Mer skog än malm till Nazityskland

Publicerad i SKOGEN 2009

Vi har väl alla hört talas om den omfattande och omdiskuterade exporten av svensk järnmalm till Tyskland under kriget. Mindre känt är att exporten av rundvirke, trävaror, papper och massa också var mycket omfattade. Ja, krigsåren 1940 till 1944 var exportvärdet av skogsprodukter faktiskt högre än värdet på järnmalmen.

Svensk skogindustri ser västerut Före kriget går svensk skogsindustris export huvudsakligen västerut. Framförallt till Storbritannien, men USA är också en viktig marknad. Exporten till Tyskland är nästan försumbar.

Men allt detta förändrades i april 1940. Då ockuperar tyskarna Danmark och Norge. Storbritannien svarar med att minera Nordsjön – man lägger ut den så kallade Skagerackspärren. Det blir nu omöjligt att fortsätta exporten västerut. Skogsindustrin måste söka nya marknader – och kvar är egentligen bara Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna.

Skogsindustrins export till Tyskland ökar nu kraftigt (se diagrammet). Från en blygsam nivå 1939 stiger den dramatiskt 1940, fortsätter att öka 1941, doppar lite 1942 och fortsätter sedan ner. Men 1944, när alla vet att Tyskland ska förlora kriget, ligger skogsindustrins export fortfarande långt över förkrigsnivån. Först den sista december det året förbjuder den svenska regeringen export till Tyskland – och då efter kraftiga påtryckningar från de allierade, framförallt USA. Då är det bara fem månader kvar på det europeiska kriget.

Ja, de här fascinerande och för många okända uppgifterna kan man läsa i en bok som kom ut för ett par år sedan. Den är skriven av ekonomiforskaren och docenten Birgit Karlsson vid Handelshögskolan i Göteborg. Titeln är ”Egenintresse eller samhällsintresse – Nazityskland och svensk skogsindustri 1933-1945”. Arbete ingår i det stora forskningsprojektet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.

Uppmuntrades av svenska staten Skogsindustrins export till Tyskland under kriget är förvisso ett egenintresse – hemmamarknaden räcker ju inte alls till. Men samtidigt är exporten ett samhällsintresse som uppmuntras av de svenska myndigheterna. Drivkraften kan sammanfattas i ett ord: stenkol. Svensk industri är under den här tiden helt beroende av kol – och Tyskland är det enda land som kan exportera det till oss. För att vår industri ska kunna rulla på och för att vi inte ska frysa byter vi svensk skog och malm mot tyskt kol och koks.

En liten ironi är att massaindustrin före kriget är den bransch i Sverige som konsumerar allra mest kol. Det ökande kolpriset och knappheten på kol under kriget blir ett kraftfullt incitament att ta tillvara energin i avfallslutarna, något man sedan blir allt bättre på. Det här är ju en utveckling som sedan dess bara har blivit viktigare och viktigare för skogsindustrin.

Inte i konflikt med neutraliteten Exporten till Tyskland anses inte vara något politiskt problem för den svenska regeringen. Vi är neutrala och vi deklarerade redan vid krigsutbrottet att vi är oförhindrade att handla med alla krigförande parter. Det gör vi också det första krigsåret, men efter Skageracksspärren 1940 är det praktiskt omöjligt att bibehålla handelsströmmarna västerut. Tyskland och de tyskockuperade länderna blir nu vår viktigaste handelspartner – 1941 går över 80 procent av Sveriges samlade export dit.

Motvillig köpare Tyskarna är beroende av den svenska järnmalmen. Den behövs för den tyska rustningsindustrin. Deras alternativ är att bryta sämre och dyrare inhemsk malm. Däremot är tyskarnas import av trävaror och pappersmassa inte alls lika tydligt kopplad till kriget – även om USA 1942 förklarar att skogsprodukter är krigsviktiga med motiveringen att byggnadsvirke kan användas för militära ändamål, cellulosa till att framställa sprängämnen, terpentin till eldkastare och plywood för att bygga flygplan.

Tyskarnas intresse för de svenska skogsprodukterna är också ganska ljumt, framförallt i början av kriget. De är egentligen bara intresserade av svensk rundved till sina egna skogsindustrier, viskosmassa till textilindustrin och hartser till den kemiska industrin. Det går så långt att den svenska massaindustrin måste förbinda sig att leverera en viss volym rundved för varje ton pappersmassa man säljer.

