Kategoriarkiv: Skogshistoria

Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Ängsö i repris – i megaskala?

Publicerad i Skog & Virke 2009

Nu skyddas allt mer skog i Sverige i form av naturreservat, nyckelbiotoper, biotopskydd och hänsynsytor. Stora skogsarealer ska lämnas för fri utveckling. Men det kan visa sig vara samma grundläggande tankefel som en gång höll på att förstöra nationalparken Ängsö. För fri utveckling kan bli döden för stora naturvärden – när granen tar över som en mörk vägg.

Vi börjar med en tavla. Prins Eugenes älskade Våren. Här finns hela den svenska folksjälen. Vitsipporna, ljuset och de vita björkstammarna. Men det finns en orm i paradiset. Ja två, om man tittar noggrant. Det växer två granar i hagen. Det visar att hagen har börjat förfalla. För i en välskött äng och hage fanns det inget utrymme för gran. Den gav inget foder, inga nötter och under den växte inget saftigt ängshö. Att ta bort granen var en självklarhet för den rationella bonden – kanske är det ett förträngt minne från den tiden som lever kvar i den svenska allmänhetens negativa syn på gran. För i en trädslagens Idoltävling skulle granen helt säkert röstas ut direkt! Om inte julen stod för dörren.

Ändrar hela ekologin Vad vi ser på tavlan är det första steget mot en mycket stor ekologisk omställning, på sätt och vis en katastrof. Granen, är en seg maratonlöpare. Den kommer långsamt att ta över hagen helt om den lämnas för fri utveckling. På sikt kommer granens kronor sluta sig och släcka ljuset för markens blommor. Och ännu värre – lägga en mörk, kvävande filt med granbarr över dem också.

Granen kommer dessutom att förändra marken. Daggmasken, denna mänsklighetens trotjänare nummer ett, klarar inte granens sura granbarr. När daggmasken är borta omvandlas markprofilen från bördig brunjord och mull till sur råhumus, som är som en liksvepning för skogens örter. I en skog med råhumus kan bara vedartade ris och halvparasiter som skogskovall klara sig.

Bonden skapade naturvärden På Ängsö i Roslagens skärgård fanns de mest härliga lövängar. För att skydda dem blev ön nationalpark 1909. Torparen tvingades att sluta med slåtter och bete – blommorna skulle skyddas från lie, mule och klövtramp. Men det blev inte alls som de lärde hade tänkt sig. På bara något årtionden hade marken vuxit igen fullständigt. Av de granna ängarna hade det blivit en ogenomtränglig djungel. Naturvårdarna hade inte förstått att lövängarna var ett levande kulturlandskap som dog när markerna inte längre hävdades.

Nu har man efter många års hårt arbete åter fått ett levande och leende ängslandskap på Ängsö. Men det kräver kontinuerligt arbete, annars blir det djungel igen.

Nya skogstyper Den absoluta merparten av de skogar som nu, hundra år senare, skyddas i södra Sverige riskerar att göra en liknande resa. Granen kommer att ta över på nästan alla marker som lämnas för fri utveckling. Vi kommer att få stora arealer grandominerad ”urskog”. Granen kommer långsamt att kväva de naturvärden som en gång gjorde att skogen skyddades. Och det går förhållandevis fort. På bara några årtionden kan ett bestånd gå från björkdominerad gammal betesmark till tätnande granskog.

Det intressanta är att grandominerad urskog har varit en extremt ovanlig skogstyp i Sverige söder om Mälardalen – ja, söder om Jönköping har den aldrig funnits. För granen är en förhållandevis ny invandrare i södra Sverige, den kom till Mälardalen för kanske 2 000 år sedan och till Jönköping runt 1 000 år senare. Då var människan och deras följeslagare ko, får och get redan väl etablerade som landskapsdanare.

Syftet med naturreservat, biotopskydd, nyckelbiotoper och hänsynsytor är att gynna den biologiska mångfalden. Men hur smart är det då att experimentera med helt nya naturtyper? Och vilka av Sydsveriges arter kräver egentligen grandominerad urskog? Troligen få. För hur skulle de ha kunnat överleva i ett landskap där det inte fanns någon grandominerad urskog?

Även i norra Sverige Ängsö-syndromet gäller inte bara för södra Sverige. Även i norra Sverige kommer dagens stora avsättningar att skapa en helt nya skogstyper om vi lämnar skogen för fri utveckling. Här höll förr elden granen i schack. Men vem tror att brandmyndigheterna vågar tillåta storskaliga bränder i skogar som är så torra att granen verkligen stryker med. Nej, man kommer nog inte ens våga låta bli att släcka naturliga bränder i skyddade skogar. Och i brist på brand kommer vi på sikt att få grandominerad urskog även på klassiska tallmarker som torr och frisk mark. Det är en stor skillnad mot naturskogen, där fanns granurskog bara i riktigt fuktiga skogar som aldrig brann.

Det ljusnar i horisonten Men allt är inte granmörker, det finns två skäl att se lite ljust på framtiden. För det första: allt fler forskare och naturvårdare börjar inse att många skogar kommer att kräva aktiv skötsel för att behålla sina naturvärden. Fri utveckling är ingen patentlösning. Tvärtom.

Det andra är att det inte behöver bli så oerhört dyrt att sköta de skyddade skogarna. Ofta handlar det ”bara” om att ta bort gran på ett anständigt sätt – och då kan virket betala för arbetet.

Skogsstyrelsen håller med! Men vad säger då Skogsstyrelsen om denna hotande förgraning av Sverige? Johan Nitare, som ansvarar för nyckelbiotoperna, förvånar mig djupt: Han instämmer nästan helt:

– Granen är ett stort och akut hot mot den långsiktiga biologiska mångfalden i många skyddade skogar. Granen tar allt mer över de naturliga tallskogarna – det blir ingen tallföryngring. Granen tar över de naturliga lövskogarna. Granen tar över gamla lundar och hässlen.

Det här verkar många naturvårdare fortfarande i dag inte fatta, säger han! Många tror att det orörda är det enda rätta. Precis som man trodde om Ängsö. Vi har ett jättestort pedagogiskt problem här.

Naturligtvis finns det marker där granen gör stor naturvårdsnytta. Det gäller självklart dagens grandominerade nyckelbiotoper i norra Sverige. Men gran har också en plats i södra Sverige, förtydligar Johan Nitare. I gamla gränsbygder, där människornas brukande var mindre intensivt, finns granskogar med höga biologiska värden ända ner till Jönköpingstrakten. De växer ofta i bäckraviner och bergbranter. Där ska vi naturligtvis lämna en del granskogar för fri utveckling.

Sedan finns det en del marker där Johan gärna ser gran, men absolut inte i fri utveckling. Det gäller framförallt gamla skogsbeten på bördig mark. Låter man bara skogen stå, förstörs naturvärdet. Men om man å andra sidan gallrar för hårt, så tar gräset över, om man inte samtidigt kompletterar med bete.

”Men på många, många av landets nyckelbiotoper kommer granen förr eller senare bli ett problem om vi lämnar skogen för fri utveckling. Det gäller naturliga tallmarker i norra Sverige och det gäller kulturpåverkade skogar i södra Sverige. Och det gäller all skog söder om Jönköping, där finns det i princip inga naturvärden alls som är knutna till gran, säger han.

”Jag tycker att den skogsägare som ser sin lövrika nyckelbiotop växa igen med gran ska kontakta Skogsstyrelsen. Då kan vi tillsammans diskutera oss fram till en klok skötselstrategi som gynnar naturvärdena – och som ändå ger vissa avverkningsmöjligheter, avslutar Johan Nitare.

Så blev vi skogsägare

Publicerad i Skog & Virke 2009

Det som inte har något värde är det inte värt att bråka om. Ja, så kan man sammanfatta äldre tiders syn på skogsägandet. Det fanns gott om skogsmark, skogen räckte till alla, och nästan alla skogsmarker var kollektivt ägda. Eller ägarlösa.

I princip fanns det inga individuella skogsägare i Sverige fram till början av 1800-talet. Men då blev det en gigantisk privatisering. Ja, i Norrland hann det till och med bli två privatiseringar under 1800-talet.

På 100 år ritades skogens ägarkarta om i grunden. Det är en fascinerande, men ganska okänd process. Så häng med på en historieresa genom Skogsägarsverige:

Kanske ska man börja med Gustav Vasas brev från 1542: Det säger att ”förty sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och Sweriges Crone till och ingen annan”.

Det betyder, modernare uttryckt, att skog som inte hör till någon och som inte ligger i anslutning till odlingsbygd tillhör staten – det tyckte i alla fall staten. Gustav själv lär ha avsett de stora norrländska skogarna när han skrev brevet, men , men det kom även att få betydelse för andra delar av Sverige.

Detta brev har allt sedan Gustavs dagar svävat över den svenska skogen, mest i norr naturligtvis, där obygderna var större, men även över obebyggda gränstrakter i södra Sverige. Överallt har staten kastat lystna ögon på öde skogar. Ofta med viss framgång.

 Götaland och Svealand  I södra Sverige användes skogen ända fram till tidigt 1800-talets framförallt som betesmark. Kor, får och getter gick på skogen hela sommaren. Frampå senhösten kunde de få beta lite på de nyslagna ängarna framme vid byn, men först sedan vinterns hö var bärgat. Ängarnas hö var bokstavligen talat livsviktigt för djuren – och därmed för människorna. Utan hö skulle djuren svälta ihjäl under vintern – det gjorde de nästan ändå, det finns beskrivet hur korna vara så svaga efter vintern att de fick bäras ut till det första vårbetet!.

Visst tog bönderna ut en del brännved och en del byggnadsvirke från skogarna runt byn, men det var inga stora volymer. Och så länge landet var glest befolkat behövde man överhuvudtaget inte tänka på skogen och vem som ägde den.

Men efterhand blev man fler och fler, och byarna började breda ut sig – till slut ”krockade” den ena byns skog med nästa bys. Då drog man en gräns mellan byarna, och byns skog blev en avgränsad allmänning som ägdes gemensamt av byns jordägare.

I de riktigt glest befolkade gränsområdena blev skogen en gemensam angelägenhet för hela häradets bönder – en del av dessa utskogar är embryot till dagens häradsallmänningar – andra lade staten vantarna på och de blev med tiden kronoskogar.

Men så kom 1800-talet och de stora skiftesreformerna (det hade börjat redan på 1750-talet, men det första, storskiftet, blev inte så framgångsrikt). Men med enskiftet 1803 och laga skiftet 1827, förändrades våra jordbruksbygder i grunden och för alltid. Före skiftet var husen samlade i byar, och varje gård hade små tegar med inägojord på i princip varje åkerlapp i byn. Det handlade om rättvisa och riskspridning.

Efter skiftet hade gårdarnas inägomark samlats i en eller ett par lotter. Dessutom skingrades byn, många fick flytta ut på sin mark och bygga sig ett nytt hus. Även om lantmätarna säkert ansträngde sig för att göra fördelningen så rättvist som möjligt så blev det oundvikligen vinnare och förlorare i denna uppdelning. Det sägs att den kungliga svenska avundsjukan är en rest från skiftet!

I samband med skiftet odlades stora arealer ängsmark upp och blev åker. I början av 1800-talet hade vi ungefär 850 000 hektar åker i Sverige, i slutet av 1800-talet 3,5 miljoner hektar! Det är mer än en fyrdubbling. En stor del av den nya jordbruksmarken var just tidigare ängsmark. För folkförsörjningen var det en succé, men estetiskt och för den biologiska mångfalden något av en katastrof. Den gamla, väl hävdade blomsterängen var enligt dåtida vittnen en skönhetsupplevelse. I dag finns det bara några små spridda ”museiängar” kvar i Sverige.

När byn skiftades, så skiftade man även ut byns och socknens gemensamma skog på de enskilda fastigheterna. Vi fick för första gången individuella, privata skogsägare i större omfattning.

I Bergslagen och dess kringbygder har skogsägandet en lite annan historia. Där började det bli konflikter om skogstillgångarna redan under 1600-talet. Bergshanteringen krävde enorma volymer virke. Det gick åt mycket ved till tillmakningen, det fanns inga sprängämnen, så man krossade det malmförande berget genom att första värma upp det rejält med stora eldar, och sedan hälla på kallt vatten så att berget sprängdes av temperaturskillnaden. Men det var inte nog med det. Man behövde också stora volymer träkol till masugnarna, där tackjärnet separerades från gråberget. Och inte nog med det. För att kunna göra smidbart stångjärn var man tvungen att hetta upp tackjärnet och hamra bort kolet i en hammare. Även denna process krävde massor med träkol. Myndigheterna blev alltmer bekymrade – skulle skogen räcka till?

För staten ville på alla sätt uppmuntra bergsbruket, och började i mitten av 1600-talet separera skatteböndernas skog från kronans. Skattebönderna fick så mycket skog de ansågs behöva, resten tog staten hand om och ”hyrde ut” till gruvor och järnverk. Avgiften man fick betala till staten kallades rekognition och skogarna kallades följaktligen rekognitionsskogar. Under 1800-talet såldes många av dessa ut till bruken, och de är, efter många ägarförändringar, basen för dagens bolagsskogsbruk i Mellansverige och en bit upp längs Norrlandskusten.

I Norrland var de stora skogarna länge herrelöst land. Det jordbruk som fanns i älvdalarna byggde på ett extensivt sommarbete och höbärgning över stora skogsarealer. Det fanns gott om mark, så det var inte så noga med vem som ägde vad. Men i början av 1800-talet ville staten reglera skogsägandet. Syftet var inte att få ut virke, det hade fortfarande inget värde, utan statens primära drivkraft var att kunna erbjuda statligt mark till nya jordbruk – vi befanns oss ju mitt i en kraftig befolkningstillväxt (den som med Essias Tegnérs ord berodde på ”freden, vaccinet och potäterna”). Men för att få igång den processen var man först tvungen att avgränsa de skogar som de redan befintliga jordbruken behövde. Resten skulle då bli statens skogar. Den här processen kallades avvittringen. För att få med jordbrukarna på tåget, var man tvungen att tilldela varje hemman en mycket stor skogsareal – det kunde handla om tusentals hektar – och bönderna behövde inte betala något – själva skogen var ju fortfarande helt värdelös.

Men ungefär samtidigt som avvittringen började ta fart, så kom sågverken igång i Norrland. Först i liten skala och utan några egentlige konflikter, det var ju gott om skog och staten bjöd gärna på virket om någon bara ville förädla det. Men med tiden växte sågverksrörelsen och de närmaste skogarna tömdes på timmer. Man började titta på skogarna längre inåt land, de som alldeles nyligen hade privatiserats. För att säkra tillgången på virke började man därför köpa 50-åriga avverkningsrätter av bönderna. De var först överförtjusta, de fick pengar för den skog de alldeles nyligen fått gratis. Dessutom kunde de forsätta beta skogen, som var det viktiga, så det var ”pengar för ingenting”. Men i takt med att sågverksföretagen rensade flottlederna uppåt landet, så steg värdet på den stående skogen dramatiskt. De bönder som då sålde avverkningsrätter fick mycket mer betalt än de som varit tidigt ute, och de tidiga kände sig naturligtvis lurade.

Det förekom under den här tiden också en hel del tvivelaktiga affärer, det var nu som ”baggböleri” blev ett beryktat begrepp. Ordet kommer från de rättegångar som 1842 till 1850 hölls mot en skotsk sågverksägare. Han stod åtalad för att ha köpt virke som olovligen avverkats på statens skog till sin såg i Baggböle utanför Umeå. Han ska dessutom ha lurat av bönder skog.

Men också staten var missnöjd med de långa avverkningsrätterna. För nu började skogsvårdstanken spira och med så långa avverkningsrätter var ingen intresserad av att sköta skogen. Inte sågverken, de hade ju ingen glädje av skogen efter 50-årsdagen. Och inte heller bönderna, avkastningen låg alltför långt fram i tiden. Det blev ett exploaterande skogsbruk där man i omgångar avverkade de grövsta träden.

För att öka ägarnas intresse för skogsvården, stiftade staten en lag som förbjöd avverkningsrätter som längre än 20 år.

Sågverken var inte nöjda med detta – man tyckte inte längre man hade kontroll på råvaran och det hämmade intresset för investera i sågverk och nya flottleder. Då var det bättre att äga skogen själv, tyckte de flesta sågverk ungefär samtidigt och det blev en kapplöpning för att köpa upp böndernas nyavvittrade skogsskiften. Under en kort tid, från 1870 till 1906, köpte skogsföretagen upp flera miljoner hektar privatägd skog i norra Svealand och Norrland.

Politiskt började bönderna reagera på de omfattande bolagsköpen. Man blev alltmer oroade över att böndernas försörjningsunderlag skulle försvinna, och att bolagen skulle ta över helt. Och det var si och så med jordbruket på de hemman som företagen köpte upp. Efter långa politiska diskussioner förbjöds bolagen 1906 att köpa mer skog i Norr- och Västerbotten. Några år senare genomfördes lagen för hela Sverige. Den gäller än i dag och stadgar att andelen bolagsmark inte får öka i Sverige. Därför får man som enskild skogsägare inte ombilda sin skog till aktiebolag. Man får gärna sälja den, men inte till ett aktiebolag, bara till en annan enskild ägare.

Så det huvudmönster för skogsägandet som lades fast under det dynamiska 1800-talet gäller fortfarande i sina huvuddrag.