Kategoriarkiv: Skogspolitik

Säg nej till mer fulskog

SvD dec 2015Publicerad på SvF Debatt 29 december 2015

Yngre skog kan snart falla för yxan. Skogsstyrelsen har långt gångna planer på att sänka lägsta tillåtna ålder för slutavverkning i norra Sverige. Det vore djupt olyckligt, politikerna bör i stället överväga att höja skogsvårdslagens slutåldrar med tio eller femton år i hela landet. Det skulle ge vackrare, klimatsmartare skog med mindre kalhyggen och mera mångfald.

”Fulskog”, ja, det är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå i. En snabb tidsresa visar vad jag menar:

  • Ett kalhygge är fulskog, med massor med toppar och grenar på marken – ofta är det också djupa, vattenfyllda hjulspår.
  • Fem till tio år efter avverkningen börjar riset ruttna ner, men nu har det i stället vuxit upp en ogenomtränglig vägg av björk och asp. Det är också fulskog.
  • Tio till femton år efter slutavverkningen röjer man ner lövslyet. De fällda träden ligger kvar på marken som ett plockepinn ovanför de vassa stubbarna. Detta är nog den fulaste av fulskogar!
  • 20 år efter avverkningen har björkarna och asparna ruttnat ner, men då står den nya skogens tallar och granar så tätt att det är nättupp omöjligt att ta sig in. Sikten är noll. Fulskog!
  • Under de följande 20–25 åren gallras skogen minst två gånger. Sikten blir bättre, men efter varje gallring ligger det kvar en snubbelmatta av hala toppar och grenar. Så det är fortfarande fulskog.

Nej, samstämmig forskning visar att det är först när skogen blir 45– 50 år gammal som den uppfattas som en riktig skog som människor vill vistas i.

Men en sådan fin skog får inte stå kvar länge. Enligt skogsvårdslagen är det i dag tillåtet att slutavverka 50-årig skog på bördiga marker i södra Sverige. Skulle alla markägare göra det, skulle det aldrig bli någon skog att njuta av där. Det är lite bättre i norra Sverige – där måste skogen ännu vara runt 80 till 90 år.

Men nu har statens skogsföretag Sveaskog begärt att skogsvårdslagen ska ändras så att det blir tillåtet att slutavverka yngre skog än i dag i norra Sverige. Syftet är att komma åt de virkesrika skogar som började anläggas på 1950-talet. Även från andra skogsbolag hörs röster för att ”modernisera skogsvårdslagen” så att man kan komma åt yngre skog än i dag.

Jag anser tvärtom att man bör överväga att höja lägsta tillåtna ålder för slutavverkning med tio till femton år i hela Sverige.

  1. Det blir då mer eller mindre automatiskt mer finskog i det framtida Sverige.
  2. Det är klimatsmart, eftersom en gammal skog normalt innehåller mer virke och därmed mer bundet kol.
  3. Det gynnar den biologiska mångfalden – arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen.

Vad kostar det då att höja slutåldrarna? Ja, om man ser till producerad volym virke, så kostar det nästan ingenting. Det är först om vi slutavverkar skogen vid mycket låg eller mycket hög ålder som det blir kännbara produktionsförluster.

Vad det kostar i pengar är knepigare att säga. Risken för stormskador och röta i granskogen ökar förstås något, men kan reduceras med en klok skogsskötsel.

På kort sikt minskar väl också avverkningarna i Sverige något som en anpassning till de längre växttiderna. Men frågan är om inte det är ovanligt lämpligt att ta den smällen nu, när svensk skogsindustri är inne i en omstrukturering – allt fler överger ju pappret och läser i stället texter som denna på sina paddor.

För klimatets skull är det faktiskt bättre att spara skog i dag så att vi kan avverka lite mer om tio till tjugo år – och producera lite mer av alla de klimatsmarta skogsprodukter som nu utvecklas, som biodiesel, bioplast, biokemikalier och biotyger. Vanligt papper är ingen höjdare ur klimatsynpunkt.

”Experter” kommer hävda att en förlängd omloppstid kostar mångmiljardbelopp. Ta det med en nypa salt – skogskalkyler bygger ytterst på gissningar om vad virket är värt om femtio till hundra år, och det har vi ingen aning om. I kalkylen bör skogsnäringen också väga in plusvärdet av att man med längre växttider får lite mer av ”folkets kärlek”, något som länge varit en bristvara i den svenska skogen …

Så snälla politiker. Be Skogsstyrelsen lugna sig. Detta är ingen snäv sektorsfråga, det är en politisk fråga som påverkar många människor och hela skogslandskapet. Utred först frågan ordentligt. Lyssna inte bara på Sveaskog – lyssna också till Sveaskogs ägare, det svenska folket. Vi är nog många som vill ha mer finskog, inte mindre.

Carl Henrik Palmér   Jägmästare och frilansjournalist

Ryska reflexioner

I juni 2014 deltog jag i en skogsresa till Ryssland, arrangerad av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Resan gick till republiken Komi, som gränsar till Uralbergen i öster. Det är naturligtvis omöjligt att göra något annat än en mycket ytlig analys om ett så stort land efter ett så kort besök. Men här är i alla fall några reflexioner:

DSCN2194En bild från resan. Den sammanfattar en del av ryskt skogsbruks utmaningar. Markens bärighet är urusel, det finns inga stenar, det är bara mo och mjäla, allt flyter när man kör ut virke på otjälad mark. Bakom skotaren står en typisk secondary forest efter en slutavverkning för 30–40 år sedan. Skogen är ogallrad och det är en hög andel björk och asp. Skotaren körs av en rumän, rysk arbetskraft har svårt att konkurrera lönemässigt. 

Om skogsskötseln Från ett svenskt perspektiv bedriver Ryssland ett ”omoraliskt” exploaterande skogsbruk som utnyttjar markens produktionsförmåga mycket dåligt. Täta, ekonomiskt och biologiskt värdefulla barrskogar avverkas och i stället kommer dålig björk och asp. De vi träffade inom professionen ville gärna se en övergång till ett mer intensivt skogsbruk med plantering, röjning och gallring ”enligt svensk modell”. Det skulle vara lönsamt redan efter 40 till 50 år, menade en av våra föredragshållare. Men de får svagt gehör från staten.

