Publicerad i SKOGEN 2009

Vi har väl alla hört talas om den omfattande och omdiskuterade exporten av svensk järnmalm till Tyskland under kriget. Mindre känt är att exporten av rundvirke, trävaror, papper och massa också var mycket omfattade. Ja, krigsåren 1940 till 1944 var exportvärdet av skogsprodukter faktiskt högre än värdet på järnmalmen.

Svensk skogindustri ser västerut Före kriget går svensk skogsindustris export huvudsakligen västerut. Framförallt till Storbritannien, men USA är också en viktig marknad. Exporten till Tyskland är nästan försumbar.

Men allt detta förändrades i april 1940. Då ockuperar tyskarna Danmark och Norge. Storbritannien svarar med att minera Nordsjön – man lägger ut den så kallade Skagerackspärren. Det blir nu omöjligt att fortsätta exporten västerut. Skogsindustrin måste söka nya marknader – och kvar är egentligen bara Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna.

Skogsindustrins export till Tyskland ökar nu kraftigt (se diagrammet). Från en blygsam nivå 1939 stiger den dramatiskt 1940, fortsätter att öka 1941, doppar lite 1942 och fortsätter sedan ner. Men 1944, när alla vet att Tyskland ska förlora kriget, ligger skogsindustrins export fortfarande långt över förkrigsnivån. Först den sista december det året förbjuder den svenska regeringen export till Tyskland – och då efter kraftiga påtryckningar från de allierade, framförallt USA. Då är det bara fem månader kvar på det europeiska kriget.

Ja, de här fascinerande och för många okända uppgifterna kan man läsa i en bok som kom ut för ett par år sedan. Den är skriven av ekonomiforskaren och docenten Birgit Karlsson vid Handelshögskolan i Göteborg. Titeln är ”Egenintresse eller samhällsintresse – Nazityskland och svensk skogsindustri 1933-1945”. Arbete ingår i det stora forskningsprojektet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.

Uppmuntrades av svenska staten Skogsindustrins export till Tyskland under kriget är förvisso ett egenintresse – hemmamarknaden räcker ju inte alls till. Men samtidigt är exporten ett samhällsintresse som uppmuntras av de svenska myndigheterna. Drivkraften kan sammanfattas i ett ord: stenkol. Svensk industri är under den här tiden helt beroende av kol – och Tyskland är det enda land som kan exportera det till oss. För att vår industri ska kunna rulla på och för att vi inte ska frysa byter vi svensk skog och malm mot tyskt kol och koks.

En liten ironi är att massaindustrin före kriget är den bransch i Sverige som konsumerar allra mest kol. Det ökande kolpriset och knappheten på kol under kriget blir ett kraftfullt incitament att ta tillvara energin i avfallslutarna, något man sedan blir allt bättre på. Det här är ju en utveckling som sedan dess bara har blivit viktigare och viktigare för skogsindustrin.

Inte i konflikt med neutraliteten Exporten till Tyskland anses inte vara något politiskt problem för den svenska regeringen. Vi är neutrala och vi deklarerade redan vid krigsutbrottet att vi är oförhindrade att handla med alla krigförande parter. Det gör vi också det första krigsåret, men efter Skageracksspärren 1940 är det praktiskt omöjligt att bibehålla handelsströmmarna västerut. Tyskland och de tyskockuperade länderna blir nu vår viktigaste handelspartner – 1941 går över 80 procent av Sveriges samlade export dit.

Motvillig köpare Tyskarna är beroende av den svenska järnmalmen. Den behövs för den tyska rustningsindustrin. Deras alternativ är att bryta sämre och dyrare inhemsk malm. Däremot är tyskarnas import av trävaror och pappersmassa inte alls lika tydligt kopplad till kriget – även om USA 1942 förklarar att skogsprodukter är krigsviktiga med motiveringen att byggnadsvirke kan användas för militära ändamål, cellulosa till att framställa sprängämnen, terpentin till eldkastare och plywood för att bygga flygplan.

Tyskarnas intresse för de svenska skogsprodukterna är också ganska ljumt, framförallt i början av kriget. De är egentligen bara intresserade av svensk rundved till sina egna skogsindustrier, viskosmassa till textilindustrin och hartser till den kemiska industrin. Det går så långt att den svenska massaindustrin måste förbinda sig att leverera en viss volym rundved för varje ton pappersmassa man säljer.

Det stora tyska intresset för harts och terpentin gör att Svenska Cellulosaföreningen uppmanar de svenska sulfatfabrikerna att bara använda tallved, som ger mer harts och terpentin. Granveden ska i första hand användas som bränsle,

Spänningar i Sverige Exporten av rundved är mycket omdiskuterad i Sverige under kriget. Skogsägarna är positiva – tyskarna blir en spelare till som kan driva upp virkespriserna. En kontrast till 1930-talets kris, då marknaden var så pressad att den svenska industrin fullständigt kunde diktera virkespriserna.

Naturligtvis är den svenska skogsindustrin – av samma skäl – negativ till rundvirkesexporten, speciellt som virkespriserna redan är på väg att upp. För nu finns det ytterligare en storspelare på marknaden: det är den svenska staten, som via Bränslekommissionen köper upp stora volymer ved för att klara landets bränsleförsörjning.

Sprit och djurfoder De svenska sulfitfabrikerna får en delvis ny roll under kriget. Genom att koka veden längre än normalt kan man öka utvinningen av sulfitsprit, som går till fordonsbränsle. Samtidigt kan den resterande, ”hårdkokta” cellulosan användas som djurfoder.

Exportkrediter Under 1941 börjar tyskarna få svårt att få fram kol. Det beror framförallt på att anfallet mot Sovjet binder stora resurser och tär på transportkapaciteten, speciellt järnvägen.

Det blir obalans i handeln. Då trycker den svenska skogsindustrin på och vill att den svenska staten ska ställa upp med kreditgarantier. Exporten är ett samhällsintresse som måste stödjas av staten, menar man. Det blir tuffa förhandlingar mellan skogsindustri och regering, men till slut ställer den svenska staten upp med en garanti på 35 procent. Man vill också att tyskarna ska betala en del av sin import med guld – det sker också i viss utsträckning.

Kriget vänder – de allierade trycker på I februari 1943 kapitulerar den 6:e armén vid Stalingrad. Det anses allmänt som en vändpunkt i kriget. Under 1943 börjar de allierade trycka på för att Sverige ska minska exporten till Tyskland. Den svenska regeringen slingrar sig, men i september gör Sverige ett uttalande att exporten av krigsviktiga varor till Tyskland ska minska.

Handeln fortsätter dock, om än i minskad omfattning, under 1944. I september säger svenska staten upp försäkringsskyddet för svenska handelsfartyg som går ut från östersjöhamnar. Risken för torpedering av ryska u-båtar är för stor. Detta påverkar dock inte exporten så mycket, eftersom en stor del av östersjöhandeln går på utländska kölar.

Men så, den sista december 1944 är det tyska äventyret över. De svenska regeringen stoppar all svensk export. Handeln med Tyskland sjunker till noll – både för skogsindustrin och för malmen. Den svenska skogsindustrin börjar åter blicka västerut.

Faktaruta 1

Facit för den svenska skogsindustrin

Produktionen av massa och papper sjönk dramatiskt under kriget. Från ungefär fyra miljoner ton per år före kriget till i snitt ungefär två miljoner ton perioden 1940 till 1945.

Skogsindustrins lönsamhet under kriget varierade mellan olika företag och produkter. Företag som hade mycket egen skog kunde tjäna på de ökade virkespriserna. Företag som enbart tillverkade pappersmassa och som inte hade egen skog drabbades däremot hårt. Särskilt besvärligt var det för de företag som tillverkade slipmassa. De företag som tillverkade viskosmassa hade däremot lysande tider. Lönsamheten totalt för branschen sjönk, men inte katastrofalt.

Faktaruta 2

Karteller – lösning på 1930-talets kris – och dagens?

I sin bok inleder Birgit Karlsson med en analys av den ekonomiska krisen under 1930-talet. Det finns klara paralleller till dagens kris. Krisen var djup och global. Banker kraschade, massor med företag gick i konkurs och det var massarbetslöshet i både Europa och USA. ”Alla” misstrodde då den fria marknaden. Egennyttan räcker inte längre som drivkraft för att skapa välstånd, ansåg man. De kraftiga konjunktursvängningarna gjorde att samhällets resurser inte användes effektivt. Allt fler krävde statliga ingripanden och planhushållning.

Nationalekonomerna började se karteller, samarbeten mellan företag inom en bransch, som ett effektivt sätt att styra resursanvändningen. I en kartell kan de ingående företagen reglera produktionen efter behoven, man undviker överproduktion och kapitalförstörelse.

Karteller, truster, fusioner, oligopol och monopol uppstod i många olika branscher i hela västvärlden. Konkurrensbegränsande avtal, som är djupt olagliga i dag, sågs som avtal mellan enskilda och fria parter, och sådana ska staten inte lägga sig i. En svensk statlig utredning sade till och med att karteller är nyttiga – och att man gärna också såg internationella samarbeten mellan företag.

Den stora frågan i den svenska debatten var inte om marknaden skulle regleras, utan vem som skulle reglera den – staten eller företagen. Företagen vann oftast.

Karteller var också högsta mode inom den svenska skogsindustrin. På trävarusidan fanns sedan länge Svenska Trävaruexportföreningen. Inledningsvis hade man enbart arbetat med prisstatistik, men under 1920- och 1930-talens kriser fick man en allt starkare roll. 1935 slöt man till exempel ett avtal om att begränsa utbudet av sågade trävaror med motsvarande organisationer i ett stort antal europeiska länder – och även med Sovjet.

Liknande karteller fanns för massaindustrin, men allra mest uttalat var det inom pappersindustrin. Under paraplyorganisationen ”Svenska pappersbruksföreningen” fanns det ett flertal specialkarteller. Smörpapper hade sin kartell, finpapper sin, liksom papp, kraftliner, wellpapp och hårdpapp osv. I kartellerna bestämdes priser och villkor. Vissa av kartellerna fördelade också kvoter mellan sig för försäljningen inom landet.

Men inte nog med det. Det fanns också ”Scan-föreningar” där de svenska kartellerna samarbetade med broderkarteller i Finland och Norge. Längst gick det med kraftpapper, där organisationen Scankraft kontrollerade medlemmarnas export – kvantitet, pris, försäljningsvillkor m.m.

Faktaruta 3

Skogen – en del av det tyska storrummet

I Tyskland var ”nationell självförsörjning” något av ett ekonomiskt mantra före kriget. Man ville inte vara beroende av andra stormakter för sin försörjning. Detta var naturligtvis en följd av erfarenheterna från 1:a världskriget. Varubrist ansågs ha bidragit till den tyska förlusten. Men samtidigt insåg tyskarna att det egna landet inte räckte för att producera allt som landet behövde. Man behövde råvaror utifrån. Man började därför prata om ett ”europeiskt storrum” (grosswirtshaftsraum) där ekonomin skulle planeras och bli stabil. Det var underförstått att planeringen skulle ledas av tyskarna.

Från 1940 och framåt kom det starka påtryckningar från Tyskland för att skapa ett storrum för skogsprodukter och det bildades ett gemensamt trävaruutskott där Sverige var med. De svenska branschorganisationerna och staten var dock överens om att försöka begränsa samarbetet.

Men 1942 gick man ett steg till och det bildades en dansk-tysk-svensk-finsk Skogs- och Träkommission. I tysk press sågs detta som att Sverige hade anslutit sig till den tyska ekonomiska planeringen. Överenskommelsen var tänkt att bli en förebild för andra branscher inom storrummet. Svenskarna deltog dock endast sporadiskt i arbetet och betraktade det som alltför teoretiskt, man beskrev det till och med som ”nästan farsartat”. I november 1943 sade Sverige upp avtalet.

Inom cellolusaområdet blev det inget formellt statligt samarbete, i stället byggde man vidare på befintliga karteller. I september 1940 bildades en kartellöverenskommelse mellan svensk, norsk, finsk och tysk industri.

Även på papperssidan bildades en stor internationell kartell – Vereingung internationaler Papier- und Pappenkartelle.

Birgit Karlsson bok är utgiven på Sekel Förlag, ISBN: 978-91-976529-5-7

Publicerad 2008 i ”Verktygslåda för ökad lönsamhet i familjeskogsbruket”, en broschyr som ingick i utbildningspaketet ”Kraftsamling Skog”

Liten investeringslära – tid är pengar

Ekonomer brukar illustrera en investering med ett diagram. Neråtpilar för kostnader och uppåtpilar för intäkter. Ju längre pil, desto högre kostnad resp. intäkt. Den horisontella x-axeln visar tidens gång.

Sådana här diagram ser ekonomer framför sig när det ska köpas en traktor, byggas en massa-industri eller anläggas ett kärnkraftverk.

Hur vet man då om en investering är lönsam? Ja, om det inte vore för tiden, så vore det enkelt. Om summan av uppåtpilarna ger mer intäkter än summan av nedåtpilarna så är det lönsamt.

Men man kan inte bortse från tiden. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Ränta på ränta Säg att din långivare vill ha 2,5 procents ränta. Då kan vi räkna ut vad långivaren vill ha om fem år – det är hundralappen plus ränta på ränta i fem år – precis som en gammeldags bankbok. Det blir 113 kr.

Diskontering Men vi kan också göra tvärtom: Räkna ut vad hundra kronor som faller ut om fem år är värda i dag med 2,5 procents ränta. Det kallas diskontering, och det blir 88 kr.

Nuvärde Vid en investering talar man om ett nuvärde. Det är summan av alla intäkter, diskonterade tillbaka till i dag, minus alla kostnader, också diskonterade till i dag.

Är nuvärdet positivt lönar sig investeringen, är det negativt är den olönsam. Är nuvärdet positivt för t.ex. en röjning, så lönar det sig alltså att röja med den ränta du valt.

Har du ont om investeringspengar för skogen ska du i första hand göra det som ger högst nuvärde.

Kortare omloppstid Ju mer avlägsna intäkterna är i tiden, desto lägre värde har de i dag. Med merparten av de verktyg som presenteras här, som dikesrensning och förädlade plantor, växer skogen bättre och då kan den slutavverkas tidigare. Det kan handla om både fem och tio år. De framtida intäkterna behöver då inte diskonteras lika många år, och det får stort positivt genomslag i en nuvärdeskalkyl.

Nuvärdet: Om du får en hundralapp om 5 år så har den med 2,5 procents ränta ett nuvärde på 88 kr. Om den i stället faller ut om 25 år blir nuvärdet 54 kr. Faller den ut om 100 år är nuvärdet 8 kr.

Publicerad i SKOGEN 2011

Föreningen Skogen har nyligen givit ut boken ”Mina 57 första ord om skogsbruk”. Det är en enkel och kortfattad introduktion till skogsbrukets begrepps- och tankevärld. Den vänder sig till nybörjare i skogen.

Men ord är viktiga även för erfarna och garvade skogsbrukare. Och det gäller att vara uppdaterad – för det dyker ständigt upp nya ord och begrepp. Det här är några av 2011 års innebegrepp i skogen.

Kolsänka kan enklast översättas till ”långtidslager för kol”. Skog som inte avverkas är en kolsänka, eftersom mycket kol är bundet i träden. Så länge träden får stå kommer kolet inte ut som klimatfarlig koldioxid i atmosfären.

Avverkar man skogen kan virket användas i hus, som då också blir en kolsänka, eftersom husen är tänkta att stå länge. Humus i vanlig skogsmark är en annan kolsänka.

Motsatsen är kolkälla, något som släpper ut koldioxid. En avverkning i en regnskog blir en kolkälla, eftersom träden ofta bara bränns upp och då kommer deras kol omedelbart ut som koldioxid. Försumpad mark som dikas blir också oftast en kolkälla, eftersom torven bryts ner när vattennivån sjunker och syre kommer åt torven.

Adaptiv förvaltning. Den enklaste definitionen är ”ständig anpassning till nya förhållanden”. I Sverige används begreppet oftast i viltförvaltning. Det går i dag knappast att läsa någon artikel om varg eller älg som inte pratar om ”adaptiv förvaltning”. Även skog kan förstås förvaltas adaptivt.

Vad innebär det då? Ja, man bestämmer sig för ett mål och en viss förvaltning för att nå målet (när man pratar om älg och varg menar man nog avskjutning). Och så kollar man efter ett par år om man har nått målet. Om inte, så ändrar man förvaltningen (avskjutningen) och ser hur det går då. Följer upp igen och anpassar förvaltningen (avskjutningen) efter de nya erfarenheterna o.s.v.

Ska man vara lite elak kan man säga att adaptiv förvaltning är ett modernt sätt att beskriva det som har varit mänsklighetens framgångsrecept genom alla tider: att dra lärdom av sina erfarenheter och anpassa sig efter verkligheten!

Ekosystemtjänster är ett samlingsnamn för ”alla de nyttigheter som ett ekosystem kan ge oss människor”. Om vi ser på ekosystemet skog, så är produktion av virke naturligtvis en ekosystemtjänst. Men samma skog lagrar också kol, den renar vatten och den är hemvist för varg, älg, fåglar och insekter. Skogen är dessutom en viloplats för stressade människor. Allt det här – och mycket mer – ingår i begreppet ekosystemtjänster.

En jägmästare tar ogärna ordet ”ekosystemtjänster” i sin mun. Dels är det lite fjolligt, dels, och kanske framförallt, antyder det att det skulle finnas andra mål för skogsskötseln än hög virkesproduktion.

Ekologer använder gärna begreppet ekosystemtjänster när de pratar om skog, eftersom det visar att det finns andra mål än hög skogsproduktionen …

Det finns inget objektivt, ”rätt”, sätt att sköta ett ekosystem så att man optimerar ekosystemtjänsterna, vilket ibland antyds. Det går inte att optimera faktorer som mäts med olika mått – alla jämförelser mellan äpplen och päron innehåller alltid en subjektiv värdering.

REDD. Avskogning anses i dag svara för 15 till 20 procent av de totala utsläppen av koldioxid i världen. Bokstäverna REDD kommer från ett engelskt uttryck som fritt översatt och förenklat betyder ”låt oss minska utsläppen av koldioxid genom att stoppa avskogningen i världen”. Det handlar mer konkret om att de rika länderna i Nord ska betala de fattiga länderna i Syd för att de inte ska avverka sina regnskogar.

Vid klimatmötet i Mexico i december 2010 undertecknades ett globalt avtal om REDD. Det fattas nu ”bara” lite detaljer, t.ex. hur de rika länderna ska samla in sina pengar, och hur de fattiga länderna ska få betalt. Det gäller då att undvika en del fallgropar, som korruption – pengarna får inte bara gå till en rik elit, utan ska gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Biståndsvärlden älskar i dag REDD, eftersom skogsskydd och fattigdomsbekämpning anses gå hand i hand, och det startas för närvarande en hel del projekt i REDDs anda.

2:a generationens biodrivmedel är drivmedel som framställs ur cellulosaavfall, t.ex. grot från skogen. De är i dag lite som frälsaren – alla pratar om dem, alla väntar på deras ankomst till jorden, men ingen har sett dem …

Forskarna arbetar med två huvudmetoder:

Spritlinjen. Skogsflis jäses med hjälp av nyutvecklade jästsvampar och producerar etanol (sprit). Naturliga jästsvampar kan bara jäsa socker. Den etanol som används i dagens bilar, den som kallas 1:a generationens bioetanol, tillverkas därför av sockerrika råvaror som rörsocker, vete eller majs.

Det finns ännu inga jästsvampar som kan omvandla cellulosa direkt till etanol – åtminstone inte i kommersiell skala. Det pågår mycket utvecklingsarbete, men det är svårt att få en entydig bild av hur långt det är till kommersiell tillämpning. Även här verkar det vara lite religion. En del tror att himmelriket är nära, andra är mer skeptiska…

Gaslinjen. Här värmer man i stället upp skogsflis i en sluten behållare och får s.k. syntesgas, som är en blandning av kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan i sin tur användas för tillverkning av drivmedel som DME, syntetisk diesel eller metanol. Det finns ingen anläggning för produktion av syntesgas i drift i Sverige, men det finns planer. Det är t.ex. den här tekniken som Björn Gillberg tänker använda i sin metanolfabrik i Värmland.

