sikt att skogen producerar bra – att vi får rent vatten ….”

Jag tror inte någon lyssnare blev klokare. Synd tänkte jag, för han är normalt en duktig och inspirerande pedagog. Men alla kan ha en dålig dag – och det var väldigt tidigt på morgonen.

Men vad skulle han ha svarat – egentligen? Finns det överhuvudtaget ett kort och bra svar på frågan om varför vi ska gynna biologisk mångfald i svensk skog? Jag håller mig här till de ca 90 procent av den svenska skogsarealen som domineras av gran, tall, björk och asp.

Själv är jag inte ekolog, och kommer kanske just därför bara på argument som inte känns relevanta.

  • En art kan innehålla okända kemikalier som kan användas i t.ex. framtida mediciner. Utrotas arten, så försvinner den möjligheten – för alltid. Okey, men det är ju bara relevant när de allra sista exemplaren försvinner från jordens yta. Så länge arten finns i livskraftig stam någonstans i världen, så finns möjligheten kvar. På den internationella rödlistan finns inga arter som är knutna till svensk trivial skog. Alla svenska skogsarter – även de nationellt rödlistade – finns alltså i livskraftiga stammar någon annanstans i världen. Okey, risken för globalt utrotande av någon sällsynt art ökar kanske marginellt om vi i Sverige ”inte tar vårt ansvar”. Men hur långt är det rimligt att gå i säkerhet – vad får försäkringspremien kosta? Man kanske också kan ställa en hädisk fråga: mänskligheten har ju faktiskt hittills överlevt utan att veta om den där okända kemikalien – det kanske går bra även i fortsättningen?
  • Det sägs ofta att skogen själv som system är beroende av en hög artrikedom. Det är dock en ”sanning” som alltfler ekologer ifrågasätter. I ett hektar natur finns det generellt många exemplar av ett litet antal mycket vanliga arter – och ett mycket stort antal sällsynta arter, som kanske bara finns i några få exemplar. De sällsynta arterna ingår definitionsmässigt som en viktig del av den biologiska mångfalden, men har knappast någon betydelse för ekosystemets funktion på kort och medellång sikt. Det är en naturlig följd av att de bara finns i få exemplar. I ett mångtusenårsperspektiv kan kanske en eller annan ovanlig art bli viktig för skogen som ekosystem, men det är faktiskt betydligt mer sannolikt att vi då har ett kilometertjockt istäcke över Sverige igen.
  • Många människor som inte är utbildade ekologer tror att naturen är en väv där varje art har en given roll och där alla arter är beroende av varandra. Om så bara en enda art skulle försvinna så kommer hela väven att falla sönder. Man kan kalla det ”ekologisk barnatro”. Alla ekologer vet att det är nonsens, naturen är alltid en tillfällig anpassning till de förhållanden som råkar råda för ögonblicket. Det är bara i fantasifilmen Avatar som det råder en ”evig” ekologisk balans.
  • Det finns också lite av ekologisk barnatro i det moderna begreppet resiliens. Ordet betyder ”ett ekosystems förmåga att återhämta sig efter en störning”. Ekologer antyder ofta att en artrik skog är mer resilient än en artfattig. Men finns det något mer resilient än en svensk trivial skog? Det blir alltid ny skog, vilka störningar den än drabbas av. Och den nya skogen får på sikt precis samma egenskaper som den gamla – ja, den svenska skogen har sedan förra istiden drabbats av kraftfulla, återkommande störningar. Och alltid återhämtat sig. Oberoende av antalet arter.
  • Ekosystemtjänster är ett annat inneord i ekologin i dag. Det är ett samlingsnamn för alla de nyttigheter som naturen bjuder oss människor på. Virke och älgkött är klassiska exempel, liksom blåbär och lingon. Att rena vatten är ytterligare ett exempel. Men vilka ekosystemtjänster blir bättre av en ökad biologisk mångfald i vanlig svensk skog? Vatten renas väl lika bra oberoende av artantalet. Virke och älg är det gott om i dagens produktionsskogar. Och inte blir det mer lingon och blåbär i en urskog som skyddats för att bevara den biologiska mångfalden –tvärtom: urskogen blir med tiden alltmer mörk och sluten och bärriset konkurreras ut.
  • Ekologerna pratar också om estetiska ekosystemtjänster. Det innebär fritt tolkat att människor blir glada av att se fåglar och blommor i skogen och tycker om att plocka svamp. Men vilka fågelarter hotas av dagens skogsbruk? Bortsett från den ständiga vitryggiga hackspetten är det inga vad jag vet. Tvärtom. Det går bra för de flesta skogslevande fåglar nu. Och vilka kärlväxter hotas av dagens skogsbruk? Ja, inte är det många. Och hur många av våra klassiska matsvampar hotas? Inga, vad jag vet. Nej, de allra, allra flesta rödlistade arter i trivial skog är sällsynta insekter och svampar. Det är bara en liten ekologisk elit som överhuvudtaget känner igen dem och kan få en estetisk upplevelse.
  • Biologisk mångfald sägs också vara en ekosystemtjänst i sig. Biologisk mångfald är alltså bra för att det ger ekosystemtjänsten biologisk mångfald! Det är väl ett cirkelresonemang?

Nej, tills någon rättar mig, så lever jag i tron att hotet mot den biologiska mångfalden i svensk trivial skog är ett av jordens minsta miljöproblem – och samtidigt ett av de dyrare att åtgärda. Har jag rätt är det allvarligt. För allt i politiken handlar om prioriteringar. De pengar som samhället satsar på att skydda svensk skog kan inte användas för att lösa andra miljöproblem, som t.ex. minska utsläppen av klimatgaser, skydda tropisk regnskog eller sanera förstörd industrimark. Felaktiga och överdrivna hot ger felaktiga prioriteringar.

Eller har jag missat något? Finns det tunga argument för att vi ska satsa stora gemensamma pengar för att skydda skog för att bevara den biologiska mångfalden? Rätta mig i så fall. Men då vill jag ha primära argument, inte indirekta av typen ”Vi måste bevara biologisk mångfald i Sverige för vi har i internationella konventioner förbundit oss att bevara biologisk mångfald”. För det är väl också ett cirkelresonemang?

Ta avstånd från drevet!

Publicerad i SKOGEN 2011

Snälla Skogsstyrelsen: Ställ upp på skogsbruket och ta avstånd från det vulgära massmediedrevet som nu går mot skogsföretagen. Det är er statistik som massmedia missbrukar när skogsbruket beskrivs som skövlande busar som bryter mot lagen. Lyft i stället fram den andra sanningen som också är tydlig i er statistik: att skogsbruket på de allra flesta hyggena lämnar avsevärt mer naturhänsyn än vad som någonsin kan krävas enligt lagen. Ja, ett skogsbruk som bara klarade lagen skulle vara avsevärt sämre för den biologiska mångfalden än dagens.

Jag tror att alla har lekt viskleken. Ni vet. A viskar något till B, som viskar samma meddelande vidare till C och så vidare. I varje led missar man lite information och lägger till lite. Och när man kommer till sista personen så är det ursprungliga meddelandet helt förvanskat.

Det är det vi upplever nu kring Skogsstyrelsens Polytax. Myndigheten själva säger relativt försiktigt att 37 procent av avverkningarna i Sverige inte klarar ”lagkrav vid taxering”.

Men vinklande journalister och lobbyister får det till ”… 37 procent av alla avverkningar bryter mot lagen” (debattinlägg från Skydda Skogen) eller ”Svenska skogsföretag skövlar skog som enligt lag ska lämnas orörd … hela 37 procent av avverkningarna strider mot lagens krav vad gäller miljöhänsyn” (från Sveriges Radio).

Den som inte är insatt i frågan får en bild av ett girigt skogsbruk som skövlar skogen och struntar i lagen. Men så är det inte. Snarare tvärtom.

Kort bakgrund: Det kommer årligen in ca 50 000 hyggesanmälningar till Skogsstyrelsen. 1 500 av dem lottas ut och besöks i fält. En inventerare registrerar alla de miljöhänsyn som han/hon anser bör tas enligt skogsvårdslagens naturvårdsparagraf (30 §). Varje hänsynsträd och hänsynsyta betygsätts och koordinatsätts. Markägaren får inget veta, det skulle störa statistiken.

Ett år efter avverkningen görs en ny inventering och då ser man hur mycket av den registrerade miljöhänsynen som finns kvar. Efter en massa komplicerade sammanvägningar av olika miljövariabler och miljökvaliteter får avverkningen ett slutomdöme: Antingen får den godkänt – Skogsstyrelsen kallar det för att avverkningen uppfyller ”lagkrav vid taxeringen” – eller underkänt.

37 procent av de senaste årens avverkningar klarar inte ”lagkrav vid taxering”. Detta går naturligtvis inte att ifrågasätta, eftersom Skogsstyrelsen självt har definierat begreppet. Men att översätta det till att 37 procent av avverkningarna bryter mot lagen, som massmedia och lobbyister gör, är en kraftig förenkling.

För det första är frågan hypotetisk. Skogsvårdslagen är inte skriven så att någon i efterhand kan fällas för brott mot 30 §. Det är först om markägaren bryter mot utfärdade föreskrifter som det kan bli aktuellt med straff. Och det har hittills knappast hänt.

Men låt oss ändå göra en tankelek. Säg att Skogsstyrelsen åtalar en markägare vars avverkning inte klarat ”lagkrav vid taxering”. Vad skulle hända då? Ja, sannolikhen för en fällande dom i tingsrätten är väl närmast noll (om man bortser från rena ”fulhyggen” i princip utan naturhänsyn, men enligt statistiken är de få).

Bedömningssport. Markägarens advokat skulle inledningsvis hävda att naturhänsyn är en bedömningssport. Inventeraren försöker tolka vilka miljöhänsyn som krävs enligt 30 § Skogsvårdslagen. Men lagen är inte absolut och entydig. De bindande föreskrifterna är tvärtom få och diffusa. Merparten av de exempel som anges i lagen är bara ”allmänna råd”. Och allmänna råd är enligt inledningen till Skogsvårdslagen ”rekommendationer som anger hur någon kan eller bör handla …” De är inte bindande, vare sig för myndigheter eller enskilda, står det också.

Ännu mer bedömningssport är det när inventeraren betygsätter miljökvaliteten – betyget är viktigt vid den slutliga sammanvägningen. Den här processen beskriver en källa som ”rena rama kremnologin”.

Inga kontroller. Advokaten skulle också lyfta fram osäkerheten. Inventerarna utbildas förstås och Skogsstyrelsen genomför årliga gemensamma bedömningsövningar. Men trots detta är väl sannolikheten för att två Polytax-inventerare oberoende av varandra skulle välja ut exakt samma miljöhänsyn i ett bestånd och ge dem exakt samma miljöbetyg approximativt noll. Men hur stor är då variationen mellan inventerare? Ja, det vet ingen, för det sker inga kontrolltaxeringar.

Lämnar mycket mer än lagen kräver. Advokaten skulle trycka hårt på att klienten lämnat mycket mer hänsyn än vad som krävs enligt Skogsvårdslagen. Det gör de allra flesta markägarna i dag. 30 § säger att skogsägaren vid en slutavverkning ska spara hänsynskrävande biotoper, lämna vissa skyddszoner, spara värdefulla träd med mera. Det finns dock en så kallad intrångsbegränsning. Staten kan enligt Skogsstyrelsens tolkning maximalt kräva att tio procent av virkesvärdet ska sparas i små avverkningar, ner till två procent på riktigt stora.

Om vi ser på storskogsbruket ligger intrångsbegränsningen enligt Polytax på i genomsnitt sju kubikmeter per hektar. Enligt en rapport från Skogsstyrelsen lämnar storskogsbruket i dag i genomsnitt dubbelt detta, nästan 14 kubikmeter. För småskogsbruket är marginalerna lite mindre, men det är fortfarande en bit ner till intrångsbegränsningen.

Till och med på de hyggen som inte klarar ”lagkrav vid taxering” enligt Polytax lämnas det i genomsnitt större volym än intrångsbegränsningen.

