Kategoriarkiv: Skogsekonomi

Varför är Sveaskog ett AB?

Troligen publicerad i tidningen SKOGEN 2012

Det har ju blivit populärt att granska statens kostnader. Tillväxtverket och Näringsdepartementet har nyligen fastnat i medias trålning. Och nu har DI förtjänstfullt lyft fram statliga Sveaskogs kostsamma engagemang i företaget SunPine, som gör diesel av tallolja. Det här väcker en fråga: varför gör inte staten om aktiebolaget Sveaskog till en myndighet? Man äger ju alla aktier och skulle med ett penndrag kunna spara ett antal miljoner årligen bara på styrelse- och personalkostnader. Dessutom skulle en skogsförvaltande myndighet kunna dela ut mycket mer till ägaren staten än vad aktiebolaget Sveaskog hittills har gjort.

Första lite basfakta: Sveaskog förvaltar 3,3 miljoner hektar av statens skogar. Man avverkar här runt fem miljoner kubikmeter per år. Sveaskog är också stor delägare i Setra, Sveriges största sågverksföretag. Detta engagemang ska man dock enligt riksdagsbeslut snarast avveckla.

När man väl sluppit ur Setra, så är Sveaskogs enda uppgift att förvalta skog. Behöver detta göras i ett aktiebolag? Knappast. Det finns inget kapitalbehov i verksamheten – skogen ger ett jämnt och trevligt kassaflöde – och enligt ägaren, staten, ska företaget inte syssla med industrifrågor. Några nya pengakrävande industrisatsningar eller skogsförvärv är knappast aktuella.

Ett annat tänkbart skäl till att behålla Sveaskog som AB är att det skulle underlätta en eventuell privatisering. Staten skulle enkelt kunna sälja ut hela eller delar av sitt aktieinnehav. Men efter alla dyra svängar, från myndigheten Domänverket, via det halvstatliga AssiDomän och det återförstatligade Sveaskog, känns det knappas politiskt realistiskt att göra ett varv till. Det svenska folket vill nog behålla sin skog ett tag nu.

Så låt oss göra tankeleken att göra om AB Sveaskog till en myndighet. Då ska väl verksamheten lämpligen styras av en generaldirektör. De är förvisso välbetalda, de som tjänar mest har årslöner på 1 till 1,5 miljoner. Men det är ändå i runda svängar bara en tredjedel av vad vd för det helstatliga aktiebolaget Sveaskog får ut!

Styrelsen kostar Sveaskog 1,6 miljoner per år, då ingår 400 000 till ordförande Persson. Man kan jämföra med myndigheten Statens Fastighetsverk (som också förvaltar en del statliga skogar, om än i mindre skala – framförallt förvaltar man tusentals statligt ägda byggnader). Den totala ersättningen till Fastighetsverkets styrelse är lite drygt 200 000.

I Sveaskogs styrelse sitter framförallt folk från näringslivet. Men vilka stora strategiska affärsfrågor ska styrelsen för ett rent skogsförvaltande företag arbeta med? Industrifrågor är ju förbjuden mark enligt ägaren. Behövs denna väl meriterade, och väl avlönade, styrelse? Knappast. De strategiska frågorna är kopplade till skogsskötsel, naturvård och avverkningspolitik. Det är i huvudsak politiska avvägningar, men några politiker (bortsett från den före detta statsministern) finns inte i styrelsen. Vilket är konstigt, varför har inte folkets representanter större inflytande över folkets skog?

En övergång till myndighet skulle alltså i ett nafs kunna sänka ledningskostnaderna med ett antal miljoner. Det är naturligtvis en struntsumma jämfört med Sveaskogs omsättning, men när det blåser brukar politikerna alltid säga att varje statlig krona som slösas bort är en stöld från de fattiga. Det borde det vara här också.

Dessutom: Som aktiebolag är det lätt att ledningen börja jämföra tjänstemännens löner med andra, privata aktiebolags. Så verkar det vara för Sveaskog. Minst fem tjänstemän i ledningsgruppen har i dag löner som ligger i nivå med eller över en genomsnittlig generaldirektörs. I några fall avsevärt över. Här finns alltså ännu mer pengar att spara för staten…

Men det är fortfarande nålpengar. Det är kring utdelningarna som staten skulle få de stora vinsterna. Perioden 2007 till 2010 delade Sveaskog i genomsnitt ut 575 miljoner kontant till ägaren. Det låter mycket, men då ska man ha i åtanke att Sveaskog under samma period sålde ut mark för kanske 750 miljoner per år. Ägarna har alltså fått mindre än vad bara markförsäljningarna har inbringat! Skogsbruket, huvudverksamheten, har alltså med det synsättet inte givit staten ett öre den här perioden.

Dock verkar nu ägaren staten ha insett det absurda, och tvingade fram en extrautdelning på 4 miljarder 2011. Men fortfarande står det i ägarpolicyn att Sveaskog bara ska dela ut 60 procent av vinsten. 40 procent ska alltså stanna i bolaget. Varför? Varför ska ett företag som enbart ska syssla med skogsförvaltning bygga upp en stor kassa? Företag med stora kassor blir ju lätt ”fat cats” som engelsmännen säger. Katter som inte engagerar sig helhjärtat när de inte har kniven på strupen – och som börjar satsa pengar på tveksamma projekt, typ engagemanget i SunPine.

Och så ett argument till: statliga Sveaskog är i dag en mycket stor virkeshandlare – eller trader, som man säger på affärssvenska. Förutom de fem miljoner kubikmeter virke man avverkar varje år på egen mark förmedlar man ytterligare fem miljoner kubikmeter – virke som framförallt köps in från andra skogsägare och då i konkurrens med andra aktörer på marknaden.

Sveaskog får en hel del kritik för denna verksamhet. Elaka tungor säger att man dopar marknaden – betalar för mycket för köpvirket och tar sedan igen eventuella förluster genom att lägga in eget, underbetalt virke i leveransen. Man hör till och med kommentarer som ”lekstuga” och ”Ebberöds bank”.

Vad vet jag? Kanske är de elaka tungorna bara besvikna köpare som tycker att de får betala för mycket för sitt virke. Men utifrån Sveaskogs bokslut går det tyvärr inte att förkasta det här skvallret. Allt redovisas som bruttosiffror – man håller inte isär eget virke och köpvirke. Men staten får väl inte ens misstänkas blanda ihop sina roller? Om statliga Sveaskogs nuvarande trading verkligen är lönsam, så borde denna gren av Sveaskog kunna sättas i ett eget bolag och säljas ut på marknaden. Alltså ännu mer pengar till staten!

Så Annie Lööf: här har du en fråga som kan ge dig välbehövliga pluspoäng i debatten. Omorganisera den statliga skogsförvaltningen: du kan dra in mer pengar till staten och samtidigt öka det demokratiska inflytandet på skötseln av våra gemensamma skogar!

Skogsvård – en investering som andra?

Publicerad i SKOGEN hösten 2004

 

Den 1 juli 2004 fick vi en ny lag om finansiell rådgivning. Bakgrunden är förstås de hurtiga och överdrivna råd som banker och placeringsinstitut gav sina kunder under den senaste börsyran. I dag måste rådgivaren utgå från kundens ekonomiska situation och kunskaper. Rådgivaren måste också upplysa sina kunder om de risker som är kopplande till placeringen: aktier kan sjunka i värde, optioner kan ge jättevinster, men också jätteförluster, obligationer är en trygg placering, förutsatt att räntenivån inte förändras radikalt, osv.

Tänk om den nya lagen om finansiell rådgivning också skulle gälla för skogens ekonomiska rådgivare. Då skulle rådgivningen antagligen vara lite mer lågmäld. Då skulle vi inte se tvärsäkra uttalanden som

  • ”röjning är en investering med god ränta”
  • ”sett över en omloppstid ger 1 krona investerad i röjning 10 till 20 kr tillbaka”
  • ”det finns studier som visar att skillnaden i intäkt mellan en röjd och oröjd skog kan uppgå till storleksordningen 50.000 kr per ha (nuvärde)”

Citaten kommer från en stor känd skoglig tidning. Tänk dig en annons för en obligationsfond som var utformad på det sättet. Inga uppgifter om vilken ränta man räknat med. Inga uppgifter om återbetalningstiden. Ingenting om de risker och osäkerheter som är kopplade till placeringen. En sådan annons skulle bli fälld av konsumentombudsmannen!

Om den nya lagen om finansiell rådgivning hade gällt i skogen, skulle rådgivarna också tvingas dokumentera sina råd och de risker som är kopplade till dem. Då skulle de ekonomiska kalkylerna behöva kompletteras med en varningstext: Den skulle kunna se ut så här:

Varning – alla ekonomiska placeringar innebär risker…

  • Kalkylerna skall ses som räkneexempel. Det verkliga utfallet kan bli både bättre än sämre. Rådgivaren tar inget ekonomiskt ansvar om utfallet inte blir det förväntade.
  • En investering i röjning är en extremt långsiktig – facit får du först när skogen slutavverkas, vilket sker 60 till 100 år efter investeringstillfället.
  • Traditionellt räknar branschen med 2-3 procents ränta. Om du nöjer dig med lägre ränta, så ökar din röjningsvinst. Kräver du högre ränta så sjunker den.
  • Kalkylen bygger på traditionellt uttag av timmer och massaved enligt dagens prislistor. Om virkespriserna faller under placeringstiden minskar röjningsvinsten. (under de senaste 100 åren har de reala virkespriserna både stigit och sjunkit. De senaste 20 åren har de fallit med någon procent varje år).
  • Det kan under placeringens löptid komma till nya virkessortiment som påverkar kalkylen. (Ett aktuellt exempel är skogsbränsle, som inte är lika trädslags-, kvalitets- och dimensionsberoende som dagens sortiment. En ökad betalningsförmåga skogsbränsle relativt dagens sortiment minskar den positiva avkastningen av en investering i röjning.)
  • Kalkylerna bygger på dagens prisrelation mellan barr- och lövvirke. Ändrade relationer påverkar kalkylen för lövdominerade ungskogar.
  • Kalkylerna bygger på dagens avverkningsteknik och dagens kostnadsrelationer mellan klena och grova träd. (Om det under placeringstiden utvecklas ny teknik som gör det möjligt att avverka klena träd till lägre kostnad än i dag minskar röjningsvinsten. Ett aktuellt exempel är de flerträdshanterande skördaraggregat som nu testas i praktisk skala.)

Är röjning en ekonomisk placering?

Men nu gäller inte lagen om finansiell rådgivning i skogen, så branschen behöver inte ha någon besvärande ”varningsinformation” i sina röjningskampanjer. Men är tanken verkligen långsökt? För visst finns det risker även med ekonomiska placeringar i skogen – det oväntade kan hända även här – och kommer säkert att hända. Aktier har alltid lönat sig på lång sikt, sade de finansiella rådgivarna för några år sedan, och tittade stint i backspegeln. Men backspegeln visade sig vara en dålig vägkarta för framtiden. Kanske säger vi samma sak om skogens rådgivare om 30 år. Vem vet?

Skadestånd

Förresten vore det kanske inte så dumt med en lag som reglerade rådgivningen i skogen. Noterade ni punkt tre i citaten ovan? ”… skillnaden i intäkt mellan en röjd och oröjd skog kan uppgå till storleksordningen 50.000 kr per ha (nuvärde)”. Det visar sig att den kalkylen var gjord med 0 procents ränta! Noll procent. Hade en bankrådgivare gjort en sådan kalkyl utan att nämna räntan hade banken antagligen fått betala skadestånd för vårdslös rådgivning.

Bara pengar talar för gallring!

Publicerad i SKOGEN 2002

– Det finns bara ett enda argument för att gallra sin granskog: pengar. Gallring ger inkomster tidigt i beståndets omloppstid och det är bra i en ekonomisk kalkyl. Annars är det faktiskt mycket som talar mot gallring.

Ja, så provokativt uttrycker sig Sveriges färskaste grandoktor, Cristofer Wallentin, till SKOGEN. Han disputerade nyligen på en avhandling som just hette ”gallring av gran” (fast den var på engelska – och då hette den ”Thinning of Norway spruce”).

Cristofer Wallentin borde veta vad han talar om. Han har i fem års tid levt med grangallring. Följt ett antal gallringsförsök mycket noggrant. Läst många hundra forskningsrapporter om gran och gallring och skrivit en vetenskaplig avhandling på nästan 200 sidor.

– Tidiga inkomster är absolut inget dåligt skäl, tillägger han snabbt. Men om en gallring inte skulle ge ett ekonomiskt netto, så är det nog bättre att låta bli. Det lönar sig inte att betala för en gallring, för normalt blir det inte ett högre slutavverkningsnetto i en gallrad skog. Snarare tvärtom. I en ogallrad skog är det vanligen en högre volym och hela volymen kan tas ut med billig slutavverkningsteknik.

– Det finns en rad mer eller mindre slentrianmässiga argument för gallring, ni kan dem säkert själva säger Cristofer Wallentin och listar:

  • minimera självgallringen
  • grövre dimensioner i kommande gallringar och i slutavverkning
  • förbättra virkeskvalitén
  • öka motståndskraften mot skador från snö och vind

Sedan betar han av dem ett efter ett:

– Självgallring: En skog behöver aldrig gallras, den klarar sig bra ändå. Vist kan det bli lite självgallring, men det i princip bara klena träd som dör, och de är ju ekonomiskt ointressanta. Ja, man kan till och med se det som en gratis gallring – man blir av med träd som man annars hade fått betala för att få bort!

– Dimension? Ja, alla skogsutbildade har ju lärt sig att vi gallrar för att öka trädens medeldiameter. Det är förvisso sant, säger han. De enskilda träden växer bättre i en gallrad skog än i en ogallrad. Också de grövsta träden visar god respons på gallring.

– Men man måste hantera många klena träd för att få fram de grova. Gör en tankelek: Dela ett ogallrat 25-årigt granbestånd i två delar. Gallra ena halvan enligt dagens etablerade skötselråd, det blir två-tre gallringar. Låt den andra halvan stå ogallrad fram till slutavverkning. Mät upp stamvolymen på alla träd som avverkats under omloppstiden – både i gallringar och i slutavverkning. Jag är ganska säker på att det genomsnittligt över omloppstiden blir en grövre medelstam i det ogallrade alternativet.

– Virkeskvalitet: Visst kan vi genom att gallra bort fula träd förbättra kvaliteten i beståndet, och lägga tillväxten på önskvärda träd. Men det är i ungdomen vi har den stora möjligheten att dana trädens kvalitet, sett över omloppstiden är den möjligheten faktiskt allra minst i gallringsfasen.

– Vind- och snöskador: Ogallrade skogar är inte högriskobjekt för stormskador. Tvärtom, säger han med eftertryck. Vilka skogar står upp efter en storm? De ogallrade, det finns det många svenska och danska försök som visar!

– Snöskador då? Ja, till att börja med drabbar det främst den unga skogen. I medelåldern löper de gallrade skogarna en ökad risk de första åren efter ingreppet, sedan minskar risken jämfört med om skogen varit ogallrad för att åter öka efter nästa gallring. Sett över en omloppstid är det antagligen ungefär samma risk i gallrade och ogallrade skogar.

9 av 10 ogallrade träd stod upp efter Gudrun

– Risken att initialt efter gallring drabbas av storm- och snöskador belystes allt för tydligt i ett av mina försök. Det drabbades av Gudrun tre år efter gallringen. Det blev omfattande skador i de delar av försöket som gallrats hårt, 60 procent, mer måttliga skador i de delar som gallrats normalt, 30 procent, och minst skador i de ogallrade ytorna. Snöskador drabbade beståndet två månader senare och slog återigen hårdast mot försöksytorna med hårdast gallring. Blott tio procent av grundytan före Gudrun återstod i de hårdast gallrade ytorna när vind och snö härjat klart. Motsvarande siffror för normalt gallrade ytor var i genomsnitt femtio procent. Men på de ogallrade kontrollytorna återstod nio av tio träd.”

Skador vid gallring

Det tyngsta argumentet för att inte gallra är att man kraftigt minskar risken för att introducera rottickan via avverkningsstubbar samt att man slipper avverkningsskador på trädstammar och stödrötter – skador som också ofta blir en inkörsport för röta (om än av annat slag, vanligen blödskinn).

– Jag har följt upp ett antal praktiska gallringar, och det var slående hur mycket avverkningsskador det fanns, säger han. Givet den gamla skogsvårdslagens definition av en gallringsskada (”stor som en tändsticksask”) var skadenivån i 21 undersökta förstgallringar knappt 6 procent. I 12 senare gallringar var nästan 11 procent av träden skadade. Här var det framförallt körskador på rothalsarna. På den gamla skogsvårdslagens tid var detta oacceptabla nivåer – skogsägaren hade fått böta. Men i dag är lagen uppmjukad.

Gran tål det mesta

– Gallringsregimen i gran bör mer styras av ägarens aktuella ekonomiska situation samt risken för rotröta, gallringsskador och storm, än av dess påverkan på volymproduktionen, säger Cristofer Wallentin. Det är fascinerande hur tålig granskog är. Totalproduktionen av levande och dött virke blir i stort sett lika hög hur man än gallrar skogen, åtminstone inom rimliga gränser. Det visar den internationella forskningslitteraturen entydigt.

– I min forskning följde jag ett försök där så mycket som 60 procent av volymen hade gallrats bort. Det såg nästan ut som en slarvig slutavverkning. Det första året efter gallringen sjönk förstås tillväxten per hektar kraftigt, men redan det tredje året var skogens produktion per hektar lika hög som i den ogallrade kontrollen!

Var inte rädd för stickvägar

För några år sedan var det en debatt om stickvägar i svenskt skogsbruk. Forskare varnade för tillväxtförluster och vind- och snöskador i ett skogsbruk med breda stickvägar och tätt stickvägsnät. Cristofer Wallentin har en pragmatisk syn frågan, åtminstone i granskog, som han känner väl.

– Vi måste ju ha stickvägar – annars går det inte att få ut virke lönsamt. Och de kostar faktiskt inte så mycket i produktion. Träden närmast stickvägen växer så mycket bättre att de kan kompensera för en stor del av vägen.

– I mitt försök hade träden närmast stickvägen en mycket kraftig tillväxtökning redan efter två år. Jag tolkar detta som en kväveeffekt. Vi hade samlat allt ris i stickvägen, och när detta bröts ned så ökade mängden upptagbart nitrat och ammonium i marken. Det blev mer ”mat” till träden närmast stickvägen om man ska uttrycka det slarvigt, säger han. Vi kunde också se det här ökade kväveutbudet i jordprover.

– Men det här gäller förstås bara så länge som man inte kör sönder marken i stickvägarna. Blir det djupa hjulspår kommer inte trädens rötter åt kvävet från avverkningsavfallet och då blir det sannolikt tillväxtförluster av stickvägarna.

När man ändå gör stickvägar, så är det lika bra att göra dem så breda så att inte träden närmast stickvägen skadas, tycker han. I en stor sameuropeisk studie i Danmark, Sverige, Tjeckien, Österrike och Tyskland var tillväxtförlusten under den första tjugoårsperioden mellan 3 och 12 procent när man ökade stickvägsbredden från 3,5 till 5 meter. Sett över en hel omloppstid blir den procentuella förlusten ännu mindre.

Man behöver inte heller ha någon absolut torgskräck i en gallring, menar han. Om ett träd i stickvägskanten skadas, så är det lika bra att ta bort det. Det gör inte så mycket om det blir en liten lucka i skogen. De kringstående träden tar snabbt för sig av de extra resurser som erbjuds i form av näring och ljus.

Slutord från doktor gran:

  • Se varje enskild skogsskötselåtgärd som en del av en integrerad helhet och beakta vad de olika åtgärderna för med sig på såväl kort som lång sikt.
  • Plantera inte fler träd än nödvändigt, och detta kan vara färre än du tror. Med god kunskap om olika föryngringsåtgärder och biologiska omständigheters påverkan på snytbaggetryck, viltbetning, uppfrysning och insådd av naturlig föryngring kan (i den bästa av världar) stamantalet vid gallring förutses redan vid plantering.
  • Gallra gärna din skog, men bara om det ger ett positivt netto. Vill du ha en aktiv gallringsregim så torde det mest lönsamma vara tidig och hård gallring med tidigarelagd slutavverkning.
  • Lyssna inte för mycket på olika förståsigpåare som jag, tänk själv! Det blir säkert också bra…

Separatruta: Detta visste du inte om gran

Tillväxtökning redan första året

Cristofer Wallentins avhandling är full av ”roliga” och lite oväntade fakta. Ett exempel är att han i sitt gallringsförsök kunde registrera en tillväxökning på kvarlämnade träd redan det första året efter gallring. Tidigare har man trott att träden först måste bygga upp sin barrmassa, och det tar ju några år. Han tolkar den här omedelbara tillväxtökningen så att mer ljus kommer ner till barren längre ner på stammen. Fotosyntesen ökar i trädkronornas lägre delar, där det tidigare mest var skugga.

En annan oväntad uppgift är att tillväxten per hektar kan öka efter en gallring. Tidigare har man ansett att det generella mönstret är att tillväxten först sjunker några år efter en gallring för att sedan gå upp till kontrollnivån igen, när de kvarlämnade träden hunnit bygga upp sin barrmassa. Men noggranna mätningar visar att hektarproduktionen faktiskt kan klättra över 0-nivån under några år. Även det är en kväveeffekt, tror Cristofer Wallentin.

Hård gallring ger sämre stamform – det blir mer morötter av träden. Det har länge varit en etablerad sanning. Men i avhandlingen visar han att det är mer komplicerat än så. I hans försök blev stamformen förvisso sämre, men bara från stubbe till brösthöjd. Ovanför brösthöjd blev det tvärtom en något bättre stamform. Sett över hela trädet var formtalet i princip oförändrat efter hård gallring.

Separatruta

Två sätt att komma till samma skog!

En del av hans avhandling handlar om planteringsförband. Sett över en omloppstid blir det generellt ganska små skillnader i volymproduktion mellan t.ex. två och tre meters planteringsförband. Det är bara de första åren som en tätare ungskog växer bättre än en glesare. När skogen har slutit sig är tillväxten i princip oberoende av stamantalet. Men skogen sluter sig snabbare med ett tätare förband så man vinner tid.

– I ett försök lät vi höggallra skog som planterats med tre meters förband och samtidigt låggallra två resp. 2,5-metersförbanden på traditionellt sätt, säger Cristofer Wallentin. Det fascinerande var att skogen såg ungefär likadan ut på alla ytor efter gallringen. Det var i princip samma medeldiameter och samma kvalitet, mätt som grövsta kvist på rotstocken och andelen bottenstockar i kvalitetsklass 3 och 4.

– Det här är tankeväckande, säger han. Vi kunde alltså skapa ungefär samma bestånd på två helt olika sätt. Det ena sättet ger lägre föryngringskostnad – det är ju billigare att plantera färre plantor – och högre netto i förstagallringen. Det borde vara ekonomiskt intressant.

Dock utfärdar han en liten varning:

– Vid tre meters förband närmar man sig en nedre gräns. Blir det glesare sluter sig beståndet så sent, om alls, att det kan bli markanta tillväxtförluster.

Virkesköpare – himmel eller helvete?

Publicerad i SKOGEN 2011

Virkesköpare har blivit ett av det allra vanligaste nybörjarjobben för en nyutexaminerad skogstekniker, skogsmästare eller jägmästare. Någonstans mellan en tredjedel och hälften hamnar som ung, grön köpare någonstans i Sverige.

Hur är jobbet? SKOGEN har ringt runt bland skogsföretag och virkesköpare. Fram träder en extremt tudelad bild. En himmel och ett helvete.

Himlen: ”Det här är ett verkligt toppenjobb för den som är road av människor och gillar affärer”, sade en av de köpare SKOGEN pratade med.

Ja, virkesköpare är ett arbete med en extremt stor frihet, du får träffa mycket människor och du får göra riktigt stora affärer. En virkesköpare som tar hem 50 000 kubikmeter per år, driver ett större småföretag med en omsättning på 15 miljoner kronor. Det är inte dåligt.

Har du hängt med ett tag, kan du dessutom få riktigt bra lön – antalet virkesköpare i Sverige lär ha ökat med 30 till 50 procent på fem år. Det finns en stark efterfrågan på duktiga, etablerade virkesköpare – den som är duktig vet sitt värde och kan pressa upp sin lön rejält. Och snålar det egna företaget, så står det andra företag och bara väntar.

Det är dessutom ett jobb där den duktige bara får det lättare och lättare med åren. Du blir alltmer kompis med ett gäng skogsägare som gärna levererar exklusivt till dig. Det blir bara enklare och enklare att få fram årskvoten.

Framtiden ser också ljus ut. De flesta som SKOGEN pratat med tror att konkurrensen om inhemskt virke kommer att öka.

Helvetet: Allt det som gör virkesköpare till ett drömjobb kan också vändas till sin motsats. Tycker du inte det är roligt att göra affärer, så är det förstås ett skräckjobb. ”Jag kände mig som en omvänd dammsugarförsäljare”, som någon beskrev det. Har du svårt att komma till avslut är jobbet ett helvete. Är du ny på ett område där konkurrenterna har gamla, väl etablerade köpare, så är det ett helvete att överhuvudtaget slå sig in.

Du har inga fasta rutiner i arbetet. Det är visserligen något som uppskattas av somliga – men inte av alla. Du måste vara kreativ och ta egna initiativ varje dag, varje timme.

Och så kanske värst av allt: Ditt jobb är extremt lätt att mäta och följa upp. Varje månad kan din arbetsledare se hur många kubikmeter du dragit in och vad det kostat. Det är inte roligt att månad in och månad ut ligga sämst i en sådan jämförelse.

Det första året eller åren finns det väl en viss acceptans för att det går trögt. Det tar fem år att få fram en bra virkesköpare, sade en av de källor som SKOGEN har pratat med. Då först har man upplevt allt som kan gå fel och lärt sig att hantera det.

Enligt samma källa brukar det visa sig ganska fort vilka som inte passar för jobbet. Det är framförallt två grupper som inte passar in: de som inte kan komma till avslut – och de som har för stora spenderbyxor.

Står man då som nyutexaminerad åtminstone på en stadig grund? Räcker de skogliga utbildningarna för att forma en bra virkesköpare? Vad säger arbetsgivarna? ”Nja”, är den bild SKOGEN får. En bra köpare måste kunna skog. Det är en absolut förutsättning, och där är kunskaperna ofta fullt tillräckliga. Kanske är jägmästarna lite tunna i praktiskt skogsbruk, alla kan nog inte dra en perfekt basväg direkt när de kommer ut från skolan. Men det lär de sig ganska fort.

Ofta fattas det också lite vardagsjuridik, men det brukar arbetsgivarna se till att man lär sig.

Nej, den stora bristen i utbildningarna är affärskunskap. I de skogliga utbildningarna får man inte lära sig hur man blir en framgångsrik säljare och hur man kommer till avslut.

Reklam och informationsmaterial från virkesköpande företag brukar visa bilder på kvinnliga virkesköpare. Med en viss underdrift kan man säga att det är en starkt förskönande bild. För i verkligheten jobbar virkesköpare på några av de grabbigaste arbetsplatserna i Sverige. På Internet kan man få fram en hygglig bild av virkesköparna i landet. Nästan alla företag har bilder på sina köpare. Några av sidorna ser nästan komiska ut. Sida upp och sida ner med lagom skäggiga, medelålders vita män med samma profilkläder. De ser lite klonade ut.

Av de nästan tusen personer som arbetar med virkesköp från privata skogsägare är 93 procent män. Grabbigast är sågverkens inköpsorganisationer. Där närmar vi oss svårslagna 100 procent män! Se tabellen.

Det här är ett jätteproblem, säger en källa.

– Vi anställer kvinnor, vi försöker stötta dem. Men efter att par år har merparten slutat. Vi vet inte vad det här beror på.

Det är nog inte skogsägarna som är bromsen. Tvärtom, säger en av de virkesköpare SKOGEN pratat med så här:

– Jag hade nog en fördel av vara kvinna, det var säkert svårare för skogsägarna att säga nej när jag ville besöka dem.

Ändå slutade hon efter ett par månader – just i hennes fall var det svårigheten att slå sig in på en tuff lokal marknad som fick henne att välja en annan karriärväg i skogen.

Hur många virkesköpare är det då som går och pinas i ett helvete? Kanske inte så många trots allt. Personalomsättningen är låg bland de virkesköpare som varit med några år. Men de första åren slutar många.

– Kanske är det här ett jobb som egentligen inte passar för en grön person, sade en gammal ”räv”. Man har inte den livserfarenhet och trygghet som krävs för att kunna göra affärer.

– Och så kanske dagens ungdom ger upp lite för snabbt”, fortsatte han på norrländska. Man ska vara lite som en skidåkare i det här jobbet – kunna bita ihop och gneta på även när det är tungt. För det är inte alltid perfekt glid på den här marknaden, inte ens för mig som varit med i många år. Men så lossnar det, och då är det bara härligt …

 

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Fulskog – finskog

Publicerad i Skogsvärden 2009

Så får du en vackrare, miljövänligare skog – så mycket kostar det

”Tid är pengar i skogen” hävdar LRF-Skogsägarna i en nyutkommen skrift. Och det är säkert rätt. Den som bara är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Ett sådant långsamskogsbruk behöver inte alls bli dyrt, visar Skogsvärdens analys.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig: själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Fulskog och finskog – vad vill du ha? Vad är då skillnaden mellan de två fastigheterna? Jo, omloppstiden. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli 10 till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Denna lilla skillnad påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog – ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling: längre omloppstider. Men vad kostar det då skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Därför har skogen blivit ful Det finns två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel säger supportrarna till den andra skolan: skog är som vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt.

Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd. Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om 10 eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel (vi återkommer till det…).

Dags att koppla in en expert! Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på den nivån upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare 10 eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren i stället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden 10 eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög kalkylränta, t.ex. fyra procent. Då blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde! Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är ändå stor skillnad mot den gamla lagen, före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Små skillnader på fastighetsnivå Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola räknar på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Det är ett par tusen hektar. Ganska lite gammal skog, ganska bördig mark. Kalkylen gör han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Två alternativa omloppstider ingick i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, 8 procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men om vi antar att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite av branschstandard när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Scoopet som föll – eller inte? Kan det vara så att svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider för en vinst så låg att den närmast är felräkningspengar? För tre procents skillnad är ju en fullständig bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet. Jag skulle illustrera artikeln med ett diagram som visade hur andelen fulskog sjunker med den längre omloppstiden.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ”smög” jag in avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Skulle vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte ha blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men Sverker_Grafikäven med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar. Så scoopet är faktiskt kvar.

Varje fastighet har sina förutsättningar Alla skogsfastigheter har sin historia av tidigare avverkningar och gamla stormskador. Finns det mycket ungskog kanske det inte blir så dyrt, förutsatt att vi kan smyga in det nya, försiktigare avverkningsprogrammet. Finns det mer gammelskog blir det troligen dyrare. Då tvingas skogsägaren avstå från en del avverkningar i en nära framtid, och det slår hårt på nuvärdet som vi har sett. Men finns det mycket gammelskog, så att skogsvårdslagens ransoneringsregler träder in, då blir det troligen billigare igen. En del gammelskog måste då stå kvar en tid.

Och så invändningarna… Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men det kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode säkert erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall. Så vad är riskfritt – egentligen?

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Kanske svårt i privatskogen … Troligen skulle väldigt många privata skogsägare vilja ha en hög andel vacker skog, om det nu inte kostar mer än vad Olas kalkyl antyder. Men där kompliceras allt av generationsskiftena. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar för att täcka köpeskillingen kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den avverkningsbara, vackra skogen då i fara.

… men ett rungande ”ja, ja, ja” för de allmänna skogarma…. Men ett skogsbruk med relativt långa omloppstider måste däremot vara ett högintressant för de allmänt ägda skogarna – stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog! För tänk om man kunde engagera ägarna (medborgarna) i en omröstning med frågan: är du villig minska nuvärdet av vår gemensamma skog med tre procent för att få en vackrare skog som du törs gå i? Samtidigt som den långsiktiga ekonomiska avkastningen blir högre. Svaret skulle säkert bli ett rungande ja, ja, ja!

Underlag om du tycker att det behövs: Sveaskog har betalat in mellan 0,3 och 2,5 miljarder kr per år till staten i utdelning 2004 till 2007. Säg att utdelningskapaciteten de första tio åren minskar med tio procent med en längre omloppstid (ren gissning – men mer är det nog inte). Det ger en årlig kassaförlust för staten på 30 till 250 miljoner kr – eller mellan 0,003 och 0,02 procent av statsbudgeten.

Underlag 2 om du tycker att det behövs: med den längre omloppstiden är virkesförrådet nästan 30 kubikmeter högre per hektar. På 1 000 hektar blir det 30 000 kubikmeter mer stående i skogen. Det är 9 miljoner kg kol. Det motsvarar utsläppen från en Volvo V70 som kör väldigt långt. (ja, det går att räkna ut om du vill ha siffran – hinner inte bara just nu). 

Saklig myndighetsinformation?

Publicerad i SKOGEN 2003

Skogsstyrelsen bjuder upp till röjarskiva. Röj, röj, röj, är budskapet i den specialbilaga som konkurrenten SkogsEko skickade ut till Sveriges samtliga skogsägare i våras.

Röjteckning 1På sidan 6 kommer man till kärnfrågan: varför skall man röja? Artikeln illustreras med pedagogiska teckningar som skall illustrera den ”katastrof” som drabbar den oröjda skogen. Fult och klent och krokigt blir det som synes.

Men det är något ”lurt” med teckningarna: Det syns tydligare när man flyttar runt lite i bilden och lägger det oröjda beståndet bredvid det röjda. Ser ni nu:

Om inte, ta fram en linjal och mät höjden på de röjda träden. Och så mäter du de Röjteckning 2oröjda. Ser ni: träden i den oröjda skogen är bara ¾ så höga som träden i den röjda! Det är naturligtvis fel. Inte får man högre träd av att röja. De dominerande trädens höjdtillväxt är mer eller mindre oberoende av skogskötseln (så länge man inte höggallrar extremt). Det är ju den fundamentala teorin bakom bonitering efter övre höjd – och en självklarhet för alla som arbetar med skogsskötsel.

Och se på trädens diameterutveckling. I de oröjda bestånden är träden i stort sett jämngrova – eller snarare jämnklena. Men så är det ju inte i en riktig skog. I en tät skog är träden inte alls solidariska. En del tar för sig och blir grova. Andra kommer efter redan från början och är dömda till ett liv i skuggan under sina mer framgångsrika grannar. Ja, många av de undertryckta träden kommer till och med att dö av konkurrensen. Det kan vara värt att tänka på när du räknar på röjningens ekonomi. Många av de träd du betalar för att ta bort i en röjning är ändå dömda att dö – alldeles gratis.

Och så kan man undra varför träden i den oröjda skogen är så krokiga? Vad har hänt? Är det vanligt att oröjd skog ser ut så här? Tveksamt.

Tidningen SKOGEN har i några artiklar ifrågasatt vår traditionella argumentation för röjning. I vilken mån bygger den på rationell ekonomisk analys och i vilken mån är det känslor och tradition som styr? Tyvärr blir det inte klarare av SkogsEkos bilaga. Är teckningarna en medveten ”pedagogisk överdrift” för en god sak? Eller en omedveten manipulation? Eller tror vi att skogen utvecklas så här om vi inte röjer? Klart är i alla fall att den icke initierade skogsägare som läser teckningarna får en överdriven bild av röjningens positiva effekter på skogen. Är det bra?

 

Jägmästaren och Ekonomen

Publicerad i ”SkogsEko” 2001 . Foto: Sami Keinänen

800px-CognacMiddagen var klar. Dags för konjak. De två vännerna drog sig tillbaka till biblioteket.

– Marknadsekonomi, inledde Ekonomen, som han oftast brukade nuförtiden. Marknadsekonomi är lösningen. Den fria marknaden har skapat en bättre värld. Aldrig har framtiden sett mer hoppfull ut än idag. Aldrig har så många människor haft det så materiellt bra. När människorna får göra sina egna val, så blomstrar ekonomin. Borta är planekonomi och kommandoekonomi.

– Ja, sade Jägmästaren och höll för ovanlighets skull med. Förr skulle staten styra allt. Ta bara det där med skogsvårdslagen. Det är bara några år sedan som staten i detalj reglerade skogsbruket. Det var plikt på att röja, plikt på att gallra, plikt på att slutavverka. Kalavverkning var den enda tillåtna avverkningsformen. Ja, staten bestämde till och med var plantorna skulle komma från. Men allt det där är gudskelov borta.

Är det? frågade Ekonomen med ett illavarslande leende. Är inte återväxtplikten kvar?

– Men det är en helt annan sak, svarade Jägmästaren med en lättad suck. Han var på hemmaplan. Kvällens diskussion skulle gå bra.

– Varför har vi återväxtplikt egentligen? frågade Ekonomen.

Jägmästaren tvekade ett ögonblick. Skulle han börja med de ekonomiska eller de moraliska argumenten? Han valde de ekonomiska. Det var ju trots allt en ekonom han pratade med.

– Jo, skogen är en real tillgång. Den kommer alltid att öka i värde. Hittills har investeringar i skog alltid förräntat sig bra.

– Hur bra då, avbröt Ekonomen.

– Ja, uppåt tre-fyra procent. I realränta. Alltså över inflationen.

– Jaha, svarade Ekonomen. Nu märktes det att han fått blodvittring. Jaha, upprepade han. Samhället tvingar alltså den enskilde skogsägaren att plantera därför att det är bra för hans/hennes privatekonomi. Med samma resonemang skall vi också tvinga privatpersoner att satsa på aktier. Det har ju också hittills alltid lönat sig på lång sikt.

– Förresten, fortsatte Ekonomen. Jag såg en skoglig investeringskalkyl häromdagen. Faustmanns formel hette den. Jag förstod den inte riktigt.

– Den förklarar jag lätt, avbröt Jägmästaren snabbt, nöjd med att fortfarande vara på hemmaplan. Man utgår från värdet på skogen när man avverkar den. Och så jämför man med planteringskostnaden. Och så ser man vilken ränta det motsvarar på 100 år. Det brukar bli mellan två och fyra procent, beroende på markens bördighet. Här lät Jägmästaren påtagligt säker. Som han brukade när han var lite osäker. För han minns att det var något med evig upprepning också. Men det hade han aldrig riktigt förstått. Han var lättad när Ekonomen gick vidare på ett annat spår.

– Jaha, sade Ekonomen. Men den kalkylen förutsätter väl att det inte blir någon skog alls om man inte planterar. Men jag såg en artikel häromdagen att det alltid blir skog i Sverige. På alla marker, utom de allra mest fjällnära. Man får vänta lite längre, och skogen blir lite glesare. Men minst halva tillväxten får man säkert, trodde författaren. Kan det stämma?

Nja, sade Jägmästaren osäkert, och undrade för första gången om det här verkligen hans hemmaplan. Vad jag vet så finns det inga försök där man lämnat skogen vind för våg efter avverkning. Så det är svårt att räkna på det. Men visst blir det träd på de flesta marker. Det har du nog rätt i.

– Så du menar att man tvingar skogsägarna att plantera, trots att ingen vet vad som händer om man inte gör det? Nu lät Ekonomen irriterad. Ponera att skogsägaren får halva skogsproduktionen gratis utan plantering. Då är det bedrägligt att räkna Faustmann på hela intäkten. Nej, i en hederlig kalkyl skall hela kostnaden för planteringen ställas mot halva intäkten från framtida avverkningar. Och räknar man på det sättet, så blir det inte mer än någon enstaka procents förräntning på de pengar som skogsägaren tvingas att satsa.

– Ja, medgav Jägmästaren. Men det är nog inte för skogsägarens privata ekonomi som vi har en återväxtplikt. Det är för samhällets. Tänk på att skogsindustrin är oerhört viktig för det svenska välståndet. Och inte kan vi ha en skogsindustri om vi inte har någon skog. Jägmästaren var nöjd med argumentet. Det hade lite av den bitande ironi, som han alltid beundrat Ekonomen för.

– När är de skogar som vi tvingar skogsägarna att investera pengar mogna för slutavverkning? undrade Ekonomen till synes oskyldigt.

– Ja, det dröjer väl minst 50 år. Kanske 100 år i norra Sverige.

– Jaha, sade Ekonomen. Har vi överhuvudtaget någon industri kvar i Sverige då? Dagens industrier är ju borta sedan länge. Och var investerar världens skogsindustrier i dag? frågade Ekonomen. Han väntade inte på svaret, för han visste sedan tidigare att Jägmästaren inte var så kunnig på skogsindustri. Jo, i Indonesien och Brasilien. Och i andra länder där skogen växer minst 10 gånger bättre än i Sverige. Naturligtvis.

– Och förresten, fortsatte Ekonomen. Nu var han i gasen. Om nu avkastningen kommer först om 100 år, så måste det vara en mycket osäker investering. Och hur hanterar vi ekonomer osäkerhet? Inte heller här väntade han på Jägmästarens svar. – Jo, med mångfald förstås, sade han. Många ägg i många korgar. Och vad är då en återväxtplikt som i detalj reglerar plantantal, trädslag och återväxtmetoder. Det är raka motsatsen till mångfald. Det är … Han behövde inte avsluta meningen.

Jägmästaren kände att det var dags att ta tillbaka initiativet. Dags för ”det stora moraliska argumentet”.

– Världens befolkning växer. I dag är vi sex miljarder människor. Snart är vi tio. Det behövs många tidningar och många plankor för att försörja alla dessa våra barn och barnbarn. Ta bara energin. På lång sikt kan vi inte gräva upp kol och pumpa upp olja för att tillfredsställa våra behov. Kolet och oljan tar obevekligen slut. Då är det väl tryggt att ha skog? Och mycket skog, sade Jägmästaren.

Ekonomen var tyst en stund. Men han hämtade sig otäckt snabbt. – Så det är bättre att satsa våra begränsade resurser på skogsplantering än på utbildning, hälsovård, medicinsk forskning, livsmedelsproduktion och allt annat som också ger våra barnbarn en bättre framtid? Och om vi nu tror att skogsplantering är så bra som du säger, då skall vi väl inte gräva ner pengarna i vårt karga klimat? Det finns väl knappast någon plats på jorden som ger så få kubikmetrar skog per satsad krona som i Sverige. Ja, det skulle väl vara på Grönland då.

Där kom den där ironin igen, som Jägmästaren motvilligt beundrade.

– Nej, sade Ekonomen. Det enda argument jag kan tänka mig för en återväxtplikt, det är de landskapsmässiga och ekologiska. Jag har svårt att tänka mig ett svenskt landskap utan skog. Och det har säkert alla våra djur och växter också.

– Men du sade ju själv att det alltid blir skog, replikerade Jägmästaren snabbt. Alltför snabbt. Han ångrade sig genast, och lovade att aldrig mer diskutera med konjak i kroppen. Men det var för sent. Det vara bara att fortsätta: De skogar som kommer upp spontant kan vara nog så värdefulla för djur och natur. Säkert bättre än en ensartad granskog i raka rader. För det är med den biologiska mångfalden som med en ekonomi i osäkerhet. Det är bäst med många ägg i många korgar. Och det får vi i ett skogsbruk där en del skogsägare planterar intensivt. Andra lite mer extensivt. Och några inte alls …

Det var dags att bryta upp. Jägmästaren hade en obehaglig känsla av att han glömt något bra argument för återväxtplikt. Han längtade tillbaka till sina kurskamrater. De brukade också diskutera skog. Men där var det aldrig någon som ställde dumma frågor. Där hade alla samma grundmurade tro på skogen som framtidens räddning.

Men Jägmästaren var ingen prestigemänniska. Och han var dessutom lite, lite påverkad av konjak. Precis innan han reste sig upp för att gå hem, så lutade han sig framåt. Sänkte rösten. Och så viskade han det mest förbjudna man kan säga som skogsman i Sverige i dag: – Förresten har vi ingen återväxtplikt längre. För nuförtiden är björk godkänt som huvudträdslag på de allra flesta marker. Och det blir nästan alltid björkuppslag efter en slutavverkning. Alltså blir alla föryngringar godkända. Typisk svensk lösning. På pappret samma plikt som tidigare. Men nästan ingen substans. Men avslöja inte det för någon.

Och så gick han. – En förlorad kväll, tänkte Ekonomen. Så många bra argument till ingen nytta.