Det stora tyska intresset för harts och terpentin gör att Svenska Cellulosaföreningen uppmanar de svenska sulfatfabrikerna att bara använda tallved, som ger mer harts och terpentin. Granveden ska i första hand användas som bränsle,

Spänningar i Sverige Exporten av rundved är mycket omdiskuterad i Sverige under kriget. Skogsägarna är positiva – tyskarna blir en spelare till som kan driva upp virkespriserna. En kontrast till 1930-talets kris, då marknaden var så pressad att den svenska industrin fullständigt kunde diktera virkespriserna.

Naturligtvis är den svenska skogsindustrin – av samma skäl – negativ till rundvirkesexporten, speciellt som virkespriserna redan är på väg att upp. För nu finns det ytterligare en storspelare på marknaden: det är den svenska staten, som via Bränslekommissionen köper upp stora volymer ved för att klara landets bränsleförsörjning.

Sprit och djurfoder De svenska sulfitfabrikerna får en delvis ny roll under kriget. Genom att koka veden längre än normalt kan man öka utvinningen av sulfitsprit, som går till fordonsbränsle. Samtidigt kan den resterande, ”hårdkokta” cellulosan användas som djurfoder.

Exportkrediter Under 1941 börjar tyskarna få svårt att få fram kol. Det beror framförallt på att anfallet mot Sovjet binder stora resurser och tär på transportkapaciteten, speciellt järnvägen.

Det blir obalans i handeln. Då trycker den svenska skogsindustrin på och vill att den svenska staten ska ställa upp med kreditgarantier. Exporten är ett samhällsintresse som måste stödjas av staten, menar man. Det blir tuffa förhandlingar mellan skogsindustri och regering, men till slut ställer den svenska staten upp med en garanti på 35 procent. Man vill också att tyskarna ska betala en del av sin import med guld – det sker också i viss utsträckning.

Kriget vänder – de allierade trycker på I februari 1943 kapitulerar den 6:e armén vid Stalingrad. Det anses allmänt som en vändpunkt i kriget. Under 1943 börjar de allierade trycka på för att Sverige ska minska exporten till Tyskland. Den svenska regeringen slingrar sig, men i september gör Sverige ett uttalande att exporten av krigsviktiga varor till Tyskland ska minska.

Handeln fortsätter dock, om än i minskad omfattning, under 1944. I september säger svenska staten upp försäkringsskyddet för svenska handelsfartyg som går ut från östersjöhamnar. Risken för torpedering av ryska u-båtar är för stor. Detta påverkar dock inte exporten så mycket, eftersom en stor del av östersjöhandeln går på utländska kölar.

Men så, den sista december 1944 är det tyska äventyret över. De svenska regeringen stoppar all svensk export. Handeln med Tyskland sjunker till noll – både för skogsindustrin och för malmen. Den svenska skogsindustrin börjar åter blicka västerut.

Faktaruta 1

Facit för den svenska skogsindustrin

Produktionen av massa och papper sjönk dramatiskt under kriget. Från ungefär fyra miljoner ton per år före kriget till i snitt ungefär två miljoner ton perioden 1940 till 1945.

Skogsindustrins lönsamhet under kriget varierade mellan olika företag och produkter. Företag som hade mycket egen skog kunde tjäna på de ökade virkespriserna. Företag som enbart tillverkade pappersmassa och som inte hade egen skog drabbades däremot hårt. Särskilt besvärligt var det för de företag som tillverkade slipmassa. De företag som tillverkade viskosmassa hade däremot lysande tider. Lönsamheten totalt för branschen sjönk, men inte katastrofalt.

 

Faktaruta 2

Karteller – lösning på 1930-talets kris – och dagens?

I sin bok inleder Birgit Karlsson med en analys av den ekonomiska krisen under 1930-talet. Det finns klara paralleller till dagens kris. Krisen var djup och global. Banker kraschade, massor med företag gick i konkurs och det var massarbetslöshet i både Europa och USA. ”Alla” misstrodde då den fria marknaden. Egennyttan räcker inte längre som drivkraft för att skapa välstånd, ansåg man. De kraftiga konjunktursvängningarna gjorde att samhällets resurser inte användes effektivt. Allt fler krävde statliga ingripanden och planhushållning.

Nationalekonomerna började se karteller, samarbeten mellan företag inom en bransch, som ett effektivt sätt att styra resursanvändningen. I en kartell kan de ingående företagen reglera produktionen efter behoven, man undviker överproduktion och kapitalförstörelse.

Karteller, truster, fusioner, oligopol och monopol uppstod i många olika branscher i hela västvärlden. Konkurrensbegränsande avtal, som är djupt olagliga i dag, sågs som avtal mellan enskilda och fria parter, och sådana ska staten inte lägga sig i. En svensk statlig utredning sade till och med att karteller är nyttiga – och att man gärna också såg internationella samarbeten mellan företag.

Den stora frågan i den svenska debatten var inte om marknaden skulle regleras, utan vem som skulle reglera den – staten eller företagen. Företagen vann oftast.

Karteller var också högsta mode inom den svenska skogsindustrin. På trävarusidan fanns sedan länge Svenska Trävaruexportföreningen. Inledningsvis hade man enbart arbetat med prisstatistik, men under 1920- och 1930-talens kriser fick man en allt starkare roll. 1935 slöt man till exempel ett avtal om att begränsa utbudet av sågade trävaror med motsvarande organisationer i ett stort antal europeiska länder – och även med Sovjet.

Liknande karteller fanns för massaindustrin, men allra mest uttalat var det inom pappersindustrin. Under paraplyorganisationen ”Svenska pappersbruksföreningen” fanns det ett flertal specialkarteller. Smörpapper hade sin kartell, finpapper sin, liksom papp, kraftliner, wellpapp och hårdpapp osv. I kartellerna bestämdes priser och villkor. Vissa av kartellerna fördelade också kvoter mellan sig för försäljningen inom landet.

Men inte nog med det. Det fanns också ”Scan-föreningar” där de svenska kartellerna samarbetade med broderkarteller i Finland och Norge. Längst gick det med kraftpapper, där organisationen Scankraft kontrollerade medlemmarnas export – kvantitet, pris, försäljningsvillkor m.m.

 

Faktaruta 3

Skogen – en del av det tyska storrummet

I Tyskland var ”nationell självförsörjning” något av ett ekonomiskt mantra före kriget. Man ville inte vara beroende av andra stormakter för sin försörjning. Detta var naturligtvis en följd av erfarenheterna från 1:a världskriget. Varubrist ansågs ha bidragit till den tyska förlusten. Men samtidigt insåg tyskarna att det egna landet inte räckte för att producera allt som landet behövde. Man behövde råvaror utifrån. Man började därför prata om ett ”europeiskt storrum” (grosswirtshaftsraum) där ekonomin skulle planeras och bli stabil. Det var underförstått att planeringen skulle ledas av tyskarna.

Från 1940 och framåt kom det starka påtryckningar från Tyskland för att skapa ett storrum för skogsprodukter och det bildades ett gemensamt trävaruutskott där Sverige var med. De svenska branschorganisationerna och staten var dock överens om att försöka begränsa samarbetet.

Men 1942 gick man ett steg till och det bildades en dansk-tysk-svensk-finsk Skogs- och Träkommission. I tysk press sågs detta som att Sverige hade anslutit sig till den tyska ekonomiska planeringen. Överenskommelsen var tänkt att bli en förebild för andra branscher inom storrummet. Svenskarna deltog dock endast sporadiskt i arbetet och betraktade det som alltför teoretiskt, man beskrev det till och med som ”nästan farsartat”. I november 1943 sade Sverige upp avtalet.

Inom cellolusaområdet blev det inget formellt statligt samarbete, i stället byggde man vidare på befintliga karteller. I september 1940 bildades en kartellöverenskommelse mellan svensk, norsk, finsk och tysk industri.

Även på papperssidan bildades en stor internationell kartell – Vereingung internationaler Papier- und Pappenkartelle.

Birgit Karlsson bok är utgiven på Sekel Förlag, ISBN: 978-91-976529-5-7

En reaktion på “Mer skog än malm till Nazityskland

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *