Fulskog – finskog

Publicerad i Skogsvärden 2009

Så får du en vackrare, miljövänligare skog – så mycket kostar det

”Tid är pengar i skogen” hävdar LRF-Skogsägarna i en nyutkommen skrift. Och det är säkert rätt. Den som bara är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Ett sådant långsamskogsbruk behöver inte alls bli dyrt, visar Skogsvärdens analys.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig: själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Fulskog och finskog – vad vill du ha? Vad är då skillnaden mellan de två fastigheterna? Jo, omloppstiden. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli 10 till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Denna lilla skillnad påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog – ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling: längre omloppstider. Men vad kostar det då skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Därför har skogen blivit ful Det finns två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel säger supportrarna till den andra skolan: skog är som vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt.

Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd. Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om 10 eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel (vi återkommer till det…).

Dags att koppla in en expert! Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på den nivån upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare 10 eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren i stället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden 10 eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög kalkylränta, t.ex. fyra procent. Då blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde! Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är ändå stor skillnad mot den gamla lagen, före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Små skillnader på fastighetsnivå Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola räknar på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Det är ett par tusen hektar. Ganska lite gammal skog, ganska bördig mark. Kalkylen gör han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Två alternativa omloppstider ingick i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, 8 procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men om vi antar att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite av branschstandard när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Scoopet som föll – eller inte? Kan det vara så att svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider för en vinst så låg att den närmast är felräkningspengar? För tre procents skillnad är ju en fullständig bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet. Jag skulle illustrera artikeln med ett diagram som visade hur andelen fulskog sjunker med den längre omloppstiden.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ”smög” jag in avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Skulle vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte ha blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men Sverker_Grafikäven med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar. Så scoopet är faktiskt kvar.

Varje fastighet har sina förutsättningar Alla skogsfastigheter har sin historia av tidigare avverkningar och gamla stormskador. Finns det mycket ungskog kanske det inte blir så dyrt, förutsatt att vi kan smyga in det nya, försiktigare avverkningsprogrammet. Finns det mer gammelskog blir det troligen dyrare. Då tvingas skogsägaren avstå från en del avverkningar i en nära framtid, och det slår hårt på nuvärdet som vi har sett. Men finns det mycket gammelskog, så att skogsvårdslagens ransoneringsregler träder in, då blir det troligen billigare igen. En del gammelskog måste då stå kvar en tid.

Och så invändningarna… Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men det kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode säkert erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall. Så vad är riskfritt – egentligen?

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Kanske svårt i privatskogen … Troligen skulle väldigt många privata skogsägare vilja ha en hög andel vacker skog, om det nu inte kostar mer än vad Olas kalkyl antyder. Men där kompliceras allt av generationsskiftena. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar för att täcka köpeskillingen kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den avverkningsbara, vackra skogen då i fara.

… men ett rungande ”ja, ja, ja” för de allmänna skogarma…. Men ett skogsbruk med relativt långa omloppstider måste däremot vara ett högintressant för de allmänt ägda skogarna – stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog! För tänk om man kunde engagera ägarna (medborgarna) i en omröstning med frågan: är du villig minska nuvärdet av vår gemensamma skog med tre procent för att få en vackrare skog som du törs gå i? Samtidigt som den långsiktiga ekonomiska avkastningen blir högre. Svaret skulle säkert bli ett rungande ja, ja, ja!

Underlag om du tycker att det behövs: Sveaskog har betalat in mellan 0,3 och 2,5 miljarder kr per år till staten i utdelning 2004 till 2007. Säg att utdelningskapaciteten de första tio åren minskar med tio procent med en längre omloppstid (ren gissning – men mer är det nog inte). Det ger en årlig kassaförlust för staten på 30 till 250 miljoner kr – eller mellan 0,003 och 0,02 procent av statsbudgeten.

Underlag 2 om du tycker att det behövs: med den längre omloppstiden är virkesförrådet nästan 30 kubikmeter högre per hektar. På 1 000 hektar blir det 30 000 kubikmeter mer stående i skogen. Det är 9 miljoner kg kol. Det motsvarar utsläppen från en Volvo V70 som kör väldigt långt. (ja, det går att räkna ut om du vill ha siffran – hinner inte bara just nu). 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *