Kategoriarkiv: Världen

Inget samband välstånd och skog

År 2009 hade jag förmånen att få intervjua den då snabbt stigande världsstjärnan Hans Rosling. Artikel publicerades i Holmens tidning Skog och Virke. Första delen av artikeln var en allmän presentation av Hans, hans världsbild och det i dag så kända presentationsprogrammet Gapminder World. Den avslutande delen handlade om skog, och så här skrev jag då:

”I Gapminder finns det sedan några månader också data om världens skogar och om skogsbruk. Före mitt samtal med Hans Rosling satt jag en timme och letade skogssamband. Som jägmästare skulle jag ju så gärna vilja se att rika länder med hög medellivslängd hade mycket skog. Men tyvärr – världens riktigt stora skogsländer täcker hela skalan från det allra fattigaste, Kongo, till de allra rikaste, USA, Kanada och Australien. Det finns också skogrika ”övre medelinkomstländer” som Ryssland och Brasilien. Och ”lägre medelinkomstländer”, som Kina och Indonesien. Det är samma med avverkning – det finns inga uppenbara samband mellan avverkningsnivå och medellivslängd.

Det kan säkert stämma, kommenterar Hans Rosling, men understryker att han själv inte har analyserat skog och skogsbruk närmare. Men han tycker att det verkar rimligt att andra faktorer är viktigare för utvecklingen av ett lands folkhälsa och välstånd än skogen.

Regnskogsmyten. Att avliva myter är lite av en passion för Hans Rosling. Så när vi pratar om skog kommer han osökt och snabbt in på det han kallar ”regnskogsmyten”.

Bland studenterna stöter han ofta på uppfattningen att indianerna i regnskogen lever i en perfekt harmoni med sin omgivning. Det är nonsens, fortsätter han snabbt. Regnskogarna är en av världens tuffaste miljöer. Barnadödligheten är skyhög – de högsta vi överhuvudtaget känner till i dag. Det finns nästan ingenting att leva på i regnskogen – det är därför det inte bor fler än en människa per kvadratkilometer i Amazonas.

Frågar man de som bor i regnskogen, så vill de modernisera sina liv. De vill ha rent vatten och elektricitet. Sedan är det tyvärr så att människor som bor i glest befolkade områden nästan alltid blir förlorare när deras samhällen moderniseras. Det gäller i regnskogar, det gäller i Arktis och det gäller i bergsområden. När en indianstam i Amazonas kommer i kontakt med omvärlden brukar i princip en tredjedel dö i sjukdomar och en tredjedel slås ihjäl av nybyggare som vill åt deras mark och andra resurser. Men för den tredjedel som överlever sjunker barnadödligheten dramatiskt, och efter ett antal år är man fler än man var i utgångsläget. Men tyvärr lever man då ofta i misär med alkohol och andra droger.”

 

Skogsafrika vaknar

Publicerad i SKOGEN 2008

I dag producerar Afrika mindre industrived än Sverige. Men det finns en jättepotential – och nu börjar Skogsafrika vakna.

”Skog och Afrika brukar mest beskrivas som elände. Korruption, erosion, förlust av biologisk mångfald, politiska risker, luddig lagstiftning och oklart ägande. Men det finns också stora möjligheter, säger Björn Lundgren, jägmästare och forskare med mångårig erfarenhet från framförallt Afrika. Det här kan bli en ny stor global vedbod.

Björn Lundgren är djupt engagerad i de globala skogsfrågorna. Han har bland annat byggt upp en organisation som kan liknas vid en mix av Skogs- och lantbruksakademien och Föreningen Skogen i Sverige. Den heter African Forest Forum och är ett nätverk för fri debatt och erfarenhetsutbyte. Man väljs in som personlig medlem och på egna meriter, inte som representant för ett land, en myndighet, ett företag eller en organisation.

– Många av Afrikas skogsproblem är politiska, säger han. De är skapade av människor och då kan de också lösas av människor. Alltfler länder börjar bli nu politiskt och ekonomiskt stabila. Samtidigt finns det enorma arealer som är lämpliga för skogsproduktion. Afrika kan bli världens nästa stora vedbod!

Det finns enligt Björn Lundgren fem stora områden söder om Sahara som är intressanta för skogsbruk; Västafrika, Kongobäckenet, Sydafrika, Miombo Woodlands i södra Afrika och Östafrikanska höglandet (se faktarutor).

Skogsbruk är mer än industrived

Det rena industriskogsbruket är i dag mycket begränsat. Men afrikanskt skogsbruk handlar om så mycket mer. Skogen ger brännved, mediciner, byggnadsmaterial, frukt och djurfoder.

Träkol är en jättemarknad som inte syns i den officiella statistiken. Jag roade mig med att göra en snabb kalkyl när jag senast var i Kigali, Rwandas huvudstad, berättar han. Kolonner med kärror med kol vällde in i staden varje morgon. Alla lagar här sin mat i en kolugn. Vi bedömde att träkolsmarknaden måste omsätta minst 25 miljon dollar årligen, bara i Kigali.

De afrikanska problemen

Det finns en del hinder för skogbruk i Afrika, säger Björn Lundgren och pekar ut tre tunga faktorer:

  • Ägandefrågan är ofta oklar. Det finns brukningsrätter på olika sätt, men ingen strikt äganderätt som vi känner den. Det går inte att sälja marken, och därmed inte heller att belåna den. Det är inte så roligt att göra långsiktiga investeringar, som att plantera träd, om man inte vet om man har kvar brukningsrätten om tio år.
  • Politisk risk. Det är fortfarande risk för totala kollapser – även om riskerna nu minskar i takt med att allt fler länder faktiskt lyckas införa demokrati och samtidigt skapa ekonomisk tillväxt. Den här riskerna fick några svenska skogsföretag bittert erfara under 1970-talet. Det var (som vanligt) fiberbrist i Sverige och SCA satsade då på en massafabrik i Kamerun i Västafrika, Korsnäs anlade en fiberplantage i Liberia och Stora en plantage i Gabon. Sedan blev det politiskt kaos i delar av regionen – i dag finns det inget kvar av de svenska satsningarna. Svenskt skogsbruk brände fingrarna för afrikanska äventyr för lång tid framåt.
  • Korruption lurar alltid runt hörnet. Skogstjänstemän har ofta dåligt rykte – de anses vara mutkolvar!

 

Skogsafrika om 20 år

Hur ser då Skogsafrika ut om 20 år? Ja, det går bra i många länder nu, tvärtemot vad vi läser i tidningarna, säger han. Det är hög ekonomisk tillväxt. Det här är en möjlighet för skogen.

I Kongobäckenet kommer det fortsätta som i dag, men förhoppningsvis mer ansvarsfullt, säger han. Det händer nu en del positiva saker: Det har bildats ett nätverk för ”ansvarstagande koncessionärer”. För att bli certifierad måste man ta hänsyn till miljön och till sociala faktorer. Dessutom har staterna börjat samarbeta på regeringsnivå för ett ansvarsfullt nyttjande av skogen.

Det är svårt att tänka sig några skogsplantager här. Tillväxtpotentialen finns, men området är fortfarande politiskt instabilt. Dessutom är det nog politiskt omöjligt att avverka ursprunglig regnskog och ersätta den med monokulturer av t.ex. eukalyptus.

Däremot kommer det säkert att anläggas en hel del industriplantager i andra områden, framförallt i Miombo Woodlands. Här finns en jättepotential för industriskogsbruk, menar han. Man kan odla både eukalyptus och tall. Man kommer inte upp i Brasiliens klass, där växer skogen nu mer än 50 kubikmeter per hektar och år när det går bra. I Miombo är det en torrtid när skogen inte växer. Men även om man bara skulle få hälften, så är det ändå en imponerande produktion för en svensk skogsman!

Utländska företag har börjat anlägga nya skogsplantager i bland annat Moçambique, Tanzania och Angola. Japanska intressen ligger långt framme, och har erbjudit Tanzania att renovera två djuphamnar för att kunna exportera rundvirke och flis hem till Japan.

Sverige är också med, Svenska kyrkan genom Västersås stift driver ett av de största plantageprojekten. 100 000 till 150 000 ha ska planteras med eukalyptus och tall i norra Moçambique. Man samarbetar med lokala kyrkor och universitet.

”Sedan tror jag att de privata småskaliga initiativen i Östafrika kommer att öka, säger han.

Energiproduktion kommer också att öka i betydelse. 80 procent av alla träd som avverkas i Afrika i dag går till inhemsk energiproduktion. Behovet kommer att öka. Kanske kan det till och med bli en export av förnybar energi till Europa

Sammanfattningsvis: Går det bra kan skogen bidra till ekonomisk tillväxt – lokalt kan den bli viktig, men samtidigt ska man vara realist: skogen kan aldrig ensam vara lösningen på Afrikas problem. Tyvärr.

Siffror om Afrikas skogar

(ur Skogsstatistisk Årsbok 2007, som poängterar att siffrorna är mycket osäkra)

  • I Afrika finns 635 miljoner hektar som klassas som skog. Det är 16 % av världens skogsareal. Till detta kommer 400 miljoner hektar ”buskskogsmark”
  • I Afrika produceras årligen 69 miljoner m3fub industrived (12 miljoner m3fub barr, merparten i Sydafrika, och 57 miljoner m3fub löv. Produktionen av industrived är lägre än den svenska
  • Dessutom produceras nästan 600 miljoner m3fub brännved och kol i Afrika

 

 Område för område

Kongobäckenet

Merparten av Kongobäckenet består av ursprunglig regnskog. I den allmänna debatten sägs den minska i förfärande takt, men enligt statistiken finns det i stort sett lika mycket skog i dag som för 40 år sedan.

Det avverkas en hel del värdefullt sågtimmer. Merparen exporteras som rundvirke till Europa. Området har länge varit politiskt instabilt. Utländska investerare har inte vågat bygga upp några sågverk på plats.

Avverkningarna sker på koncession, företagen, ofta europeiska, betalar för rätten att få avverka träd inom ett område på kanske 30 000 hektar eller 100 00 hektar under ett antal år.

Västafrika

I Västafrika går det en gradient från söder till norr. I söder, vid kusten, är det mycket hög nederbörd, och upp mot södra Sahara är det mycket torrt. En bit in från kusten finns en bördig mellanzon. Området är extremt tättbefolkat och välståndet stiger snabbt.

Det finns redan en del industriskogsplantager – och det finns plats för fler. Men det kommer nog inte att påverka världsmarknaden så mycket. För den viktigaste drivkraften här är att försörja den inhemska befolkningen. När välståndet stiger kommer konsumtionen av skogsprodukter att öka.

Sydafrika

Sydafrika är det enda afrikanska landet som har en väl utbyggd skogsindustri, ja, skogsföretaget Mondi är en av de största aktörerna i världen i dag.

Skogen är koncentrerad till de östra delarna av landet. Här finns stora plantager med framförallt tall, men även en del eukalyptus.

Skogsbruket har det tufft nu i Sydafrika. Det är svåra konflikter om marken. Många anser att skogen stjäl mark och framförallt vatten från jordbruket. Det är politiskt omöjligt att öka skogsarealen – snarare kommer den att minska.

Miombo Woodlands

I Miombo Woodlands finns tropiska och subtropiska lövskogar som sträcker sig i ett bälte från Angola i väster till Tanzania/Moçambique i öster. Det är hundratals miljoner hektar.

Det är inga regnskogar, det är en utpräglad torrperiod då träden fäller sina löv. Men det är inte heller savann – skogen är tätare än så. Träden är 15 till 20 meter höga och som en snitt står här 100 till 150 m3sk per ha.

Merparten av området är glest befolkad, framförallt därför att tse-tseflugan trivs bland träden. Den bär med sig en parasit som dödar boskap och sprider sömnsjuka.

Östafrika

Högländerna i Tanzania, Kenya, Uganda och Rwanda är oerhört tätbefolkade. Marken är bördig, överallt bedrivs det jordbruk. Men när man flyger över landskapet, så ser det nästan ut som skog. För alltfler bönder odlar nu träd – som en gröda bland andra grödor. På ett hörn av täppan har man några träd som man kan sälja som ved eller träkol. Ja, det finns till och med en massaindustri som i huvudsak försörjs med sådant här ”täppvirke”.

Om Björn Lundgren

Björn Lundgren har varit generaldirektör för World Agroforestry Centre (ICRAF) i Nairobi, och VD för IFS, ett institut som samordnar forskning kring biologiska resurser i utvecklingsländer. Sedan år 2000 ägnar sig åt styrelse- och kommittéuppdrag, rådgivning till institutioner och program, konsultverksamhet m.m. Allt med internationell inriktning.

 

 

Skogsplantering dålig U-hjälp

Publicerad i SKOGEN mars 2004

Vi är nog många som har trott att skogsplantering måste vara det perfekta U-landsbiståndet. Tänk att kunna hjälpa världens fattiga att plantera träd som ger inkomster och underlag för små lokala industrier. Som skyddar mot solens hetta. Som stoppar ökenspridningen. Som underlättar livet för de miljontals kvinnor som tvingas lägga allt mer av sin tid på den ständiga jakten på ved.

Men den här idylliska bilden punkteras av Reidar Persson, skogsforskare som arbetat hela sitt liv med de globala skogsfrågorna. Han har nyligen sammanfattat sina erfarenheter av 30 års U-landsskogsbruk i boken ”Assistance to forestry”.

– Min erfarenhet är att skogen inte kan lösa världens fattigdomsproblem, säger han.

För 20-30 år sedan satsade Sverige mycket på skogligt bistånd. Vi gav stöd till byskogsprojekt, industriplantager och småskaliga skogsindustrier i ett tjugotal U-länder. Som mest var ett 100-tal svenska skogsexperter ute på olika projekt samtidigt. Kanske styrdes vi av vår egen historia? Den svenska skogen var ju den hävstång som under 1800-talet lyfte oss från fattighus till välfärdssamhälle. Då måste väl skogen kunna få samma roll i U-länderna, trodde vi då.

Fattigdomsbekämpning

I dag satsar SIDA mycket lite på rent skogligt bistånd. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för det svenska biståndet. Vi skall underlätta livet för de 1,2 miljarder människor på vår jord som i dag tjänar mindre än 1 dollar om dagen. 900 miljoner av dessa bor på landsbygden.

– Att plantera industriskog i plantager kan förvisso vara mycket lönsamt. Men det minskar inte de fattigas fattigdom, säger Reidar Persson. Pengarna hamnar nästan alltid i de redan rikas fickor. Det blir ingen spridning av välståndet. Därför går det inget bistånd till sådana stora projekt längre

Det finns fortfarande en del skogliga inslag i projekt för landsbygdsutveckling. Men det är inte mycket. En viktig orsak är att människorna ute i byarna inte själva prioriterar skog. I dag strävar vi efter ett lokalt inflytande i biståndet. Då hamnar skogsplantering oftast långt ner på byarnas ”önskelista”. Skogsbrist är inte människornas mest akuta problem. Skolor, vatten och hälsovård är viktigare.

Vedbrist en överdrift

Det här kanske förvånar många svenskar. Vi har ju hört om den globala bristen på brännved. Hur kvinnorna tvingas gå allt längre för att samla in sin dagliga ved.

– Vedbristen har varit en seglivad myt i biståndsvärlden, säger han. Den ”uppfanns” av några forskare på 1970-talet. De förlängde kurvorna för befolkningstillväxt och avskogning och såg då att ved snart skulle bli en bristvara i tredje världen.

Larmrapporten fick ett fantastiskt genomslag. ”Den glömda energikrisen” var en enkel och lättfattlig bild som allmänhet, politiker och biståndsorganisationer ”tände på” direkt. Det startades massor med biståndsprojekt, där man skulle anlägga gemensamma vedskogar nära byarna. Många av dessa projekt misslyckades. För vedbrist är inget generellt globalt problem. Börjar det lokalt bli ont om ved, så hittar människorna på nya lösningar. Man börjar spara energi. Man hittar nya vedkällor. Utnyttjar andra bränslen. Börjar anlägga kommersiella vedskogar. Snart uppstår en ny balans, enligt Reidar Persson.

Ökenspridningen var en annan enkel lättfattlig hotbild som ledde till många biståndsprojekt på 1970-talet. Öknarna skulle stoppas med träd.. Men även det larmet visade sig vara en överdrift. Öknarna växte inte så dramatiskt som forskarna hade trott, och i dag förekommer det knappast något bistånd alls till skogsplantering för att stoppa öknarna – även om Kina lär fortsätta bygga en ”grön mur” mot öknen – men då är det mest buskar som planteras.

Många fattiga beroende av skogen

– Skogen är ingen genväg från fattigdomen, säger han. Å andra sidan är skogen viktig för många människor som redan är fattiga. I Indien finns det t.ex. minst två miljoner s.k. headloaders, kvinnor som lever på att plocka grenar och kvistar i skogen och sälja som ved i städerna. De är naturligtvis helt beroende av skogen för att inte bli ännu fattigare. Utan skog försvinner deras enda inkomstkälla. Men skogen kan inte häva deras fattigdom.

I många länder söder om Sahara är skogen viktig i dag. I 24 afrikanska länder svarar skogen för mer än fem procent av BNP. Men även här är det oftast de redan fattiga som lever i och av skogen.

Uthålligt skogsbruk inte alltid bästa lösningen

I biståndsvärlden är det inne att prata om ”uthålligt bruk av naturskogar”. Teorin är enkel: Man avverkar de värdefulla träden selektivt och låter resten stå kvar. Så kommer man tillbaka efter 20-30 år och avverka de träd som då vuxit sig värdefulla – alltså en form av blädning.

– Jag är inte säker på att detta alltid är lönsamt – om man ser på alternativen, säger Reidar Persson. I Sverige kan ju skogsmarken bara användas till skog, eftersom vi har för mycket sten och för fattiga marker. Men i tropikerna kan man ofta använda skogsmarken till bete. Eller plantera oljepalmer, som är en mycket lönsam gröda. Eller gummiträd. Den ekonomiska verkligheten är att alternativen oftast är avsevärt mer lönsamma än fortsatt skogsbruk. Man behöver inte tycka om det, men så är det.

Dessutom: ett icke uthålligt skogsbruk är ju alltid mer lönsamt på kort sikt än ett uthålligt. Uthålligt skogsbruk förutsätter en viss politisk ”ordning och reda” vad gäller lagar och ägande. Annars är det säkrare att hämta hem pengarna från skogen omedelbart.

Varför fungerade det i Sverige?

Hur kunde då skogen få en så tung roll i U-landet Sveriges ekonomiska uppsving under 1800-talet, när det är så svårt i dagens U-länder? Han pekar på två faktorer: Vi hade privata skogsägare. Skogsbolagen var tvungna att betala dem för virket, och det gav automatiskt en välståndsspridning i samhället. I t.ex. Indonesien är det staten som anser sig äga all skog. När naturskogen avverkas hamnar alla pengar i statens – eller några redan rika skogsbolags fickor. Nästan inga pengar spiller över till de fattiga.

För det andra: Våra skogsexploatörer återinvesterade sina vinster i Sverige. Man byggde upp skogsindustrier inom landet. Det berodde på att vi hade ett gynnsamt investeringsklimat. Korruptionen var måttlig. Vi hade klara lagar och regelverk. Investerarna visste att ingångna avtal skulle hållas och att staten försvarade och garanterade äganderätten. Så är det inte alltid i dagens U-länder, säger Reidar Persson.

Små projekt kan ge mycket

Det är en komplicerad bild han ger av det skogliga biståndet. Men den är inte alltigenom mörk.

– Landsbygdsutveckling är en nyckel för fattigdomsbekämpningen, säger han. Här kan skogen få en större betydelse än vad den har i dag.

Och så tror han på små ”vassa” skogsprojekt. Det handlar inte om att plantera skog eller anlägga skogsindustrier, utan att hjälpa myndigheterna i U-länderna att utveckla sin skogspolitik och regelverken kring skogen.

– Finns det inte klara politiska spelregler så klarar sig inte skogen, oberoende av hur mycket pengar vi ger. I rätt politiskt och ekonomiskt klimat, behövs det oftast inga biståndspengar för skogsplantering – det blir skog ändå.”

Faktaruta

Reidar Persson

Jägmästare 1967

Arbetade 1968 till 1972 på FN-organet FAO i Rom

Biståndsarbete i Laos 1979-1983

SIDA 1983-1997

CIFOR (forskningsinstitut som arbetar med tropiskt skogsbruk i Indonesien) 1997-2000

Sveriges Lantbruksuniversitet 2001-