Dessutom: intrångsbegränsningen är bara aktuell för bestånd där det finns riktigt gott om objekt med höga miljövärden. På ett normalt, lite tråkigt genomsnittshygge är kravnivån betydligt lägre. Alltså kan man lugnt hävda att skogsbruket i dag i genomsnitt lämnar avsevärt mer hänsyn än vad som kan krävas enligt lagen. Detta är naturligtvis en effekt av skogsföretagens åtaganden enligt FSC/PEFC.

Den goda viljan. Advokaten skulle också peka på markägarens goda vilja: avverkningen hade planerats av en naturvårdsutbildad planerare, det gör de flesta bolag i dag.

Liten tuva fäller stort lass. Advokaten skulle nog också ifrågasätta det rimliga i att en enda avvikelse på en hänsynsyta kan putta ner hela avverkningen under ”lagkrav vid taxering”. Hela arealen får underkänt, medan felet kanske bara berör någon enstaka procent.

I slutpläderingen skulle advokaten lyfta fram det absurda i att försöka fälla någon bara för att han/hon lämnat ”fel” hänsynsträd. För det är vad dagens debatt ytterst handlar om på merparten av de underkända hyggena. Skogsbruket lämnar betydligt fler träd än vad som krävs, men fel träd enligt Skogsstyrelsens Polytax.

Efter denna plädering skulle intet öga vara torrt i tingsrätten och markägaren helt säkert frias. Det var inget lagbrott!

Möjligen skulle tingsrätten till och med kosta på sig en liten gliring: Om det nu sparas fel träd, så kan det förvisso bero på att skogsbruket inventerar för dåligt, för slarvigt eller för okunnigt. Men det kan ju precis lika gärna vara Skogsstyrelsens fel, som inte har lyckats få ut sin tolkning av skogsvårdslagen. Eller lagstiftarnas. Lagen, föreskrifterna och de allmänna råden är kanske alltför komplexa för att kunna tillämpas i praktiken.

Vi lämnar därmed den tänkta rättegången och går tillbaka till dagens massmediadrev. Det kommer att bli bättre. Skogsstyrelsen har satt igång ett arbete för att få en ökad transparens och ökad samsyn kring miljöhänsynen. Och slutomdömet ska också försvinna, enligt ett alldeles nytt beslut.

Transparensen är viktig. Polytax har i många år varit som ett svart hål. Skogsbruket får veta att man gör fel – men inte var man har gjort fel och inte vad man har gjort för fel. Bara procentsiffror för regioner och ägarkategorier. Någon har beskrivit det som att spela bowling i mörker! Det finns inget moment av ”lärande” i processen.

Skogsstyrelsen ska också börja med kontrolltaxeringar. Det är bra. För om det då visar sig att det spretar mellan inventerare, så är det högst förståligt att det också spretar i praktiken. Om det å andra sidan är små skillnader mellan inventerare, så är det mycket trösterikt. För det tyder på att det finns entydiga kriterier som går att förmedla till praktiken.

Men tills problemen är lösta kommer allmänhetens bild av skogsbruket fortsätta att vara negativ. Därför bör Skogsstyrelsen ta sitt sektorsansvar och snarast gå ut med en dementi. Den kan gärna ha rubriken ”Bra miljöhänsyn i skogen kan bli ännu bättre”. För bra är den uppenbarligen i dag, mätt i sparade kubikmetrar. Urvalet av hänsynsträd och hänsynsytor kan säkert bli bättre, men detta förbättringsarbete underlättas om alla parter samarbetar i en positiv samförståndsanda…

Vägverkets ränta knäcker skogen!

Publicerad i SKOGEN 2008

Tänk en värld helt utan inflation. Är då en hundralapp lika mycket värd om 75 år som i dag? Ja, det verkar vi tro i skogliga kalkyler och i rådgivningen till skogsägare. Investeringar som tål 2,5 procents ränta i reala termer är lönsamma, säger vi.

 Men då glömmer vi att våra barn och barnbarn förhoppningsvis är betydligt rikare än vad vi är idag. De blir då inte alls lika glada för hundra kronor extra. Det här ska man ta hänsyn till när man beräknar den långsiktiga räntan säger nationalekonomerna. Räntan kommer då lätt upp på nivåer som är klart besvärliga för en svensk skogsvårdare …

När detta skrivs känns frågan om räntan lite irrelevant, det erkänns. USA har i praktiken infört 0-ränta, och med så låg ränta blir nästan allt lönsamt.

Sternrapporten Men diskonteringsräntan har varit högaktuell i andra sammanhang de senaste åren. Ni kanske minns Sternrapporten. Den skrevs på uppdrag av den brittiska regeringen av ekonomen Sir Nicholas Stern. Dess slutsats var att det är mycket billigare att ta kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser i dag än att betala för klimatskadorna i framtiden.

Rapporten fick ett stort genomslag i massmedia och många debattörer hänvisar i dag till den när de kräver snabba, kraftfulla klimatåtgärder.

Men Stern har också fått mycket kritik, bland annat för att underskatta kostnaderna för att minska utsläppen och överskatta värdet av framtida klimatskador.

Låg ränta Men en faktor har upprört många ekonomer extra mycket. Det är Sterns val av diskonteringsränta. För naturligtvis måste han, precis som alla andra som ska jämföra kostnader och intäkter som ligger långt från varandra i tiden, räkna med en ränta. Stern valde 1,4 procent.

Det är långt under de räntenivåer som används för andra långsiktiga investeringar. En av de fackekonomer som ”gått i taket” är Sir Nigel Lawson, finansminister i Storbritannien 1983 till 1989. I den riktigt roliga boken An appeal to reason (En vädjan till förnuftet) säger han att det brittiska Finansministeriet kräver att en långsiktig offentlig investering ska klara en ränta på 3,5 procent för att överhuvudtaget ha en chans (Norge lär räkna med 4,5 procent, Danmark med 6 procent och Frankrike med hela 8 procent). Världsbanken kräver 8 till 10 procent för utvecklingsprojekt, även för sådana som sträcker sig över 100 år eller mer, som infrastruktur och utbildning, skriver han i sin bok.

Den internationellt kände Harvardekonomen Martin Weitzman har i en debatt med Stern hävdat att 6,0 procent är en betydligt rimligare diskonteringsränta för långa investeringar. Enligt referaten från debatten är de båda ekonomerna helt överens om hur en långsiktig kalkylränta ska beräknas. Den består av två variabler:

  1. En ”ren ränta”, som motsvarar människors preferens för ”pengar i dag jämfört med pengar i morgon”. ”Människor värderar en marmeladburk mer i dag än i morgon”, som Nigel Lawson uttrycker det. Stern sätter denna rena ränta till 0,1 procent per år, Weitzman 2 procent – allt i fast penningvärde, i nationalekonomernas värld finns ingen inflation.
  2. Den andra variabeln beskriver Nigel Lawson så här: ”En fattig man värderar en marmeladburk högre än en rik”. Och vi kommer alla att bli allt rikare i framtiden, det är faktiskt Stern och Weitzman överens om. Här är skillnaden mellan de två ekonomerna dessutom inte så stor. Stern säger 1,3 procent per år, Weitzman 2 procent. Om vi räknar med 2 procent, så kommer den som tjänar 100 000 kr i dag att tjäna 102 000 kr om ett år, 150 000 kr om tjugo år och 440 000 kr om 75 år. Återigen: vi pratar inte inflation, det är en real välståndsökning i fast penningvärde. Säg att du tjänar 100 000 kr i dag och gör en investering som ger 10 000 kr om 75 år. Det låter ganska mycket, det är 10 procent av en årsinkomst i dag. Men när pengarna faller ut gör den allmänna välståndsökningen att de   10 000 kronorna bara är två procent av din inkomst då. Troligen blir du mindre glad för det och det är denna avtagande glädje av mer pengar som gör att man i samhällsekonomiska kalkyler inte bara kan räkna med den rena räntan. Man måste ta hänsyn till inkomstutvecklingen per capita också. Sedan värderar de två ekonomerna det här lite olika. Stern nöjer sig med att multiplicera den framtida inkomstökningen med faktorn 1. Weitzman väljer 2 och ger därmed ökad tyngd åt argumentet ”den som redan har blir inte lika glad för mer”.

På detta sätt kommer Weitzman fram till 6,0 procents diskonteringsränta (2 procent ren ränta plus 2 procents inkomstökning multiplicerat med faktorn 2). Det ligger inom den nationalekonomiska mittfåran, säger han. Stern kommer bara till 1,4 procent (0,1 procent ren ränta plus 1,3 procent för inkomstökning).

Debatten har delvis fått moraliska övertoner. Sternfalangen menar att vi med en låg ränta tar ansvar för våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns välstånd.

Kritikerna menar tvärtom att det är omoraliskt att satsa så mycket på framtiden så att vi tvingas strunta i dagens alla problem. Nigel Lawson jämför med en Mrs Jellby i en Dickensnovell. Hon är så engagerad i att hjälpa Afrikas fattiga barn att hon missköter sina egna.

Valet av ränta i klimatdebatten kompliceras ytterligare av att en del menar att man överhuvudtaget inte kan tänka i ekonomiska termer när hela mänskligheten är hotad. Och det kanske är rätt. Därför lämnar vi det svåra klimatet och går över till den trygga svenska skogen. Men vi tar med oss räntetankarna …

I skogen har vi 2,5 procents ränta…. I skogliga investeringskalkyler är i dag 2,5 procents kalkylränta något av en branschstandard.

Den används till exempel i LRF Skogsägarnas informationsmaterial Kraftsamling Skog. Det är över Sterns nivå, men också långt under de nivåer som används för andra långsiktiga investeringar.

Varför har man då valt så låg ränta i skogen? Ja, den enkla sanningen är att skogen inte tål mer. Redan vid tre procent är mycket av det vi av tradition gör i skogsvården olönsamt på svagare marker. Och vid fyra procent lönar sig dagens skogsvårdsmodell inte ens på de riktigt goda granmarkerna.

Det finns ett antal ”klassiska” argumenten för en låg skogsränta: låg bankränta, låg risk, inflationssäker placering och skatteeffekter är de vanligaste. Då går det att räkna sig fram till en nivå som ligger i närheten av Weitzman’s ”rena” ränta. Men det fanns ju en faktor till: den allmänna inkomstökningen. Den pratar ingen om i skogen. Vi verkar tro att en skogsägare ska bli precis lika glad för en krona extra om 75 år som i dag. Trots att den rimligen då bara kommer att vara en bråkdel av ägarens inkomst i reala termer. Är det rimligt?

Vägverket räknar med fyra procent I Sverige finns det ingen officiellt fastlagd diskonteringsränta för långsiktiga offentliga investeringar. Men Vägverket och SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) räknar med fyra procent i samhällsekonomiska kalkyler – när man till exempel ska se om det lönar sig att bygga en ny bro eller motorväg. Man har övervägt att sänka nivån, men en expertgrupp beslöt så sent som i fjol att behålla fyra procent tills vidare.

Staten ska nu genom Skogsstyrelsen använda offentliga pengar för att övertala skogsägarna att satsa extra på sina skogar för att öka tillväxten. Har någon sett några samhällsekonomiska analyser av detta? Nej, vare sig skogsutredningen eller regeringens proposition ger sig ut i det träsket. Och det är nog klokt. För då skulle man tvingas bestämma en diskonteringsränta, och Vägverkets ränta skulle snabbt knäcka entusiasmen. Samtidigt vore en annan ränta svår att motivera. Varför fyra procent för en motorväg och två för en granplantering? Vitsen med en gemensam ränta är just att man ska kunna jämföra olika alternativ på ett rättvist sätt.

Företagsekonomiskt blir det ändå tokigare. Där anser Vägverket att man bör räkna med 6,5 procents ränta – återigen i reala termer. Det är faktiskt mer än dubbelt så hög ränta som överhuvudtaget tillåts i Skogsägarnas och Skogforsks nya beräkningsverktyg i Kunskap Direkt på internet. Där har man satt ett tak på tre procent för skogliga kalkyler!