Skogsbrukets svarta hål …

Publicerad i SKOGEN 2002

Tankar kring självföryngrade OLYMPUS DIGITAL CAMERAplantor i planteringar

Glesa återväxter och ett växande röjningsberg. Det är de två stora problemen i den svenska skogen, enligt Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken. Men tänk om det är samma bestånd vi pratar om? Tänk om gårdagens glesa planteringar är dagens övertäta röjbestånd?

Ja, den frågan finns det inget bra svar på, märkligt nog. För det finns ytterst lite forskning om skogens utveckling efter plantering och fram till röjning. Det verkar vara något av skogsbrukets svarta hål …

Varje år sätter vi ut 300 miljoner plantor i Sverige. Det kostar någon miljard kronor. Men ingen vet hur många av dessa plantor som 15 år senare har ersatts av självföryngrade plantor – eller kunde ha ersatts av självföryngrade plantor om vi inte hade planterat. Det visar en rundringning som SKOGEN gjort till forskare och praktiker. Många erkänner dock att självföryngringen kan vara omfattande i en plantering. Det visar bl.a. följande citat:

  • ”Jag har sett planteringar där snytbaggen tagit 80 till 90 procent av alla planterade plantor. Men när jag kom tillbaka fem-sex år senare växte där en fin självföryngrad tallungskog.
  • Forskare: ”Jag besökte nyligen en tioårig tallplantering. Tallen var död, där växte i stället en fyra meter hög, vacker självföryngrad björkskog.
  • Forskare: ”Jag har tittat på åtta gamla fältförsök med täckrotsplantor. Det var de allra första täckrotsplantorna, och många plantor hade dött. Bestånden var inte hjälpplanterade. Jag beräknade hur mycket skog det borde stå här idag, med tanke på det få plantor som fanns kvar vid den sista återväxttaxeringen för 24 år sedan. Men i dag är volymen 50 procent högre än den beräknade! Jag kan bara förklara det på ett sätt: självföryngring. Dessutom: i fyra bestånd hade naturen bytt huvudträdslag: tre tallplanteringar var nu grandominerade, en hade blivit björkskog!
  • Ansvarig för skogsbruk på ett av de största skogsbolagen: ”Jag tror att mellan en tredjedel och hälften av träden i en vanlig planterad förstagallring är självföryngrade. (Läs gärna denna mening en gång till. Den är sprängstoff för alla som tror att skogen är hjälplös utan vår ömma vård).
  • Från SVO senaste återväxttaxering: det finns hyggen där skogsägaren inte gjort någon som helst återväxtåtgärd. Inte planterat, inte markberett, inte lämnat fröträd. På drygt en tredjedel av dessa fanns det ändå en godtagbar föryngring! En föryngring som skogsägaren fått alldeles gratis (tänk om detta är en generell sanning: tänk om var tredje plantering görs i onödan. Tanken svindlar)
  • Från en doktorsavhandling: ”Jag registrerade antalet självföryngrade plantor i tioåriga norrländska planteringar. I genomsnitt fanns där 7.100 självföryngrade plantor per ha. 2.000 av dessa var barrplantor, resten löv.

Röjberget är gamla planteringar. Enligt Rikstaxen har vi i dag ett röjningsberg på 1,2 miljoner hektar. Det är skog med akut röjningsbehov. Anta att skogen är i röjningsfas i 15 år, från 10 till 25 års ålder. På 15 år slutavverkar vi ca 3 miljoner hektar i Sverige. Då är dagens röjningsberg 40 procent av den totala möjliga ytan. På nästan hälften av alla hyggen blir det alltså en alltför tät föryngring (i själva verket mycket mer, för det sker ju trots allt en del röjning…)

Varför inte samarbeta med naturen? Merparten av dessa skogar med akut röjningsbehov är självklart gamla planteringar. Det är ju den i särklass vanligaste föryngringsformen.

I dag sätter skogsbruket ut ett fixt antal plantor per hektar rakt av över hela hygget. I fuktiga svackor såväl som på torrbackar. På kala delar av hygget lika väl som under miljöträden.

Tänk om vi kunde plantera lite smartare? Tänk om vi kunde utnyttja den naturliga föryngringen bättre? Lära oss var på ett hygge det kommer plantor av sig själv. Där skulle vi kunna plantera glesare – kanske bara 1.000 plantor per hektar, och sedan lita på att naturen fyller på med resten. Vi kanske till och med kunde strunta i att plantera vissa delar av hygget. Bara markbereda.

Plantering med flexibelt förband skulle bli mycket billigare än i dag – sannolikt utan att det skulle ”kosta” speciellt mycket i minskad skogsproduktionen. Om man ser plantering som en ekonomisk investering – och varför skall man inte det? – slår planteringskostnaden hårt i kalkylen.

Kanske kan vi också minska kostnaden för röjning något. Något förenklat: hur smart är det att lägga pengar på att röja bort de plantor vi en gång lagt ner pengar på att plantera!

Dessutom: i dagens skogsbruk är hyggena mindre och inte alls lika kala som förr. Överallt lämnar vi miljöträd – som ju också är fröträd. Den doktorsavhandling som citerades ovan gjordes på ”klassiska” kala 80-talshyggen. Då fann forskaren ett samband mellan antalet självföryngrade plantor och ”förekomst av fröproducerande bestånd inom 100 m avstånd”. Det kravet klarar vi ju i dag lätt på de flesta hyggen.

Nu hörs en kör av invändningar: det blir bara löv om vi gör så här! Nej, det är inte alls säkert. Av det akuta röjningsberget är ”bara” 30 procent klassat som lövröjning av Rikstaxen. Merparten av röjningsberget är ”vanlig röjning”, alltså mer eller mindre barrdominerad skog. Och förresten: är det självklart att löv är sämre? Björk är ju helt OK på de flesta marker enligt skogsvårdslagen.

Slutkläm: den svenska skogen är troligen ett av världens mest samarbetsvilliga ekosystem. På de allra flesta marker vill skogen precis samma som vi vill: fylla varje kvadratmeter med träd som i sin tur vill bli höga och grova (hur många 40-åriga skoglösa ”grässtäpper” har du sett nedanför fjällkedjan?). Varför tar vi inte bättre emot den utsträckta hand som naturen bjuder oss? Det kanske finns ännu smartare sätt att föryngra skogen än att gå två steg, sätta en planta, gå två steg till och sätta nästa planta…. Det är väl en spännande forskningsfråga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *