Kategoriarkiv: Skogspolitik

Hans röda dröm är skogsgrön

Publicerat i tidningen SKOGEN 2018

Drömmen om den socialistiska idealstaten har levt i vänsterkretsar ända sedan början av 1900-talet. Först var det Sovjet. Sedan blev det Kina, Vietnam, Kambodja, Cuba och fram tills helt nyligen Venezuela. Men drömmen har alltid krossats av verkligheten. Bakom de vackra, röda fanorna fanns terror, åsiktsförtryck och ekonomisk stagnation.

Nu har dagens vänsterintellektuella fått ett nytt idealsamhälle att drömma om. Det är skogen. Åtminstone som den beskrivs i den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens redan ikoniska bok ”Trädens hemliga liv”.

I hans skogar gäller fortfarande den gamla kommunistiska parollen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. De stora träden delar med sig av sitt överflöd till de mindre, de gamla träden uppfostrar de yngre. Träd som angrips av skadeinsekter varnar sina grannar så att de kan aktivera sina försvarssystem. Alla bidrar till det övergripande målet, som är att bibehålla skogen som system intakt. Ett ensamt träd är inget liv, det är först i ett socialt sammanhang skogen kan leva vidare. Skogen är en superorganism där individen är underordnad samhället.

Boken har fått stor uppmärksamhet i tidningarna, typiskt nog bara på kultursidorna, som ju ofta anses vara lite vänstervridna. Den är skickligt uppbyggd rent retoriskt. Det ger massor med fakta om skogen som ekosystem. Här behandlas skogens näringscirkulation, den fascinerande mykorrhizaväven, samspelet mellan skog och skadegörare, skogens och trädens vattenhushållning, skogens roll som luftrenare och mycket mer.

Det är intressanta fakta, en del är nytt för mig och det mesta verkar rätt och rimligt.

Men så kommer då texten mellan fakta. Här kommer vänstersvängarna. Några exempel:

  • ”… samma som i mänskliga samhällen: tillsammans klarar man sig bättre”.
  • ” … för att uppnå [skogsklimat] måste gemenskapen bevaras till varje pris”.
  • ”… deras välbefinnande hänger på gemenskap, och om de förment svagare försvinner förlorar även de andra…”
  • ”… en kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk – det gamla talesättet skulle kunna vara uppfunnet av träden. Och eftersom de intuitivt vet detta, är det självklart för dem att hjälpa varandra”.

Visst är det gulligt. Men är det rätt? Nja, eftersom han här lämnar det objektivt naturvetenskapliga, så finns det inga självklara rätt eller fel. Men bara genom att byta glasögon skulle man utifrån samma fakta som Peter Wohlleben kunna beskriva skogen på ett helt annat sätt: Som världens mest råa kapitalistiska system. Ett system där konkurrensen mellan individer är stenhård – alla vill växa sig stora på grannarnas bekostnad. Den starke tar för sig och breder ut sig på den svagares bekostnad. Vad är självgallring, om inte en hänsynslös utslagning av de svagaste? Vad händer med en ung tall som inte hänger med från början? Den kommer efter och dör obönhörligen för eller senare. Vad händer med en ung gran som kommer efter. Den får vackert stå och vänta på sin tur tills vinnarna sent omsider faller för åldersstrecket (ungefär som vi 50-talister fick vänta på att 40-talisternas fläskberg skulle stiga åt sidan).

Och visst kan man säga att träden fördelar de gemensamma resurserna rättvist. Men bara i procent. För en tumregel är att klena och grova träd har samma tillväxt i procent av sin volym. Översatt till mänskliga förhållanden: Direktören och vaktmästaren får samma löneökning i procent. Är det rättvist? Nja, det är en värderingsfråga. Men klart är att ojämlikheten i absoluta tal ökar för varje år som går. Det är det som gör ”den fattige så fattig och den rike så oändligt rik”, som Peps Persson sjunger. Om människor. Men det gäller alltså även träden i skogen.

Boken gör en stor sak av att träden kan kommunicera med varandra. Och i sak har han rätt. Forskarna har på senare år förstått att träd som angrips av en skadegörare skickar ut doftämnen som aktiverar försvaret hos grannträden. Peter Wohlleben väljer att beskriva det som att det angripna trädet självuppoffrande varnar sina medträd för att rädda skogen som kollektiv. Men det är mycket enklare att tänka sig en annan utvecklingsmodell: att träd efterhand har lärt sig att reagera på andra träds försvarslukt. Då hinner det ju trigga igång sitt eget försvar innan angriparen kommer dit. Den evolutionära kraften är rimligen mycket, mycket starkare för en egenskap som den enskilda individen själv har direkt nytta av jämfört med den indirekta, kollektiva nytta som Wholleben väljer att lyfta fram.

Det roliga är att Peter Wohlleben en bit in i boken börjar svaja i sin beskrivning av skogen som besjälad av kollektiv nytta. Visst finns det en konkurrens i skogen, erkänner han. Men bara mellan arter. När bokträd etablerat sig i ett bestånd kommer de på sikt obönhörligen kväva de gamla ekarna. Hans socialistiskt kollektivistiska drömskog verkar bara finns inom ett samma trädslag (det känns lite som etnisk nationalism – vi, vårt folk, tar hand om varandra i kampen mot de andra…).

Men med allt detta sagt: jag tycker mycket om boken. Den är rolig, den är begåvad och den innehåller matnyttiga fakta presenterade på ett tankeväckande sätt.

Jag tycker att alla som vill verka i den skogliga debatten på skogsbrukets sida ska läsa den. Om inte annat så för att en hel del av skogsbrukets kritiker redan har läst den. Har du ont om tid: läs då bara de två-tre inledande kapitlen. Det är troligen så långt de flesta kritiker orkat läsa. Och i dessa inledande kapitel är Wohllebens kommunistiska skogsmanifest tydligast och roligast, sedan blir det lite torrare och mer faktatungt.

Sedan kan du glatt kasta dig ut i debatten om skogen är höger eller vänster. Socialistisk eller marknadsliberal. Kollektivistisk eller individualistisk. Det är bara att välja den vinkel som passar dig. Skogen struntar fullständigt i frågan. Träden har fullt upp med att försöka växa sig större än sina grannar.

Inget samband välstånd och skog

År 2009 hade jag förmånen att få intervjua den då snabbt stigande världsstjärnan Hans Rosling. Artikel publicerades i Holmens tidning Skog och Virke. Första delen av artikeln var en allmän presentation av Hans, hans världsbild och det i dag så kända presentationsprogrammet Gapminder World. Den avslutande delen handlade om skog, och så här skrev jag då:

”I Gapminder finns det sedan några månader också data om världens skogar och om skogsbruk. Före mitt samtal med Hans Rosling satt jag en timme och letade skogssamband. Som jägmästare skulle jag ju så gärna vilja se att rika länder med hög medellivslängd hade mycket skog. Men tyvärr – världens riktigt stora skogsländer täcker hela skalan från det allra fattigaste, Kongo, till de allra rikaste, USA, Kanada och Australien. Det finns också skogrika ”övre medelinkomstländer” som Ryssland och Brasilien. Och ”lägre medelinkomstländer”, som Kina och Indonesien. Det är samma med avverkning – det finns inga uppenbara samband mellan avverkningsnivå och medellivslängd.

Det kan säkert stämma, kommenterar Hans Rosling, men understryker att han själv inte har analyserat skog och skogsbruk närmare. Men han tycker att det verkar rimligt att andra faktorer är viktigare för utvecklingen av ett lands folkhälsa och välstånd än skogen.

Regnskogsmyten. Att avliva myter är lite av en passion för Hans Rosling. Så när vi pratar om skog kommer han osökt och snabbt in på det han kallar ”regnskogsmyten”.

Bland studenterna stöter han ofta på uppfattningen att indianerna i regnskogen lever i en perfekt harmoni med sin omgivning. Det är nonsens, fortsätter han snabbt. Regnskogarna är en av världens tuffaste miljöer. Barnadödligheten är skyhög – de högsta vi överhuvudtaget känner till i dag. Det finns nästan ingenting att leva på i regnskogen – det är därför det inte bor fler än en människa per kvadratkilometer i Amazonas.

Frågar man de som bor i regnskogen, så vill de modernisera sina liv. De vill ha rent vatten och elektricitet. Sedan är det tyvärr så att människor som bor i glest befolkade områden nästan alltid blir förlorare när deras samhällen moderniseras. Det gäller i regnskogar, det gäller i Arktis och det gäller i bergsområden. När en indianstam i Amazonas kommer i kontakt med omvärlden brukar i princip en tredjedel dö i sjukdomar och en tredjedel slås ihjäl av nybyggare som vill åt deras mark och andra resurser. Men för den tredjedel som överlever sjunker barnadödligheten dramatiskt, och efter ett antal år är man fler än man var i utgångsläget. Men tyvärr lever man då ofta i misär med alkohol och andra droger.”

 

Gallring – skogsbrukets V-jeans?

Publicerad i SKOGEN februari 2017

Kommer ni ihåg V-jeansen? Då, på 1970-talet, var de högsta mode. I dag ser de otroligt fåniga ut. V-jeansen kan stå som symbol för samhällets ständigt ändrade värderingar. Mycket av det som var vackert, sant och självklart i går är löjligt, lögn och ute i dag. Och innerst inne vet vi alla att mycket av det som hålls för sant och självklart i dag kommer att betraktas som lika fel och ute som V-jeans i morgon.

Har vi då några V-jeans i dagens skogsbruk? Ja, vi har en stark kandidat: gallring.

Skogen måste gallras, det har länge varit en självklarhet för alla i branschen. Men det finns två förvånansvärt starka argument mot gallring:

  • Högriskprojekt. Du öppnar upp för stormskador – det vet alla som hade nygallrad skog när Gudrun drog in. Observera ordet ”hade” för merparten av den skogen är borta i dag. Och som en forskare vittnade: ”den enda skog som stod kvar oskadad efter Gudrun i våra gallringsförsök var de ogallrade parcellerna. Resten var mer eller mindre förstört”. Och det är inte bara storm. Varje körning i skogen riskerar att ge markskador och stubbarna kan bli inkörsport för rotröta.
  • Kapitalförstöring. Om fastigheten ska säljas de närmsta 20 åren är det jättedumt att gallra. Du får i bästa fall 100 kronor kubiken för en gallring, men om gallringsvirket får stå kvar i skogen så kan du få 400 kronor för samma kubik. Så hårt slår nyckeltalet ”kronor per kubikmeter” på fastighetsmarknaden.

Naturligtvis finns det argument för gallring också. Men låt oss se lite kritiskt på virkesköparnas klassiska argument:

  • Träden blir grövre. Sant, men det blir inte någon dramatisk ökning av medeldiametern. De 500 grövsta träden per hektar vid slutavverkningen är kanske i snitt ett par centimeter grövre i en gallrad skog jämfört med en ogallrad. Det ger förstås en hel del mer pengar per kubikmeter vid Men nettot per hektar blir nog nästan alltid högre i en ogallrad skog. Det finns ju fler kubikmeter, merparten av gallringsträden står ju kvar (och är nu dessutom grövre än om de hade gallrats ut enligt dagens gallringsmallar).
  • Högre virkesproduktion. Nej, ser man på totalproduktion under en omloppstid är det fel. Då är ogallrat bäst. En gallrad skog som inte drabbas av stormskador kan möjligen ge lite mer gagnvirke. För med normal röjning och omloppstid får man räkna med att kanske 15, möjligen 20 procent av volymproduktionen i en ogallrad skog självdör fram till slutavverkningen. Men, och det är viktigt: det är de klenaste träden som dör. Deras virkesvärde är ofta lägre än avverkningskostnaden, och då är självgallringen faktiskt en pluspost för skogsägaren (i motsats till stormskador, som främst drabbar de grövre träden, de som skulle ha gett de stora pengarna).
  • Högre nuvärde. Sant, eftersom nuvärdet gynnas av inkomster som ligger nära i tiden. Men vem lever på abstrakta nuvärden, framräknade med en abstrakt kalkylränta? Nej, räknar man med riktiga pengar ser man att gallringarna svarar för blygsamma 10 till 15 procent av det samlade virkesnettot från en fastighet med någorlunda jämn åldersfördelning. Det är alltid slutavverkningarna som ger de stora pengarna.
  • Bättre kvalitet. Sant, men bara marginellt. Visst kan du bli av med en del fula träd. Men det är svårt för maskinföraren att hitta dem (ja, omöjligt om man kör på natten). Och valfriheten är begränsad – de kvarlämnade träden måste ju stå någorlunda jämnt, annars blir det luckor.

Lätt att måla upp ett gallringsfritt scenario

Nej, det är förhållandevis lätt att måla upp en bild där skogsbruket stegvis går över till gallringsfritt. Halvstora, väl pålästa skogsägare utan egen industri tar täten. De slutar gallra granskogar långt bort från väg. De ser att stormskadorna minskar– samtidigt som tappet i intäkter är försumbart och tillfälligt. Efterhand slutar de också gallra tall och mer välbelägen skog. På köpet får en enklare administration – för gallringarna kräver en del jobb.

Skogsföretagen håller nog emot ett tag – kanske inte för att de tror att gallring är lönsamt, utan för att ”hålla masken”. Virkesköparna måste ju vara trovärdiga när de hävdar att ”den här skogen har ett akut gallringsbehov”. För även om gallringen inte är viktig för skogsägaren, så är gallringsvirket viktigt för industrins råvaruförsörjning.

Parkvård?

Så blir då gallring morgondagens V-jeans? Ja, ser man snävt på ekonomi och risk finns det mycket som talar för det. Speciellt om stormarna blir fler, som klimatforskarna spår.

Men är det då en önskvärd utveckling? Nej, absolut inte om man tycker om att gå i skogen. För ogallrad skog är ”fulskogarnas fulskog”. Det går knappt att ta sig fram mellan träden och med tiden lägger sig en allt tätare snubbelmatta av lågor på marken.

Så det kan bli en motreaktion. Privata skogsägare ser hur fula skogarna blir och fortsätter att gallra – inte för att de tror att det är lönsamt, utan för att få trevliga skogar. Alltså gallring som en sorts parkvård. Men då får det inte vara hur dyrt som helst. Och kanske blir det slutklämmen: utan ökad produktivitet får vi på sikt ett gallringsfritt skogsbruk. På gott och ont.

Ps till landets skogspolitiker

En avslutande tips till landets skogspolitiker: Om ni vill att våra barn och barnbarn också ska kunna plocka svamp i ”finskogar” bör ni inte gå med någon sänkning av lägsta tillåtna slutavverkningsålder – kanske snarare höja den. För med längre omloppstid sjunker lönsamheten för ett gallringsfritt skogsbruk, eftersom självgallringen ökar markant.

Ett ödmjukt förslag …

Opublicerat debattinlägg som legat på mognad under ganska lång tid …

Till svensk skogsnäring: Hej. Jag har på spekulation skissat på ett förslag till ny kommunikationsstrategi för det svenska skogsbruket. Jag riktar mig framförallt till er som har det strategiska ansvaret för det större bolagsskogsbruket – ni är kanske 20 personer som tillsammans styr över en fjärdedel av Sveriges yta! Jag vill få er att inse att ni inte bara har ett ansvar för aktieägarnas utdelningar utan även ett mycket stor ansvar det svenska landskapet – och därmed för allmänhetens syn på skog och skogsbruk.

Mitt förslag är att ni tonar ner frågan om biologisk mångfald och i stället skapar en allians med den mäktigaste parten i en demokrati: folket. Det nya mottot ska vara: ”det är vi som skapar din kantarellskog”! Flummigt? Kanske, men häng med ska vi se:

Naivt hoppas på fred i skogen

Om man generaliserar kan man säga att skogsbrukets strategi de senaste 20 åren har gått ut på att ge naturvården det naturvården vill ha. Då kommer de att acceptera och kanske till och med gilla skogsbruket. Det var väl det som låg bakom engagemanget i FSC-processen.

I samband med certifieringen har ni tillsammans lovat att skydda någon halv miljon hektar av era skogar – utan ersättning! Ni har också lovat att lämna hänsynsytor och hänsynsträd – sammantaget säger ni att 10–15 procent av virkesvolymen ska lämnas kvar i skogen vid era slutavverkningar – också utan ersättning!

Och nu är miljörörelsen nöjd? Nej, tvärtom: de vill ha mer. Först räckte det att skydda 5 procent av skogsmarken för att klara skogens biodiversitet, sedan 10 procent och i dag finns det starka grupper inom miljörörelsen som hävdar att 20 procent av skogen ”bara måste sparas för att klara den biologiska mångfalden”. Kravet kläs i förment vetenskapliga termer.

Ni måste ha ställt er frågan om miljöeliten någonsin kommer att bli nöjd. Ni borde då ha kommit fram till svaret nej! Det har inte alls med skogens miljövärden att göra – de är i de här sammanhangen en icke-fråga. Nej, det här handlar om miljöorganisationernas drivkrafter. De lever på att hålla konflikter levande. Att hålla miljögrytan ständigt kokande, så att de får uppmärksamhet och pengar. Kan ni tänka er en miljöorganisation som säger att ”nu är den här miljöfrågan löst, nu borde samhället i stället satsa sina pengar på helt andra frågor”. Nej, det är naturligtvis otänkbart! Det får man inga medlemmar på. Inga ekonomiska bidrag. Och man får inte vara med i Naturmorgon eller i TV (underskatta aldrig människors narcissism!).

Slutsats: Ni kan aldrig uppnå en varaktig fred med miljörörelsen! Glöm det!

Men miljörörelsens kort är inte jättestarka

Strategin att komma överens med miljörörelsen gör att skogsbruket inte har velat ifrågasätta miljöelitens argument. Visst hör man lite gny inom skogsbruket, men ingen har vågat ta en öppen fight. Det är synd, för miljörörelsens kort är svaga.

Varför är t.ex. biodiversiteten i den svenska skogen så viktig? Se på en karta. Vi är en liten utstickare på den oändliga asiatiska tajgan. Och våra sydliga skogar är en liten utlöpare på de kontinentala lövskogarna. Vi har inga unika arter i den svenska skogen – alla arter finns i starka populationer i andra länder. Den svenska skogen är dessutom ett extremt ungt ekosystem – det handlar om 10 000 år – det är blott en blinkning i biologiska sammanhang. Vi har därför triviala och artfattiga ekosystem.

Jag kan inte se något övergripande hot mot skogens funktioner – inga hot mot skogens ekosystemtjänster, som är det nya modeordet. Varför ska samhället och skogsnäringen då betala miljarder för denna biologiska mångfald? Kan inte de pengarna användas till något bättre om vi vill skapa en bättre värld? För i ett globalt perspektiv är frågan om den biologiska mångfalden i den svenska skogen ett litet problem – ja, kanske nästan försumbart om man jämför med t.ex. klimatfrågan.

Ofta hör man att 2 000 arter hotas av skogsbruket i Sverige. Det låter ju jättehemskt, men var lugn, siffran är mycket överdriven. Om inte annat kan man hänvisa till en rapport från Centrum för Biologisk Mångfald för några år sedan. Då var ”bara” 700 arter hotade av skogsbruket. Och då var ändå ädellövskogarnas arter med – de står för minst hälften av de hotade skogsarterna. Nej, sanningen är snarare att det handlar om en handfull ovanliga och därmed sällsynta arter som riskerar att försvinna från Sverige om vi fortsätter med dagens (naturanpassade) skogsbruk. Och sällsynta arter har ingen betydelse för skogen som system – just för att de är sällsynta. Det är också ekologisk grundkurs.

Ibland undrar vi om inte den gamla ”religiösa” synen på ekologi hänger kvar i miljöelitens mindset. Den som ser Naturen (alltid med versalt N) som ett komplicerat samspel där alla organismer är beroende av varandra i en väv. En väv som riskerar att kollapsa om någon enda art skulle försvinna. Detta är nonsens – i modern ekologi vet man allt är en tillfällig anpassning till dagens förhållanden – ändras förhållandena blir det nya anpassningar. Ständigt.

Dessutom: det går i dag riktigt bra för merparten av skogens arter. Naturhänsynen gör nytta – mängden död ved ökar, arealen gammelskog ökar, arealen äldre lövskog ökar. Och det här syns i skogen, kanske framförallt för fåglarna, som reagerar snabbt på miljöförändringar. Det går i dag riktigt bra för de allra flesta skogsfågelarter.

”Skydda skog”, ”spara skog” är mantrat för miljöeliten. Vad de glömmer (eller bortser från) är att den absoluta merparten av alla svenska skogar blir granskog om de får utvecklas fritt. Granen är en seg överlevare, den kan länge stå och trycka i skuggan under andra träd och sedan skjuta fart när det blir en lucka i krontaket. I de naturliga ekosystemen brann många skogar regelbundet, och det höll tillbaka granen. Men jag har svårt att tro att brandmyndigheterna kommer att tillåta storskaliga bränder i alla de naturreservat som nu bildas för att bevara skog – framförallt inte efter den stora branden i Västmanland häromåret. Och utan brand kommer de flesta skogsreservat till slut bli ogenomträngliga ”granurskogar” av en typ som faktiskt aldrig har funnits i Sverige. Någon har sagt att vi är på väg att upprepa alla de fel som man i början av 1900-talet gjorde i nationalparken Ängsö i Stockholms skärgård. Där hade bondens ängsbruk skapat ett leende, blomstrande landskap. För att bevara landskapet förbjöds bonden att fortsätta sin ängsslåtter – varpå hela härligheten växte igen på några år. De blommor man ville skydda kvävdes av lövsly!

De skogar vi nu sparar för framtiden kommer inte alls bli de ”riktiga” skogar som många tror (eller hoppas). Man kommer att få slå sig fram i en tät underväxt eller följa framhuggna stigar. Kort och gott tråkiga skogar! Och det för oss över till nästa fråga:

Hypotes: Folk struntar i biologisk mångfald

Jag är övertygad om att diskussionen om skogsbrukets hot mot biodiversiteten är ett skenargument – ett hjälpargument. För det låter så naturvetenskapligt och objektivt att hävda att så och så många arter kommer att försvinna om skogsbruket fortsätter som nu. Men det egentliga argumentet är att man vill ha riktiga skogar att gå i. Man vill uppleva den dolska spänning som förr fanns i skogen. I John Bauers skog, Elsa Beskows skog, Arne Sucksdorfs skog och Jan Lindblads skog.

Det är inte bara miljöeliten som har en nostalgisk längtan till barndomens skogar. Jag är övertygad om samma längtan delas av stora delar av allmänheten, ja, den finns i den svenska folksjälen. Och jag är övertygad om att miljöelitens kritik mot skogsbruket har fått en klangbotten hos allmänheten – inte för att allmänheten bryr sig om biodiversitet, utan för att man vill ha riktig skog att gå i. Eller åtminstone längta till.

Forskarna har ju visat att antalet skogsbesök minskar dramatiskt i Sverige. Alla har tolkat det så att TV och datorer drar mer än skog. Men kanske finns det en mer näraliggande förklaring: skogarna har blivit hemskt tråkiga. Och det är ert fel, det är skogsbruket som har förstört skogslandskapet. För hur roligt är det att bedriva friluftsliv i en oröjd ungskog? Och inte blir det roligare efter röjningen, när man snubblar fram på farliga stubbar och björkar som ligger kors och tvärs på marken. Och hur spännande är en ogallrad skog, där man knappast kommer fram och inte ser någonting framåt? Och det blir knappast bättre efter första gallringen, när man måste kliva över högar med toppar och grenar. Och när de nästan ruttnat ner, så är det hög tid för andra gallringen, som ger en ny fäll med ris att snubbla på. Nej, det är först när den brukade skogen är 40 till 50 år gammal som den är lite trevlig att gå i. Och då är det snart dags för slutavverkning i det nya intensiva skogsbruket. Och då blir det en ny matta med toppar och ris som omöjliggör en trevlig skogspromenad.

Författaren Thomas Tidholm har beskrivit det så här: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagsmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.” Överdrift? Ja. Men helt fel? Nej, tyvärr!

Mer finskog åt folket

Vad kan då skogsbruket göra för att vinna folkets kärlek? Ja, ganska mycket. Det finns forskning som visar att allmänheten accepterar brukad skog, men med några viktiga inskränkningar: Man vill inte ha ris på marken, framförallt inte på stigarna, man vill ha små hyggen och man vill gärna ha kvar några träd på hyggena. Man föredrar gammelskog, men accepterar medelålders skog och kanske också yngre skog så länge den är framkomlig. Man tycker inte om skogsgödsling och i den mån man vet vad contortatall är, så tycker man spontant inte om detta utländska trädslag – skog ska vara naturlig!

Mitt förslag är därför: Ställ om skogsbruket så att folk blir nöjdare. Om nu det här med ris och toppar är ett stort problem under en stor del av omloppstiden, så är det väl ”bara” att ta hand om riset. Kör det till ett värmeverk eller krossa det på plats – det kan inte vara omöjligt att koppla till någon extra manick till skördaren. Kan man åka till månen så är väl den tekniska utmaningen ganska liten. Och tycker folk inte om kvävegödsling, så kan ni väl sluta gödsla. Samma med contorta. Och tycker folk nu om äldre skog, så kan ni väl förlänga omloppstiden – det ökar andelen gammelskog och minskar andelen hyggen i landskapet en hel del.

Tänk vad spännande det vore om ett eller ett par skogsföretag gick ut med följande löften till svenska folket:

  • Vi slutar omedelbart med all kvävegödsling av våra skogar
  • Vi slutar att plantera contorta
  • Vi ska sluta med alla brutala markberedningsmetoder!
  • Om vi skördar stubbar får det inte bli några fula eller farliga hål i marken
  • Våra skogar ska vara tillgängliga under så stor del av omloppstiden som möjligt Därför satsar vi på teknisk utveckling så att vi inom 10 år ska kunna ta tillvara de fällda träden i en röjning – och/eller krossa dem. Man ska kunna gå även i en nyröjd skog!
  • Vi ska utveckla teknik för att flisa och sprida ut alla de toppar och grenar som inte behövs för att skydda marken eller tas ut som skogsbränsle
  • Vi ska utveckla teknik så att vi alltid kan ta ut virket utan markskador
  • Vi avverkar inte längre lövskog under fåglarnas häckningssäsong
  • Vi tar inte upp hyggen som är större än fem hektar
  • Vi ökar successivt omloppstiden i våra skogar – målet är att vi ska slutavverka skogen först när den är 75 år på de bördigaste markerna, 90 år på mellanmarker och 100 år på de svagaste; allt för att minska andelen fulskog
  • Vi lämnar alltid minst 10 eller 20 miljöträd per hektar i alla slutavverkningar för att minska den kala känslan.

Ja, man kan gå ännu längre. Här är ytterligare några löften att fundera på:

  • Vi håller våra skogsbilvägar öppna för biltrafik.
  • Vi erbjuder allmänheten gratis digitala kartor till våra ”kantarellskogar”. Man ska kunna ladda ner kartor till alla våra skogar som är äldre än 40 år till sin smartphone

Med det här programmet kommer andelen ”gåvänlig finskog” att öka påtagligt i landskapet – från dagens kanske 20 procent till 40, 50 eller till och med 60 procent på lång sikt. Det är en påtaglig skillnad för den som vill plocka kantareller.

Blir det för dyrt? Nja, visst kommer den långsiktiga avverkningspotentialen att sjunka en del, och någon räknenisse kan säkert räkna ut att den samhälleliga kostnaden blir jättestor. Men förfäras inte över det, i skogen kan man räkna lite hur man vill. Vad vet vi egentligen om skogens betydelse och värde om 50 eller 100 år? För det är först på lång sikt som det här programmet påverkar skogsbrukets ekonomi. Det är inte något hot mot dagens skogsindustrier – de är nedlagda sedan länge då. Dessutom: att bara fortsätta som hittills har också en kostnad, eftersom risken för alltmer långtgående politiska inskränkningar av skogsbruket är uppenbara. Troligen underlättar det här programmet också rekryteringen av nya duktiga medarbetare. För ingen vill väl jobba i en bransch som avskys av allmänheten (vem vet – det här är kanske orsaken till dagens rekordlåga intresse för de skogliga utbildningarna).

Förslag till ny slogan

Jag förslår avslutningsvis att ni i fortsättningen i er kommunikation till omvärlden ska arbeta efter följande Churchill-inspirerade slogan: ”Skogsbruk med hyggen är det sämsta sättet att sköta svensk skog – bortsett från alla andra, kända och beprövade metoder”. Det innehåller en sund ödmjukhet, ni erkänner att dagens skogsbruk inte är problemfritt. Samtidigt understryks att de alternativ som miljöeliten hänvisar till är oprövade kort.

Ni kan dessutom på god grund hävda att alternativen inte ger den skog som en okunnig allmänhet tror att de ska få. Tvärtom: skogsbruk som enbart baseras på gallring (för det är det som alla alternativ ytterst handlar om) ger avsevärt lägre tillväxt i skogen, avsevärt mindre sågtimmer som kan ersätta klimatosmart betong i byggandet, tråkigare skogar (alla skogsbestånd blir ”halvfula”, man slipper den urtråkiga röjningsskogen, men får å andra sidan aldrig några pelarsalar med god genomsikt eftersom de gamla träden successivt avverkas samtidigt som det kommer upp mycket granunderväxt). På landskapsnivå blir det jättetråkiga skogar eftersom alla bestånd i princip kommer att se likadana ut. Av samma skäl blir det också mindre biologisk mångfald på landskapsnivå.

För att den här strategin ska fungera, måste ni lyckas förklara för allmänheten att deras sinnebild av skog inte är en orörd urskog utan en sedan länge brukad skog. Att John Bauer, Elsa Beskow, Arne Sucksdorf och Jan Lindblad beskrev och verkade i brukade skogar – det fanns ju bara sådana i Götaland och Svealand på deras tid – i Norrland var de inte.

Ni måste hamra in budskapet att ett brukat skogslandskap är en över tid dynamisk mosaik, där fulskog med tiden går över till finskog för att sedan åter bli fulskog. Och att ett skogsbruk med hyggen faktiskt är det enda sättet att långsiktigt försörja ett landskap med”finskog”.

Jag tror att ett långsiktigt och konsekvent opinionsarbete gentemot allmänheten kan gå riktigt bra. Det är då gissningsvis mycket svårare att få era egna jägmästare att inse att maximal skogsproduktion inte är lösningen på alla problem. Utan kanske tvärtom en del av problemet! Lycka till!

 

Varför är Sveaskog ett AB?

Troligen publicerad i tidningen SKOGEN 2012

Det har ju blivit populärt att granska statens kostnader. Tillväxtverket och Näringsdepartementet har nyligen fastnat i medias trålning. Och nu har DI förtjänstfullt lyft fram statliga Sveaskogs kostsamma engagemang i företaget SunPine, som gör diesel av tallolja. Det här väcker en fråga: varför gör inte staten om aktiebolaget Sveaskog till en myndighet? Man äger ju alla aktier och skulle med ett penndrag kunna spara ett antal miljoner årligen bara på styrelse- och personalkostnader. Dessutom skulle en skogsförvaltande myndighet kunna dela ut mycket mer till ägaren staten än vad aktiebolaget Sveaskog hittills har gjort.

Första lite basfakta: Sveaskog förvaltar 3,3 miljoner hektar av statens skogar. Man avverkar här runt fem miljoner kubikmeter per år. Sveaskog är också stor delägare i Setra, Sveriges största sågverksföretag. Detta engagemang ska man dock enligt riksdagsbeslut snarast avveckla.

När man väl sluppit ur Setra, så är Sveaskogs enda uppgift att förvalta skog. Behöver detta göras i ett aktiebolag? Knappast. Det finns inget kapitalbehov i verksamheten – skogen ger ett jämnt och trevligt kassaflöde – och enligt ägaren, staten, ska företaget inte syssla med industrifrågor. Några nya pengakrävande industrisatsningar eller skogsförvärv är knappast aktuella.

Ett annat tänkbart skäl till att behålla Sveaskog som AB är att det skulle underlätta en eventuell privatisering. Staten skulle enkelt kunna sälja ut hela eller delar av sitt aktieinnehav. Men efter alla dyra svängar, från myndigheten Domänverket, via det halvstatliga AssiDomän och det återförstatligade Sveaskog, känns det knappas politiskt realistiskt att göra ett varv till. Det svenska folket vill nog behålla sin skog ett tag nu.

Så låt oss göra tankeleken att göra om AB Sveaskog till en myndighet. Då ska väl verksamheten lämpligen styras av en generaldirektör. De är förvisso välbetalda, de som tjänar mest har årslöner på 1 till 1,5 miljoner. Men det är ändå i runda svängar bara en tredjedel av vad vd för det helstatliga aktiebolaget Sveaskog får ut!

Styrelsen kostar Sveaskog 1,6 miljoner per år, då ingår 400 000 till ordförande Persson. Man kan jämföra med myndigheten Statens Fastighetsverk (som också förvaltar en del statliga skogar, om än i mindre skala – framförallt förvaltar man tusentals statligt ägda byggnader). Den totala ersättningen till Fastighetsverkets styrelse är lite drygt 200 000.

I Sveaskogs styrelse sitter framförallt folk från näringslivet. Men vilka stora strategiska affärsfrågor ska styrelsen för ett rent skogsförvaltande företag arbeta med? Industrifrågor är ju förbjuden mark enligt ägaren. Behövs denna väl meriterade, och väl avlönade, styrelse? Knappast. De strategiska frågorna är kopplade till skogsskötsel, naturvård och avverkningspolitik. Det är i huvudsak politiska avvägningar, men några politiker (bortsett från den före detta statsministern) finns inte i styrelsen. Vilket är konstigt, varför har inte folkets representanter större inflytande över folkets skog?

En övergång till myndighet skulle alltså i ett nafs kunna sänka ledningskostnaderna med ett antal miljoner. Det är naturligtvis en struntsumma jämfört med Sveaskogs omsättning, men när det blåser brukar politikerna alltid säga att varje statlig krona som slösas bort är en stöld från de fattiga. Det borde det vara här också.

Dessutom: Som aktiebolag är det lätt att ledningen börja jämföra tjänstemännens löner med andra, privata aktiebolags. Så verkar det vara för Sveaskog. Minst fem tjänstemän i ledningsgruppen har i dag löner som ligger i nivå med eller över en genomsnittlig generaldirektörs. I några fall avsevärt över. Här finns alltså ännu mer pengar att spara för staten…

Men det är fortfarande nålpengar. Det är kring utdelningarna som staten skulle få de stora vinsterna. Perioden 2007 till 2010 delade Sveaskog i genomsnitt ut 575 miljoner kontant till ägaren. Det låter mycket, men då ska man ha i åtanke att Sveaskog under samma period sålde ut mark för kanske 750 miljoner per år. Ägarna har alltså fått mindre än vad bara markförsäljningarna har inbringat! Skogsbruket, huvudverksamheten, har alltså med det synsättet inte givit staten ett öre den här perioden.

Dock verkar nu ägaren staten ha insett det absurda, och tvingade fram en extrautdelning på 4 miljarder 2011. Men fortfarande står det i ägarpolicyn att Sveaskog bara ska dela ut 60 procent av vinsten. 40 procent ska alltså stanna i bolaget. Varför? Varför ska ett företag som enbart ska syssla med skogsförvaltning bygga upp en stor kassa? Företag med stora kassor blir ju lätt ”fat cats” som engelsmännen säger. Katter som inte engagerar sig helhjärtat när de inte har kniven på strupen – och som börjar satsa pengar på tveksamma projekt, typ engagemanget i SunPine.

Och så ett argument till: statliga Sveaskog är i dag en mycket stor virkeshandlare – eller trader, som man säger på affärssvenska. Förutom de fem miljoner kubikmeter virke man avverkar varje år på egen mark förmedlar man ytterligare fem miljoner kubikmeter – virke som framförallt köps in från andra skogsägare och då i konkurrens med andra aktörer på marknaden.

Sveaskog får en hel del kritik för denna verksamhet. Elaka tungor säger att man dopar marknaden – betalar för mycket för köpvirket och tar sedan igen eventuella förluster genom att lägga in eget, underbetalt virke i leveransen. Man hör till och med kommentarer som ”lekstuga” och ”Ebberöds bank”.

Vad vet jag? Kanske är de elaka tungorna bara besvikna köpare som tycker att de får betala för mycket för sitt virke. Men utifrån Sveaskogs bokslut går det tyvärr inte att förkasta det här skvallret. Allt redovisas som bruttosiffror – man håller inte isär eget virke och köpvirke. Men staten får väl inte ens misstänkas blanda ihop sina roller? Om statliga Sveaskogs nuvarande trading verkligen är lönsam, så borde denna gren av Sveaskog kunna sättas i ett eget bolag och säljas ut på marknaden. Alltså ännu mer pengar till staten!

Så Annie Lööf: här har du en fråga som kan ge dig välbehövliga pluspoäng i debatten. Omorganisera den statliga skogsförvaltningen: du kan dra in mer pengar till staten och samtidigt öka det demokratiska inflytandet på skötseln av våra gemensamma skogar!

Alla borde träffa Thomas Tidholm!

Publicerad i Skogssällskapets tidning  Skogsvärden hösten 2010

Alla blivande jägmästare och skogstekniker borde få träffa Thomas Tidholm. Han är inte bara välkänd författare – han är dessutom en kunnig och vass kritiker av skogsbruket. En träff med Thomas ger tänkvärda perspektiv som går stick i stäv med skogsbrukets självbild – den att man är en snäll, samhällsnyttig välståndsmotor. Tvärtom – i Thomas Tidholms värld är skogsbruket sinnebilden för den aningslösa Girigheten!

Thomas Tidholm skräder inte orden när Skogsvärden träffar honom en dag sent i augusti på hans torp i Arbrå utanför Hälsingland. Han är djupt kritisk – det blir lite som en undergångsprofetia. Dessutom framförd med en välformulerad gammeltestamentlig vrede.

– Jag har sett hur skogen har förändrats under de 40 år jag har bott här, berättar han. Där jag förr kunde gå upp till fäbodarna längs uråldriga stigar genom gammal skog är det nu bara sönderkörd mark och ogenomtränglig slyskog. Stigarna är borta för alltid och ungskogen genomkorsas av skogsvägar.

– Det moderna skogsbruket är ett övervåld mot naturen. Ett hygge är alltid våld. Och våld är alltid fel! Det är ett övergrepp

Det märks att han är författare. Han kryddar sitt språk med starka bilder och liknelser.

– Det är som en ockupation, säger han. Skogsbruket har självsvåldigt tagit kommandot över ett helt ekosystem. Inställningen är att ”vi tar det vi vill ha. Det är vår rätt”. Skogsbrukets värld är bara pengar – naturen har inget egenvärde för den.

– Man pratar alltid om skogens stora bidrag till vårt ekonomiska välstånd. Men det handlar trots allt bara om tre procent av vår BNP. Skogsnäringen tillför Sverige mindre pengar än turistnäringen. Och vem vill turista i ett kalhugget landskap?

– Tänk på alla skönhetsvärden vi förlorar. Finns det något vackrare ord än glänta? Den lilla luckan i skogen där ljuset mjukt sipprar ner. Inte blir det några gläntor i de nya skogarna.

Han är gammal älgjägare, men slutade jaga för några år sedan.

– Förr var det avkoppling för själen att sitta i skogen och lyssna och vänta. Nu riskerar man att hamna man på ett pass på ett blåsigt, risigt och sönderkört hygge och blir bara förbannad.

– Tusentals arter hotas av skogsbruket – experterna säger att den biologiska mångfalden hotas – men jag kallar det för ett krig mot själva Livet. Samma krig som bedrivs över hela planeten just nu.

– Visst finns det regler om naturhänsyn i skogsvårdslagen. Men de är ju närmast ett skämt. Det finns inga sanktioner – ingen kan straffas för att man bryter mot reglerna.

– Nej, skogsbruket idag har förlorat all rimlighet – och då menar jag rimlighet både som tekniskt och moraliskt begrepp.

Thomas Tidholm har blivit en av skogsbruket största och mest välformulerade kritiker. Han sitter med i styrelsen för föreningen ”Skydda Skogen”. Det var de som i våras lämnade över ett forskarupprop till Riksdagen. I uppropet kräver bl.a. ett par hundra miljöforskare att 20 procent av den svenska skogen måste skyddas mot skogsbruk för all framtid. Det är ett upprop som har förbigåtts med stor tystnad av den svenska skogsnäringen…

Men Thomas – och Skydda Skogen – vill inte bara skydda mycket mer skog än vad vi gör i dag. Han menar att vi också måste sköta de resterande 80 procenten med mycket större hänsyn till miljön. Då finns det inte plats för några kalhyggen. Kalhygget är en styggelse mot naturen. Som tur är finns alternativ.

– Vi ska förstås bruka skogen, men då ska vi ta ut värdefulla träd som har fått mogna. Gallra och bläda som bonden brukade sin skog förr i tiden. Kontinuitet är viktigt – i en riktig skog ska det alltid finnas träd i olika åldrar och stadier.

– Vi måste få en diskussion om äganderätten, menar han. Den är aldrig 100-procentig. Bara för att någon äger en bit mark har man inte rätt att förstöra den. Man äger ju inte skogens fåglar, insekter, lavar. Och då har man väl inte heller rätt att hugga ner deras livsmiljö.

– Sverige har dessutom i FN förbundit sig att bevara arter och deras livsmiljöer. Det lever vi inte alls upp till idag.

Så där sitter vi i ett par timmar. Jag känner gång på gång ett nästan fysiskt behov av att försvara skogsbruket. ”Så illa är det väl ändå inte”. ”Dagens maskiner är ju så små och smidiga”. ”Naturhänsynen är ju mycket bättre i dag än för tjugo år sedan”. ”Hyggena är mindre”. Men jag behärskar mig. Uppdraget är att porträttera Thomas Tidholm, inte övertyga honom om att han har fel. Dessutom är han nog svår att övertyga…

Vi skiljs som vänner, tror jag i alla fall. I bilen på väg hem genom södra Norrland funderar jag på vad han har sagt. Vem är Thomas Tidholm? Är han bara en äldre man som minns sin barndoms skogar – och kanske egentligen saknar barndomen mer än barndomens skog?

Eller är han en profet som ligger före sin tid? Konstnärer anses ju kunna läsa samtiden – och därmed framtiden – bättre än vi andra. Är han föregångare till en ny storskalig skogsdebatt? För visst har han en del poänger:

  • Skogsbruket har sedan 1950-talet genomfört en gigantisk omvandling av skogslandskapet – egentligen utan någon större diskussion, åtminstone inte sedan 1970-talets kalhyggesdebatter.
  • All modern skog är inte rolig, för att nu ta till ett understatement. Och tråkigare kommer den att bli i takt med att omloppstiderna kortas.
  • Det blir alltför ofta markskador efter en avverkning – och de ser definitivt inte roliga ut.
  • Många arter är hotade av skogsbruket – även om man kan diskutera antalet.

Nostalgiker eller profet? Tyvärr, jag kan inte ge svaret. Men det är viktigt. För är han poet kanske han förebådar en ny het skogsdebatt, som kan ge nya, hårdare restriktioner för skogsbruket?

Då gäller det för skogsbruket att vara proaktiv. Lyssna på vad han säger. Erkänna de poänger han har – och försöka anpassa verksamheten för att minimera skadeverkningarna.

Om det å andra sidan bara är gammelmansgnäll så är det bara att fortsätta ett negligera honom och hans medkritiker.

Men oberoende av vilket är det nyttigt för alla som ska verka i skogsbranschen att ge sig tid att lyssna på hans budskap. För han är inte en ensam galning. Skydda Skogens upprop har undertecknats av ett 40-tal organisationer, bl.a. SNF. Det finns en klangbotten för kritik mot skogsbruket ute i samhället. Och med det perspektivet är det klokt – och roligt – att lyssna på Thomas Tidholm. För han är välformulerad och osvenskt tydlig – han söker inte ett ängsligt samförstånd. Han fäktar vilt med det svärd han har – pennan! För att försvara något han tror djupt på – Naturen.

Läs mer:

På Thomas Tidholms webplats på Internet finns artikeln ”Skogen som drängstuga”. Den borde ingå som obligatorisk kurslitteratur på Skogis. Adressen dit är:

thomas.tidholm.se/texter/skogen-som-drangstuga/

Där finns bland annat meningar som: ”Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.”

Om Thomas Tidholm

Poet och författare. Född i Örebro 1943.

Han har sedan 1966 givit ut ca femton diktsamlingar, skrivit lika många teaterpjäser, en roman och ca 30 barnböcker. Har även varit verksam som fotograf och som musiker i bandet Pärsson Sound, sedan omdöpt till International Harvester.

Sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland, ibland i Stockholm.

Skogsplantering dålig U-hjälp

Publicerad i SKOGEN mars 2004

Vi är nog många som har trott att skogsplantering måste vara det perfekta U-landsbiståndet. Tänk att kunna hjälpa världens fattiga att plantera träd som ger inkomster och underlag för små lokala industrier. Som skyddar mot solens hetta. Som stoppar ökenspridningen. Som underlättar livet för de miljontals kvinnor som tvingas lägga allt mer av sin tid på den ständiga jakten på ved.

Men den här idylliska bilden punkteras av Reidar Persson, skogsforskare som arbetat hela sitt liv med de globala skogsfrågorna. Han har nyligen sammanfattat sina erfarenheter av 30 års U-landsskogsbruk i boken ”Assistance to forestry”.

– Min erfarenhet är att skogen inte kan lösa världens fattigdomsproblem, säger han.

För 20-30 år sedan satsade Sverige mycket på skogligt bistånd. Vi gav stöd till byskogsprojekt, industriplantager och småskaliga skogsindustrier i ett tjugotal U-länder. Som mest var ett 100-tal svenska skogsexperter ute på olika projekt samtidigt. Kanske styrdes vi av vår egen historia? Den svenska skogen var ju den hävstång som under 1800-talet lyfte oss från fattighus till välfärdssamhälle. Då måste väl skogen kunna få samma roll i U-länderna, trodde vi då.

Fattigdomsbekämpning

I dag satsar SIDA mycket lite på rent skogligt bistånd. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för det svenska biståndet. Vi skall underlätta livet för de 1,2 miljarder människor på vår jord som i dag tjänar mindre än 1 dollar om dagen. 900 miljoner av dessa bor på landsbygden.

– Att plantera industriskog i plantager kan förvisso vara mycket lönsamt. Men det minskar inte de fattigas fattigdom, säger Reidar Persson. Pengarna hamnar nästan alltid i de redan rikas fickor. Det blir ingen spridning av välståndet. Därför går det inget bistånd till sådana stora projekt längre

Det finns fortfarande en del skogliga inslag i projekt för landsbygdsutveckling. Men det är inte mycket. En viktig orsak är att människorna ute i byarna inte själva prioriterar skog. I dag strävar vi efter ett lokalt inflytande i biståndet. Då hamnar skogsplantering oftast långt ner på byarnas ”önskelista”. Skogsbrist är inte människornas mest akuta problem. Skolor, vatten och hälsovård är viktigare.

Vedbrist en överdrift

Det här kanske förvånar många svenskar. Vi har ju hört om den globala bristen på brännved. Hur kvinnorna tvingas gå allt längre för att samla in sin dagliga ved.

– Vedbristen har varit en seglivad myt i biståndsvärlden, säger han. Den ”uppfanns” av några forskare på 1970-talet. De förlängde kurvorna för befolkningstillväxt och avskogning och såg då att ved snart skulle bli en bristvara i tredje världen.

Larmrapporten fick ett fantastiskt genomslag. ”Den glömda energikrisen” var en enkel och lättfattlig bild som allmänhet, politiker och biståndsorganisationer ”tände på” direkt. Det startades massor med biståndsprojekt, där man skulle anlägga gemensamma vedskogar nära byarna. Många av dessa projekt misslyckades. För vedbrist är inget generellt globalt problem. Börjar det lokalt bli ont om ved, så hittar människorna på nya lösningar. Man börjar spara energi. Man hittar nya vedkällor. Utnyttjar andra bränslen. Börjar anlägga kommersiella vedskogar. Snart uppstår en ny balans, enligt Reidar Persson.

Ökenspridningen var en annan enkel lättfattlig hotbild som ledde till många biståndsprojekt på 1970-talet. Öknarna skulle stoppas med träd.. Men även det larmet visade sig vara en överdrift. Öknarna växte inte så dramatiskt som forskarna hade trott, och i dag förekommer det knappast något bistånd alls till skogsplantering för att stoppa öknarna – även om Kina lär fortsätta bygga en ”grön mur” mot öknen – men då är det mest buskar som planteras.

Många fattiga beroende av skogen

– Skogen är ingen genväg från fattigdomen, säger han. Å andra sidan är skogen viktig för många människor som redan är fattiga. I Indien finns det t.ex. minst två miljoner s.k. headloaders, kvinnor som lever på att plocka grenar och kvistar i skogen och sälja som ved i städerna. De är naturligtvis helt beroende av skogen för att inte bli ännu fattigare. Utan skog försvinner deras enda inkomstkälla. Men skogen kan inte häva deras fattigdom.

I många länder söder om Sahara är skogen viktig i dag. I 24 afrikanska länder svarar skogen för mer än fem procent av BNP. Men även här är det oftast de redan fattiga som lever i och av skogen.

Uthålligt skogsbruk inte alltid bästa lösningen

I biståndsvärlden är det inne att prata om ”uthålligt bruk av naturskogar”. Teorin är enkel: Man avverkar de värdefulla träden selektivt och låter resten stå kvar. Så kommer man tillbaka efter 20-30 år och avverka de träd som då vuxit sig värdefulla – alltså en form av blädning.

– Jag är inte säker på att detta alltid är lönsamt – om man ser på alternativen, säger Reidar Persson. I Sverige kan ju skogsmarken bara användas till skog, eftersom vi har för mycket sten och för fattiga marker. Men i tropikerna kan man ofta använda skogsmarken till bete. Eller plantera oljepalmer, som är en mycket lönsam gröda. Eller gummiträd. Den ekonomiska verkligheten är att alternativen oftast är avsevärt mer lönsamma än fortsatt skogsbruk. Man behöver inte tycka om det, men så är det.

Dessutom: ett icke uthålligt skogsbruk är ju alltid mer lönsamt på kort sikt än ett uthålligt. Uthålligt skogsbruk förutsätter en viss politisk ”ordning och reda” vad gäller lagar och ägande. Annars är det säkrare att hämta hem pengarna från skogen omedelbart.

Varför fungerade det i Sverige?

Hur kunde då skogen få en så tung roll i U-landet Sveriges ekonomiska uppsving under 1800-talet, när det är så svårt i dagens U-länder? Han pekar på två faktorer: Vi hade privata skogsägare. Skogsbolagen var tvungna att betala dem för virket, och det gav automatiskt en välståndsspridning i samhället. I t.ex. Indonesien är det staten som anser sig äga all skog. När naturskogen avverkas hamnar alla pengar i statens – eller några redan rika skogsbolags fickor. Nästan inga pengar spiller över till de fattiga.

För det andra: Våra skogsexploatörer återinvesterade sina vinster i Sverige. Man byggde upp skogsindustrier inom landet. Det berodde på att vi hade ett gynnsamt investeringsklimat. Korruptionen var måttlig. Vi hade klara lagar och regelverk. Investerarna visste att ingångna avtal skulle hållas och att staten försvarade och garanterade äganderätten. Så är det inte alltid i dagens U-länder, säger Reidar Persson.

Små projekt kan ge mycket

Det är en komplicerad bild han ger av det skogliga biståndet. Men den är inte alltigenom mörk.

– Landsbygdsutveckling är en nyckel för fattigdomsbekämpningen, säger han. Här kan skogen få en större betydelse än vad den har i dag.

Och så tror han på små ”vassa” skogsprojekt. Det handlar inte om att plantera skog eller anlägga skogsindustrier, utan att hjälpa myndigheterna i U-länderna att utveckla sin skogspolitik och regelverken kring skogen.

– Finns det inte klara politiska spelregler så klarar sig inte skogen, oberoende av hur mycket pengar vi ger. I rätt politiskt och ekonomiskt klimat, behövs det oftast inga biståndspengar för skogsplantering – det blir skog ändå.”

Faktaruta

Reidar Persson

Jägmästare 1967

Arbetade 1968 till 1972 på FN-organet FAO i Rom

Biståndsarbete i Laos 1979-1983

SIDA 1983-1997

CIFOR (forskningsinstitut som arbetar med tropiskt skogsbruk i Indonesien) 1997-2000

Sveriges Lantbruksuniversitet 2001-

Trender i världens skogsägande

Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.

Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Rödlistans Djävuladvokat

ÅngestFöredrag som jag höll på Kungl. Skogs- och Lantbruks-akademien den 25 november 2015

Djävulens Advokat var förr den person inom katolska kyrkan som skulle argumentera mot en planerad helgonförklaring – allt för att få en allsidig belysning av en helgonkandidat. Jag tycker att Artdatbanken i analogi med detta ska anställa en Djävulens Advokat, en person vars enda uppgift är att argumentera mot rödlistning av varje föreslagen art.

Jag ska inleda med tre argument varför jag tror att dagens rödlista skulle vinna på en kritisk granskning.

  1. Överdriven utdöendeprognos

Den svenska rödlistan har tre hotkategorier:

  • CR, akut hotade arter. Enligt rödlistan ska en CR-art ha minst 50 procents risk att försvinna från Sverige inom 10 år. Enligt 2015 års rödlista är 215 arter klassade som CR.
  • EN, starkt hotade arter – de har enligt definitionerna minst 20 procents risk att försvinna inom 20 år. I den här gruppen finns 627 arter 2015.
  • VU, sårbara arter – de ska ha minst 10 procents risk att försvinna inom 100 år. Den här gruppen innehåller 1 187 arter totalt 2015.

Låt oss anta att Artdatabankens bedömning är riktig och utdöendet sker i en jämn takt under respektive period. Då skulle minst 11 CR-arter, 6 EN-arter och 1 VU-art dö ut varje år! Totalt 18 arter per år.

Men ställer vi det mot ”sista år för observation” för de 203 arter som klassas som nationellt utdöda i 2015 års Rödlista ser vi att 87 försvann redan före år 1901. Perioden 1901 till 1951 försvann 1 art per år, 1952 till 1981 1,4 arter. Det kanske mest intressanta är att utdöendet verkar kinka med tiden. Perioden 1982 till 2014 försvann bara cirka 0,3 arter per år.

Rödlistans prognos är 18 per år, historiska fakta för de senaste 35 åren säger 0,3 arter per år. Visst finns det en del förenklingar och felkällor i denna buskalkyl – men det är en väldigt stor skillnad mellan prognos och verklighet. 60 gånger. Det är något som inte stämmer!

En annan ingång på samma fråga kopplad till skogen:

Ur tidningen Biodiverse år 2003

”Det intensiva skogsbruket har satt djupa spår i våra skogar. Över hundra arter har försvunnit från skogen de senaste 200 åren och för flera av de hotade arterna som finns kvar kan det redan vara för sent. Mer än 700 arter riskerar att försvinna om inget görs snabbt”.

Uppgifterna baserades på den då aktuella rödlistan. Men i själva verket är det väl fortfarande bara tre arter som anses ha dött ut i Sverige på grund av skogsbruk. Samtliga är lavar och den mest kända är Värmlandslaven. Alla tre lavarna har såvitt vi vet bara funnits i ett enda bestånd i västra Värmland och de försvann redan på 1950-talet. Nej, det är något som inte stämmer!

  1. Andra analyser ger helt andra hotbilder

Angelstam m.fl. säger i en rapport till Miljömålsberedningen 2010 att det räcker att undanta runt 10 procent av Sveriges skogar från skogsbruk för att vi ska klara alla arter i Sverige i livskraftiga stammar. De bygger antagandet på att en art anses klara sig så länge 20 procent av dess ursprungliga livsmiljö finns kvar. Och så jämför de hur skogarna såg ut förr och hur de ser ut i dag. Observera att de säger ”ursprungliga livsmiljö” – allt var ju inte gammelskog förr. Även i den obrukade skogen fanns det olika successioner. Därför landar de i att räcker att undanta 10 procent av skogen från skogsbruk – och 10 procent skyddad skog har vi väl i princip redan i dag. Min slutsats av deras analys är att arterna i skogen borde vara ganska trygga i dag. Men på rödlistan finns 2 253 skogsarter, varav drygt 900 klassas som hotade. Det är något som inte stämmer.

  1. Rödlistan verkar missa de allt rikare skogarna

Många av skogsarterna på rödlistan finns där på grund av försämrad habitatkvalitet – på enklare svenska betyder det att man är rädd för att arternas livsmiljöer försvinner när den gamla skogen avverkas. Men blir allt verkligen sämre i skogen? Sedan mitten av 1990-talet har arealen gammal skog fördubblats. I södra Sverige har vi inte haft så mycket gammal skog sedan Riksskogstaxering startade 1926. Sedan mitten av 1990-talet har volymen död ved fördubblats och den är nu avsevärt högre än 1926. Äldre lövrika skogar med död ved har också ökat i omfattning, likaså antalet grova ädellövträd. Detta borde synas i form av en kortare rödlista för skogsarter. Norge har börjat göra sådana här anpassningar i sin rödlista. Men i Sverige är den senaste rödlistan ungefär lika lång som de tidigare. Det är något som inte stämmer

Här behövs Djävulens Advokat

Nej, jag tror att jag som Djävulens Advokat skulle kunna göra stor nytta.

Som steg 1 skulle jag verka för att ni rensade bort alla torskar och almar från rödlistan. Jag ska förklara: Skogsalmen är klassad som akut hotad på grund av almsjukan. Men sjukan slår till först på äldre träd, och i en kommentar till rödlistan står det uttryckligen att skogsalmen ”troligen kommer att finnas kvar i framtiden”. Men vad har den då på rödlistan att göra? Rödlistan är ingen allmän beskrivning av miljötillståndet i Sverige. Den ska enbart spegla risken för att en art försvinner. Det finns fler konstiga arter på rödlistan. Torsken, ishavsräkan, staren, spillkråkan, gröngölingen och kungsfågeln. Men det är väl väldigt, väldigt långsökt att tro att någon av dessa helt och totalt skulle försvinna från Sverige. Och tror vi inte att de kan komma ner till noll, har de väl inte på rödlistan att göra.

Som steg 2 skulle jag skulle jag gå igenom alla de arter som i dag är rödlistade enligt A-kriterierna, som ju nästan alltid bygger på indirekta bedömningar. För skogens del räcker det inte att konstatera att vissa skogsmiljöer försvinner, man måste naturligtvis också väga in den pågående nybildningen av lämpliga miljöer. De närmaste åren kommer volymen äldre löv, död ved och gammal skog fortsätta att öka i takt med att alla de skogar som nu undantas från skogsbruk, formellt och frivilligt, blir äldre.

Till detta kommer skogsbrukets naturhänsyn, som nu också ackumulerar allt större arealer och volymer med värdefulla livsmiljöer.

Nej, Som Djävulens Advokat skulle jag kräva att man fokuserar på hur mycket habitat som finns kvar där ute – på kort, medellång och lång sikt. Inte bara tittar på eventuella minskningar

Som steg 3 skulle jag rensa bort alla skogsarter som finns i livskraftiga stammar i Norrlands inland. De måste rimligen klara sig på de stora avsättningar som redan gjorts där, och har därför inte heller på en nationell rödlista att göra.

Lönsamt Jag tror att jag som Djävulens Advokat lätt kan få bort 30 procent av skogsarterna från dagens rödlista. Det vore väl häftigt! Dessutom vore det samhällsekonomiskt lönsamt. För varje onödig art på rödlistan innebär en kostnad för samhället i form av risk felaktiga politiska prioriteringar och obefogad miljöångest hos allmänheten. Djävulens Advokat skulle tjäna in sin lön flera gånger om…

För balansens skull vill jag bara avsluta med att poängtera att det inom skogsnäringen naturligtvis finns andra grenar som också behöver en djävulsadvokat. Myndigheternas rådgivning till skogsägarna. Skogsvårdslagen. Skogens påstådda klimatnytta. Virkesköparnas trovärdighet. Bara för att nämna några. Men det får vi ta på ett annat seminarium. I dag är det rödlistan som gäller!

Reservmaterial

  1. Eftersom jag faktiskt har en minut över: under hela denna presentation har jag liksom hört ett mummel från delar av publiken: han har glömt utdöendeskulden – alltså hypotesen att många arter visserligen finns kvar i landskapet, men i så glesa populationer att de inte kan reproducera sig. De är dödsdömda. Men ärligt talat: hur länge ska vi vänta på att skulden ska börja amorteras. Hypotesen blir väl allt svagare i takt med att skogarna blir allt rikare på lämpliga habitat. Eller är utdöendeskulden ett evigt amorteringsfritt lån?
  1. Man brukar säga att krig är för allvarligt för att överlåta åt militärer. Jag brukar i analogi med detta säga att skogsbruk är alldeles för allvarligt för att överlåta åt jägmästare. Och en naturlig fortsättning är att rödlistning är för allvarligt för att helt överlåta åt en liten krets engagerade biologer!