Varför skyddar vi skog – egentligen?

 Opublicerat utkast till debattinlägg

Varför är det bra med biologisk mångfald i skogen? Frågan ställdes i ett radioprogram för några år sedan till en av våra mest kända ekologer. Det blev ett rörigt svar. ”Ja, det är liksom grunden för det vi kallar ekosystemtjänster – alltså att naturen fungerar på bra sätt, ja faktiskt på lång sikt att skogen producerar bra – att vi får rent vatten ….”

Jag tror inte någon lyssnare blev klokare. Synd tänkte jag, för han är normalt en duktig och inspirerande pedagog. Men alla kan ha en dålig dag – och det var väldigt tidigt på morgonen.

Men vad skulle han ha svarat – egentligen? Finns det överhuvudtaget ett kort och bra svar på frågan om varför vi ska gynna biologisk mångfald i svensk skog? Jag håller mig här till de ca 90 procent av den svenska skogsarealen som domineras av gran, tall, björk och asp.

Själv är jag inte ekolog, och kommer kanske just därför bara på argument som inte känns relevanta.

  • En art kan innehålla okända kemikalier som kan användas i t.ex. framtida mediciner. Utrotas arten, så försvinner den möjligheten – för alltid. Okey, men det är ju bara relevant när de allra sista exemplaren försvinner från jordens yta. Så länge arten finns i livskraftig stam någonstans i världen, så finns möjligheten kvar. På den internationella rödlistan finns inga arter som är knutna till svensk trivial skog. Alla svenska skogsarter – även de nationellt rödlistade – finns alltså i livskraftiga stammar någon annanstans i världen. Okey, risken för globalt utrotande av någon sällsynt art ökar kanske marginellt om vi i Sverige ”inte tar vårt ansvar”. Men hur långt är det rimligt att gå i säkerhet – vad får försäkringspremien kosta? Man kanske också kan ställa en hädisk fråga: mänskligheten har ju faktiskt hittills överlevt utan att veta om den där okända kemikalien – det kanske går bra även i fortsättningen?
  • Det sägs ofta att skogen själv som system är beroende av en hög artrikedom. Det är dock en ”sanning” som alltfler ekologer ifrågasätter. I ett hektar natur finns det generellt många exemplar av ett litet antal mycket vanliga arter – och ett mycket stort antal sällsynta arter, som kanske bara finns i några få exemplar. De sällsynta arterna ingår definitionsmässigt som en viktig del av den biologiska mångfalden, men har knappast någon betydelse för ekosystemets funktion på kort och medellång sikt. Det är en naturlig följd av att de bara finns i få exemplar. I ett mångtusenårsperspektiv kan kanske en eller annan ovanlig art bli viktig för skogen som ekosystem, men det är faktiskt betydligt mer sannolikt att vi då har ett kilometertjockt istäcke över Sverige igen.
  • Många människor som inte är utbildade ekologer tror att naturen är en väv där varje art har en given roll och där alla arter är beroende av varandra. Om så bara en enda art skulle försvinna så kommer hela väven att falla sönder. Man kan kalla det ”ekologisk barnatro”. Alla ekologer vet att det är nonsens, naturen är alltid en tillfällig anpassning till de förhållanden som råkar råda för ögonblicket. Det är bara i fantasifilmen Avatar som det råder en ”evig” ekologisk balans.
  • Det finns också lite av ekologisk barnatro i det moderna begreppet resiliens. Ordet betyder ”ett ekosystems förmåga att återhämta sig efter en störning”. Ekologer antyder ofta att en artrik skog är mer resilient än en artfattig. Men finns det något mer resilient än en svensk trivial skog? Det blir alltid ny skog, vilka störningar den än drabbas av. Och den nya skogen får på sikt precis samma egenskaper som den gamla – ja, den svenska skogen har sedan förra istiden drabbats av kraftfulla, återkommande störningar. Och alltid återhämtat sig. Oberoende av antalet arter.
  • Ekosystemtjänster är ett annat inneord i ekologin i dag. Det är ett samlingsnamn för alla de nyttigheter som naturen bjuder oss människor på. Virke och älgkött är klassiska exempel, liksom blåbär och lingon. Att rena vatten är ytterligare ett exempel. Men vilka ekosystemtjänster blir bättre av en ökad biologisk mångfald i vanlig svensk skog? Vatten renas väl lika bra oberoende av artantalet. Virke och älg är det gott om i dagens produktionsskogar. Och inte blir det mer lingon och blåbär i en urskog som skyddats för att bevara den biologiska mångfalden –tvärtom: urskogen blir med tiden alltmer mörk och sluten och bärriset konkurreras ut.
  • Ekologerna pratar också om estetiska ekosystemtjänster. Det innebär fritt tolkat att människor blir glada av att se fåglar och blommor i skogen och tycker om att plocka svamp. Men vilka fågelarter hotas av dagens skogsbruk? Bortsett från den ständiga vitryggiga hackspetten är det inga vad jag vet. Tvärtom. Det går bra för de flesta skogslevande fåglar nu. Och vilka kärlväxter hotas av dagens skogsbruk? Ja, inte är det många. Och hur många av våra klassiska matsvampar hotas? Inga, vad jag vet. Nej, de allra, allra flesta rödlistade arter i trivial skog är sällsynta insekter och svampar. Det är bara en liten ekologisk elit som överhuvudtaget känner igen dem och kan få en estetisk upplevelse.
  • Biologisk mångfald sägs också vara en ekosystemtjänst i sig. Biologisk mångfald är alltså bra för att det ger ekosystemtjänsten biologisk mångfald! Det är väl ett cirkelresonemang?

Nej, tills någon rättar mig, så lever jag i tron att hotet mot den biologiska mångfalden i svensk trivial skog är ett av jordens minsta miljöproblem – och samtidigt ett av de dyrare att åtgärda. Har jag rätt är det allvarligt. För allt i politiken handlar om prioriteringar. De pengar som samhället satsar på att skydda svensk skog kan inte användas för att lösa andra miljöproblem, som t.ex. minska utsläppen av klimatgaser, skydda tropisk regnskog eller sanera förstörd industrimark. Felaktiga och överdrivna hot ger felaktiga prioriteringar.

Eller har jag missat något? Finns det tunga argument för att vi ska satsa stora gemensamma pengar för att skydda skog för att bevara den biologiska mångfalden? Rätta mig i så fall. Men då vill jag ha primära argument, inte indirekta av typen ”Vi måste bevara biologisk mångfald i Sverige för vi har i internationella konventioner förbundit oss att bevara biologisk mångfald”. För det är väl också ett cirkelresonemang?

En reaktion på “Varför skyddar vi skog – egentligen?

  1. DagL

    Några kommentar till varför skydda skog? Jag håller med men det finns mer att säga.
    1) För mig är det är helt klart ”man” ibland skall skydda skog eller sköta skog för artgynnande naturvård, det är, som mycket annat, en fråga om balans mot andra intressen. Jag föreslår att det inte är motiverat med ytterligare årliga samhällskostnader för mer än vad som redan beslutats, inklusive en preciserad ökning av skyddad skog. Den totala arealen ”skyddad skog” behöver sedan inte ökas ytterligare fast man kan omfördela var skyddet ligger. Kostnaden skall inte läggas på att öka arealen men däremot skall den skötas.
    2) Det viktigaste skälet är att öka chansen för att civilisationen finns kvar om hundra år. En civiliserad civilisation skall ta andra hänsyn än till sig själv här och nu.
    3) Människan har gjort mycket för att fördärva jorden och förutsättningarna för civilisationens överlevnad. Visserligen har det gått bra hittills och alla undergångsvisionärer har haft i stort sett fel. Men detta är inte något bevis att det går bra i fortsättningen också, framtiden är så radikalt annorlunda det förflutna. Skepsis och krav på ökad ”säkerhet” är generellt motiverade.
    4) Människan har ändrat artbalansen ofta på olika ställen och i olika tider utan att inse vad som var på väg och detta har fått påtagliga konsekvenser. En viss säkerhetsmarginal är berättigad. Bättre att brandkåren gör en utryckning för mycket än en för lite. Men hur är det med hundra tusen utryckningar för mycket?
    5) Lyckad skogsmannamässigt utförd kalhuggning, markberedning och plantering är lokalt ett stort ingrepp som förändrar förutsättningarna för många arter. Det blir dock inte enhetligt gjort och ibland ogjort och resultatet varierar. Lika stora förändringar inträffade tidigare lokalt och regionalt även om karaktären av störningarna var något annorlunda. Artvurmarna hänger upp sig på skillnader mellan bestånd med relativt nya kalhyggen och bestånd som inte varit kala på länge, skall man bedöma måste man ha ett perspektiv långt större än enstaka bestånd eller utvecklingen i tiden av enstaka skogslevande arter. Olika markägare förvaltar inte skogen efter en enhetlig norm utan mycket efter mer eller mindre irrationella mekanismer, exempelvis fattar de ofta direkta beslut drivna av egen uppfattning om naturvårdshänsyn. Många andra faktorer utanför markägarens kontroll påverkar. För de allra flesta arterna ger sig förändringar bara tillkänna i förändringar mellan arters andelar som inte hotar långsiktig överlevnad och som samhället borde tolerera utan att åberopa skydd mot hotade arter.
    6) Det är orimligt att inbilla sig att människans stress på jorden skall gå fullständigt obemärkt förbi
    7) Analyser av den moderna rödlistan ger inte anledning till oro att ”det moderna skogsbruket” har en påtaglig negativa effekt http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm Eftersom oron för arterna överdrivits finns det skäl att ligga lågt med ökningar av den samhällsekonomiska kostnaden för artbevarande i skogen i fortsättningen.
    8) Betydelsen av vad man skall lägga i arters överlevnad och uthållighet och i hela det naturliga utbredningsområdet blir föremål för en animerad polariserad debatt. Försök att lägga vetenskapligt motiverade lägsta gränser funkar bara inte. Vetenskapen är inte tillräckligt utvecklad och för påverkad av subjektiva uppfattningar om forskarens roll, och problematiken är för komplex. Knappast för en miljö som svensk skog där hotet inte är stort.
    9) Artdatabanken som i Art- och habitatdirektivets namn bestämmer hur mycket som skall anses nödvändigt ger inte ett vetenskapligt eller tillräckligt objektivt intryck http://daglindgren.upsc.se/Naturv/KritikTillst%C3%A5ndetSkogen.odt
    10) Ingen vet hur rödlistan såg ut före säg 2000, men det fanns säkert hotade arter tidigare också, kanske rödlistans hotkategorier omfattade lika många arter som idag för några hundra år sedan?
    11) Sveriges politiska system och ideella miljövård betonar skogsbruket som ett hot mot framtidens miljö som måste tyglas istället för en viktig del av lösningen på hur man får en uthållig framtid. Istället för att betona den stora fördelen i att skogsråvaran tillväxer allt snabbare, så är inriktningen på det politiska samtalet att nu när produktionsmålet är nått, så kan man istället ägna sig åt de specifika miljöproblem skogsbruket anses orsaka. Att skogen växer allt snabbare är en del av lösningen på de central miljöproblemen om uthållighet och även om detta är förknippat med problem som bör diskuteras, så känns det helt fel att vinkla problemen så att svenskt skogsbruk internationellt framställs som bland världens värstingar.
    12) Den museala, utbildande och kulturella funktionen. Vi vill inte ha ett historielöst samhälle. Vi vill bevara minnen om hur det var även i en del av skogsmarken och dess arter. Dessutom blir det trevliga utflyktsmål som åtminstone jag utnyttjar och vill ha (besöka reservat, läsa beskrivningar, gå spångade stigar, se naturum, fågelskåda). Det har minskat med småfåglar där jag bor, vilket jag uppfattar som negativt.
    13) De svenska medborgarna känner det bättre om det uppfattas som Sverige följer art- och habitatdirektivet. Men de svenska medborgarna gillar inte att belastas med skatter och restriktioner. Samhället skall drivas så att näringslivet skapar inkomster och jobb utanför den skattefinansierade sektorn. Detta är avvägningar som det politiska systemet får göra. Många svenska medborgare är negativa till EUs tendenser till detaljstyrning och då kanske speciellt tillämpningar av art- och habitatdirektivet (se på den inflammerade vargfrågan t ex där inte ens en majoritet i riksdagen är ett verkningsfullt medel för att föra frågan av EUs dagordning och som systematiskt underminerar medborgarnas förtroende för statsmakterna).
    Så visst skall det finnas reservat och restriktioner som syftar på art- skydd. Men de måste vägas mot andra behov och synpunkter och inte ses som heliga i varje enskilt fall. Hur denna avvägning skall ske tycker jag i första hand åligger Sveriges riksdag när de satsar pengar på olika områden. Men en grundläggande princip måste då vara att staten tar den största delen av den samhällsekonomiska kostnaden. Min bedömning är att artbevarandet inte bör motivera ytterligare samhällsekonomiska kostnader utöver vad riksdag och regering redan bestämt.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *