Författararkiv: admin

Bara såå 2011 … nya modeord i skogen

Publicerad i SKOGEN 2011

Föreningen Skogen har nyligen givit ut boken ”Mina 57 första ord om skogsbruk”. Det är en enkel och kortfattad introduktion till skogsbrukets begrepps- och tankevärld. Den vänder sig till nybörjare i skogen.

Men ord är viktiga även för erfarna och garvade skogsbrukare. Och det gäller att vara uppdaterad – för det dyker ständigt upp nya ord och begrepp. Det här är några av 2011 års innebegrepp i skogen.

Kolsänka kan enklast översättas till ”långtidslager för kol”. Skog som inte avverkas är en kolsänka, eftersom mycket kol är bundet i träden. Så länge träden får stå kommer kolet inte ut som klimatfarlig koldioxid i atmosfären.

Avverkar man skogen kan virket användas i hus, som då också blir en kolsänka, eftersom husen är tänkta att stå länge. Humus i vanlig skogsmark är en annan kolsänka.

Motsatsen är kolkälla, något som släpper ut koldioxid. En avverkning i en regnskog blir en kolkälla, eftersom träden ofta bara bränns upp och då kommer deras kol omedelbart ut som koldioxid. Försumpad mark som dikas blir också oftast en kolkälla, eftersom torven bryts ner när vattennivån sjunker och syre kommer åt torven.

Adaptiv förvaltning. Den enklaste definitionen är ”ständig anpassning till nya förhållanden”. I Sverige används begreppet oftast i viltförvaltning. Det går i dag knappast att läsa någon artikel om varg eller älg som inte pratar om ”adaptiv förvaltning”. Även skog kan förstås förvaltas adaptivt.

Vad innebär det då? Ja, man bestämmer sig för ett mål och en viss förvaltning för att nå målet (när man pratar om älg och varg menar man nog avskjutning). Och så kollar man efter ett par år om man har nått målet. Om inte, så ändrar man förvaltningen (avskjutningen) och ser hur det går då. Följer upp igen och anpassar förvaltningen (avskjutningen) efter de nya erfarenheterna o.s.v.

Ska man vara lite elak kan man säga att adaptiv förvaltning är ett modernt sätt att beskriva det som har varit mänsklighetens framgångsrecept genom alla tider: att dra lärdom av sina erfarenheter och anpassa sig efter verkligheten!

Ekosystemtjänster är ett samlingsnamn för ”alla de nyttigheter som ett ekosystem kan ge oss människor”. Om vi ser på ekosystemet skog, så är produktion av virke naturligtvis en ekosystemtjänst. Men samma skog lagrar också kol, den renar vatten och den är hemvist för varg, älg, fåglar och insekter. Skogen är dessutom en viloplats för stressade människor. Allt det här – och mycket mer – ingår i begreppet ekosystemtjänster.

En jägmästare tar ogärna ordet ”ekosystemtjänster” i sin mun. Dels är det lite fjolligt, dels, och kanske framförallt, antyder det att det skulle finnas andra mål för skogsskötseln än hög virkesproduktion.

Ekologer använder gärna begreppet ekosystemtjänster när de pratar om skog, eftersom det visar att det finns andra mål än hög skogsproduktionen …

Det finns inget objektivt, ”rätt”, sätt att sköta ett ekosystem så att man optimerar ekosystemtjänsterna, vilket ibland antyds. Det går inte att optimera faktorer som mäts med olika mått – alla jämförelser mellan äpplen och päron innehåller alltid en subjektiv värdering.

REDD. Avskogning anses i dag svara för 15 till 20 procent av de totala utsläppen av koldioxid i världen. Bokstäverna REDD kommer från ett engelskt uttryck som fritt översatt och förenklat betyder ”låt oss minska utsläppen av koldioxid genom att stoppa avskogningen i världen”. Det handlar mer konkret om att de rika länderna i Nord ska betala de fattiga länderna i Syd för att de inte ska avverka sina regnskogar.

Vid klimatmötet i Mexico i december 2010 undertecknades ett globalt avtal om REDD. Det fattas nu ”bara” lite detaljer, t.ex. hur de rika länderna ska samla in sina pengar, och hur de fattiga länderna ska få betalt. Det gäller då att undvika en del fallgropar, som korruption – pengarna får inte bara gå till en rik elit, utan ska gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Biståndsvärlden älskar i dag REDD, eftersom skogsskydd och fattigdomsbekämpning anses gå hand i hand, och det startas för närvarande en hel del projekt i REDDs anda.

2:a generationens biodrivmedel är drivmedel som framställs ur cellulosaavfall, t.ex. grot från skogen. De är i dag lite som frälsaren – alla pratar om dem, alla väntar på deras ankomst till jorden, men ingen har sett dem …

Forskarna arbetar med två huvudmetoder:

Spritlinjen. Skogsflis jäses med hjälp av nyutvecklade jästsvampar och producerar etanol (sprit). Naturliga jästsvampar kan bara jäsa socker. Den etanol som används i dagens bilar, den som kallas 1:a generationens bioetanol, tillverkas därför av sockerrika råvaror som rörsocker, vete eller majs.

Det finns ännu inga jästsvampar som kan omvandla cellulosa direkt till etanol – åtminstone inte i kommersiell skala. Det pågår mycket utvecklingsarbete, men det är svårt att få en entydig bild av hur långt det är till kommersiell tillämpning. Även här verkar det vara lite religion. En del tror att himmelriket är nära, andra är mer skeptiska…

Gaslinjen. Här värmer man i stället upp skogsflis i en sluten behållare och får s.k. syntesgas, som är en blandning av kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan i sin tur användas för tillverkning av drivmedel som DME, syntetisk diesel eller metanol. Det finns ingen anläggning för produktion av syntesgas i drift i Sverige, men det finns planer. Det är t.ex. den här tekniken som Björn Gillberg tänker använda i sin metanolfabrik i Värmland.

Resiliens betyder ungefär ”ett ekosystems förmåga att klara förändringar och vidareutvecklas”. Det är ett lite svårfångat begrepp, men mycket populärt i ekologikretsar. På hemsidan för det internationella institutet ”Stockholm Resilience Centre” står det att man ska ”bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd”. Vet inte om man blir mycket klokare av det…

Bioraffinaderi är en massaindustri där man inte bara tillverkar pappersmassa av den inkommande skogsråvaran, utan man gör också el, energi, biobränsle, biodrivmedel, kanske också läkemedel, textilier, livsmedel, färger, lösningsmedel. Ja, det är väl bara fantasin som sätter gränsen för vad ett bioraffinaderi kan göra.

VI har ännu inga riktiga bioraffinaderier i Sverige i dag – närmast ligger väl gamla Domsjöfabriken i Örnsköldsvik, där man bland annat tillverkar tillsatsmedel till betongindustrin, konstsilke m.m. Där planeras nu också en större anläggning som ska göra biodrivmedel av svartlut.

Ordet bioraffinaderi är politiskt inne och ett modeord i skogsforskningen just nu. En framgångsrik forskningsansökan bara måste ha med ordet – ungefär som man för några år sedan skulle ha med ”biodiversitet” och ”klimatförändringar” i sina ansökningar. Går man ytterligare några år bakåt, så var ”försurning” och ”skogsdöd” nödvändiga ord .

Intensivskogsbruk. En grupp forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet kom för några år sedan fram till att vi i Sverige kan öka de årliga avverkningarna med 36 miljoner kubikmeter om vi satsar på intensivskogsbruk på fyra miljoner av landets 23 miljoner hektar skogsmark. Det handlar om att plantera mer contortatall, använda högförädlade grankloner och gödsla granungskogar. Dessutom ska snabbväxande hybridasp planteras på nedlagd åkermark. Men allt i den svenska skogen tar tid, så även om vi är aldrig så intensiva, så tar det i alla fall 30 till 50 år innan avverkningspotentialen i Sverige ökar mer påtagligt, enligt forskarna.

BAG-skogsbruk är en delmängd av intensivskogsbruk. Bokstäverna står för ”BehovsAnpassad >Gödsling”. Det är samma sak som kallades intensivgödsling för några år sedan. Det handlar om att fullgödsla granungskogar ett antal gånger, så att de får en rivstart i livet. Med BAG anser forskarna att skogens medeltillväxt kan fördubblas på medelgoda skogsmarker.

Complexity – a religion?

Opublicerat och troligen aldrig avsänt mail till den kanadensiske skogsforskarenChristian Messier, som i boken ”Managing forests for complexity” hyllar teoriens urfader CS Holling.  

Thank you for a long and interesting answer. So, complexity is a religion – at least you have a pope (Holling)! Then you perhaps need a devil’s advocate too? I am aspiring for that position in your church, and I do here provide some work samples of unconvenient questions:

  1. You say that a normalized traditionally managed forest is “a house without many of its key inhabitant – all the rare and demanding species are absent”. But, the Science says that rare species are of no significant importance for the ecosystem function. As someone said: ”It is the relatively very few common species that makes the world go around”. The same researcher continues: ”Few, common species provide the basic ecosystem services that are crucial for our survival”. Is he right or wrong? I do not know, but it is seems quite logic that rare species, few in number as they per definition are, can’t make any substantial difference for the ecosystem’s function. So, if the rare species are gone, what’s the fuzz? Who will miss them? Not the ecosystem. Some nature-loving specialist?
  2. Is the ongoing pine-beetle epidemic in Northwest Canada really a consequence of low resilience in your old lodgepole pine stands? The definition of resilience given in your book is ”the ability for an ecosystem to recover after a disturbance”. Do we know today whether the ecosystem will recover or not after the pine-beetle disturbance? An uneducated guess is that it will be a forest again, with all of a normal forests common functions and species. So, if I am right, even the “normalized” lodgepole stands you had before the attack were by definition resilient. In my simple opinion, you are more talking about “resistence”, which is quite similar to “risk management” – which always has been a necessity in all traditional silviculture. Don’t put all eggs in the same basket!
  3. You say that “a varied and complex system is more productive…”. Is that really a universal law? This question has been much debated in Swedish forestry, and as long as we are talking about stem-wood production, no one has found such a relation. On the contrary, even-aged stands with the best single tree-species give the highest yield! And I have recently read about grasslands: It has long been taken as a truth that a mix of species gives the highest grass production. But, now researchers have found that this is primarily a “sample-effect”. The more species you have on a plot, the higher probability that you have included the single best species for this specific plot. And, if you pick out this best-performer and grow it as a monoculture, you get a substantially higher production than the mix.

 

Varför skyddar vi skog – egentligen?

 Opublicerat utkast till debattinlägg

Varför är det bra med biologisk mångfald i skogen? Frågan ställdes i ett radioprogram för några år sedan till en av våra mest kända ekologer. Det blev ett rörigt svar. ”Ja, det är liksom grunden för det vi kallar ekosystemtjänster – alltså att naturen fungerar på bra sätt, ja faktiskt på lång sikt att skogen producerar bra – att vi får rent vatten ….”

Jag tror inte någon lyssnare blev klokare. Synd tänkte jag, för han är normalt en duktig och inspirerande pedagog. Men alla kan ha en dålig dag – och det var väldigt tidigt på morgonen.

Men vad skulle han ha svarat – egentligen? Finns det överhuvudtaget ett kort och bra svar på frågan om varför vi ska gynna biologisk mångfald i svensk skog? Jag håller mig här till de ca 90 procent av den svenska skogsarealen som domineras av gran, tall, björk och asp.

Själv är jag inte ekolog, och kommer kanske just därför bara på argument som inte känns relevanta.

  • En art kan innehålla okända kemikalier som kan användas i t.ex. framtida mediciner. Utrotas arten, så försvinner den möjligheten – för alltid. Okey, men det är ju bara relevant när de allra sista exemplaren försvinner från jordens yta. Så länge arten finns i livskraftig stam någonstans i världen, så finns möjligheten kvar. På den internationella rödlistan finns inga arter som är knutna till svensk trivial skog. Alla svenska skogsarter – även de nationellt rödlistade – finns alltså i livskraftiga stammar någon annanstans i världen. Okey, risken för globalt utrotande av någon sällsynt art ökar kanske marginellt om vi i Sverige ”inte tar vårt ansvar”. Men hur långt är det rimligt att gå i säkerhet – vad får försäkringspremien kosta? Man kanske också kan ställa en hädisk fråga: mänskligheten har ju faktiskt hittills överlevt utan att veta om den där okända kemikalien – det kanske går bra även i fortsättningen?
  • Det sägs ofta att skogen själv som system är beroende av en hög artrikedom. Det är dock en ”sanning” som alltfler ekologer ifrågasätter. I ett hektar natur finns det generellt många exemplar av ett litet antal mycket vanliga arter – och ett mycket stort antal sällsynta arter, som kanske bara finns i några få exemplar. De sällsynta arterna ingår definitionsmässigt som en viktig del av den biologiska mångfalden, men har knappast någon betydelse för ekosystemets funktion på kort och medellång sikt. Det är en naturlig följd av att de bara finns i få exemplar. I ett mångtusenårsperspektiv kan kanske en eller annan ovanlig art bli viktig för skogen som ekosystem, men det är faktiskt betydligt mer sannolikt att vi då har ett kilometertjockt istäcke över Sverige igen.
  • Många människor som inte är utbildade ekologer tror att naturen är en väv där varje art har en given roll och där alla arter är beroende av varandra. Om så bara en enda art skulle försvinna så kommer hela väven att falla sönder. Man kan kalla det ”ekologisk barnatro”. Alla ekologer vet att det är nonsens, naturen är alltid en tillfällig anpassning till de förhållanden som råkar råda för ögonblicket. Det är bara i fantasifilmen Avatar som det råder en ”evig” ekologisk balans.
  • Det finns också lite av ekologisk barnatro i det moderna begreppet resiliens. Ordet betyder ”ett ekosystems förmåga att återhämta sig efter en störning”. Ekologer antyder ofta att en artrik skog är mer resilient än en artfattig. Men finns det något mer resilient än en svensk trivial skog? Det blir alltid ny skog, vilka störningar den än drabbas av. Och den nya skogen får på sikt precis samma egenskaper som den gamla – ja, den svenska skogen har sedan förra istiden drabbats av kraftfulla, återkommande störningar. Och alltid återhämtat sig. Oberoende av antalet arter.
  • Ekosystemtjänster är ett annat inneord i ekologin i dag. Det är ett samlingsnamn för alla de nyttigheter som naturen bjuder oss människor på. Virke och älgkött är klassiska exempel, liksom blåbär och lingon. Att rena vatten är ytterligare ett exempel. Men vilka ekosystemtjänster blir bättre av en ökad biologisk mångfald i vanlig svensk skog? Vatten renas väl lika bra oberoende av artantalet. Virke och älg är det gott om i dagens produktionsskogar. Och inte blir det mer lingon och blåbär i en urskog som skyddats för att bevara den biologiska mångfalden –tvärtom: urskogen blir med tiden alltmer mörk och sluten och bärriset konkurreras ut.
  • Ekologerna pratar också om estetiska ekosystemtjänster. Det innebär fritt tolkat att människor blir glada av att se fåglar och blommor i skogen och tycker om att plocka svamp. Men vilka fågelarter hotas av dagens skogsbruk? Bortsett från den ständiga vitryggiga hackspetten är det inga vad jag vet. Tvärtom. Det går bra för de flesta skogslevande fåglar nu. Och vilka kärlväxter hotas av dagens skogsbruk? Ja, inte är det många. Och hur många av våra klassiska matsvampar hotas? Inga, vad jag vet. Nej, de allra, allra flesta rödlistade arter i trivial skog är sällsynta insekter och svampar. Det är bara en liten ekologisk elit som överhuvudtaget känner igen dem och kan få en estetisk upplevelse.
  • Biologisk mångfald sägs också vara en ekosystemtjänst i sig. Biologisk mångfald är alltså bra för att det ger ekosystemtjänsten biologisk mångfald! Det är väl ett cirkelresonemang?

Nej, tills någon rättar mig, så lever jag i tron att hotet mot den biologiska mångfalden i svensk trivial skog är ett av jordens minsta miljöproblem – och samtidigt ett av de dyrare att åtgärda. Har jag rätt är det allvarligt. För allt i politiken handlar om prioriteringar. De pengar som samhället satsar på att skydda svensk skog kan inte användas för att lösa andra miljöproblem, som t.ex. minska utsläppen av klimatgaser, skydda tropisk regnskog eller sanera förstörd industrimark. Felaktiga och överdrivna hot ger felaktiga prioriteringar.

Eller har jag missat något? Finns det tunga argument för att vi ska satsa stora gemensamma pengar för att skydda skog för att bevara den biologiska mångfalden? Rätta mig i så fall. Men då vill jag ha primära argument, inte indirekta av typen ”Vi måste bevara biologisk mångfald i Sverige för vi har i internationella konventioner förbundit oss att bevara biologisk mångfald”. För det är väl också ett cirkelresonemang?

Ta avstånd från drevet!

Publicerad i SKOGEN 2011

Snälla Skogsstyrelsen: Ställ upp på skogsbruket och ta avstånd från det vulgära massmediedrevet som nu går mot skogsföretagen. Det är er statistik som massmedia missbrukar när skogsbruket beskrivs som skövlande busar som bryter mot lagen. Lyft i stället fram den andra sanningen som också är tydlig i er statistik: att skogsbruket på de allra flesta hyggena lämnar avsevärt mer naturhänsyn än vad som någonsin kan krävas enligt lagen. Ja, ett skogsbruk som bara klarade lagen skulle vara avsevärt sämre för den biologiska mångfalden än dagens.

Jag tror att alla har lekt viskleken. Ni vet. A viskar något till B, som viskar samma meddelande vidare till C och så vidare. I varje led missar man lite information och lägger till lite. Och när man kommer till sista personen så är det ursprungliga meddelandet helt förvanskat.

Det är det vi upplever nu kring Skogsstyrelsens Polytax. Myndigheten själva säger relativt försiktigt att 37 procent av avverkningarna i Sverige inte klarar ”lagkrav vid taxering”.

Men vinklande journalister och lobbyister får det till ”… 37 procent av alla avverkningar bryter mot lagen” (debattinlägg från Skydda Skogen) eller ”Svenska skogsföretag skövlar skog som enligt lag ska lämnas orörd … hela 37 procent av avverkningarna strider mot lagens krav vad gäller miljöhänsyn” (från Sveriges Radio).

Den som inte är insatt i frågan får en bild av ett girigt skogsbruk som skövlar skogen och struntar i lagen. Men så är det inte. Snarare tvärtom.

Kort bakgrund: Det kommer årligen in ca 50 000 hyggesanmälningar till Skogsstyrelsen. 1 500 av dem lottas ut och besöks i fält. En inventerare registrerar alla de miljöhänsyn som han/hon anser bör tas enligt skogsvårdslagens naturvårdsparagraf (30 §). Varje hänsynsträd och hänsynsyta betygsätts och koordinatsätts. Markägaren får inget veta, det skulle störa statistiken.

Ett år efter avverkningen görs en ny inventering och då ser man hur mycket av den registrerade miljöhänsynen som finns kvar. Efter en massa komplicerade sammanvägningar av olika miljövariabler och miljökvaliteter får avverkningen ett slutomdöme: Antingen får den godkänt – Skogsstyrelsen kallar det för att avverkningen uppfyller ”lagkrav vid taxeringen” – eller underkänt.

37 procent av de senaste årens avverkningar klarar inte ”lagkrav vid taxering”. Detta går naturligtvis inte att ifrågasätta, eftersom Skogsstyrelsen självt har definierat begreppet. Men att översätta det till att 37 procent av avverkningarna bryter mot lagen, som massmedia och lobbyister gör, är en kraftig förenkling.

För det första är frågan hypotetisk. Skogsvårdslagen är inte skriven så att någon i efterhand kan fällas för brott mot 30 §. Det är först om markägaren bryter mot utfärdade föreskrifter som det kan bli aktuellt med straff. Och det har hittills knappast hänt.

Men låt oss ändå göra en tankelek. Säg att Skogsstyrelsen åtalar en markägare vars avverkning inte klarat ”lagkrav vid taxering”. Vad skulle hända då? Ja, sannolikhen för en fällande dom i tingsrätten är väl närmast noll (om man bortser från rena ”fulhyggen” i princip utan naturhänsyn, men enligt statistiken är de få).

Bedömningssport. Markägarens advokat skulle inledningsvis hävda att naturhänsyn är en bedömningssport. Inventeraren försöker tolka vilka miljöhänsyn som krävs enligt 30 § Skogsvårdslagen. Men lagen är inte absolut och entydig. De bindande föreskrifterna är tvärtom få och diffusa. Merparten av de exempel som anges i lagen är bara ”allmänna råd”. Och allmänna råd är enligt inledningen till Skogsvårdslagen ”rekommendationer som anger hur någon kan eller bör handla …” De är inte bindande, vare sig för myndigheter eller enskilda, står det också.

Ännu mer bedömningssport är det när inventeraren betygsätter miljökvaliteten – betyget är viktigt vid den slutliga sammanvägningen. Den här processen beskriver en källa som ”rena rama kremnologin”.

Inga kontroller. Advokaten skulle också lyfta fram osäkerheten. Inventerarna utbildas förstås och Skogsstyrelsen genomför årliga gemensamma bedömningsövningar. Men trots detta är väl sannolikheten för att två Polytax-inventerare oberoende av varandra skulle välja ut exakt samma miljöhänsyn i ett bestånd och ge dem exakt samma miljöbetyg approximativt noll. Men hur stor är då variationen mellan inventerare? Ja, det vet ingen, för det sker inga kontrolltaxeringar.

Lämnar mycket mer än lagen kräver. Advokaten skulle trycka hårt på att klienten lämnat mycket mer hänsyn än vad som krävs enligt Skogsvårdslagen. Det gör de allra flesta markägarna i dag. 30 § säger att skogsägaren vid en slutavverkning ska spara hänsynskrävande biotoper, lämna vissa skyddszoner, spara värdefulla träd med mera. Det finns dock en så kallad intrångsbegränsning. Staten kan enligt Skogsstyrelsens tolkning maximalt kräva att tio procent av virkesvärdet ska sparas i små avverkningar, ner till två procent på riktigt stora.

Om vi ser på storskogsbruket ligger intrångsbegränsningen enligt Polytax på i genomsnitt sju kubikmeter per hektar. Enligt en rapport från Skogsstyrelsen lämnar storskogsbruket i dag i genomsnitt dubbelt detta, nästan 14 kubikmeter. För småskogsbruket är marginalerna lite mindre, men det är fortfarande en bit ner till intrångsbegränsningen.

Till och med på de hyggen som inte klarar ”lagkrav vid taxering” enligt Polytax lämnas det i genomsnitt större volym än intrångsbegränsningen.

Dessutom: intrångsbegränsningen är bara aktuell för bestånd där det finns riktigt gott om objekt med höga miljövärden. På ett normalt, lite tråkigt genomsnittshygge är kravnivån betydligt lägre. Alltså kan man lugnt hävda att skogsbruket i dag i genomsnitt lämnar avsevärt mer hänsyn än vad som kan krävas enligt lagen. Detta är naturligtvis en effekt av skogsföretagens åtaganden enligt FSC/PEFC.

Den goda viljan. Advokaten skulle också peka på markägarens goda vilja: avverkningen hade planerats av en naturvårdsutbildad planerare, det gör de flesta bolag i dag.

Liten tuva fäller stort lass. Advokaten skulle nog också ifrågasätta det rimliga i att en enda avvikelse på en hänsynsyta kan putta ner hela avverkningen under ”lagkrav vid taxering”. Hela arealen får underkänt, medan felet kanske bara berör någon enstaka procent.

I slutpläderingen skulle advokaten lyfta fram det absurda i att försöka fälla någon bara för att han/hon lämnat ”fel” hänsynsträd. För det är vad dagens debatt ytterst handlar om på merparten av de underkända hyggena. Skogsbruket lämnar betydligt fler träd än vad som krävs, men fel träd enligt Skogsstyrelsens Polytax.

Efter denna plädering skulle intet öga vara torrt i tingsrätten och markägaren helt säkert frias. Det var inget lagbrott!

Möjligen skulle tingsrätten till och med kosta på sig en liten gliring: Om det nu sparas fel träd, så kan det förvisso bero på att skogsbruket inventerar för dåligt, för slarvigt eller för okunnigt. Men det kan ju precis lika gärna vara Skogsstyrelsens fel, som inte har lyckats få ut sin tolkning av skogsvårdslagen. Eller lagstiftarnas. Lagen, föreskrifterna och de allmänna råden är kanske alltför komplexa för att kunna tillämpas i praktiken.

Vi lämnar därmed den tänkta rättegången och går tillbaka till dagens massmediadrev. Det kommer att bli bättre. Skogsstyrelsen har satt igång ett arbete för att få en ökad transparens och ökad samsyn kring miljöhänsynen. Och slutomdömet ska också försvinna, enligt ett alldeles nytt beslut.

Transparensen är viktig. Polytax har i många år varit som ett svart hål. Skogsbruket får veta att man gör fel – men inte var man har gjort fel och inte vad man har gjort för fel. Bara procentsiffror för regioner och ägarkategorier. Någon har beskrivit det som att spela bowling i mörker! Det finns inget moment av ”lärande” i processen.

Skogsstyrelsen ska också börja med kontrolltaxeringar. Det är bra. För om det då visar sig att det spretar mellan inventerare, så är det högst förståligt att det också spretar i praktiken. Om det å andra sidan är små skillnader mellan inventerare, så är det mycket trösterikt. För det tyder på att det finns entydiga kriterier som går att förmedla till praktiken.

Men tills problemen är lösta kommer allmänhetens bild av skogsbruket fortsätta att vara negativ. Därför bör Skogsstyrelsen ta sitt sektorsansvar och snarast gå ut med en dementi. Den kan gärna ha rubriken ”Bra miljöhänsyn i skogen kan bli ännu bättre”. För bra är den uppenbarligen i dag, mätt i sparade kubikmetrar. Urvalet av hänsynsträd och hänsynsytor kan säkert bli bättre, men detta förbättringsarbete underlättas om alla parter samarbetar i en positiv samförståndsanda…

Vägverkets ränta knäcker skogen!

Publicerad i SKOGEN 2008

Tänk en värld helt utan inflation. Är då en hundralapp lika mycket värd om 75 år som i dag? Ja, det verkar vi tro i skogliga kalkyler och i rådgivningen till skogsägare. Investeringar som tål 2,5 procents ränta i reala termer är lönsamma, säger vi.

 Men då glömmer vi att våra barn och barnbarn förhoppningsvis är betydligt rikare än vad vi är idag. De blir då inte alls lika glada för hundra kronor extra. Det här ska man ta hänsyn till när man beräknar den långsiktiga räntan säger nationalekonomerna. Räntan kommer då lätt upp på nivåer som är klart besvärliga för en svensk skogsvårdare …

När detta skrivs känns frågan om räntan lite irrelevant, det erkänns. USA har i praktiken infört 0-ränta, och med så låg ränta blir nästan allt lönsamt.

Sternrapporten Men diskonteringsräntan har varit högaktuell i andra sammanhang de senaste åren. Ni kanske minns Sternrapporten. Den skrevs på uppdrag av den brittiska regeringen av ekonomen Sir Nicholas Stern. Dess slutsats var att det är mycket billigare att ta kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser i dag än att betala för klimatskadorna i framtiden.

Rapporten fick ett stort genomslag i massmedia och många debattörer hänvisar i dag till den när de kräver snabba, kraftfulla klimatåtgärder.

Men Stern har också fått mycket kritik, bland annat för att underskatta kostnaderna för att minska utsläppen och överskatta värdet av framtida klimatskador.

Låg ränta Men en faktor har upprört många ekonomer extra mycket. Det är Sterns val av diskonteringsränta. För naturligtvis måste han, precis som alla andra som ska jämföra kostnader och intäkter som ligger långt från varandra i tiden, räkna med en ränta. Stern valde 1,4 procent.

Det är långt under de räntenivåer som används för andra långsiktiga investeringar. En av de fackekonomer som ”gått i taket” är Sir Nigel Lawson, finansminister i Storbritannien 1983 till 1989. I den riktigt roliga boken An appeal to reason (En vädjan till förnuftet) säger han att det brittiska Finansministeriet kräver att en långsiktig offentlig investering ska klara en ränta på 3,5 procent för att överhuvudtaget ha en chans (Norge lär räkna med 4,5 procent, Danmark med 6 procent och Frankrike med hela 8 procent). Världsbanken kräver 8 till 10 procent för utvecklingsprojekt, även för sådana som sträcker sig över 100 år eller mer, som infrastruktur och utbildning, skriver han i sin bok.

Den internationellt kände Harvardekonomen Martin Weitzman har i en debatt med Stern hävdat att 6,0 procent är en betydligt rimligare diskonteringsränta för långa investeringar. Enligt referaten från debatten är de båda ekonomerna helt överens om hur en långsiktig kalkylränta ska beräknas. Den består av två variabler:

  1. En ”ren ränta”, som motsvarar människors preferens för ”pengar i dag jämfört med pengar i morgon”. ”Människor värderar en marmeladburk mer i dag än i morgon”, som Nigel Lawson uttrycker det. Stern sätter denna rena ränta till 0,1 procent per år, Weitzman 2 procent – allt i fast penningvärde, i nationalekonomernas värld finns ingen inflation.
  2. Den andra variabeln beskriver Nigel Lawson så här: ”En fattig man värderar en marmeladburk högre än en rik”. Och vi kommer alla att bli allt rikare i framtiden, det är faktiskt Stern och Weitzman överens om. Här är skillnaden mellan de två ekonomerna dessutom inte så stor. Stern säger 1,3 procent per år, Weitzman 2 procent. Om vi räknar med 2 procent, så kommer den som tjänar 100 000 kr i dag att tjäna 102 000 kr om ett år, 150 000 kr om tjugo år och 440 000 kr om 75 år. Återigen: vi pratar inte inflation, det är en real välståndsökning i fast penningvärde. Säg att du tjänar 100 000 kr i dag och gör en investering som ger 10 000 kr om 75 år. Det låter ganska mycket, det är 10 procent av en årsinkomst i dag. Men när pengarna faller ut gör den allmänna välståndsökningen att de   10 000 kronorna bara är två procent av din inkomst då. Troligen blir du mindre glad för det och det är denna avtagande glädje av mer pengar som gör att man i samhällsekonomiska kalkyler inte bara kan räkna med den rena räntan. Man måste ta hänsyn till inkomstutvecklingen per capita också. Sedan värderar de två ekonomerna det här lite olika. Stern nöjer sig med att multiplicera den framtida inkomstökningen med faktorn 1. Weitzman väljer 2 och ger därmed ökad tyngd åt argumentet ”den som redan har blir inte lika glad för mer”.

På detta sätt kommer Weitzman fram till 6,0 procents diskonteringsränta (2 procent ren ränta plus 2 procents inkomstökning multiplicerat med faktorn 2). Det ligger inom den nationalekonomiska mittfåran, säger han. Stern kommer bara till 1,4 procent (0,1 procent ren ränta plus 1,3 procent för inkomstökning).

Debatten har delvis fått moraliska övertoner. Sternfalangen menar att vi med en låg ränta tar ansvar för våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns välstånd.

Kritikerna menar tvärtom att det är omoraliskt att satsa så mycket på framtiden så att vi tvingas strunta i dagens alla problem. Nigel Lawson jämför med en Mrs Jellby i en Dickensnovell. Hon är så engagerad i att hjälpa Afrikas fattiga barn att hon missköter sina egna.

Valet av ränta i klimatdebatten kompliceras ytterligare av att en del menar att man överhuvudtaget inte kan tänka i ekonomiska termer när hela mänskligheten är hotad. Och det kanske är rätt. Därför lämnar vi det svåra klimatet och går över till den trygga svenska skogen. Men vi tar med oss räntetankarna …

I skogen har vi 2,5 procents ränta…. I skogliga investeringskalkyler är i dag 2,5 procents kalkylränta något av en branschstandard.

Den används till exempel i LRF Skogsägarnas informationsmaterial Kraftsamling Skog. Det är över Sterns nivå, men också långt under de nivåer som används för andra långsiktiga investeringar.

Varför har man då valt så låg ränta i skogen? Ja, den enkla sanningen är att skogen inte tål mer. Redan vid tre procent är mycket av det vi av tradition gör i skogsvården olönsamt på svagare marker. Och vid fyra procent lönar sig dagens skogsvårdsmodell inte ens på de riktigt goda granmarkerna.

Det finns ett antal ”klassiska” argumenten för en låg skogsränta: låg bankränta, låg risk, inflationssäker placering och skatteeffekter är de vanligaste. Då går det att räkna sig fram till en nivå som ligger i närheten av Weitzman’s ”rena” ränta. Men det fanns ju en faktor till: den allmänna inkomstökningen. Den pratar ingen om i skogen. Vi verkar tro att en skogsägare ska bli precis lika glad för en krona extra om 75 år som i dag. Trots att den rimligen då bara kommer att vara en bråkdel av ägarens inkomst i reala termer. Är det rimligt?

Vägverket räknar med fyra procent I Sverige finns det ingen officiellt fastlagd diskonteringsränta för långsiktiga offentliga investeringar. Men Vägverket och SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) räknar med fyra procent i samhällsekonomiska kalkyler – när man till exempel ska se om det lönar sig att bygga en ny bro eller motorväg. Man har övervägt att sänka nivån, men en expertgrupp beslöt så sent som i fjol att behålla fyra procent tills vidare.

Staten ska nu genom Skogsstyrelsen använda offentliga pengar för att övertala skogsägarna att satsa extra på sina skogar för att öka tillväxten. Har någon sett några samhällsekonomiska analyser av detta? Nej, vare sig skogsutredningen eller regeringens proposition ger sig ut i det träsket. Och det är nog klokt. För då skulle man tvingas bestämma en diskonteringsränta, och Vägverkets ränta skulle snabbt knäcka entusiasmen. Samtidigt vore en annan ränta svår att motivera. Varför fyra procent för en motorväg och två för en granplantering? Vitsen med en gemensam ränta är just att man ska kunna jämföra olika alternativ på ett rättvist sätt.

Företagsekonomiskt blir det ändå tokigare. Där anser Vägverket att man bör räkna med 6,5 procents ränta – återigen i reala termer. Det är faktiskt mer än dubbelt så hög ränta som överhuvudtaget tillåts i Skogsägarnas och Skogforsks nya beräkningsverktyg i Kunskap Direkt på internet. Där har man satt ett tak på tre procent för skogliga kalkyler!

Virkesköpare – himmel eller helvete?

Publicerad i SKOGEN 2011

Virkesköpare har blivit ett av det allra vanligaste nybörjarjobben för en nyutexaminerad skogstekniker, skogsmästare eller jägmästare. Någonstans mellan en tredjedel och hälften hamnar som ung, grön köpare någonstans i Sverige.

Hur är jobbet? SKOGEN har ringt runt bland skogsföretag och virkesköpare. Fram träder en extremt tudelad bild. En himmel och ett helvete.

Himlen: ”Det här är ett verkligt toppenjobb för den som är road av människor och gillar affärer”, sade en av de köpare SKOGEN pratade med.

Ja, virkesköpare är ett arbete med en extremt stor frihet, du får träffa mycket människor och du får göra riktigt stora affärer. En virkesköpare som tar hem 50 000 kubikmeter per år, driver ett större småföretag med en omsättning på 15 miljoner kronor. Det är inte dåligt.

Har du hängt med ett tag, kan du dessutom få riktigt bra lön – antalet virkesköpare i Sverige lär ha ökat med 30 till 50 procent på fem år. Det finns en stark efterfrågan på duktiga, etablerade virkesköpare – den som är duktig vet sitt värde och kan pressa upp sin lön rejält. Och snålar det egna företaget, så står det andra företag och bara väntar.

Det är dessutom ett jobb där den duktige bara får det lättare och lättare med åren. Du blir alltmer kompis med ett gäng skogsägare som gärna levererar exklusivt till dig. Det blir bara enklare och enklare att få fram årskvoten.

Framtiden ser också ljus ut. De flesta som SKOGEN pratat med tror att konkurrensen om inhemskt virke kommer att öka.

Helvetet: Allt det som gör virkesköpare till ett drömjobb kan också vändas till sin motsats. Tycker du inte det är roligt att göra affärer, så är det förstås ett skräckjobb. ”Jag kände mig som en omvänd dammsugarförsäljare”, som någon beskrev det. Har du svårt att komma till avslut är jobbet ett helvete. Är du ny på ett område där konkurrenterna har gamla, väl etablerade köpare, så är det ett helvete att överhuvudtaget slå sig in.

Du har inga fasta rutiner i arbetet. Det är visserligen något som uppskattas av somliga – men inte av alla. Du måste vara kreativ och ta egna initiativ varje dag, varje timme.

Och så kanske värst av allt: Ditt jobb är extremt lätt att mäta och följa upp. Varje månad kan din arbetsledare se hur många kubikmeter du dragit in och vad det kostat. Det är inte roligt att månad in och månad ut ligga sämst i en sådan jämförelse.

Det första året eller åren finns det väl en viss acceptans för att det går trögt. Det tar fem år att få fram en bra virkesköpare, sade en av de källor som SKOGEN har pratat med. Då först har man upplevt allt som kan gå fel och lärt sig att hantera det.

Enligt samma källa brukar det visa sig ganska fort vilka som inte passar för jobbet. Det är framförallt två grupper som inte passar in: de som inte kan komma till avslut – och de som har för stora spenderbyxor.

Står man då som nyutexaminerad åtminstone på en stadig grund? Räcker de skogliga utbildningarna för att forma en bra virkesköpare? Vad säger arbetsgivarna? ”Nja”, är den bild SKOGEN får. En bra köpare måste kunna skog. Det är en absolut förutsättning, och där är kunskaperna ofta fullt tillräckliga. Kanske är jägmästarna lite tunna i praktiskt skogsbruk, alla kan nog inte dra en perfekt basväg direkt när de kommer ut från skolan. Men det lär de sig ganska fort.

Ofta fattas det också lite vardagsjuridik, men det brukar arbetsgivarna se till att man lär sig.

Nej, den stora bristen i utbildningarna är affärskunskap. I de skogliga utbildningarna får man inte lära sig hur man blir en framgångsrik säljare och hur man kommer till avslut.

Reklam och informationsmaterial från virkesköpande företag brukar visa bilder på kvinnliga virkesköpare. Med en viss underdrift kan man säga att det är en starkt förskönande bild. För i verkligheten jobbar virkesköpare på några av de grabbigaste arbetsplatserna i Sverige. På Internet kan man få fram en hygglig bild av virkesköparna i landet. Nästan alla företag har bilder på sina köpare. Några av sidorna ser nästan komiska ut. Sida upp och sida ner med lagom skäggiga, medelålders vita män med samma profilkläder. De ser lite klonade ut.

Av de nästan tusen personer som arbetar med virkesköp från privata skogsägare är 93 procent män. Grabbigast är sågverkens inköpsorganisationer. Där närmar vi oss svårslagna 100 procent män! Se tabellen.

Det här är ett jätteproblem, säger en källa.

– Vi anställer kvinnor, vi försöker stötta dem. Men efter att par år har merparten slutat. Vi vet inte vad det här beror på.

Det är nog inte skogsägarna som är bromsen. Tvärtom, säger en av de virkesköpare SKOGEN pratat med så här:

– Jag hade nog en fördel av vara kvinna, det var säkert svårare för skogsägarna att säga nej när jag ville besöka dem.

Ändå slutade hon efter ett par månader – just i hennes fall var det svårigheten att slå sig in på en tuff lokal marknad som fick henne att välja en annan karriärväg i skogen.

Hur många virkesköpare är det då som går och pinas i ett helvete? Kanske inte så många trots allt. Personalomsättningen är låg bland de virkesköpare som varit med några år. Men de första åren slutar många.

– Kanske är det här ett jobb som egentligen inte passar för en grön person, sade en gammal ”räv”. Man har inte den livserfarenhet och trygghet som krävs för att kunna göra affärer.

– Och så kanske dagens ungdom ger upp lite för snabbt”, fortsatte han på norrländska. Man ska vara lite som en skidåkare i det här jobbet – kunna bita ihop och gneta på även när det är tungt. För det är inte alltid perfekt glid på den här marknaden, inte ens för mig som varit med i många år. Men så lossnar det, och då är det bara härligt …

 

Älgen ensam satt och log…

Publicerad i SkogsEko 2002

 

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog… Ja, mången äldre läsare erinrar sig säkert denna livsvisdom i Hylands ABC-bok från 1966. Jag kommer osökt att tänka påOLYMPUS DIGITAL CAMERA den när jag lyssnar på årets Skogskonferens på SLU: ”Skogen, människan och viltet”. Tänk så mycket som ändå har förändrats på 40 år. Älgen är inte längre ensam. Den har massor med älg-kompisar ute i de svenska skogarna. Och skogen är inte sönderskjuten av jägare. Tyvärr, säger nog ett och annat skogsbolag, som gärna såge fler skyttar i skogen. I stället är skogen sönderbetad.

”Vi måste ta krafttag med älgfrågan, säger skogsbolagets man i den avslutande debatten. ”Just det”, säger skogsmyndigheten, ”annars får vi inget talltimmer i framtiden”. ”Just det”, säger naturvårdsmyndigheten, ”annars får vi ingen sälg och rönn i morgondagens skogar”. ”Just det”, säger Jägarförbundets man. ”Älgstammen är för stor. Åtminstone lokalt”, otydligar han för att inte reta upp några medlemmar.

Det verkar så enkelt. Markägare, myndigheter och jägare är överens. Då är det väl bara att fixa ner älgstammen, hinner jag tänka innan jag slumrar till (inte för att debatten är tråkig, men det är så varmt och skönt i en konferenslokal…)

Telefonen ringer. ”Skall du med och jaga älg på söndag?” Det är min jaktledare. ”Nej, drar jag lite. Det är ju snart jul och jag har lovat hustrun att fixa lite hemma”. Lite ljuger jag, för det är dessutom kallt och ruggigt ute. Det är inte roligt att jaga så här i början av december. ”Men vi har ju ett par vuxna kvar på licensen. Det vore väl bra med kött i frysen, lockar han. ”Ja, du vet ju att jag så gärna vill, men det blir ett himla liv hemma om jag borta på söndag”. ”Nähä”, suckar jaktledaren. ”Då bli det ingen älgjakt på söndag heller”, och avslutar samtalet. Låter han inte lite lättad? Jag kan ha hört fel, men …

”… Vi hade en liknande konferens för 13 år sedan. Då sade vi också att älgstammen är för stor”, hör jag konferensledaren säga. … Jag tittar mig lite skamset yrvaket omkring. Jag måste ha sovit en stund. Skönt, ingen verkar ha märkt det…

Och då, mitt emellan dröm och vakenhet, drabbas jag av ett ögonblicks klarsyn. Det är jag som är problemet. Jag och alla mina bröder som inte vill gå ut och jaga en dag till. Det är vi som håller uppe älgstammen. Jag hinner tänka en tanke till, och den känns lite busig: Det är jag som har makten. Det är vi småfolk som ”äger” älgfrågan. Bolag och myndigheter kan inte tvinga oss att skjuta mer. Inte ens våra egna intresseorganisationer. Blir kraven för stora, så slutar vi jaga. Då är det ju inget roligt längre. Och då blir det ännu mera älg. Att skjuta tiotusentals älgar med proffsjägare är ekonomiskt omöjligt – om man inte jagar från helikopter. Och det är politiskt fullständigt omöjligt i ett samhälle där djurvännerna tagit över så till den grad att man knappt kan ha ett par yllesockor på sig!

Vi hobbyjägare kommer bara att jaga så länge det är roligt. Och jag tycker inte att det är för mycket älg på mina jaktmarker. Snarare för lite. Åtminstone framför min bössa. Och inte låter jag min hobby styras av en befarad brist på talltimmer om 100 år. Det känns lika avlägset och opåverkbart som framtida klimatändringar, matbrist och allt annat elände som experterna säger kommer att hända.

Nej, det finns bara ett sätt att få ner älgstammen, tänker jag. Avreglera jakten helt. Låt alla jägare skjuta helt fritt under hela hösten. Strunta i avskjutningsregler, antalsbegränsningar och fallavgifter och alla andra bromsande faktorer. Då kan vi åter få en sund avundsjuka ute i bygderna. ”Jag måste skjuta mina älgar innan grannen tar dem.” Då kan vi snabbt få ner älgstammen till en bråkdel av dagens. Men en sådan avreglering är också politiskt omöjlig, tänker jag.

”Inget har hänt med älgfrågan de senaste 13 år”, säger konferensledaren uppgivet. ”Det kommer det nog inte att göra de kommande 13 åren heller, tänker jag…”

 

Kan man lita på frivilliga avsättningar?

Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

Ökad skogsproduktion är svaret … 

Publicerad i SKOGEN 2005

…men vad var frågan?

Jag har haft förmånen att besöka ett antal skogskonferenser under år 2005. Ett genomgående mantra har varit ”vi måste satsa mer på skogsproduktion”. Jag har hört det från Sveaskog, Holmen, Stora Enso, LRF Skogsägarna, Skogsstyrelsen, Skogforsk och SLU. Men jag har inte hört någon potentat förklara varför vi ska satsa mer på skogsproduktion. Kanske är det alltför självklart för att behöva motiveras. Men det är något som inte stämmer…

Om det vore självklart bra för t.ex. Sveaskog att öka skogsproduktionen behöver väl inte dess ordförande stå och säga det på en konferens. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. Vi har fullt tillräckliga kunskaper för att öka tempot i skogsbruket åtskilliga varv. Skogsgödsling med kväve är ett skarpt och välkänt verktyg. Men år 2005 gödslade Sveaskog inte ett enda hektar! Snabbväxande grankloner är också ett klipp för den som vill öka tillväxten i skogen. Materialet finns och det är full lagligt att använda det. Men år 2005 planterade Sveaskog inte en enda stickling i sina praktiska planteringar.

Om det vore självklart bra för Sveaskog och Sveaskogs ägare att öka skogsproduktionen är det väl till och med dumt att gå ut och prata om det på konferenser där alla konkurrenter kan höra planerna. Varför ska de få information om detta lysande sätt att öka lönsamheten från skogen?

Nej, det är något som inte stämmer. Uppenbarligen finns det ett motstånd någonstans som måste övervinnas. Kanske är det ägarna som strular? Ägarna kanske inte vill släppa till mer investeringsmedel i skogen? Kanske är lönsamheten inte sådär självklar i alla fall? Speciellt som varje extra kubikmeters merproduktion borde bli allt dyrare att producera enligt avtagande avkastningens lag. Upprepade gödslingar, som krävs om man vill ha riktigt hög tillväxt i skogen, är t.ex. mycket dyrt…

Eller är det allmänheten man vill övertyga? För det är klart, många upprepade gödslingar och klonskogsbruk är nog inte sådär jättepopulärt för en miljöengagerad allmänhet. Dessutom: jag har bara hört mantrat på konferenser där skogsfolk är samlat. Där finns de redan frälsta. För att övertyga människor utanför branschen är de föga effektiva…

Eller är det politikerna man vill nå? Kanske vill man helt enkelt ha pengar, bidrag, från staten? Men det behövs väl inga bidrag om det är självklart lönsamt för det egna företaget.

Å andra sidan: är det inte lönsamt för företaget så kanske det inte är lönsamt för samhället heller. Jag har dessutom bara hört mantrat från ”skogsfolk”. Jag har aldrig hört en nationalekonom säga att det är viktigt att öka den svenska skogens tillväxt. Nej, en nationalekonom skulle antagligen i stället kontra med anekdoten: ”om naturresurserna avgjorde hur rikt ett land var skulle Kongo vara att av världens rikaste länder och Schweiz ett av de fattigaste…”.

Nej, det är helt andra saker än antalet kubikmetrar i skogen som påverkar våra barns och barnbarns välstånd. En nationalekonom skulle trycka på saker som: ordning och reda i finanserna, hög utbildning, flitiga medborgare och ett bra företagsklimat. Det är oändligt mycket viktigare än tillväxten i skogen.

Sedan är det lite underligt att man just nu börjar prata om ökad skogsproduktion. Nu när allt fler inser att det är uppförsbacke för skogsindustrin – det är en internationell prispress på sågade trävaror, papper och massa. Och då blir naturligtvis den traditionella skogskalkylen allt blekare…

Den enda ljusningen är energisidan. Många aktörer sneglar på skogen nu när vi ska bli mer oberoende av olja. Men skogsbränsle är dåligt betalt i dag, sämre än massaveden. Och ingen vet om det någonsin kommer att bli så välbetalt att det kan motivera ökade investeringar i skogen. Man får åtminstone ha respekt för den skogsägare som inte vill investera sina surt förvärvade pengar på det hypotesen.

Men varför står då skogsbrukets företrädare på konferenser och argumenterar för ökad skogsproduktionen i Sverige? Det har nog inte med pengar och lönsamhet att göra. För egentligen förstår alla att det inte går att göra några trovärdiga 100-års-kalkyler, vare sig företagsekonomiskt eller samhällsekonomiskt. Nej, det har nog snarare med någon diffus ”skogsmannamoral” att göra. ”Med skog ska vi skapa en bättre värld. Ju mer skog desto bättre”. Kanske ett kollektivt minne från den tid när vi trodde att skogsbrist hotade landet. Ett minne som nu finns kvar i skogsmännens kåranda.

Eller är det bara en längtan tillbaka till fornstora dagar? Tillbaka till den tid när ingen ifrågasatte skogsmannens ärliga uppsåt att bygga en bättre framtid för landet. När skogsmannens expertis och heder var en självklarhet i samhället. Det skulle i så fall förklara ett annat mantra jag hört på konferenser under senare år är: ”det har blivit allt mer komplext att sköta skog”. Har det inte alltid varit komplext? Har det inte alltid funnits många viljor och åsikter från olika delar av samhället – men vi skogsmän har inte behövt lyssna på dessa ”tyckare”. Vi visste ju bäst. Och om det är den tiden vi längtar tillbaka till är vi på en farlig linje. För den kommer aldrig tillbaka.

Dags att pensionera skogsvårdslagen?

Publicerad i SKOGEN 2003

I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Industri efterlyser Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander ett mer diversifierat skogsbruk för att minska riskerna för stormskador. Skogsstyrelsen skall analysera frågan, säger han, och ser säkert nya expertråd och föreskrifter framför sig. Råd och regler som kräver mera resurser…

Men det finns ett mycket billigare alternativ: avskaffa skogsvårdslagen. Det skulle automatiskt ge ökad mångfald i skogen – och ökad riskspridning.

Skogsvårdslagen är en sorts planekonomi. Skogsägaren får inte använda skogsmarken efter eget huvud. Han/hon är tvungen att odla skog – underförstått för att försörja den tunga industrin med virke. Lagen struntar i om odlingen är lönsam eller ej – precis som i en planekonomi. Det är en samhällelig plikt att odla tall och gran.

Det är också en samhällelig plikt att ransonera den äldre skogen. Och en samhällelig plikt att låta skogen bli ”mogen” innan den slutavverkas – helt oberoende av om det är lönsamt eller ej för ägaren.

Just nu är det inte plikt på att röja skogen, men den statliga skogsmyndigheten såge gärna att en sådan återinfördes.

Lagen likriktar skogsskötseln. Man kan med fog hävda att skogsvårdslagen – och dess parhäst den statliga rådgivningen – har ett ansvar för den ensidiga satsningen på gran vi har haft i södra Sverige. En satsning som nu Skogsstyrelsen enligt Göran Enander skall ompröva och analysera.

Men varför inte göra ett alexanderhugg i stället? Ta bort lagens produktionsparagrafer. Överlåt ansvaret till ägarna. Det blir billigare för staten och det skapar mera mångfald i skogarna! Och förlusten för samhället blir låg – om ens någon.

En åttondels årsavverkning kan försvinna OK, den möjliga avverkningsvolymen minskar säkert något på lång sikt. Men:

  • Staten och kommunerna äger en fjärdedel av den svenska skogsmarken. Där behövs ingen lag – samhället har ju redan full kontroll!
  • De stora bolagen, som tillsammans också äger en fjärdedel av skogsmarken, skulle säkert också fortsätta som i dag. Om skogsföretagen ansåg att dagens lag var en ekonomisk belastning skulle de säkert lobba fram en ändring. Men de gör de inte, vilken bara kan tolkas så att de anser att skogsinvesteringar är lönsamma
  • Privata skogsägarna äger den resterande hälften av skogen. Merparten av dessa ägare skulle också fortsätta som idag. De allra flesta är besjälade av sin odling, de vill bygga en bättre värld för sina barn och barnbarn. Ja, frågan är om inte dessa entusiaster skulle bli än mer entusiastiska om de inte styrdes av en tvingande lag.

Men några privata skogsägare skulle säkert ”missbruka” friheten. Låt oss anta att så många som hälften av dem skulle strunta i att plantera sina hyggen. Då skulle volymproduktionen på sikt sjunka till hälften på deras marker (skog blir det ju alltid på hyggen i Sverige förr eller senare, vi har en förlåtande natur).

Då skulle den årliga avverkningen i landet om 50-100 år minska med en åttondel (hälften av hälften av hälften…). Den potentiella avverkningen skulle sjunka från kanske 100 miljoner kubikmeter per år till 87,5 miljoner kubikmeter. Är det verkligen så stor sak? Inte i pengar i alla fall.

År 2003 var det totala förädlingsvärdet i den svenska skogen 17 miljarder kronor enligt ett pressmeddelande från Skogsstyrelsen. Förädlingsvärdet speglar skogens samhällsekonomiska nytta. Om vi skulle förlora en åttondel av avverkningsvolymen – och förädlingsvärdet – skulle samhällsförlusten bli ungefär två miljarder kronor per år. Det är någon promille av landets BNP. Dessutom ”märks” de uteblivna avverkningarna först i en avlägsen framtid. Om man diskonterar förlusten med någon lämplig räntesats till ett nuvärde, blir den än mer försumbar.

Och inte nog med det: de ”försumliga” skogsägarna har ju inte haft några kostnader. En färdig återväxt kostar uppåt 10.000 kr per hektar i södra Sverige. Säg att de försumliga skogsägarna årligen struntar i att plantera 50.000 hektar. Då minskar den samhällsekonomiska förlusten med ungefär en halv miljard kronor.

Och så det finns en pluspost i samhällskalkylen; utan lag behövs ingen polis. Statens kostnad för tillsyn av skogsvårdslagen och rådgivning är i dag ca 300 miljoner kronor per år. En del av detta kan man nog spara in om lagen tas bort.

Räknar man på det här sättet blir den samhällsekonomiska vinsten av att behålla skogsvårdslagen liten – och det är väl ett skäl så gott som något för att avskaffa den.

Industrins förädlingsvinster Nu hör jag en jättekör av lobbyister skrika: ”men tänk på skogsindustrins förädlingsvärden”. Och det är sant. Skulle avverkningarna i Sverige minska med en åttondel i morgon bitti skulle det bli dyrt för samhället, för då skulle befintliga skogsindustrier inte kunde utnyttjas fullt ut.

Men skogen är ett trögt system. ”Sämre” skogsvård i dag slår på avverkningarna först om 50-100 år. Och redan om 25 år kommer samtliga dagens skogsindustrier att vara tekniskt slutkörda

Framtida investeringsbeslut kommer att fattas utifrån de virkestillgångar som finns då. Med sämre skogsvård i dag blir skogsindustrins kostym lite mindre i övermorgon. Men det innebär samtidigt att industrin inte behöver investera lika mycket – det frigjorda kapitalet och arbetskraften kan användas till andra nyttigheter i samhället.

Vad är ”missbruk”? Förresten är det väl fel att säga att en skogsägare som inte planterar ”missbrukar” sin frihet. Om man ser en skogsplantering som en investering i en marknad så finns det inget givet rätt eller fel. Skogsplantering kan visa sig vara mycket lönsam under vissa förutsättningar, t.ex. om virkespriserna går upp. Men det kan också bli en ekonomisk katastrof, om t.ex. virkespriserna faller

Vad som är rätt eller fel om 75 år kan ingen avgöra – och då är det väl bättre att låta den som skall betala få besluta själv. Det är ju en självklarhet för alla andra investeringar. Den som inte köper Ericsson-aktier ”missbrukar” väl inte sin frihet…

Skall vi köra på i 100 år till? Skogsvårdslagen fyller nu 100 år. Det är ett tillfälle för eftertanke. Skall vi köra i samma hjulspår i 100 år till – eller är lagen mogen för pensionering?

Kanske är det dags att låta frihetens vindar blåsa i den svenska skogen och myndigförklara ägaren? På köpet får vi ökad mångfald i skogsskötseln, vilket i sin tur gynnar den biologiska mångfalden.

Sist men inte minst: I dag baseras svensk skogsskötsel på Skogsstyrelsens föreskrifter, regler, mallar och tabeller. I ett avreglerat skogsbruk måste vi alla – både skogsägare och rådgivare – börja tänka själva. Det vore ovant, men roligt.