Kategoriarkiv: Krönika

Hans röda dröm är skogsgrön

Publicerat i tidningen SKOGEN 2018

Drömmen om den socialistiska idealstaten har levt i vänsterkretsar ända sedan början av 1900-talet. Först var det Sovjet. Sedan blev det Kina, Vietnam, Kambodja, Cuba och fram tills helt nyligen Venezuela. Men drömmen har alltid krossats av verkligheten. Bakom de vackra, röda fanorna fanns terror, åsiktsförtryck och ekonomisk stagnation.

Nu har dagens vänsterintellektuella fått ett nytt idealsamhälle att drömma om. Det är skogen. Åtminstone som den beskrivs i den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens redan ikoniska bok ”Trädens hemliga liv”.

I hans skogar gäller fortfarande den gamla kommunistiska parollen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. De stora träden delar med sig av sitt överflöd till de mindre, de gamla träden uppfostrar de yngre. Träd som angrips av skadeinsekter varnar sina grannar så att de kan aktivera sina försvarssystem. Alla bidrar till det övergripande målet, som är att bibehålla skogen som system intakt. Ett ensamt träd är inget liv, det är först i ett socialt sammanhang skogen kan leva vidare. Skogen är en superorganism där individen är underordnad samhället.

Boken har fått stor uppmärksamhet i tidningarna, typiskt nog bara på kultursidorna, som ju ofta anses vara lite vänstervridna. Den är skickligt uppbyggd rent retoriskt. Det ger massor med fakta om skogen som ekosystem. Här behandlas skogens näringscirkulation, den fascinerande mykorrhizaväven, samspelet mellan skog och skadegörare, skogens och trädens vattenhushållning, skogens roll som luftrenare och mycket mer.

Det är intressanta fakta, en del är nytt för mig och det mesta verkar rätt och rimligt.

Men så kommer då texten mellan fakta. Här kommer vänstersvängarna. Några exempel:

  • ”… samma som i mänskliga samhällen: tillsammans klarar man sig bättre”.
  • ” … för att uppnå [skogsklimat] måste gemenskapen bevaras till varje pris”.
  • ”… deras välbefinnande hänger på gemenskap, och om de förment svagare försvinner förlorar även de andra…”
  • ”… en kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk – det gamla talesättet skulle kunna vara uppfunnet av träden. Och eftersom de intuitivt vet detta, är det självklart för dem att hjälpa varandra”.

Visst är det gulligt. Men är det rätt? Nja, eftersom han här lämnar det objektivt naturvetenskapliga, så finns det inga självklara rätt eller fel. Men bara genom att byta glasögon skulle man utifrån samma fakta som Peter Wohlleben kunna beskriva skogen på ett helt annat sätt: Som världens mest råa kapitalistiska system. Ett system där konkurrensen mellan individer är stenhård – alla vill växa sig stora på grannarnas bekostnad. Den starke tar för sig och breder ut sig på den svagares bekostnad. Vad är självgallring, om inte en hänsynslös utslagning av de svagaste? Vad händer med en ung tall som inte hänger med från början? Den kommer efter och dör obönhörligen för eller senare. Vad händer med en ung gran som kommer efter. Den får vackert stå och vänta på sin tur tills vinnarna sent omsider faller för åldersstrecket (ungefär som vi 50-talister fick vänta på att 40-talisternas fläskberg skulle stiga åt sidan).

Och visst kan man säga att träden fördelar de gemensamma resurserna rättvist. Men bara i procent. För en tumregel är att klena och grova träd har samma tillväxt i procent av sin volym. Översatt till mänskliga förhållanden: Direktören och vaktmästaren får samma löneökning i procent. Är det rättvist? Nja, det är en värderingsfråga. Men klart är att ojämlikheten i absoluta tal ökar för varje år som går. Det är det som gör ”den fattige så fattig och den rike så oändligt rik”, som Peps Persson sjunger. Om människor. Men det gäller alltså även träden i skogen.

Boken gör en stor sak av att träden kan kommunicera med varandra. Och i sak har han rätt. Forskarna har på senare år förstått att träd som angrips av en skadegörare skickar ut doftämnen som aktiverar försvaret hos grannträden. Peter Wohlleben väljer att beskriva det som att det angripna trädet självuppoffrande varnar sina medträd för att rädda skogen som kollektiv. Men det är mycket enklare att tänka sig en annan utvecklingsmodell: att träd efterhand har lärt sig att reagera på andra träds försvarslukt. Då hinner det ju trigga igång sitt eget försvar innan angriparen kommer dit. Den evolutionära kraften är rimligen mycket, mycket starkare för en egenskap som den enskilda individen själv har direkt nytta av jämfört med den indirekta, kollektiva nytta som Wholleben väljer att lyfta fram.

Det roliga är att Peter Wohlleben en bit in i boken börjar svaja i sin beskrivning av skogen som besjälad av kollektiv nytta. Visst finns det en konkurrens i skogen, erkänner han. Men bara mellan arter. När bokträd etablerat sig i ett bestånd kommer de på sikt obönhörligen kväva de gamla ekarna. Hans socialistiskt kollektivistiska drömskog verkar bara finns inom ett samma trädslag (det känns lite som etnisk nationalism – vi, vårt folk, tar hand om varandra i kampen mot de andra…).

Men med allt detta sagt: jag tycker mycket om boken. Den är rolig, den är begåvad och den innehåller matnyttiga fakta presenterade på ett tankeväckande sätt.

Jag tycker att alla som vill verka i den skogliga debatten på skogsbrukets sida ska läsa den. Om inte annat så för att en hel del av skogsbrukets kritiker redan har läst den. Har du ont om tid: läs då bara de två-tre inledande kapitlen. Det är troligen så långt de flesta kritiker orkat läsa. Och i dessa inledande kapitel är Wohllebens kommunistiska skogsmanifest tydligast och roligast, sedan blir det lite torrare och mer faktatungt.

Sedan kan du glatt kasta dig ut i debatten om skogen är höger eller vänster. Socialistisk eller marknadsliberal. Kollektivistisk eller individualistisk. Det är bara att välja den vinkel som passar dig. Skogen struntar fullständigt i frågan. Träden har fullt upp med att försöka växa sig större än sina grannar.

Ett ödmjukt förslag …

Opublicerat debattinlägg som legat på mognad under ganska lång tid …

Till svensk skogsnäring: Hej. Jag har på spekulation skissat på ett förslag till ny kommunikationsstrategi för det svenska skogsbruket. Jag riktar mig framförallt till er som har det strategiska ansvaret för det större bolagsskogsbruket – ni är kanske 20 personer som tillsammans styr över en fjärdedel av Sveriges yta! Jag vill få er att inse att ni inte bara har ett ansvar för aktieägarnas utdelningar utan även ett mycket stor ansvar det svenska landskapet – och därmed för allmänhetens syn på skog och skogsbruk.

Mitt förslag är att ni tonar ner frågan om biologisk mångfald och i stället skapar en allians med den mäktigaste parten i en demokrati: folket. Det nya mottot ska vara: ”det är vi som skapar din kantarellskog”! Flummigt? Kanske, men häng med ska vi se:

Naivt hoppas på fred i skogen

Om man generaliserar kan man säga att skogsbrukets strategi de senaste 20 åren har gått ut på att ge naturvården det naturvården vill ha. Då kommer de att acceptera och kanske till och med gilla skogsbruket. Det var väl det som låg bakom engagemanget i FSC-processen.

I samband med certifieringen har ni tillsammans lovat att skydda någon halv miljon hektar av era skogar – utan ersättning! Ni har också lovat att lämna hänsynsytor och hänsynsträd – sammantaget säger ni att 10–15 procent av virkesvolymen ska lämnas kvar i skogen vid era slutavverkningar – också utan ersättning!

Och nu är miljörörelsen nöjd? Nej, tvärtom: de vill ha mer. Först räckte det att skydda 5 procent av skogsmarken för att klara skogens biodiversitet, sedan 10 procent och i dag finns det starka grupper inom miljörörelsen som hävdar att 20 procent av skogen ”bara måste sparas för att klara den biologiska mångfalden”. Kravet kläs i förment vetenskapliga termer.

Ni måste ha ställt er frågan om miljöeliten någonsin kommer att bli nöjd. Ni borde då ha kommit fram till svaret nej! Det har inte alls med skogens miljövärden att göra – de är i de här sammanhangen en icke-fråga. Nej, det här handlar om miljöorganisationernas drivkrafter. De lever på att hålla konflikter levande. Att hålla miljögrytan ständigt kokande, så att de får uppmärksamhet och pengar. Kan ni tänka er en miljöorganisation som säger att ”nu är den här miljöfrågan löst, nu borde samhället i stället satsa sina pengar på helt andra frågor”. Nej, det är naturligtvis otänkbart! Det får man inga medlemmar på. Inga ekonomiska bidrag. Och man får inte vara med i Naturmorgon eller i TV (underskatta aldrig människors narcissism!).

Slutsats: Ni kan aldrig uppnå en varaktig fred med miljörörelsen! Glöm det!

Men miljörörelsens kort är inte jättestarka

Strategin att komma överens med miljörörelsen gör att skogsbruket inte har velat ifrågasätta miljöelitens argument. Visst hör man lite gny inom skogsbruket, men ingen har vågat ta en öppen fight. Det är synd, för miljörörelsens kort är svaga.

Varför är t.ex. biodiversiteten i den svenska skogen så viktig? Se på en karta. Vi är en liten utstickare på den oändliga asiatiska tajgan. Och våra sydliga skogar är en liten utlöpare på de kontinentala lövskogarna. Vi har inga unika arter i den svenska skogen – alla arter finns i starka populationer i andra länder. Den svenska skogen är dessutom ett extremt ungt ekosystem – det handlar om 10 000 år – det är blott en blinkning i biologiska sammanhang. Vi har därför triviala och artfattiga ekosystem.

Jag kan inte se något övergripande hot mot skogens funktioner – inga hot mot skogens ekosystemtjänster, som är det nya modeordet. Varför ska samhället och skogsnäringen då betala miljarder för denna biologiska mångfald? Kan inte de pengarna användas till något bättre om vi vill skapa en bättre värld? För i ett globalt perspektiv är frågan om den biologiska mångfalden i den svenska skogen ett litet problem – ja, kanske nästan försumbart om man jämför med t.ex. klimatfrågan.

Ofta hör man att 2 000 arter hotas av skogsbruket i Sverige. Det låter ju jättehemskt, men var lugn, siffran är mycket överdriven. Om inte annat kan man hänvisa till en rapport från Centrum för Biologisk Mångfald för några år sedan. Då var ”bara” 700 arter hotade av skogsbruket. Och då var ändå ädellövskogarnas arter med – de står för minst hälften av de hotade skogsarterna. Nej, sanningen är snarare att det handlar om en handfull ovanliga och därmed sällsynta arter som riskerar att försvinna från Sverige om vi fortsätter med dagens (naturanpassade) skogsbruk. Och sällsynta arter har ingen betydelse för skogen som system – just för att de är sällsynta. Det är också ekologisk grundkurs.

Ibland undrar vi om inte den gamla ”religiösa” synen på ekologi hänger kvar i miljöelitens mindset. Den som ser Naturen (alltid med versalt N) som ett komplicerat samspel där alla organismer är beroende av varandra i en väv. En väv som riskerar att kollapsa om någon enda art skulle försvinna. Detta är nonsens – i modern ekologi vet man allt är en tillfällig anpassning till dagens förhållanden – ändras förhållandena blir det nya anpassningar. Ständigt.

Dessutom: det går i dag riktigt bra för merparten av skogens arter. Naturhänsynen gör nytta – mängden död ved ökar, arealen gammelskog ökar, arealen äldre lövskog ökar. Och det här syns i skogen, kanske framförallt för fåglarna, som reagerar snabbt på miljöförändringar. Det går i dag riktigt bra för de allra flesta skogsfågelarter.

”Skydda skog”, ”spara skog” är mantrat för miljöeliten. Vad de glömmer (eller bortser från) är att den absoluta merparten av alla svenska skogar blir granskog om de får utvecklas fritt. Granen är en seg överlevare, den kan länge stå och trycka i skuggan under andra träd och sedan skjuta fart när det blir en lucka i krontaket. I de naturliga ekosystemen brann många skogar regelbundet, och det höll tillbaka granen. Men jag har svårt att tro att brandmyndigheterna kommer att tillåta storskaliga bränder i alla de naturreservat som nu bildas för att bevara skog – framförallt inte efter den stora branden i Västmanland häromåret. Och utan brand kommer de flesta skogsreservat till slut bli ogenomträngliga ”granurskogar” av en typ som faktiskt aldrig har funnits i Sverige. Någon har sagt att vi är på väg att upprepa alla de fel som man i början av 1900-talet gjorde i nationalparken Ängsö i Stockholms skärgård. Där hade bondens ängsbruk skapat ett leende, blomstrande landskap. För att bevara landskapet förbjöds bonden att fortsätta sin ängsslåtter – varpå hela härligheten växte igen på några år. De blommor man ville skydda kvävdes av lövsly!

De skogar vi nu sparar för framtiden kommer inte alls bli de ”riktiga” skogar som många tror (eller hoppas). Man kommer att få slå sig fram i en tät underväxt eller följa framhuggna stigar. Kort och gott tråkiga skogar! Och det för oss över till nästa fråga:

Hypotes: Folk struntar i biologisk mångfald

Jag är övertygad om att diskussionen om skogsbrukets hot mot biodiversiteten är ett skenargument – ett hjälpargument. För det låter så naturvetenskapligt och objektivt att hävda att så och så många arter kommer att försvinna om skogsbruket fortsätter som nu. Men det egentliga argumentet är att man vill ha riktiga skogar att gå i. Man vill uppleva den dolska spänning som förr fanns i skogen. I John Bauers skog, Elsa Beskows skog, Arne Sucksdorfs skog och Jan Lindblads skog.

Det är inte bara miljöeliten som har en nostalgisk längtan till barndomens skogar. Jag är övertygad om samma längtan delas av stora delar av allmänheten, ja, den finns i den svenska folksjälen. Och jag är övertygad om att miljöelitens kritik mot skogsbruket har fått en klangbotten hos allmänheten – inte för att allmänheten bryr sig om biodiversitet, utan för att man vill ha riktig skog att gå i. Eller åtminstone längta till.

Forskarna har ju visat att antalet skogsbesök minskar dramatiskt i Sverige. Alla har tolkat det så att TV och datorer drar mer än skog. Men kanske finns det en mer näraliggande förklaring: skogarna har blivit hemskt tråkiga. Och det är ert fel, det är skogsbruket som har förstört skogslandskapet. För hur roligt är det att bedriva friluftsliv i en oröjd ungskog? Och inte blir det roligare efter röjningen, när man snubblar fram på farliga stubbar och björkar som ligger kors och tvärs på marken. Och hur spännande är en ogallrad skog, där man knappast kommer fram och inte ser någonting framåt? Och det blir knappast bättre efter första gallringen, när man måste kliva över högar med toppar och grenar. Och när de nästan ruttnat ner, så är det hög tid för andra gallringen, som ger en ny fäll med ris att snubbla på. Nej, det är först när den brukade skogen är 40 till 50 år gammal som den är lite trevlig att gå i. Och då är det snart dags för slutavverkning i det nya intensiva skogsbruket. Och då blir det en ny matta med toppar och ris som omöjliggör en trevlig skogspromenad.

Författaren Thomas Tidholm har beskrivit det så här: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagsmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.” Överdrift? Ja. Men helt fel? Nej, tyvärr!

Mer finskog åt folket

Vad kan då skogsbruket göra för att vinna folkets kärlek? Ja, ganska mycket. Det finns forskning som visar att allmänheten accepterar brukad skog, men med några viktiga inskränkningar: Man vill inte ha ris på marken, framförallt inte på stigarna, man vill ha små hyggen och man vill gärna ha kvar några träd på hyggena. Man föredrar gammelskog, men accepterar medelålders skog och kanske också yngre skog så länge den är framkomlig. Man tycker inte om skogsgödsling och i den mån man vet vad contortatall är, så tycker man spontant inte om detta utländska trädslag – skog ska vara naturlig!

Mitt förslag är därför: Ställ om skogsbruket så att folk blir nöjdare. Om nu det här med ris och toppar är ett stort problem under en stor del av omloppstiden, så är det väl ”bara” att ta hand om riset. Kör det till ett värmeverk eller krossa det på plats – det kan inte vara omöjligt att koppla till någon extra manick till skördaren. Kan man åka till månen så är väl den tekniska utmaningen ganska liten. Och tycker folk inte om kvävegödsling, så kan ni väl sluta gödsla. Samma med contorta. Och tycker folk nu om äldre skog, så kan ni väl förlänga omloppstiden – det ökar andelen gammelskog och minskar andelen hyggen i landskapet en hel del.

Tänk vad spännande det vore om ett eller ett par skogsföretag gick ut med följande löften till svenska folket:

  • Vi slutar omedelbart med all kvävegödsling av våra skogar
  • Vi slutar att plantera contorta
  • Vi ska sluta med alla brutala markberedningsmetoder!
  • Om vi skördar stubbar får det inte bli några fula eller farliga hål i marken
  • Våra skogar ska vara tillgängliga under så stor del av omloppstiden som möjligt Därför satsar vi på teknisk utveckling så att vi inom 10 år ska kunna ta tillvara de fällda träden i en röjning – och/eller krossa dem. Man ska kunna gå även i en nyröjd skog!
  • Vi ska utveckla teknik för att flisa och sprida ut alla de toppar och grenar som inte behövs för att skydda marken eller tas ut som skogsbränsle
  • Vi ska utveckla teknik så att vi alltid kan ta ut virket utan markskador
  • Vi avverkar inte längre lövskog under fåglarnas häckningssäsong
  • Vi tar inte upp hyggen som är större än fem hektar
  • Vi ökar successivt omloppstiden i våra skogar – målet är att vi ska slutavverka skogen först när den är 75 år på de bördigaste markerna, 90 år på mellanmarker och 100 år på de svagaste; allt för att minska andelen fulskog
  • Vi lämnar alltid minst 10 eller 20 miljöträd per hektar i alla slutavverkningar för att minska den kala känslan.

Ja, man kan gå ännu längre. Här är ytterligare några löften att fundera på:

  • Vi håller våra skogsbilvägar öppna för biltrafik.
  • Vi erbjuder allmänheten gratis digitala kartor till våra ”kantarellskogar”. Man ska kunna ladda ner kartor till alla våra skogar som är äldre än 40 år till sin smartphone

Med det här programmet kommer andelen ”gåvänlig finskog” att öka påtagligt i landskapet – från dagens kanske 20 procent till 40, 50 eller till och med 60 procent på lång sikt. Det är en påtaglig skillnad för den som vill plocka kantareller.

Blir det för dyrt? Nja, visst kommer den långsiktiga avverkningspotentialen att sjunka en del, och någon räknenisse kan säkert räkna ut att den samhälleliga kostnaden blir jättestor. Men förfäras inte över det, i skogen kan man räkna lite hur man vill. Vad vet vi egentligen om skogens betydelse och värde om 50 eller 100 år? För det är först på lång sikt som det här programmet påverkar skogsbrukets ekonomi. Det är inte något hot mot dagens skogsindustrier – de är nedlagda sedan länge då. Dessutom: att bara fortsätta som hittills har också en kostnad, eftersom risken för alltmer långtgående politiska inskränkningar av skogsbruket är uppenbara. Troligen underlättar det här programmet också rekryteringen av nya duktiga medarbetare. För ingen vill väl jobba i en bransch som avskys av allmänheten (vem vet – det här är kanske orsaken till dagens rekordlåga intresse för de skogliga utbildningarna).

Förslag till ny slogan

Jag förslår avslutningsvis att ni i fortsättningen i er kommunikation till omvärlden ska arbeta efter följande Churchill-inspirerade slogan: ”Skogsbruk med hyggen är det sämsta sättet att sköta svensk skog – bortsett från alla andra, kända och beprövade metoder”. Det innehåller en sund ödmjukhet, ni erkänner att dagens skogsbruk inte är problemfritt. Samtidigt understryks att de alternativ som miljöeliten hänvisar till är oprövade kort.

Ni kan dessutom på god grund hävda att alternativen inte ger den skog som en okunnig allmänhet tror att de ska få. Tvärtom: skogsbruk som enbart baseras på gallring (för det är det som alla alternativ ytterst handlar om) ger avsevärt lägre tillväxt i skogen, avsevärt mindre sågtimmer som kan ersätta klimatosmart betong i byggandet, tråkigare skogar (alla skogsbestånd blir ”halvfula”, man slipper den urtråkiga röjningsskogen, men får å andra sidan aldrig några pelarsalar med god genomsikt eftersom de gamla träden successivt avverkas samtidigt som det kommer upp mycket granunderväxt). På landskapsnivå blir det jättetråkiga skogar eftersom alla bestånd i princip kommer att se likadana ut. Av samma skäl blir det också mindre biologisk mångfald på landskapsnivå.

För att den här strategin ska fungera, måste ni lyckas förklara för allmänheten att deras sinnebild av skog inte är en orörd urskog utan en sedan länge brukad skog. Att John Bauer, Elsa Beskow, Arne Sucksdorf och Jan Lindblad beskrev och verkade i brukade skogar – det fanns ju bara sådana i Götaland och Svealand på deras tid – i Norrland var de inte.

Ni måste hamra in budskapet att ett brukat skogslandskap är en över tid dynamisk mosaik, där fulskog med tiden går över till finskog för att sedan åter bli fulskog. Och att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med”finskog”.

Jag tror att ett långsiktigt och konsekvent opinionsarbete gentemot allmänheten kan gå riktigt bra. Det är då gissningsvis mycket svårare att få era egna jägmästare att inse att maximal skogsproduktion inte är lösningen på alla problem. Utan kanske tvärtom en del av problemet! Lycka till!

 

Alla borde träffa Thomas Tidholm!

Publicerad i Skogssällskapets tidning  Skogsvärden hösten 2010

Alla blivande jägmästare och skogstekniker borde få träffa Thomas Tidholm. Han är inte bara välkänd författare – han är dessutom en kunnig och vass kritiker av skogsbruket. En träff med Thomas ger tänkvärda perspektiv som går stick i stäv med skogsbrukets självbild – den att man är en snäll, samhällsnyttig välståndsmotor. Tvärtom – i Thomas Tidholms värld är skogsbruket sinnebilden för den aningslösa Girigheten!

Thomas Tidholm skräder inte orden när Skogsvärden träffar honom en dag sent i augusti på hans torp i Arbrå utanför Hälsingland. Han är djupt kritisk – det blir lite som en undergångsprofetia. Dessutom framförd med en välformulerad gammeltestamentlig vrede.

– Jag har sett hur skogen har förändrats under de 40 år jag har bott här, berättar han. Där jag förr kunde gå upp till fäbodarna längs uråldriga stigar genom gammal skog är det nu bara sönderkörd mark och ogenomtränglig slyskog. Stigarna är borta för alltid och ungskogen genomkorsas av skogsvägar.

– Det moderna skogsbruket är ett övervåld mot naturen. Ett hygge är alltid våld. Och våld är alltid fel! Det är ett övergrepp

Det märks att han är författare. Han kryddar sitt språk med starka bilder och liknelser.

– Det är som en ockupation, säger han. Skogsbruket har självsvåldigt tagit kommandot över ett helt ekosystem. Inställningen är att ”vi tar det vi vill ha. Det är vår rätt”. Skogsbrukets värld är bara pengar – naturen har inget egenvärde för den.

– Man pratar alltid om skogens stora bidrag till vårt ekonomiska välstånd. Men det handlar trots allt bara om tre procent av vår BNP. Skogsnäringen tillför Sverige mindre pengar än turistnäringen. Och vem vill turista i ett kalhugget landskap?

– Tänk på alla skönhetsvärden vi förlorar. Finns det något vackrare ord än glänta? Den lilla luckan i skogen där ljuset mjukt sipprar ner. Inte blir det några gläntor i de nya skogarna.

Han är gammal älgjägare, men slutade jaga för några år sedan.

– Förr var det avkoppling för själen att sitta i skogen och lyssna och vänta. Nu riskerar man att hamna man på ett pass på ett blåsigt, risigt och sönderkört hygge och blir bara förbannad.

– Tusentals arter hotas av skogsbruket – experterna säger att den biologiska mångfalden hotas – men jag kallar det för ett krig mot själva Livet. Samma krig som bedrivs över hela planeten just nu.

– Visst finns det regler om naturhänsyn i skogsvårdslagen. Men de är ju närmast ett skämt. Det finns inga sanktioner – ingen kan straffas för att man bryter mot reglerna.

– Nej, skogsbruket idag har förlorat all rimlighet – och då menar jag rimlighet både som tekniskt och moraliskt begrepp.

Thomas Tidholm har blivit en av skogsbruket största och mest välformulerade kritiker. Han sitter med i styrelsen för föreningen ”Skydda Skogen”. Det var de som i våras lämnade över ett forskarupprop till Riksdagen. I uppropet kräver bl.a. ett par hundra miljöforskare att 20 procent av den svenska skogen måste skyddas mot skogsbruk för all framtid. Det är ett upprop som har förbigåtts med stor tystnad av den svenska skogsnäringen…

Men Thomas – och Skydda Skogen – vill inte bara skydda mycket mer skog än vad vi gör i dag. Han menar att vi också måste sköta de resterande 80 procenten med mycket större hänsyn till miljön. Då finns det inte plats för några kalhyggen. Kalhygget är en styggelse mot naturen. Som tur är finns alternativ.

– Vi ska förstås bruka skogen, men då ska vi ta ut värdefulla träd som har fått mogna. Gallra och bläda som bonden brukade sin skog förr i tiden. Kontinuitet är viktigt – i en riktig skog ska det alltid finnas träd i olika åldrar och stadier.

– Vi måste få en diskussion om äganderätten, menar han. Den är aldrig 100-procentig. Bara för att någon äger en bit mark har man inte rätt att förstöra den. Man äger ju inte skogens fåglar, insekter, lavar. Och då har man väl inte heller rätt att hugga ner deras livsmiljö.

– Sverige har dessutom i FN förbundit sig att bevara arter och deras livsmiljöer. Det lever vi inte alls upp till idag.

Så där sitter vi i ett par timmar. Jag känner gång på gång ett nästan fysiskt behov av att försvara skogsbruket. ”Så illa är det väl ändå inte”. ”Dagens maskiner är ju så små och smidiga”. ”Naturhänsynen är ju mycket bättre i dag än för tjugo år sedan”. ”Hyggena är mindre”. Men jag behärskar mig. Uppdraget är att porträttera Thomas Tidholm, inte övertyga honom om att han har fel. Dessutom är han nog svår att övertyga…

Vi skiljs som vänner, tror jag i alla fall. I bilen på väg hem genom södra Norrland funderar jag på vad han har sagt. Vem är Thomas Tidholm? Är han bara en äldre man som minns sin barndoms skogar – och kanske egentligen saknar barndomen mer än barndomens skog?

Eller är han en profet som ligger före sin tid? Konstnärer anses ju kunna läsa samtiden – och därmed framtiden – bättre än vi andra. Är han föregångare till en ny storskalig skogsdebatt? För visst har han en del poänger:

  • Skogsbruket har sedan 1950-talet genomfört en gigantisk omvandling av skogslandskapet – egentligen utan någon större diskussion, åtminstone inte sedan 1970-talets kalhyggesdebatter.
  • All modern skog är inte rolig, för att nu ta till ett understatement. Och tråkigare kommer den att bli i takt med att omloppstiderna kortas.
  • Det blir alltför ofta markskador efter en avverkning – och de ser definitivt inte roliga ut.
  • Många arter är hotade av skogsbruket – även om man kan diskutera antalet.

Nostalgiker eller profet? Tyvärr, jag kan inte ge svaret. Men det är viktigt. För är han poet kanske han förebådar en ny het skogsdebatt, som kan ge nya, hårdare restriktioner för skogsbruket?

Då gäller det för skogsbruket att vara proaktiv. Lyssna på vad han säger. Erkänna de poänger han har – och försöka anpassa verksamheten för att minimera skadeverkningarna.

Om det å andra sidan bara är gammelmansgnäll så är det bara att fortsätta ett negligera honom och hans medkritiker.

Men oberoende av vilket är det nyttigt för alla som ska verka i skogsbranschen att ge sig tid att lyssna på hans budskap. För han är inte en ensam galning. Skydda Skogens upprop har undertecknats av ett 40-tal organisationer, bl.a. SNF. Det finns en klangbotten för kritik mot skogsbruket ute i samhället. Och med det perspektivet är det klokt – och roligt – att lyssna på Thomas Tidholm. För han är välformulerad och osvenskt tydlig – han söker inte ett ängsligt samförstånd. Han fäktar vilt med det svärd han har – pennan! För att försvara något han tror djupt på – Naturen.

Läs mer:

På Thomas Tidholms webplats på Internet finns artikeln ”Skogen som drängstuga”. Den borde ingå som obligatorisk kurslitteratur på Skogis. Adressen dit är:

thomas.tidholm.se/texter/skogen-som-drangstuga/

Där finns bland annat meningar som: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.”

Om Thomas Tidholm

Poet och författare. Född i Örebro 1943.

Han har sedan 1966 givit ut ca femton diktsamlingar, skrivit lika många teaterpjäser, en roman och ca 30 barnböcker. Har även varit verksam som fotograf och som musiker i bandet Pärsson Sound, sedan omdöpt till International Harvester.

Sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland, ibland i Stockholm.

Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Jägmästare för riktig skog!

Publicerad i SKOGEN 2010.

Upprop. Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framförallt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket jägmästare för riktig skog kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast. De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.

Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:

  • Vi får ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen
  • Mer kol binds också in i skogsmarken. För vid varje slutavverkning blir det en del förluster av markens kolpool, det har forskarna visat. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken
  • Det blir en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör i störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam – en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.

Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. I och med den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.

Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är vår egentliga drivkraft. För nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn. Det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla. Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!

Det kostar inget i produktion! Nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många – även högt skogsutbildade – tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: på lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.

Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kalkyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.

Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre med längre omloppstid, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkesvärdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre – det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.

Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.

Och så stormrisken Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog. Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot stormskador i gammal skog.

Ändra skogsvårdslagen! Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning – alla gör inte på samma sätt överallt.

Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogsägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.

Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med ca tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog värd!

Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omloppstiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge generösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.

Varför inte? Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt – egentligen? Vi har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte en sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?

 

 

Ängsö i repris – i megaskala?

Publicerad i Skog & Virke 2009

Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckelbiotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer ska lämnas för fri utveckling. Men det kan visa sig vara samma grundläggande tankefel som en gång höll på att förstöra nationalparken Ängsö. För fri utveckling kan bli döden för stora naturvärden – när granen tar över som en mörk vägg.

Vi börjar med en tavla. Prins Eugenes älskade Våren. Här finns hela den svenska folksjälen. Vitsipporna, ljuset och de vita björkstammarna. Men det finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar noggrant. Det växer två granar i hagen. Det visar att hagen har börjat förfalla. För i en välskött äng och hage fanns det inget utrymme för gran. Den gav inget foder, inga nötter och under den växte inget saftigt ängshö. Att ta bort granen var en självklarhet för den rationella bonden – kanske är det ett förträngt minne från den tiden som lever kvar i den svenska allmänhetens negativa syn på gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte julen stod för dörren.

Ändrar hela ekologin Vad vi ser på tavlan är det första steget mot en mycket stor ekologisk omställning, på sätt och vis en katastrof. Granen, är en seg maratonlöpare. Den kommer långsamt att ta över hagen helt om den lämnas för fri utveckling. På sikt kommer granens kronor sluta sig och släcka ljuset för markens blommor. Och ännu värre – lägga en mörk, kvävande filt med granbarr över dem också.

Granen kommer dessutom att förändra marken. Daggmasken, denna mänsklighetens trotjänare nummer ett, klarar inte granens sura granbarr. När daggmasken är borta omvandlas markprofilen från bördig brunjord och mull till sur råhumus, som är som en liksvepning för skogens örter. I en skog med råhumus kan bara vedartade ris och halvparasiter som skogskovall klara sig.

Bonden skapade naturvärden På Ängsö i Roslagens skärgård fanns de mest härliga lövängar. För att skydda dem blev ön nationalpark 1909. Torparen tvingades att sluta med slåtter och bete – blommorna skulle skyddas från lie, mule och klövtramp. Men det blev inte alls som de lärde hade tänkt sig. På bara något årtionden hade marken vuxit igen fullständigt. Av de granna ängarna hade det blivit en ogenomtränglig djungel. Naturvårdarna hade inte förstått att lövängarna var ett levande kulturlandskap som dog när markerna inte längre hävdades.

Nu har man efter många års hårt arbete åter fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö. Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det djungel igen.

Nya skogstyper Den absoluta merparten av de skogar som nu, hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att göra en liknande resa. Granen kommer att ta över på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling. Vi kommer att få stora arealer grandominerad ”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades. Och det går förhållandevis fort. På bara några årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad gammal betesmark till tätnande granskog.

Det intressanta är att grandominerad urskog har varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare i södra Sverige, den kom till Mälardalen för kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000 år senare. Då var människan och deras följeslagare ko, får och get redan väl etablerade som landskapsdanare.

Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper och hänsynsytor är att gynna den biologiska mångfalden. Men hur smart är det då att experimentera med helt nya naturtyper? Och vilka av Sydsveriges arter kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap där det inte fanns någon grandominerad urskog?

Även i norra Sverige Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora avsättningar att skapa en helt nya skogstyper om vi lämnar skogen för fri utveckling. Här höll förr elden granen i schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i skyddade skogar. Och i brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad urskog även på klassiska tallmarker som torr och frisk mark. Det är en stor skillnad mot naturskogen, där fanns granurskog bara i riktigt fuktiga skogar som aldrig brann.

Det ljusnar i horisonten Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare och naturvårdare börjar inse att många skogar kommer att kräva aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom.

Det andra är att det inte behöver bli så oerhört dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt – och då kan virket betala för arbetet.

Skogsstyrelsen håller med! Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som ansvarar för nyckelbiotoperna, förvånar mig djupt: Han instämmer nästan helt:

– Granen är ett stort och akut hot mot den långsiktiga biologiska mångfalden i många skyddade skogar. Granen tar allt mer över de naturliga tallskogarna – det blir ingen tallföryngring. Granen tar över de naturliga lövskogarna. Granen tar över gamla lundar och hässlen.

Det här verkar många naturvårdare fortfarande i dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö. Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.

Naturligtvis finns det marker där granen gör stor naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan Nitare. I gamla gränsbygder, där människornas brukande var mindre intensivt, finns granskogar med höga biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten. De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska vi naturligtvis lämna en del granskogar för fri utveckling.

Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller framförallt gamla skogsbeten på bördig mark. Låter man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över, om man inte samtidigt kompletterar med bete.

”Men på många, många av landets nyckelbiotoper kommer granen förr eller senare bli ett problem om vi lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga tallmarker i norra Sverige och det gäller kulturpåverkade skogar i södra Sverige. Och det gäller all skog söder om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden alls som är knutna till gran, säger han.

”Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta Skogsstyrelsen. Då kan vi tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi som gynnar naturvärdena – och som ändå ger vissa avverkningsmöjligheter, avslutar Johan Nitare.

För vem är röjningsberget ett problem?

Publicerad i SkogsEko 2002

Nu går drevet på röjningsberget. 1,2 miljoner hektar måste röjas. Skogsstyrelsen begär extra pengar för rådgivning. I mer eller mindre förtäckta ordalag hotas med lagen. ”Det är sista chansen. Om ni inte börjar röja igen, så återinför vi röjningsplikten”. Skogsindustrin applåderar. Skogsägarerörelsen också. Alla är överens. Fundamentet ligger fast. Men är det så enkelt? Måste alla röja på samma sätt? Eller är röjningsberget mer ett utslag av en kollektiv fundamentalism? Döm själv.

Läs följande mening ur SUS, Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken: ”Vid beräkningar av nuvärdet av att utföra röjning jämfört med att inte röja, är utfallet av röjning inte nödvändighets positiv i alla avdelningar… ”.

Är det inte härligt språk! Vad det står? Jo: ”ibland lönar det sig inte för skogsägaren att röja”. Eller enklare: ”ibland är röjning en dålig affär”. Kostnaden för röjning är ibland högre än mervärdet av att få grövre träd i framtiden.

Det är en mening med sprängkraft. Det är kanske därför den är dold i det byråkratiska språket. För den visar att röjning inte är en nödvändig livräddningsinsats för skogen, om nu någon trodde det. Med sina kalkyler har Skogsstyrelsen visat att man kan se på röjning som vilken investering som helst. En investering som ibland lönar sig. Ibland inte. Det väcker i sin tur tre frågor:

Fråga 1: Varför är en olönsam röjning lönsam för samhället?

Den inledningsvis citerade meningen i SUS följs av ”… vilket kan ställa samhällets mål i konflikt med skogsägarens ekonomiska intressen”. Men hallå! Hur vet man att en olönsam röjning är lönsam för samhället?

Huvudregeln är ju att sådant som är lönsamt för ett företag också är bra för samhället. Ibland stämmer det inte. Miljöförstöring är ett klassiskt exempel. Ett företag kan vinna på att smutsa ner en sjö, men samhället får betala i form av sämre miljö för människor och djur.

Men finns det sådana s.k. externa effekter för röjning? Jag kan inte se det. Det går ju inte längre att hota med framtida virkesbrist. Idag pekar ju alla prognoser tvärtom på ett växande virkesberg …

Dessutom: en samhällsekonomisk kalkyl skall ta hänsyn till alla kostnader. Även kostnaden för rådgivningen. Och det är inga små pengar. I Västerbotten betalade EU och staten nyligen mer än 4 milj. kr i ett röjningsprojekt. Enligt utvärderingen röjdes det 8.000 hektar extra tack vare projektet. Det blir 500 kr per hektar. Till detta kommer den tid som rådtagarna lägger på att lyssna på rådgivarna – det är ju också en kostnad för samhället. I Västerbotten var den ca 250 kr per röjt hektar. Varje hektar kostade alltså samhället 750 kr innan själva röjningen ens hade kommit igång. Om man sedan lägger det till den ”riktiga” kostnaden på ca 1.500 kr per hektar, blir väldigt många fler röjningar olönsamma för samhället. Eller?

Fråga 2: Rådgivare eller megafon?

Skogsstyrelsen säger att en del röjningar är olönsamma för skogsägaren. Hur kommer man agera med dessa minusobjekt? Vad blir rådet till skogsägaren?

Bankerna har med rätta fått mycket kritik för att de kallar sina säljare för rådgivare. De ger sken av att de arbetar för kundens, rådtagarens bästa. Men i själva verket är de ”bara” säljare av bankens egna fonder. Hur kommer skogens rådgivare agera när en röjning är olönsam? Vems intresse kommer man då arbeta för?

Dessutom: vem kan bestämma vad som är lönsamt för ägaren? Den statlige utredaren har i sina kalkyler utgått från dagens kostnader och virkespriser och en ränta på 2,5 procent. Men tänk om skogsägaren måste betala en annan ränta? Tänk om han/hon måste låna pengar på banken till 7 procents ränta för att betala röjningen? Då lönar det sig nästan aldrig att röja. Eller om skogsägaren har gott om pengar på ett lönekonto som ger 0 procents ränta. Då är all röjning lönsam.

Och tänk om skogsägaren tror att virkespriserna faller om 30 år – de har ju redan fallit 30 procent sedan 1950. Då blir många fler röjningar olönsamma? Och om skogsägaren tror att björken kommer att fortsätta stiga i värde relativt gran och tall? Då kan det vara dumt att lövsanera skogen.

Vem har facit om framtiden? Vem kan idag avgöra om en röjning är lönsam om 30 år? Hinner skogsvårdsstyrelsen göra en kalkyl för varje enskild skogsägare och varje bestånd? Om inte, har man då rätt att kalla sig rådgivare? Är man inte mer en megafon för ett statsintresse. Eller?

 Fråga 3: Är röjningsberget verkligen ett stort samhällsproblem?

Minst 75 procent av skogen kommer inom överskådlig framtid att skötas som i dag. En fjärdel av skogen ägs av staten. Där kan staten direkt bestämma hur skogen skall skötas. En annan fjärdedel ägs av de stora skogsbolagen. De är positiva till röjning och behöver ingen rådgivning eller lagstiftning. Och nog sköter väl minst hälften av de privata skogsägarna skogen efter dagens riktlinjer.

Kvar är max 25 procent av skogen. Är det hela världen om några av dessa skogsägare här och där struntar i att röja? De kanske varken vara dumma eller okunniga. Det kan mycket väl vara ett klokt val.

Och de begår ingen synd. De förstör inte skogskapitalet. En utebliven röjning är ingen katastrof. Det blir lite klenare träd, lite mer löv och lite mer självgallring. Men skogen kollapsar inte. Den kommer att växa vidare. Med bättre kvalitet, enligt vissa kännare.

Kan det inte till och med vara så ett mer diversifierat skogsbruk är en klok riskspridning för inför en osäker framtid? För skogsägaren och för samhället.

Är vi fundamentalister?

Och det är då den hemska tanken slår mig: är vi skogsskötare fundamentalister? Är det därför vi blir så störda när människor inte gör ”det rätta”. Inte ställer upp på den framtid som vi har bestämt för dem. En fundamentalist vet ju Sanningen. En fundamentalist kräver att ”Sanningen” skall tillämpas av alla och överallt. Kodifieras i lag.

Fulskog – finskog

Publicerad i Skogsvärden 2009

Så får du en vackrare, miljövänligare skog – så mycket kostar det

”Tid är pengar i skogen” hävdar LRF-Skogsägarna i en nyutkommen skrift. Och det är säkert rätt. Den som bara är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Ett sådant långsamskogsbruk behöver inte alls bli dyrt, visar Skogsvärdens analys.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig: själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Fulskog och finskog – vad vill du ha? Vad är då skillnaden mellan de två fastigheterna? Jo, omloppstiden. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli 10 till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Denna lilla skillnad påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog – ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling: längre omloppstider. Men vad kostar det då skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Därför har skogen blivit ful Det finns två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel säger supportrarna till den andra skolan: skog är som vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt.

Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd. Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om 10 eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel (vi återkommer till det…).

Dags att koppla in en expert! Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på den nivån upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare 10 eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren i stället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden 10 eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög kalkylränta, t.ex. fyra procent. Då blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde! Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är ändå stor skillnad mot den gamla lagen, före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Små skillnader på fastighetsnivå Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola räknar på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Det är ett par tusen hektar. Ganska lite gammal skog, ganska bördig mark. Kalkylen gör han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Två alternativa omloppstider ingick i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, 8 procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men om vi antar att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite av branschstandard när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Scoopet som föll – eller inte? Kan det vara så att svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider för en vinst så låg att den närmast är felräkningspengar? För tre procents skillnad är ju en fullständig bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet. Jag skulle illustrera artikeln med ett diagram som visade hur andelen fulskog sjunker med den längre omloppstiden.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ”smög” jag in avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Skulle vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte ha blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men Sverker_Grafikäven med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar. Så scoopet är faktiskt kvar.

Varje fastighet har sina förutsättningar Alla skogsfastigheter har sin historia av tidigare avverkningar och gamla stormskador. Finns det mycket ungskog kanske det inte blir så dyrt, förutsatt att vi kan smyga in det nya, försiktigare avverkningsprogrammet. Finns det mer gammelskog blir det troligen dyrare. Då tvingas skogsägaren avstå från en del avverkningar i en nära framtid, och det slår hårt på nuvärdet som vi har sett. Men finns det mycket gammelskog, så att skogsvårdslagens ransoneringsregler träder in, då blir det troligen billigare igen. En del gammelskog måste då stå kvar en tid.

Och så invändningarna… Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men det kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode säkert erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall. Så vad är riskfritt – egentligen?

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Kanske svårt i privatskogen … Troligen skulle väldigt många privata skogsägare vilja ha en hög andel vacker skog, om det nu inte kostar mer än vad Olas kalkyl antyder. Men där kompliceras allt av generationsskiftena. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar för att täcka köpeskillingen kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den avverkningsbara, vackra skogen då i fara.

… men ett rungande ”ja, ja, ja” för de allmänna skogarma…. Men ett skogsbruk med relativt långa omloppstider måste däremot vara ett högintressant för de allmänt ägda skogarna – stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog! För tänk om man kunde engagera ägarna (medborgarna) i en omröstning med frågan: är du villig minska nuvärdet av vår gemensamma skog med tre procent för att få en vackrare skog som du törs gå i? Samtidigt som den långsiktiga ekonomiska avkastningen blir högre. Svaret skulle säkert bli ett rungande ja, ja, ja!

Underlag om du tycker att det behövs: Sveaskog har betalat in mellan 0,3 och 2,5 miljarder kr per år till staten i utdelning 2004 till 2007. Säg att utdelningskapaciteten de första tio åren minskar med tio procent med en längre omloppstid (ren gissning – men mer är det nog inte). Det ger en årlig kassaförlust för staten på 30 till 250 miljoner kr – eller mellan 0,003 och 0,02 procent av statsbudgeten.

Underlag 2 om du tycker att det behövs: med den längre omloppstiden är virkesförrådet nästan 30 kubikmeter högre per hektar. På 1 000 hektar blir det 30 000 kubikmeter mer stående i skogen. Det är 9 miljoner kg kol. Det motsvarar utsläppen från en Volvo V70 som kör väldigt långt. (ja, det går att räkna ut om du vill ha siffran – hinner inte bara just nu). 

Naken skogsman …

Julklappsrim i samband med publiceringen av LRF Skogsägarnas bok ”Verktygslåda för ökad lönsamhet i familjeskogsbruket”,  2008

18712_LN_Areca_info_LRF_lr-1

Naken skogsman ofta skyler

sig med nuvärdeskalkyler

Här en knippe verktyg vassa

som ska fylla ägarns kassa

Dika, gödsla, röja, sätta

ädla plantor på det rätta

sättet för en tillväxt hög en

som gör ägaren förmögen

Visserligen får man vänta

på sin lön, men se med ränta

efter ganska många år

pengarna man åter får

För snabba cash är inte viktigt

I skogen tänker vi långsiktigt…