Resiliens betyder ungefär ”ett ekosystems förmåga att klara förändringar och vidareutvecklas”. Det är ett lite svårfångat begrepp, men mycket populärt i ekologikretsar. På hemsidan för det internationella institutet ”Stockholm Resilience Centre” står det att man ska ”bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd”. Vet inte om man blir mycket klokare av det…

Bioraffinaderi är en massaindustri där man inte bara tillverkar pappersmassa av den inkommande skogsråvaran, utan man gör också el, energi, biobränsle, biodrivmedel, kanske också läkemedel, textilier, livsmedel, färger, lösningsmedel. Ja, det är väl bara fantasin som sätter gränsen för vad ett bioraffinaderi kan göra.

VI har ännu inga riktiga bioraffinaderier i Sverige i dag – närmast ligger väl gamla Domsjöfabriken i Örnsköldsvik, där man bland annat tillverkar tillsatsmedel till betongindustrin, konstsilke m.m. Där planeras nu också en större anläggning som ska göra biodrivmedel av svartlut.

Ordet bioraffinaderi är politiskt inne och ett modeord i skogsforskningen just nu. En framgångsrik forskningsansökan bara måste ha med ordet – ungefär som man för några år sedan skulle ha med ”biodiversitet” och ”klimatförändringar” i sina ansökningar. Går man ytterligare några år bakåt, så var ”försurning” och ”skogsdöd” nödvändiga ord .

Intensivskogsbruk. En grupp forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet kom för några år sedan fram till att vi i Sverige kan öka de årliga avverkningarna med 36 miljoner kubikmeter om vi satsar på intensivskogsbruk på fyra miljoner av landets 23 miljoner hektar skogsmark. Det handlar om att plantera mer contortatall, använda högförädlade grankloner och gödsla granungskogar. Dessutom ska snabbväxande hybridasp planteras på nedlagd åkermark. Men allt i den svenska skogen tar tid, så även om vi är aldrig så intensiva, så tar det i alla fall 30 till 50 år innan avverkningspotentialen i Sverige ökar mer påtagligt, enligt forskarna.

BAG-skogsbruk är en delmängd av intensivskogsbruk. Bokstäverna står för ”BehovsAnpassad >Gödsling”. Det är samma sak som kallades intensivgödsling för några år sedan. Det handlar om att fullgödsla granungskogar ett antal gånger, så att de får en rivstart i livet. Med BAG anser forskarna att skogens medeltillväxt kan fördubblas på medelgoda skogsmarker.

Opublicerat och troligen aldrig avsänt mail till den kanadensiske skogsforskarenChristian Messier, som i boken ”Managing forests for complexity” hyllar teoriens urfader CS Holling.  

Thank you for a long and interesting answer. So, complexity is a religion – at least you have a pope (Holling)! Then you perhaps need a devil’s advocate too? I am aspiring for that position in your church, and I do here provide some work samples of unconvenient questions:

1. You say that a normalized traditionally managed forest is “a house without many of its key inhabitant – all the rare and demanding species are absent”. But, the Science says that rare species are of no significant importance for the ecosystem function. As someone said: ”It is the relatively very few common species that makes the world go around”. The same researcher continues: ”Few, common species provide the basic ecosystem services that are crucial for our survival”. Is he right or wrong? I do not know, but it is seems quite logic that rare species, few in number as they per definition are, can’t make any substantial difference for the ecosystem’s function. So, if the rare species are gone, what’s the fuzz? Who will miss them? Not the ecosystem. Some nature-loving specialist?
2. Is the ongoing pine-beetle epidemic in Northwest Canada really a consequence of low resilience in your old lodgepole pine stands? The definition of resilience given in your book is ”the ability for an ecosystem to recover after a disturbance”. Do we know today whether the ecosystem will recover or not after the pine-beetle disturbance? An uneducated guess is that it will be a forest again, with all of a normal forests common functions and species. So, if I am right, even the “normalized” lodgepole stands you had before the attack were by definition resilient. In my simple opinion, you are more talking about “resistence”, which is quite similar to “risk management” – which always has been a necessity in all traditional silviculture. Don’t put all eggs in the same basket!
3. You say that “a varied and complex system is more productive…”. Is that really a universal law? This question has been much debated in Swedish forestry, and as long as we are talking about stem-wood production, no one has found such a relation. On the contrary, even-aged stands with the best single tree-species give the highest yield! And I have recently read about grasslands: It has long been taken as a truth that a mix of species gives the highest grass production. But, now researchers have found that this is primarily a “sample-effect”. The more species you have on a plot, the higher probability that you have included the single best species for this specific plot. And, if you pick out this best-performer and grow it as a monoculture, you get a substantially higher production than the mix.

 Opublicerat utkast till debattinlägg

Varför är det bra med biologisk mångfald i skogen? Frågan ställdes i ett radioprogram för några år sedan till en av våra mest kända ekologer. Det blev ett rörigt svar. ”Ja, det är liksom grunden för det vi kallar ekosystemtjänster – alltså att naturen fungerar på bra sätt, ja faktiskt på lång sikt att skogen producerar bra – att vi får rent vatten ….”

Jag tror inte någon lyssnare blev klokare. Synd tänkte jag, för han är normalt en duktig och inspirerande pedagog. Men alla kan ha en dålig dag – och det var väldigt tidigt på morgonen.

Men vad skulle han ha svarat – egentligen? Finns det överhuvudtaget ett kort och bra svar på frågan om varför vi ska gynna biologisk mångfald i svensk skog? Jag håller mig här till de ca 90 procent av den svenska skogsarealen som domineras av gran, tall, björk och asp.

Själv är jag inte ekolog, och kommer kanske just därför bara på argument som inte känns relevanta.

• En art kan innehålla okända kemikalier som kan användas i t.ex. framtida mediciner. Utrotas arten, så försvinner den möjligheten – för alltid. Okey, men det är ju bara relevant när de allra sista exemplaren försvinner från jordens yta. Så länge arten finns i livskraftig stam någonstans i världen, så finns möjligheten kvar. På den internationella rödlistan finns inga arter som är knutna till svensk trivial skog. Alla svenska skogsarter – även de nationellt rödlistade – finns alltså i livskraftiga stammar någon annanstans i världen. Okey, risken för globalt utrotande av någon sällsynt art ökar kanske marginellt om vi i Sverige ”inte tar vårt ansvar”. Men hur långt är det rimligt att gå i säkerhet – vad får försäkringspremien kosta? Man kanske också kan ställa en hädisk fråga: mänskligheten har ju faktiskt hittills överlevt utan att veta om den där okända kemikalien – det kanske går bra även i fortsättningen?
• Det sägs ofta att skogen själv som system är beroende av en hög artrikedom. Det är dock en ”sanning” som alltfler ekologer ifrågasätter. I ett hektar natur finns det generellt många exemplar av ett litet antal mycket vanliga arter – och ett mycket stort antal sällsynta arter, som kanske bara finns i några få exemplar. De sällsynta arterna ingår definitionsmässigt som en viktig del av den biologiska mångfalden, men har knappast någon betydelse för ekosystemets funktion på kort och medellång sikt. Det är en naturlig följd av att de bara finns i få exemplar. I ett mångtusenårsperspektiv kan kanske en eller annan ovanlig art bli viktig för skogen som ekosystem, men det är faktiskt betydligt mer sannolikt att vi då har ett kilometertjockt istäcke över Sverige igen.
• Många människor som inte är utbildade ekologer tror att naturen är en väv där varje art har en given roll och där alla arter är beroende av varandra. Om så bara en enda art skulle försvinna så kommer hela väven att falla sönder. Man kan kalla det ”ekologisk barnatro”. Alla ekologer vet att det är nonsens, naturen är alltid en tillfällig anpassning till de förhållanden som råkar råda för ögonblicket. Det är bara i fantasifilmen Avatar som det råder en ”evig” ekologisk balans.
• Det finns också lite av ekologisk barnatro i det moderna begreppet resiliens. Ordet betyder ”ett ekosystems förmåga att återhämta sig efter en störning”. Ekologer antyder ofta att en artrik skog är mer resilient än en artfattig. Men finns det något mer resilient än en svensk trivial skog? Det blir alltid ny skog, vilka störningar den än drabbas av. Och den nya skogen får på sikt precis samma egenskaper som den gamla – ja, den svenska skogen har sedan förra istiden drabbats av kraftfulla, återkommande störningar. Och alltid återhämtat sig. Oberoende av antalet arter.
• Ekosystemtjänster är ett annat inneord i ekologin i dag. Det är ett samlingsnamn för alla de nyttigheter som naturen bjuder oss människor på. Virke och älgkött är klassiska exempel, liksom blåbär och lingon. Att rena vatten är ytterligare ett exempel. Men vilka ekosystemtjänster blir bättre av en ökad biologisk mångfald i vanlig svensk skog? Vatten renas väl lika bra oberoende av artantalet. Virke och älg är det gott om i dagens produktionsskogar. Och inte blir det mer lingon och blåbär i en urskog som skyddats för att bevara den biologiska mångfalden –tvärtom: urskogen blir med tiden alltmer mörk och sluten och bärriset konkurreras ut.
• Ekologerna pratar också om estetiska ekosystemtjänster. Det innebär fritt tolkat att människor blir glada av att se fåglar och blommor i skogen och tycker om att plocka svamp. Men vilka fågelarter hotas av dagens skogsbruk? Bortsett från den ständiga vitryggiga hackspetten är det inga vad jag vet. Tvärtom. Det går bra för de flesta skogslevande fåglar nu. Och vilka kärlväxter hotas av dagens skogsbruk? Ja, inte är det många. Och hur många av våra klassiska matsvampar hotas? Inga, vad jag vet. Nej, de allra, allra flesta rödlistade arter i trivial skog är sällsynta insekter och svampar. Det är bara en liten ekologisk elit som överhuvudtaget känner igen dem och kan få en estetisk upplevelse.
• Biologisk mångfald sägs också vara en ekosystemtjänst i sig. Biologisk mångfald är alltså bra för att det ger ekosystemtjänsten biologisk mångfald! Det är väl ett cirkelresonemang?

Nej, tills någon rättar mig, så lever jag i tron att hotet mot den biologiska mångfalden i svensk trivial skog är ett av jordens minsta miljöproblem – och samtidigt ett av de dyrare att åtgärda. Har jag rätt är det allvarligt. För allt i politiken handlar om prioriteringar. De pengar som samhället satsar på att skydda svensk skog kan inte användas för att lösa andra miljöproblem, som t.ex. minska utsläppen av klimatgaser, skydda tropisk regnskog eller sanera förstörd industrimark. Felaktiga och överdrivna hot ger felaktiga prioriteringar.

Eller har jag missat något? Finns det tunga argument för att vi ska satsa stora gemensamma pengar för att skydda skog för att bevara den biologiska mångfalden? Rätta mig i så fall. Men då vill jag ha primära argument, inte indirekta av typen ”Vi måste bevara biologisk mångfald i Sverige för vi har i internationella konventioner förbundit oss att bevara biologisk mångfald”. För det är väl också ett cirkelresonemang?

Publicerad i SKOGEN 2011

Snälla Skogsstyrelsen: Ställ upp på skogsbruket och ta avstånd från det vulgära massmediedrevet som nu går mot skogsföretagen. Det är er statistik som massmedia missbrukar när skogsbruket beskrivs som skövlande busar som bryter mot lagen. Lyft i stället fram den andra sanningen som också är tydlig i er statistik: att skogsbruket på de allra flesta hyggena lämnar avsevärt mer naturhänsyn än vad som någonsin kan krävas enligt lagen. Ja, ett skogsbruk som bara klarade lagen skulle vara avsevärt sämre för den biologiska mångfalden än dagens.

Jag tror att alla har lekt viskleken. Ni vet. A viskar något till B, som viskar samma meddelande vidare till C och så vidare. I varje led missar man lite information och lägger till lite. Och när man kommer till sista personen så är det ursprungliga meddelandet helt förvanskat.

Det är det vi upplever nu kring Skogsstyrelsens Polytax. Myndigheten själva säger relativt försiktigt att 37 procent av avverkningarna i Sverige inte klarar ”lagkrav vid taxering”.

Men vinklande journalister och lobbyister får det till ”… 37 procent av alla avverkningar bryter mot lagen” (debattinlägg från Skydda Skogen) eller ”Svenska skogsföretag skövlar skog som enligt lag ska lämnas orörd … hela 37 procent av avverkningarna strider mot lagens krav vad gäller miljöhänsyn” (från Sveriges Radio).

Den som inte är insatt i frågan får en bild av ett girigt skogsbruk som skövlar skogen och struntar i lagen. Men så är det inte. Snarare tvärtom.

Kort bakgrund: Det kommer årligen in ca 50 000 hyggesanmälningar till Skogsstyrelsen. 1 500 av dem lottas ut och besöks i fält. En inventerare registrerar alla de miljöhänsyn som han/hon anser bör tas enligt skogsvårdslagens naturvårdsparagraf (30 §). Varje hänsynsträd och hänsynsyta betygsätts och koordinatsätts. Markägaren får inget veta, det skulle störa statistiken.

Ett år efter avverkningen görs en ny inventering och då ser man hur mycket av den registrerade miljöhänsynen som finns kvar. Efter en massa komplicerade sammanvägningar av olika miljövariabler och miljökvaliteter får avverkningen ett slutomdöme: Antingen får den godkänt – Skogsstyrelsen kallar det för att avverkningen uppfyller ”lagkrav vid taxeringen” – eller underkänt.

37 procent av de senaste årens avverkningar klarar inte ”lagkrav vid taxering”. Detta går naturligtvis inte att ifrågasätta, eftersom Skogsstyrelsen självt har definierat begreppet. Men att översätta det till att 37 procent av avverkningarna bryter mot lagen, som massmedia och lobbyister gör, är en kraftig förenkling.

För det första är frågan hypotetisk. Skogsvårdslagen är inte skriven så att någon i efterhand kan fällas för brott mot 30 §. Det är först om markägaren bryter mot utfärdade föreskrifter som det kan bli aktuellt med straff. Och det har hittills knappast hänt.

Men låt oss ändå göra en tankelek. Säg att Skogsstyrelsen åtalar en markägare vars avverkning inte klarat ”lagkrav vid taxering”. Vad skulle hända då? Ja, sannolikhen för en fällande dom i tingsrätten är väl närmast noll (om man bortser från rena ”fulhyggen” i princip utan naturhänsyn, men enligt statistiken är de få).

Bedömningssport. Markägarens advokat skulle inledningsvis hävda att naturhänsyn är en bedömningssport. Inventeraren försöker tolka vilka miljöhänsyn som krävs enligt 30 § Skogsvårdslagen. Men lagen är inte absolut och entydig. De bindande föreskrifterna är tvärtom få och diffusa. Merparten av de exempel som anges i lagen är bara ”allmänna råd”. Och allmänna råd är enligt inledningen till Skogsvårdslagen ”rekommendationer som anger hur någon kan eller bör handla …” De är inte bindande, vare sig för myndigheter eller enskilda, står det också.

Ännu mer bedömningssport är det när inventeraren betygsätter miljökvaliteten – betyget är viktigt vid den slutliga sammanvägningen. Den här processen beskriver en källa som ”rena rama kremnologin”.

Inga kontroller. Advokaten skulle också lyfta fram osäkerheten. Inventerarna utbildas förstås och Skogsstyrelsen genomför årliga gemensamma bedömningsövningar. Men trots detta är väl sannolikheten för att två Polytax-inventerare oberoende av varandra skulle välja ut exakt samma miljöhänsyn i ett bestånd och ge dem exakt samma miljöbetyg approximativt noll. Men hur stor är då variationen mellan inventerare? Ja, det vet ingen, för det sker inga kontrolltaxeringar.

Lämnar mycket mer än lagen kräver. Advokaten skulle trycka hårt på att klienten lämnat mycket mer hänsyn än vad som krävs enligt Skogsvårdslagen. Det gör de allra flesta markägarna i dag. 30 § säger att skogsägaren vid en slutavverkning ska spara hänsynskrävande biotoper, lämna vissa skyddszoner, spara värdefulla träd med mera. Det finns dock en så kallad intrångsbegränsning. Staten kan enligt Skogsstyrelsens tolkning maximalt kräva att tio procent av virkesvärdet ska sparas i små avverkningar, ner till två procent på riktigt stora.

Om vi ser på storskogsbruket ligger intrångsbegränsningen enligt Polytax på i genomsnitt sju kubikmeter per hektar. Enligt en rapport från Skogsstyrelsen lämnar storskogsbruket i dag i genomsnitt dubbelt detta, nästan 14 kubikmeter. För småskogsbruket är marginalerna lite mindre, men det är fortfarande en bit ner till intrångsbegränsningen.

Till och med på de hyggen som inte klarar ”lagkrav vid taxering” enligt Polytax lämnas det i genomsnitt större volym än intrångsbegränsningen.

Dessutom: intrångsbegränsningen är bara aktuell för bestånd där det finns riktigt gott om objekt med höga miljövärden. På ett normalt, lite tråkigt genomsnittshygge är kravnivån betydligt lägre. Alltså kan man lugnt hävda att skogsbruket i dag i genomsnitt lämnar avsevärt mer hänsyn än vad som kan krävas enligt lagen. Detta är naturligtvis en effekt av skogsföretagens åtaganden enligt FSC/PEFC.

Den goda viljan. Advokaten skulle också peka på markägarens goda vilja: avverkningen hade planerats av en naturvårdsutbildad planerare, det gör de flesta bolag i dag.

Liten tuva fäller stort lass. Advokaten skulle nog också ifrågasätta det rimliga i att en enda avvikelse på en hänsynsyta kan putta ner hela avverkningen under ”lagkrav vid taxering”. Hela arealen får underkänt, medan felet kanske bara berör någon enstaka procent.

I slutpläderingen skulle advokaten lyfta fram det absurda i att försöka fälla någon bara för att han/hon lämnat ”fel” hänsynsträd. För det är vad dagens debatt ytterst handlar om på merparten av de underkända hyggena. Skogsbruket lämnar betydligt fler träd än vad som krävs, men fel träd enligt Skogsstyrelsens Polytax.

Efter denna plädering skulle intet öga vara torrt i tingsrätten och markägaren helt säkert frias. Det var inget lagbrott!

Möjligen skulle tingsrätten till och med kosta på sig en liten gliring: Om det nu sparas fel träd, så kan det förvisso bero på att skogsbruket inventerar för dåligt, för slarvigt eller för okunnigt. Men det kan ju precis lika gärna vara Skogsstyrelsens fel, som inte har lyckats få ut sin tolkning av skogsvårdslagen. Eller lagstiftarnas. Lagen, föreskrifterna och de allmänna råden är kanske alltför komplexa för att kunna tillämpas i praktiken.

Vi lämnar därmed den tänkta rättegången och går tillbaka till dagens massmediadrev. Det kommer att bli bättre. Skogsstyrelsen har satt igång ett arbete för att få en ökad transparens och ökad samsyn kring miljöhänsynen. Och slutomdömet ska också försvinna, enligt ett alldeles nytt beslut.

Transparensen är viktig. Polytax har i många år varit som ett svart hål. Skogsbruket får veta att man gör fel – men inte var man har gjort fel och inte vad man har gjort för fel. Bara procentsiffror för regioner och ägarkategorier. Någon har beskrivit det som att spela bowling i mörker! Det finns inget moment av ”lärande” i processen.

Skogsstyrelsen ska också börja med kontrolltaxeringar. Det är bra. För om det då visar sig att det spretar mellan inventerare, så är det högst förståligt att det också spretar i praktiken. Om det å andra sidan är små skillnader mellan inventerare, så är det mycket trösterikt. För det tyder på att det finns entydiga kriterier som går att förmedla till praktiken.

Men tills problemen är lösta kommer allmänhetens bild av skogsbruket fortsätta att vara negativ. Därför bör Skogsstyrelsen ta sitt sektorsansvar och snarast gå ut med en dementi. Den kan gärna ha rubriken ”Bra miljöhänsyn i skogen kan bli ännu bättre”. För bra är den uppenbarligen i dag, mätt i sparade kubikmetrar. Urvalet av hänsynsträd och hänsynsytor kan säkert bli bättre, men detta förbättringsarbete underlättas om alla parter samarbetar i en positiv samförståndsanda…

Publicerad i SKOGEN 2008

Tänk en värld helt utan inflation. Är då en hundralapp lika mycket värd om 75 år som i dag? Ja, det verkar vi tro i skogliga kalkyler och i rådgivningen till skogsägare. Investeringar som tål 2,5 procents ränta i reala termer är lönsamma, säger vi.

 Men då glömmer vi att våra barn och barnbarn förhoppningsvis är betydligt rikare än vad vi är idag. De blir då inte alls lika glada för hundra kronor extra. Det här ska man ta hänsyn till när man beräknar den långsiktiga räntan säger nationalekonomerna. Räntan kommer då lätt upp på nivåer som är klart besvärliga för en svensk skogsvårdare …

När detta skrivs känns frågan om räntan lite irrelevant, det erkänns. USA har i praktiken infört 0-ränta, och med så låg ränta blir nästan allt lönsamt.

Sternrapporten Men diskonteringsräntan har varit högaktuell i andra sammanhang de senaste åren. Ni kanske minns Sternrapporten. Den skrevs på uppdrag av den brittiska regeringen av ekonomen Sir Nicholas Stern. Dess slutsats var att det är mycket billigare att ta kostnaderna för att minska utsläppen av växthusgaser i dag än att betala för klimatskadorna i framtiden.

Rapporten fick ett stort genomslag i massmedia och många debattörer hänvisar i dag till den när de kräver snabba, kraftfulla klimatåtgärder.

Men Stern har också fått mycket kritik, bland annat för att underskatta kostnaderna för att minska utsläppen och överskatta värdet av framtida klimatskador.

Låg ränta Men en faktor har upprört många ekonomer extra mycket. Det är Sterns val av diskonteringsränta. För naturligtvis måste han, precis som alla andra som ska jämföra kostnader och intäkter som ligger långt från varandra i tiden, räkna med en ränta. Stern valde 1,4 procent.

Det är långt under de räntenivåer som används för andra långsiktiga investeringar. En av de fackekonomer som ”gått i taket” är Sir Nigel Lawson, finansminister i Storbritannien 1983 till 1989. I den riktigt roliga boken An appeal to reason (En vädjan till förnuftet) säger han att det brittiska Finansministeriet kräver att en långsiktig offentlig investering ska klara en ränta på 3,5 procent för att överhuvudtaget ha en chans (Norge lär räkna med 4,5 procent, Danmark med 6 procent och Frankrike med hela 8 procent). Världsbanken kräver 8 till 10 procent för utvecklingsprojekt, även för sådana som sträcker sig över 100 år eller mer, som infrastruktur och utbildning, skriver han i sin bok.

Den internationellt kände Harvardekonomen Martin Weitzman har i en debatt med Stern hävdat att 6,0 procent är en betydligt rimligare diskonteringsränta för långa investeringar. Enligt referaten från debatten är de båda ekonomerna helt överens om hur en långsiktig kalkylränta ska beräknas. Den består av två variabler:

1. En ”ren ränta”, som motsvarar människors preferens för ”pengar i dag jämfört med pengar i morgon”. ”Människor värderar en marmeladburk mer i dag än i morgon”, som Nigel Lawson uttrycker det. Stern sätter denna rena ränta till 0,1 procent per år, Weitzman 2 procent – allt i fast penningvärde, i nationalekonomernas värld finns ingen inflation.
2. Den andra variabeln beskriver Nigel Lawson så här: ”En fattig man värderar en marmeladburk högre än en rik”. Och vi kommer alla att bli allt rikare i framtiden, det är faktiskt Stern och Weitzman överens om. Här är skillnaden mellan de två ekonomerna dessutom inte så stor. Stern säger 1,3 procent per år, Weitzman 2 procent. Om vi räknar med 2 procent, så kommer den som tjänar 100 000 kr i dag att tjäna 102 000 kr om ett år, 150 000 kr om tjugo år och 440 000 kr om 75 år. Återigen: vi pratar inte inflation, det är en real välståndsökning i fast penningvärde. Säg att du tjänar 100 000 kr i dag och gör en investering som ger 10 000 kr om 75 år. Det låter ganska mycket, det är 10 procent av en årsinkomst i dag. Men när pengarna faller ut gör den allmänna välståndsökningen att de   10 000 kronorna bara är två procent av din inkomst då. Troligen blir du mindre glad för det och det är denna avtagande glädje av mer pengar som gör att man i samhällsekonomiska kalkyler inte bara kan räkna med den rena räntan. Man måste ta hänsyn till inkomstutvecklingen per capita också. Sedan värderar de två ekonomerna det här lite olika. Stern nöjer sig med att multiplicera den framtida inkomstökningen med faktorn 1. Weitzman väljer 2 och ger därmed ökad tyngd åt argumentet ”den som redan har blir inte lika glad för mer”.

På detta sätt kommer Weitzman fram till 6,0 procents diskonteringsränta (2 procent ren ränta plus 2 procents inkomstökning multiplicerat med faktorn 2). Det ligger inom den nationalekonomiska mittfåran, säger han. Stern kommer bara till 1,4 procent (0,1 procent ren ränta plus 1,3 procent för inkomstökning).

Debatten har delvis fått moraliska övertoner. Sternfalangen menar att vi med en låg ränta tar ansvar för våra barns, barnbarns och barnbarnsbarns välstånd.

Kritikerna menar tvärtom att det är omoraliskt att satsa så mycket på framtiden så att vi tvingas strunta i dagens alla problem. Nigel Lawson jämför med en Mrs Jellby i en Dickensnovell. Hon är så engagerad i att hjälpa Afrikas fattiga barn att hon missköter sina egna.

Valet av ränta i klimatdebatten kompliceras ytterligare av att en del menar att man överhuvudtaget inte kan tänka i ekonomiska termer när hela mänskligheten är hotad. Och det kanske är rätt. Därför lämnar vi det svåra klimatet och går över till den trygga svenska skogen. Men vi tar med oss räntetankarna …

I skogen har vi 2,5 procents ränta…. I skogliga investeringskalkyler är i dag 2,5 procents kalkylränta något av en branschstandard.

Den används till exempel i LRF Skogsägarnas informationsmaterial Kraftsamling Skog. Det är över Sterns nivå, men också långt under de nivåer som används för andra långsiktiga investeringar.

Varför har man då valt så låg ränta i skogen? Ja, den enkla sanningen är att skogen inte tål mer. Redan vid tre procent är mycket av det vi av tradition gör i skogsvården olönsamt på svagare marker. Och vid fyra procent lönar sig dagens skogsvårdsmodell inte ens på de riktigt goda granmarkerna.

Det finns ett antal ”klassiska” argumenten för en låg skogsränta: låg bankränta, låg risk, inflationssäker placering och skatteeffekter är de vanligaste. Då går det att räkna sig fram till en nivå som ligger i närheten av Weitzman’s ”rena” ränta. Men det fanns ju en faktor till: den allmänna inkomstökningen. Den pratar ingen om i skogen. Vi verkar tro att en skogsägare ska bli precis lika glad för en krona extra om 75 år som i dag. Trots att den rimligen då bara kommer att vara en bråkdel av ägarens inkomst i reala termer. Är det rimligt?

Vägverket räknar med fyra procent I Sverige finns det ingen officiellt fastlagd diskonteringsränta för långsiktiga offentliga investeringar. Men Vägverket och SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) räknar med fyra procent i samhällsekonomiska kalkyler – när man till exempel ska se om det lönar sig att bygga en ny bro eller motorväg. Man har övervägt att sänka nivån, men en expertgrupp beslöt så sent som i fjol att behålla fyra procent tills vidare.

Staten ska nu genom Skogsstyrelsen använda offentliga pengar för att övertala skogsägarna att satsa extra på sina skogar för att öka tillväxten. Har någon sett några samhällsekonomiska analyser av detta? Nej, vare sig skogsutredningen eller regeringens proposition ger sig ut i det träsket. Och det är nog klokt. För då skulle man tvingas bestämma en diskonteringsränta, och Vägverkets ränta skulle snabbt knäcka entusiasmen. Samtidigt vore en annan ränta svår att motivera. Varför fyra procent för en motorväg och två för en granplantering? Vitsen med en gemensam ränta är just att man ska kunna jämföra olika alternativ på ett rättvist sätt.

Företagsekonomiskt blir det ändå tokigare. Där anser Vägverket att man bör räkna med 6,5 procents ränta – återigen i reala termer. Det är faktiskt mer än dubbelt så hög ränta som överhuvudtaget tillåts i Skogsägarnas och Skogforsks nya beräkningsverktyg i Kunskap Direkt på internet. Där har man satt ett tak på tre procent för skogliga kalkyler!

Publicerad i SkogsEko 2002

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog… Ja, mången äldre läsare erinrar sig säkert denna livsvisdom i Hylands ABC-bok från 1966. Jag kommer osökt att tänka på den när jag lyssnar på årets Skogskonferens på SLU: ”Skogen, människan och viltet”. Tänk så mycket som ändå har förändrats på 40 år. Älgen är inte längre ensam. Den har massor med älg-kompisar ute i de svenska skogarna. Och skogen är inte sönderskjuten av jägare. Tyvärr, säger nog ett och annat skogsbolag, som gärna såge fler skyttar i skogen. I stället är skogen sönderbetad.

”Vi måste ta krafttag med älgfrågan, säger skogsbolagets man i den avslutande debatten. ”Just det”, säger skogsmyndigheten, ”annars får vi inget talltimmer i framtiden”. ”Just det”, säger naturvårdsmyndigheten, ”annars får vi ingen sälg och rönn i morgondagens skogar”. ”Just det”, säger Jägarförbundets man. ”Älgstammen är för stor. Åtminstone lokalt”, otydligar han för att inte reta upp några medlemmar.

Det verkar så enkelt. Markägare, myndigheter och jägare är överens. Då är det väl bara att fixa ner älgstammen, hinner jag tänka innan jag slumrar till (inte för att debatten är tråkig, men det är så varmt och skönt i en konferenslokal…)

Telefonen ringer. ”Skall du med och jaga älg på söndag?” Det är min jaktledare. ”Nej, drar jag lite. Det är ju snart jul och jag har lovat hustrun att fixa lite hemma”. Lite ljuger jag, för det är dessutom kallt och ruggigt ute. Det är inte roligt att jaga så här i början av december. ”Men vi har ju ett par vuxna kvar på licensen. Det vore väl bra med kött i frysen, lockar han. ”Ja, du vet ju att jag så gärna vill, men det blir ett himla liv hemma om jag borta på söndag”. ”Nähä”, suckar jaktledaren. ”Då bli det ingen älgjakt på söndag heller”, och avslutar samtalet. Låter han inte lite lättad? Jag kan ha hört fel, men …

”… Vi hade en liknande konferens för 13 år sedan. Då sade vi också att älgstammen är för stor”, hör jag konferensledaren säga. … Jag tittar mig lite skamset yrvaket omkring. Jag måste ha sovit en stund. Skönt, ingen verkar ha märkt det…

Och då, mitt emellan dröm och vakenhet, drabbas jag av ett ögonblicks klarsyn. Det är jag som är problemet. Jag och alla mina bröder som inte vill gå ut och jaga en dag till. Det är vi som håller uppe älgstammen. Jag hinner tänka en tanke till, och den känns lite busig: Det är jag som har makten. Det är vi småfolk som ”äger” älgfrågan. Bolag och myndigheter kan inte tvinga oss att skjuta mer. Inte ens våra egna intresseorganisationer. Blir kraven för stora, så slutar vi jaga. Då är det ju inget roligt längre. Och då blir det ännu mera älg. Att skjuta tiotusentals älgar med proffsjägare är ekonomiskt omöjligt – om man inte jagar från helikopter. Och det är politiskt fullständigt omöjligt i ett samhälle där djurvännerna tagit över så till den grad att man knappt kan ha ett par yllesockor på sig!

Vi hobbyjägare kommer bara att jaga så länge det är roligt. Och jag tycker inte att det är för mycket älg på mina jaktmarker. Snarare för lite. Åtminstone framför min bössa. Och inte låter jag min hobby styras av en befarad brist på talltimmer om 100 år. Det känns lika avlägset och opåverkbart som framtida klimatändringar, matbrist och allt annat elände som experterna säger kommer att hända.

Nej, det finns bara ett sätt att få ner älgstammen, tänker jag. Avreglera jakten helt. Låt alla jägare skjuta helt fritt under hela hösten. Strunta i avskjutningsregler, antalsbegränsningar och fallavgifter och alla andra bromsande faktorer. Då kan vi åter få en sund avundsjuka ute i bygderna. ”Jag måste skjuta mina älgar innan grannen tar dem.” Då kan vi snabbt få ner älgstammen till en bråkdel av dagens. Men en sådan avreglering är också politiskt omöjlig, tänker jag.

”Inget har hänt med älgfrågan de senaste 13 år”, säger konferensledaren uppgivet. ”Det kommer det nog inte att göra de kommande 13 åren heller, tänker jag…”