Efter en första kulturchock började jag dock tveka på vad som är rätt väg för Ryssland, egentligen. Kanske är produktionen per hektar inte så viktig när man har ”oändligt” med hektar. Kanada har ju helt andra historiska, politiska och ekonomiska förutsättningar än Ryssland, men de har ändå valt ungefär samma skötselmodell som den ryska.

Kanske ska Ryssland gå en medelväg, satsa på föryngring där det behövs och röja för att minska andelen löv. Men man ska nog strunta i gallringarna – det är tveksamt om man ska släppa in tunga maskiner i bestånden när bärigheten är så dålig. Sedan är nog gallring i praktiken en icke-fråga i ryskt skogsbruk de närmaste 20–30 åren. Man måste först komma igång med röjningarna – att gallra dagens oskötta skogar är inte meningsfullt.

Ett ytterligare problem är bristen på industrier som kan ta hand klena träd, det försvårar en övergång till ett mer intensivt, ”svenskt” skogsbruk.

Om den skogliga administrationen Det verkar vara en otroligt tung statlig administration av skogen. Dessutom farlig – lokala myndigheter kan utfärda bötesstraff om avverkningen anses strida mot de detaljerade reglerna. Man anar att det finns läge för förhandling mellan arrendatorn och tjänstemannen. Eftersom bötespengarna levereras till Moskva, så kan mutor till tjänstemännen fungera ”smidigare”. Ingen förnekade att korruption finns.

Om urskog och naturturism Det finns debattörer som menar att AB Sverige skulle tjäna mer pengar om vi bevarade våra gammelskogar som lockbete för naturturister. Men efter att ha gått 200 meter i en aldrig avverkad rysk granurskog undrar man om sådan turism verkligen kan bli något stort. Det var nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla liggande trädstammar i olika grad av förruttnelse – till detta var det oändligt med mygg. Visst kan det locka en extrem elit, men Medelhavets soliga, myggfria stränder kommer nog alltid dra betydligt fler…

Om skogsindustrins framtid Kan Ryssland bli en besvärlig konkurrent till svensk skogsindustri? Mitt svar blir nog nej, åtminstone på kort och medellång sikt. De stora skogsresurserna ligger för långt från de globala marknaderna, transporterna blir för dyra.

Ett annat frågetecken är viljan att investera i skogsindustri. Det är svårt att locka internationellt kapital i dag, den politiska risken är alltför stor. Den ryska staten kommer nog inte heller satsa på skogsindustrin, eftersom den är en så liten del av den ryska ekonomin. Det handlar om kanske två procent av Rysslands BNP (ungefär samma andel som i Sverige förresten). I den internationella ekonomin är Ryssland nästan bara gas och olja – det finns inget annat världsmarknaden vill köpa från Ryssland. Men om de globala priserna på fossila bränslen viker, det finns tydliga sådana tecken i dag i frackingens spår, kanske Ryssland tvingas satsa mer på sin skog för att få in valuta…

 

 

Kan man lita på frivilliga avsättningar?

Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Jägmästare för riktig skog!

Publicerad i SKOGEN 2010.

Upprop. Långa omloppstider i skogen är bra för klimatet och bra för biodiversiteten. Och det är framförallt bra för alla oss som älskar att vara ute i skog och mark. Vi i nätverket jägmästare för riktig skog kräver därför att skogsvårdslagen ändras. De gamla slutåldrarna måste återinföras snarast. De kortare omloppstider som det nu signaleras om på flera håll i skogsbruket hotar stora värden.

Klimatnyttan med en högre medelålder i skogen är uppenbar:

  • Vi får ett högre genomsnittligt virkesförråd och därmed mer kol bundet i den stående skogen
  • Mer kol binds också in i skogsmarken. För vid varje slutavverkning blir det en del förluster av markens kolpool, det har forskarna visat. Med högre slutålder blir det färre slutavverkningar per tidsenhet, och därmed mindre sådana kolförluster från marken
  • Det blir en högre andel sågtimmer i avverkningarna. Och timmer är den del av trädet som gör i störst klimatnytta vid en avverkning, eftersom en stor del hamnar i byggnader och blir ett långtidslager av kol. Massavedens klimatnytta är mer tveksam – en stor del av energin i veden går ju åt till interna processer för att göra papper.

Den biologiska mångfalden gynnas också av högre slutåldrar. De arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen. I och med den årliga hyggesytan blir mindre, blir det också fler bestånd med äldre skog i landskapet. Risken för isolering minskar.

Riktig skog. Men det är nyttan för oss skogsälskare som är vår egentliga drivkraft. För nästan all skog under 45 år är fulskog. Den har inga biologiska värden och inga estetiska värden. Och den är inte rolig att gå i. Erkänn. Det är först när skogen passerat sin 45-årsdag som det börjar bli lite skogskänsla. Och vanlig matematik säger att andelen fulskog i landskapet är 90 procent om vi har 50 års omloppstid men bara 60 procent om vi väntar till skogen är 75 år. Det är skillnad!

Det kostar inget i produktion! Nu till det verkligt positiva. Granens och tallens tillväxt kulminerar mycket senare än vad många – även högt skogsutbildade – tror. Dessutom är kurvan flack under lång tid. Medelproduktionen i kubikmeter per år per år på en medelmark är ungefär lika hög med 60 års omloppstid som med 90 års. Annorlunda utryckt: på lång sikt får vi ungefär lika många kubikmetrar ur skogen med kort omloppstid som med lång. Det är bara om vi avverkar skogen väldigt tidigt eller väldigt sent som det blir mer påtagliga produktionsförluster.

Ekonomin då? Alla skogskalkyler styrs av räntan och förväntade netton om hundra år. Det är två faktorer som är fullständigt omöjliga att bedöma. Det dyker säkert upp kalkyler som hävdar att en förlängd omloppstid kostar Sverige mångmiljardbelopp. Var då djupt skeptisk. Ingen kan säga något om detta med ens antydan till säkerhet.

Klart är dock att föryngringskostnaden per år blir lägre med längre omloppstid, eftersom den årliga hyggesytan blir mindre. Klart är också att det blir fler kubikmetrar på de hektar som slutavverkas. Och att virkesvärdet per kubikmeter ökar, eftersom träden hinner bli lite grövre – det blir mer välbetalt timmer, högre kubikmeterpris på timret och lägre avverkningskostnader per kubikmeter.

Det här ska ställas mot att det blir en relativt låg förräntning på de pengar som binds i virkesförrådet i äldre skog. Men med de kalkylräntor som skogsbrukets skötselexperter och rådgivare slänger sig med i andra sammanhang, två, möjligen två och en halv procent, så kan det inte bli några stora ekonomiska förluster.

Och så stormrisken Så här några år efter Gudrun är det naturligt att skogsbruket har lite stormfobi. Risken för stormskador är också drivkraften för dem som nu argumenterar för att vi nu ska sänka omloppstiden i svensk skog. Men med klok skogsskötsel kan man minska risken för stormskador i det enskilda beståndet. Och som skogsägare kan man försäkra sig och därmed dela risken med andra skogsägare. Ja, vi i uppropet kan till och med tänka oss att det allmänna ska stå för en del av premien för en försäkring mot stormskador i gammal skog.

Ändra skogsvårdslagen! Vi i nätverket ”jägmästare för riktig skog” tror generellt på ökad frihet i skogen. Man ska inte ha detaljregleringar, skogsägare ska ha stor frihet att sköta skogen efter eget skön. Det ger en mer levande skog och en automatisk riskspridning – alla gör inte på samma sätt överallt.

Men ibland krävs lagar för att balansera olika intressen mot varandra. Vi anser att växter, fåglar, djur och naturälskare får ett så mycket trevligare skogslandskap med längre omloppstider att det väger tyngre än skogsägarnas intresse av att få sköta sin skog helt fritt.

Vi kräver därför att skogsvårdslagen ändras. Vårt minimikrav är att de slutåldrar som fanns i den gamla skogsvårdslagen, den som gällde fram till 1993, återinförs. Det innebär i genomsnitt en förlängning med ca tio år. Det som inte var någon katastrof då, kan knappast vara någon katastrof i dag. Sedan bör en utredning få i uppgift att allsidigt belysa konsekvenserna av att höja lägsta ålder för slutavverkning med ytterligare tio år. Det tycker vi att drömmen om en riktig svensk skog värd!

Det finns en liten grupp som kan komma i kläm om omloppstiden förlängs. Det är privata skogsägare som nyligen köpt en fastighet och i sin inköpskalkyl lagt in slutavverkning av ”halvgammal” skog. Detta problem kan vi dock enkelt gå runt genom att låta myndigheten ge generösa dispenser de första tio åren efter det att lagen ändrats. Det kommer inte att handla om speciellt stora arealer.

Varför inte? Okey, det finns inget nätverk ”jägmästare för riktigt skog”. Och det känns avlägset att det skulle bildas något. Men är det så långsökt – egentligen? Vi har kompetens om skogskötsel och skogshushållning. De flesta av oss älskar natur och riktig skog. Vi vet att vi påverkar hälften av den svenska naturen. Har vi då inte en sorts moraliskt ansvar att agera för en klok skogskötsel? Eller är vi bara förvaltare av en produktionsdröm och ett virkesflöde?

 

 

Sveaskog för vem – för vad?

Publicerad i SKOGEN 2006

SKOGEN besökte Sveaskogs Årsstämma häromveckan. Ytligt sett var det som ett vanligt föreningsmöte. Val av mötesordförande. Val av sekreterare. Är mötet behörigen utlyst? Men i stället för det sedvanliga kollektiva mumlet från deltagarna hördes bara en enda röst. Det var en kvinna från Näringsdepartementet som presenterades som ”aktieägaren” och representerade samtliga aktier i Sveaskog. Någon kallade henne lite fyndigt för stämmans egen Moder Svea.

I slutet av stämman fastställdes aktieutdelning för 2005. Styrelsen föreslog tre kr per aktie – eller totalt 355 miljoner kronor. OK, sade Moder Svea och såg nöjd ut.

Men vänta ett tag: Här har vi ett av världens största skogsbolag. Sveaskog äger 4,5 miljoner hektar mark i Sverige, därav 3,4 miljoner hektar produktiv skog. Det bokförda värdet på skogen är nästan 30 miljarder kronor. Det verkliga värdet är högre – om vi utgår från det pris som Sveaskog betalade för 200.000 ha Korsnäsmark häromåret handlar det snarare om 60 miljarder kr. Belåningen är måttlig, ungefär 20 procent av bokförda tillgångar.

Ägarens utdelning av detta jättekapital är alltså futtiga 355 miljoner kronor. Det är ungefär en procent av skogens bokförda värde. Dessutom sålde Sveaskog 2005 av skogsmark för ungefär 750 miljoner kr. Man kan lite tillspetsat säga att utdelningen med råge betalades av ”amputationsintäkter”.

Det finns naturligtvis förklaringar till den låga avkastningen:

  • Skog är skog och ger inte så hög avkastning.
  • Sveaskog fick för några år sedan ta över ansvaret för ett annat statligt bolag – Svenska Skogsplantor. Det var då konkursfärdigt – det bokförda lagervärdet lär ha överstigit omsättning. Det har säkert kostat Sveaskog en del att sanera bolaget
  • Sveaskog äger 50 procent att Setra, som är Sveriges största sågverkskoncern. Företaget har haft klara problem med lönsamheten.

Marknadsmässiga affärer Däremot beror den dåliga avkastningen inte på att staten skulle ha andra mål än ekonomisk lönsamhet. Enligt Aktiebolagslagen ska det anges i bolagsordningen om ett bolags verksamhet har andra syften ”än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna”. Något sådan skrivning finns inte i Sveaskogs bolagsordning. Där finns bara två direktiv som möjligen kan tolkas som marknadsinskränkningar:

  1. Sveaskog ska genom försäljning av mark möjliggöra omarronderingar och tillköp för enskilt jord- och skogbruk, särskilt i glesbygd
  2. Sveaskog ska underlätta köpsågverkens virkesanskaffning.

Dessa inskränkningar hänger dock lite i luften, eftersom bolagsordningen samtidigt tydligt understryker att alla affärer ska vara marknadsmässiga. Det är inte läge här att diskutera hur man kan gynna privata lantbruksföretag och köpsågverk och samtidigt göra marknadsmässiga affärer. Men det här är politiska formuleringar och politik har ju sin egen logik…

Är staten rätt ägare? Om syftet med Sveaskog bara är att tjäna pengar skulle en marknadsliberal ekonom omedelbart föreslå att staten ska sälja ut sina skogar – för en marknadsliberal är det nästan en naturlag att staten aldrig kan göra bra affärer. En privat ägare skulle effektivisera förvaltning och drift – och ta ett fast tag om sågverken.

En marknadsekonom skulle säkert också ha synpunkter på Sveaskogs ambition att ”ta sitt ansvar för den svenska sågverksbranschens konsolidering”. Har staten verkligen de bästa förutsättningarna för att skapa goda marknadsmässiga lösningar? Tveksamt.

En marknadsekonom skulle även vara skeptisk till Sveaskogs virkesaffärer. År 2005 köpte man in mer än fem miljoner kubikmeter timmer och massaved från andra skogsägare. Är virkesaffärer en statlig uppgift? Tveksamt.

Vad vill svenska allmänheten med ”sin” skog? Låt oss anta att en ny utförsäljning av statens skog är politiskt omöjlig. Då finns det ett annat ”hot” mot dagens Sveaskog: Politikerna. De har i dag det yttersta ansvaret för bolaget. Det är ingen långsökt tanke att någon populistisk politiker ställer sig frågan: vad vill mina väljare med sin skog? Och då är det inte säkert att nuvarande direktiv skulle vinna allmänhetens omröstning. I dag sköts Sveaskogs skogar efter samma principer som de privata skogsbolagen. Alla bekänner sig till samma nuvärdesprincip och alla använder samma Indelningspaket när de lägger fast sin avverkningsstrategi.

Men så har det inte alltid varit. Fram till slutet av 1960-talet hade dåvarande Domänverket en annan policy. Då skulle skogarna ge högsta möjliga avkastning. Man struntade i räntan och skötte skogarna så att det årliga kassaöverskottet blev så högt som möjligt. Det gav betydligt längre omloppstider än i dag och högre virkesförråd. Den här principen släppte man i slutet av 1960-talet, och följden blev en snabb exploatering av Domänverkets gamla skogar under 1970- och 1980-talen.

Inte så dyrt att gå tillbaka Vilken av dessa två skötselprinciper skulle allmänheten föredra? Ja, det är nog ganska lätt att gissa, speciellt som den synliga kostnaden för att gå tillbaka till gamla tiders skötsel skulle vara ganska låg. Sveaskogs avverkningar skulle sjunka under ett antal årtionden – man måste ju åter bygga upp ett högre förråd. Säg att Sveaskogs vinst skulle halveras. Då skulle, med nuvarande utdelningspolicy, utdelningen till Moder Svea minska med 175 miljoner kr per år, allt annat lika. Det kan ställas mot de 750 miljarder kronor som staten totalt drar in i år. Statsfinansiellt skulle det inte vara någon katastrof.

Ja, en populistisk politiker skulle kunna gå ännu längre: likt den demonstrerande älgen skulle han/hon kunna lova: ”inga mer kalhyggen i våra (statliga) skogar”. Skogforsk har i en undersökning visat att blädning sänker virkesproduktionen i granskog med 20 procent – och att avverkningarna blir dyrare. Sveaskogs vinst skulle förvisso sjunka påtagligt – men i ett statsfinansiellt perspektiv är det småpengar

En Clinton Ja, en riktigt röstsugen politiker skulle kunna föreslå ”en Clinton”. Att sluta med allt skogsbruk på statlig mark. Det gjorde man i nordvästra USA 1994. För en struntsumma skulle då ytterligare 15 procent av all svensk skog vara skyddad. Ja lite mindre om Sveaskog först säljer av skog för att lösa lånen. Arealmålet med levande skogar skulle klaras med råge. Vi kunde sluta bilda nya reservat – något som staten lägger en knapp miljard kronor kr på bara i år! Det resterande skogsbruket skulle kunna få ökad frihet.

Visserligen kanske inte Sveaskog har de allra mest biologiskt värdefulla skogarna – om inte annat finns det ju en hel del ungskog och medelålders skog. Men man har ändå kvar så mycket gammelskog att merparten av ”urskogarnas” djur- och växtarter nog skulle klara sig fram till dess att dagens medelålders Sveaskog blir riktig gammelskog.

Begränsade samhällsekonomiska effekter Statsfinansiellt klarar vi oss alltså bra utan Sveaskog. Men vad blir de samhällsekonomiska konsekvenserna? Avverkningarna på Sveaskogs marker svarar för knappt tio procent av dagens virkesflöde till industrin. Skulle hela denna volym försvinna på en gång skulle det bli ett stålbad. Det skulle bli kamp om virket och en del industrier skulle försvinna. Men i en fungerande marknad är det då de minst lönsamma enheterna som läggs ner – de som skapar minst förädlingsvärden. Den totala samhällsekonomiska förlusten skulle därför bli begränsad – men det skulle bli tufft lokalt. Men det var samma problem som man ställdes för i nordvästra USA, och där tyckte politikerna att det var ett pris man fick betala för att bevara skogen. Och det skulle kanske den svenska allmänheten också tycka – om den ställdes inför valet.

För vem är röjningsberget ett problem?

Publicerad i SkogsEko 2002

Nu går drevet på röjningsberget. 1,2 miljoner hektar måste röjas. Skogsstyrelsen begär extra pengar för rådgivning. I mer eller mindre förtäckta ordalag hotas med lagen. ”Det är sista chansen. Om ni inte börjar röja igen, så återinför vi röjningsplikten”. Skogsindustrin applåderar. Skogsägarerörelsen också. Alla är överens. Fundamentet ligger fast. Men är det så enkelt? Måste alla röja på samma sätt? Eller är röjningsberget mer ett utslag av en kollektiv fundamentalism? Döm själv.

Läs följande mening ur SUS, Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken: ”Vid beräkningar av nuvärdet av att utföra röjning jämfört med att inte röja, är utfallet av röjning inte nödvändighets positiv i alla avdelningar… ”.

Är det inte härligt språk! Vad det står? Jo: ”ibland lönar det sig inte för skogsägaren att röja”. Eller enklare: ”ibland är röjning en dålig affär”. Kostnaden för röjning är ibland högre än mervärdet av att få grövre träd i framtiden.

Det är en mening med sprängkraft. Det är kanske därför den är dold i det byråkratiska språket. För den visar att röjning inte är en nödvändig livräddningsinsats för skogen, om nu någon trodde det. Med sina kalkyler har Skogsstyrelsen visat att man kan se på röjning som vilken investering som helst. En investering som ibland lönar sig. Ibland inte. Det väcker i sin tur tre frågor:

Fråga 1: Varför är en olönsam röjning lönsam för samhället?

Den inledningsvis citerade meningen i SUS följs av ”… vilket kan ställa samhällets mål i konflikt med skogsägarens ekonomiska intressen”. Men hallå! Hur vet man att en olönsam röjning är lönsam för samhället?

Huvudregeln är ju att sådant som är lönsamt för ett företag också är bra för samhället. Ibland stämmer det inte. Miljöförstöring är ett klassiskt exempel. Ett företag kan vinna på att smutsa ner en sjö, men samhället får betala i form av sämre miljö för människor och djur.

Men finns det sådana s.k. externa effekter för röjning? Jag kan inte se det. Det går ju inte längre att hota med framtida virkesbrist. Idag pekar ju alla prognoser tvärtom på ett växande virkesberg …

Dessutom: en samhällsekonomisk kalkyl skall ta hänsyn till alla kostnader. Även kostnaden för rådgivningen. Och det är inga små pengar. I Västerbotten betalade EU och staten nyligen mer än 4 milj. kr i ett röjningsprojekt. Enligt utvärderingen röjdes det 8.000 hektar extra tack vare projektet. Det blir 500 kr per hektar. Till detta kommer den tid som rådtagarna lägger på att lyssna på rådgivarna – det är ju också en kostnad för samhället. I Västerbotten var den ca 250 kr per röjt hektar. Varje hektar kostade alltså samhället 750 kr innan själva röjningen ens hade kommit igång. Om man sedan lägger det till den ”riktiga” kostnaden på ca 1.500 kr per hektar, blir väldigt många fler röjningar olönsamma för samhället. Eller?

Fråga 2: Rådgivare eller megafon?

Skogsstyrelsen säger att en del röjningar är olönsamma för skogsägaren. Hur kommer man agera med dessa minusobjekt? Vad blir rådet till skogsägaren?

Bankerna har med rätta fått mycket kritik för att de kallar sina säljare för rådgivare. De ger sken av att de arbetar för kundens, rådtagarens bästa. Men i själva verket är de ”bara” säljare av bankens egna fonder. Hur kommer skogens rådgivare agera när en röjning är olönsam? Vems intresse kommer man då arbeta för?

Dessutom: vem kan bestämma vad som är lönsamt för ägaren? Den statlige utredaren har i sina kalkyler utgått från dagens kostnader och virkespriser och en ränta på 2,5 procent. Men tänk om skogsägaren måste betala en annan ränta? Tänk om han/hon måste låna pengar på banken till 7 procents ränta för att betala röjningen? Då lönar det sig nästan aldrig att röja. Eller om skogsägaren har gott om pengar på ett lönekonto som ger 0 procents ränta. Då är all röjning lönsam.

Och tänk om skogsägaren tror att virkespriserna faller om 30 år – de har ju redan fallit 30 procent sedan 1950. Då blir många fler röjningar olönsamma? Och om skogsägaren tror att björken kommer att fortsätta stiga i värde relativt gran och tall? Då kan det vara dumt att lövsanera skogen.

Vem har facit om framtiden? Vem kan idag avgöra om en röjning är lönsam om 30 år? Hinner skogsvårdsstyrelsen göra en kalkyl för varje enskild skogsägare och varje bestånd? Om inte, har man då rätt att kalla sig rådgivare? Är man inte mer en megafon för ett statsintresse. Eller?

 Fråga 3: Är röjningsberget verkligen ett stort samhällsproblem?

Minst 75 procent av skogen kommer inom överskådlig framtid att skötas som i dag. En fjärdel av skogen ägs av staten. Där kan staten direkt bestämma hur skogen skall skötas. En annan fjärdedel ägs av de stora skogsbolagen. De är positiva till röjning och behöver ingen rådgivning eller lagstiftning. Och nog sköter väl minst hälften av de privata skogsägarna skogen efter dagens riktlinjer.

Kvar är max 25 procent av skogen. Är det hela världen om några av dessa skogsägare här och där struntar i att röja? De kanske varken vara dumma eller okunniga. Det kan mycket väl vara ett klokt val.

Och de begår ingen synd. De förstör inte skogskapitalet. En utebliven röjning är ingen katastrof. Det blir lite klenare träd, lite mer löv och lite mer självgallring. Men skogen kollapsar inte. Den kommer att växa vidare. Med bättre kvalitet, enligt vissa kännare.

Kan det inte till och med vara så ett mer diversifierat skogsbruk är en klok riskspridning för inför en osäker framtid? För skogsägaren och för samhället.

Är vi fundamentalister?

Och det är då den hemska tanken slår mig: är vi skogsskötare fundamentalister? Är det därför vi blir så störda när människor inte gör ”det rätta”. Inte ställer upp på den framtid som vi har bestämt för dem. En fundamentalist vet ju Sanningen. En fundamentalist kräver att ”Sanningen” skall tillämpas av alla och överallt. Kodifieras i lag.

Fulskog – finskog

Publicerad i Skogsvärden 2009

Så får du en vackrare, miljövänligare skog – så mycket kostar det

”Tid är pengar i skogen” hävdar LRF-Skogsägarna i en nyutkommen skrift. Och det är säkert rätt. Den som bara är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Ett sådant långsamskogsbruk behöver inte alls bli dyrt, visar Skogsvärdens analys.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig: själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Fulskog och finskog – vad vill du ha? Vad är då skillnaden mellan de två fastigheterna? Jo, omloppstiden. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli 10 till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Denna lilla skillnad påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog – ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling: längre omloppstider. Men vad kostar det då skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Därför har skogen blivit ful Det finns två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel säger supportrarna till den andra skolan: skog är som vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt.

Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd. Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om 10 eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel (vi återkommer till det…).

Dags att koppla in en expert! Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på den nivån upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare 10 eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren i stället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden 10 eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög kalkylränta, t.ex. fyra procent. Då blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde! Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är ändå stor skillnad mot den gamla lagen, före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Små skillnader på fastighetsnivå Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola räknar på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Det är ett par tusen hektar. Ganska lite gammal skog, ganska bördig mark. Kalkylen gör han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Två alternativa omloppstider ingick i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, 8 procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men om vi antar att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite av branschstandard när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Scoopet som föll – eller inte? Kan det vara så att svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider för en vinst så låg att den närmast är felräkningspengar? För tre procents skillnad är ju en fullständig bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet. Jag skulle illustrera artikeln med ett diagram som visade hur andelen fulskog sjunker med den längre omloppstiden.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ”smög” jag in avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Skulle vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte ha blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men Sverker_Grafikäven med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar. Så scoopet är faktiskt kvar.

Varje fastighet har sina förutsättningar Alla skogsfastigheter har sin historia av tidigare avverkningar och gamla stormskador. Finns det mycket ungskog kanske det inte blir så dyrt, förutsatt att vi kan smyga in det nya, försiktigare avverkningsprogrammet. Finns det mer gammelskog blir det troligen dyrare. Då tvingas skogsägaren avstå från en del avverkningar i en nära framtid, och det slår hårt på nuvärdet som vi har sett. Men finns det mycket gammelskog, så att skogsvårdslagens ransoneringsregler träder in, då blir det troligen billigare igen. En del gammelskog måste då stå kvar en tid.

Och så invändningarna… Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men det kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode säkert erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall. Så vad är riskfritt – egentligen?

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Kanske svårt i privatskogen … Troligen skulle väldigt många privata skogsägare vilja ha en hög andel vacker skog, om det nu inte kostar mer än vad Olas kalkyl antyder. Men där kompliceras allt av generationsskiftena. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar för att täcka köpeskillingen kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den avverkningsbara, vackra skogen då i fara.

… men ett rungande ”ja, ja, ja” för de allmänna skogarma…. Men ett skogsbruk med relativt långa omloppstider måste däremot vara ett högintressant för de allmänt ägda skogarna – stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog! För tänk om man kunde engagera ägarna (medborgarna) i en omröstning med frågan: är du villig minska nuvärdet av vår gemensamma skog med tre procent för att få en vackrare skog som du törs gå i? Samtidigt som den långsiktiga ekonomiska avkastningen blir högre. Svaret skulle säkert bli ett rungande ja, ja, ja!

Underlag om du tycker att det behövs: Sveaskog har betalat in mellan 0,3 och 2,5 miljarder kr per år till staten i utdelning 2004 till 2007. Säg att utdelningskapaciteten de första tio åren minskar med tio procent med en längre omloppstid (ren gissning – men mer är det nog inte). Det ger en årlig kassaförlust för staten på 30 till 250 miljoner kr – eller mellan 0,003 och 0,02 procent av statsbudgeten.

Underlag 2 om du tycker att det behövs: med den längre omloppstiden är virkesförrådet nästan 30 kubikmeter högre per hektar. På 1 000 hektar blir det 30 000 kubikmeter mer stående i skogen. Det är 9 miljoner kg kol. Det motsvarar utsläppen från en Volvo V70 som kör väldigt långt. (ja, det går att räkna ut om du vill ha siffran – hinner inte bara just nu). 

Jägmästaren och Ekonomen

Publicerad i ”SkogsEko” 2001 . Foto: Sami Keinänen

800px-CognacMiddagen var klar. Dags för konjak. De två vännerna drog sig tillbaka till biblioteket.

– Marknadsekonomi, inledde Ekonomen, som han oftast brukade nuförtiden. Marknadsekonomi är lösningen. Den fria marknaden har skapat en bättre värld. Aldrig har framtiden sett mer hoppfull ut än idag. Aldrig har så många människor haft det så materiellt bra. När människorna får göra sina egna val, så blomstrar ekonomin. Borta är planekonomi och kommandoekonomi.

– Ja, sade Jägmästaren och höll för ovanlighets skull med. Förr skulle staten styra allt. Ta bara det där med skogsvårdslagen. Det är bara några år sedan som staten i detalj reglerade skogsbruket. Det var plikt på att röja, plikt på att gallra, plikt på att slutavverka. Kalavverkning var den enda tillåtna avverkningsformen. Ja, staten bestämde till och med var plantorna skulle komma från. Men allt det där är gudskelov borta.

Är det? frågade Ekonomen med ett illavarslande leende. Är inte återväxtplikten kvar?

– Men det är en helt annan sak, svarade Jägmästaren med en lättad suck. Han var på hemmaplan. Kvällens diskussion skulle gå bra.

– Varför har vi återväxtplikt egentligen? frågade Ekonomen.

Jägmästaren tvekade ett ögonblick. Skulle han börja med de ekonomiska eller de moraliska argumenten? Han valde de ekonomiska. Det var ju trots allt en ekonom han pratade med.

– Jo, skogen är en real tillgång. Den kommer alltid att öka i värde. Hittills har investeringar i skog alltid förräntat sig bra.

– Hur bra då, avbröt Ekonomen.

– Ja, uppåt tre-fyra procent. I realränta. Alltså över inflationen.

– Jaha, svarade Ekonomen. Nu märktes det att han fått blodvittring. Jaha, upprepade han. Samhället tvingar alltså den enskilde skogsägaren att plantera därför att det är bra för hans/hennes privatekonomi. Med samma resonemang skall vi också tvinga privatpersoner att satsa på aktier. Det har ju också hittills alltid lönat sig på lång sikt.

– Förresten, fortsatte Ekonomen. Jag såg en skoglig investeringskalkyl häromdagen. Faustmanns formel hette den. Jag förstod den inte riktigt.

– Den förklarar jag lätt, avbröt Jägmästaren snabbt, nöjd med att fortfarande vara på hemmaplan. Man utgår från värdet på skogen när man avverkar den. Och så jämför man med planteringskostnaden. Och så ser man vilken ränta det motsvarar på 100 år. Det brukar bli mellan två och fyra procent, beroende på markens bördighet. Här lät Jägmästaren påtagligt säker. Som han brukade när han var lite osäker. För han minns att det var något med evig upprepning också. Men det hade han aldrig riktigt förstått. Han var lättad när Ekonomen gick vidare på ett annat spår.

– Jaha, sade Ekonomen. Men den kalkylen förutsätter väl att det inte blir någon skog alls om man inte planterar. Men jag såg en artikel häromdagen att det alltid blir skog i Sverige. På alla marker, utom de allra mest fjällnära. Man får vänta lite längre, och skogen blir lite glesare. Men minst halva tillväxten får man säkert, trodde författaren. Kan det stämma?

Nja, sade Jägmästaren osäkert, och undrade för första gången om det här verkligen hans hemmaplan. Vad jag vet så finns det inga försök där man lämnat skogen vind för våg efter avverkning. Så det är svårt att räkna på det. Men visst blir det träd på de flesta marker. Det har du nog rätt i.

– Så du menar att man tvingar skogsägarna att plantera, trots att ingen vet vad som händer om man inte gör det? Nu lät Ekonomen irriterad. Ponera att skogsägaren får halva skogsproduktionen gratis utan plantering. Då är det bedrägligt att räkna Faustmann på hela intäkten. Nej, i en hederlig kalkyl skall hela kostnaden för planteringen ställas mot halva intäkten från framtida avverkningar. Och räknar man på det sättet, så blir det inte mer än någon enstaka procents förräntning på de pengar som skogsägaren tvingas att satsa.

– Ja, medgav Jägmästaren. Men det är nog inte för skogsägarens privata ekonomi som vi har en återväxtplikt. Det är för samhällets. Tänk på att skogsindustrin är oerhört viktig för det svenska välståndet. Och inte kan vi ha en skogsindustri om vi inte har någon skog. Jägmästaren var nöjd med argumentet. Det hade lite av den bitande ironi, som han alltid beundrat Ekonomen för.

– När är de skogar som vi tvingar skogsägarna att investera pengar mogna för slutavverkning? undrade Ekonomen till synes oskyldigt.

– Ja, det dröjer väl minst 50 år. Kanske 100 år i norra Sverige.

– Jaha, sade Ekonomen. Har vi överhuvudtaget någon industri kvar i Sverige då? Dagens industrier är ju borta sedan länge. Och var investerar världens skogsindustrier i dag? frågade Ekonomen. Han väntade inte på svaret, för han visste sedan tidigare att Jägmästaren inte var så kunnig på skogsindustri. Jo, i Indonesien och Brasilien. Och i andra länder där skogen växer minst 10 gånger bättre än i Sverige. Naturligtvis.

– Och förresten, fortsatte Ekonomen. Nu var han i gasen. Om nu avkastningen kommer först om 100 år, så måste det vara en mycket osäker investering. Och hur hanterar vi ekonomer osäkerhet? Inte heller här väntade han på Jägmästarens svar. – Jo, med mångfald förstås, sade han. Många ägg i många korgar. Och vad är då en återväxtplikt som i detalj reglerar plantantal, trädslag och återväxtmetoder. Det är raka motsatsen till mångfald. Det är … Han behövde inte avsluta meningen.

Jägmästaren kände att det var dags att ta tillbaka initiativet. Dags för ”det stora moraliska argumentet”.

– Världens befolkning växer. I dag är vi sex miljarder människor. Snart är vi tio. Det behövs många tidningar och många plankor för att försörja alla dessa våra barn och barnbarn. Ta bara energin. På lång sikt kan vi inte gräva upp kol och pumpa upp olja för att tillfredsställa våra behov. Kolet och oljan tar obevekligen slut. Då är det väl tryggt att ha skog? Och mycket skog, sade Jägmästaren.

Ekonomen var tyst en stund. Men han hämtade sig otäckt snabbt. – Så det är bättre att satsa våra begränsade resurser på skogsplantering än på utbildning, hälsovård, medicinsk forskning, livsmedelsproduktion och allt annat som också ger våra barnbarn en bättre framtid? Och om vi nu tror att skogsplantering är så bra som du säger, då skall vi väl inte gräva ner pengarna i vårt karga klimat? Det finns väl knappast någon plats på jorden som ger så få kubikmetrar skog per satsad krona som i Sverige. Ja, det skulle väl vara på Grönland då.

Där kom den där ironin igen, som Jägmästaren motvilligt beundrade.

– Nej, sade Ekonomen. Det enda argument jag kan tänka mig för en återväxtplikt, det är de landskapsmässiga och ekologiska. Jag har svårt att tänka mig ett svenskt landskap utan skog. Och det har säkert alla våra djur och växter också.

– Men du sade ju själv att det alltid blir skog, replikerade Jägmästaren snabbt. Alltför snabbt. Han ångrade sig genast, och lovade att aldrig mer diskutera med konjak i kroppen. Men det var för sent. Det vara bara att fortsätta: De skogar som kommer upp spontant kan vara nog så värdefulla för djur och natur. Säkert bättre än en ensartad granskog i raka rader. För det är med den biologiska mångfalden som med en ekonomi i osäkerhet. Det är bäst med många ägg i många korgar. Och det får vi i ett skogsbruk där en del skogsägare planterar intensivt. Andra lite mer extensivt. Och några inte alls …

Det var dags att bryta upp. Jägmästaren hade en obehaglig känsla av att han glömt något bra argument för återväxtplikt. Han längtade tillbaka till sina kurskamrater. De brukade också diskutera skog. Men där var det aldrig någon som ställde dumma frågor. Där hade alla samma grundmurade tro på skogen som framtidens räddning.

Men Jägmästaren var ingen prestigemänniska. Och han var dessutom lite, lite påverkad av konjak. Precis innan han reste sig upp för att gå hem, så lutade han sig framåt. Sänkte rösten. Och så viskade han det mest förbjudna man kan säga som skogsman i Sverige i dag: – Förresten har vi ingen återväxtplikt längre. För nuförtiden är björk godkänt som huvudträdslag på de allra flesta marker. Och det blir nästan alltid björkuppslag efter en slutavverkning. Alltså blir alla föryngringar godkända. Typisk svensk lösning. På pappret samma plikt som tidigare. Men nästan ingen substans. Men avslöja inte det för någon.

Och så gick han. – En förlorad kväll, tänkte Ekonomen. Så många bra argument till ingen nytta.

Vilka vi?

Publicerad i ”SkogsEko” 2007 

Ibland blir det så svårt när man tänker för mycket. Ta en så enkel mening som ”vi har problem med att försörja våra industrier med råvara”. Det sade Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander i samband med Föreningen Skogens höstexkursion nyligen.

Det kan ju synas vara en enkel, lättbegriplig mening. Men börjar man tänka så dyker det snabbt upp frågor: Vilka ingår i ”vi” till exempel?

Är det ”vi på Skogsstyrelsen”? Nej, i en marknadsekonomi har ett ämbetsverk inget ansvar för att försörja industrin med råvara. Vi lever ju inte i Sovjet.

Är ”vi” lika med landets skogsägare? Vem vet, generaldirektören kanske äger lite skog, och då är det rent grammatiskt korrekt att använda ”vi” som pronomen. Men om det är detta ”vi” han tänker på, vad är då problemet? En lite för hög efterfrågan från industrin är väl inget problem för skogsägarna. Tvärtom. Det är väl bra – det pressar upp priserna…

Men kanske är ”vi” lika med ”alla svenskar”? ”Aktiebolaget Sverige”. Men svensk skogsindustri köper i dag råvara i hela Östersjöbäckenet – ja, egentligen från hela världen. Då borde alltså ”vi” vara hela världens befolkning – åtminstone de delar som har eller kan odla skog. Men då är det tveksamt om detta vida ”vi” verkligen kan ha problem att försörja ”vår” industri.

Och då kommer vi till nästa fråga: Är det samma ”vi” som ingår i begreppet ”vår skogsindustri”?Kanske tänker han på hela svenska folket här också? Men inte äger folket några skogsindustrier. Genom helstatliga Sveaskog är vi förvisso delägare i sågverkskoncernen Setra. Men resten av svensk skogsindustri ägs av privata intressen – ja ska man vara riktigt petig, så är nog den finska staten den största enskilda ägaren genom sitt engagemang i Stora Enso. Men finnar kan väl omöjligen ingå i ordet” vi”….

Ordet ”försörja” förresten. Det är väl bara i en planekonomi som man försörjer en industri med råvara. I en marknadsekonomi köper industrin sina insatsvaror. Börjar det bli svårt att få tag på något som industrin behöver, så ökar priset och då ökar utbudet.

Stiger priset för mycket kanske en eller annan industri inte orkar betala vad marknaden begär – de tvingas bita i gräset och lämna plats för mer framgångsrika konkurrenter som kan betala det högre priset. Vi får en strukturrationalisering där de knappa resurserna går till de mest framgångsrika industrierna. Det är en livsviktig process för att vi som nation ska vara framgångsrika även i framtiden.

Ja, en nationalekonom skulle kanske till och med säga att ”vi” hade ett problem om vi inte hade problem med att försörja skogsindustrin med råvara. Då skulle vi harva på med allt sämre industrianläggningar med allt sämre betalningsförmåga – och få allt lägre virkespriser och allt mindre långsiktiga satsningar på skogsvård. Varför ska man satsa på framtiden, det lönar sig ju inte… Vi skulle få en alltmer rysk eller kanadensisk skogsvård.

En annan aspekt: De senaste 15 åren har ”våra” skogsindustrier ökat sitt virkesbehov med ungefär en miljon kubikmeter – varje år – genom att skruva och effektivisera anläggningarna. Har ”vi” i form av svenska folket varit med om dessa beslut? Nej, det har skett i slutna styrelserum. Inget fel med det, men har då ”vi”, i form av svenska folket, verkligen ett ansvar att försörja denna allt mer utbyggda skogsindustri till vilken nivå som helst? Får inte ”de” som beslutat om ”sina” utbyggnader själva ta ansvar för ”sina” beslut och fixa fram den råvara de behöver?

Tankebilden bakom generaldirektörens uttalande är ännu mer problematisk: För en myndighet som ser ett problem brukar vilja ”vidtaga åtgärder”. Vilka åtgärder kan staten vidtaga för att öka utbudet av skogsråvara till ”våra” skogsindustrier?

Bättre skogsvård, är det givna svaret från mången skogsskötare – och troligen också det som myndigheten tänker på. Men det ger inte många extra kubikmeter inom rimlig tid. Vi lever ju inte i Brasilien. Även om ”vi” skulle börja satsa i stor skala på bättre planteringar, mer contorta, mer förädling och allt annat som finns i ”den lille skogsbrukarens verktygslåda”, så tar det minst 40 till 50 år innan det ger en märkbar fysisk ökning av avverkningspotentialen i Sverige. Och då är alla ”våra” skogsindustrier – det vill säga de som finns i dag – nedlagda eller fullständigt utbytta sedan länge. OK, med bättre ungskogar kan vi öka avverkningstakten redan i dagens äldre skog. Men en klok skogshushållare intecknar framtida vinster med måtta och först när man vet att de nya skogarna verkligen producerar så mycket mer som vi tror. Annars kan det bli som i Skandia, där direktörerna räknade in morgondagens förväntade vinster redan i dagens bonusar.

Nej, ska ”vi” öka virkesutbudet snabbt, så att det verkligen gynnar ”våra” industrier, så måste ”vi” vidtaga andra åtgärder. Här är några friska förslag:

  • Minska arealen formellt och frivilligt skyddad skog påtagligt.
  • Återinför tvångsavverkning av övergammal skog.
  • Återinför en avverkningsplikt så att varje fastighet är skyldig att bjuda ut en viss minimivolym virke på marknaden under en tioårsperiod
  • Återinför gallringsplikten
  • Sänk lägsta ålder för slutavverkning rejält.
  • Ta bort ransoneringsreglerna i skogsvårdslagen

Men frågan är om något av dessa förslag är politiskt gångbara. Om inte, så kanske vi i stället ska överlåta virkesmarknaden till marknaden.

Till sist ett tröstens ord: Generaldirektören är inte ensam om att se svenskt skogsbruk som en virkesförsörjare – om han nu gör det, det kanske bara var en felsägning. Mången i övrigt strikt borgerlig skogsman har innerst inne samma planekonomiska syn på skogen!