Ängsö i repris – i megaskala?

Publicerad i Skog & Virke 2009

Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckelbiotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer ska lämnas för fri utveckling. Men det kan visa sig vara samma grundläggande tankefel som en gång höll på att förstöra nationalparken Ängsö. För fri utveckling kan bli döden för stora naturvärden – när granen tar över som en mörk vägg.

Vi börjar med en tavla. Prins Eugenes älskade Våren. Här finns hela den svenska folksjälen. Vitsipporna, ljuset och de vita björkstammarna. Men det finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar noggrant. Det växer två granar i hagen. Det visar att hagen har börjat förfalla. För i en välskött äng och hage fanns det inget utrymme för gran. Den gav inget foder, inga nötter och under den växte inget saftigt ängshö. Att ta bort granen var en självklarhet för den rationella bonden – kanske är det ett förträngt minne från den tiden som lever kvar i den svenska allmänhetens negativa syn på gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte julen stod för dörren.

Ändrar hela ekologin Vad vi ser på tavlan är det första steget mot en mycket stor ekologisk omställning, på sätt och vis en katastrof. Granen, är en seg maratonlöpare. Den kommer långsamt att ta över hagen helt om den lämnas för fri utveckling. På sikt kommer granens kronor sluta sig och släcka ljuset för markens blommor. Och ännu värre – lägga en mörk, kvävande filt med granbarr över dem också.

Granen kommer dessutom att förändra marken. Daggmasken, denna mänsklighetens trotjänare nummer ett, klarar inte granens sura granbarr. När daggmasken är borta omvandlas markprofilen från bördig brunjord och mull till sur råhumus, som är som en liksvepning för skogens örter. I en skog med råhumus kan bara vedartade ris och halvparasiter som skogskovall klara sig.

Bonden skapade naturvärden På Ängsö i Roslagens skärgård fanns de mest härliga lövängar. För att skydda dem blev ön nationalpark 1909. Torparen tvingades att sluta med slåtter och bete – blommorna skulle skyddas från lie, mule och klövtramp. Men det blev inte alls som de lärde hade tänkt sig. På bara något årtionden hade marken vuxit igen fullständigt. Av de granna ängarna hade det blivit en ogenomtränglig djungel. Naturvårdarna hade inte förstått att lövängarna var ett levande kulturlandskap som dog när markerna inte längre hävdades.

Nu har man efter många års hårt arbete åter fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö. Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det djungel igen.

Nya skogstyper Den absoluta merparten av de skogar som nu, hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att göra en liknande resa. Granen kommer att ta över på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling. Vi kommer att få stora arealer grandominerad ”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades. Och det går förhållandevis fort. På bara några årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad gammal betesmark till tätnande granskog.

Det intressanta är att grandominerad urskog har varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare i södra Sverige, den kom till Mälardalen för kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000 år senare. Då var människan och deras följeslagare ko, får och get redan väl etablerade som landskapsdanare.

Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper och hänsynsytor är att gynna den biologiska mångfalden. Men hur smart är det då att experimentera med helt nya naturtyper? Och vilka av Sydsveriges arter kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap där det inte fanns någon grandominerad urskog?

Även i norra Sverige Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora avsättningar att skapa en helt nya skogstyper om vi lämnar skogen för fri utveckling. Här höll förr elden granen i schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i skyddade skogar. Och i brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad urskog även på klassiska tallmarker som torr och frisk mark. Det är en stor skillnad mot naturskogen, där fanns granurskog bara i riktigt fuktiga skogar som aldrig brann.

Det ljusnar i horisonten Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare och naturvårdare börjar inse att många skogar kommer att kräva aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom.

Det andra är att det inte behöver bli så oerhört dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt – och då kan virket betala för arbetet.

Skogsstyrelsen håller med! Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som ansvarar för nyckelbiotoperna, förvånar mig djupt: Han instämmer nästan helt:

– Granen är ett stort och akut hot mot den långsiktiga biologiska mångfalden i många skyddade skogar. Granen tar allt mer över de naturliga tallskogarna – det blir ingen tallföryngring. Granen tar över de naturliga lövskogarna. Granen tar över gamla lundar och hässlen.

Det här verkar många naturvårdare fortfarande i dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö. Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.

Naturligtvis finns det marker där granen gör stor naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan Nitare. I gamla gränsbygder, där människornas brukande var mindre intensivt, finns granskogar med höga biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten. De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska vi naturligtvis lämna en del granskogar för fri utveckling.

Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller framförallt gamla skogsbeten på bördig mark. Låter man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över, om man inte samtidigt kompletterar med bete.

”Men på många, många av landets nyckelbiotoper kommer granen förr eller senare bli ett problem om vi lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga tallmarker i norra Sverige och det gäller kulturpåverkade skogar i södra Sverige. Och det gäller all skog söder om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden alls som är knutna till gran, säger han.

”Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta Skogsstyrelsen. Då kan vi tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi som gynnar naturvärdena – och som ändå ger vissa avverkningsmöjligheter, avslutar Johan Nitare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *