Länge leve den sunda skepsisen!

Publicerad i SKOGEN 2008

Med sund skepsis hade skogsdöden aldrig tillåtits bli vad den sedan aldrig blev. Var finns de kritiska och fritt tänkande rösterna i dagens diskussioner om växthuseffekten?

 Dagens klimatdebatt är som en blåkopia på den hysteri som rådde för 20 år sedan. Då hette det skogsdöd. I dag ser vi samma undergångsstämning, samma bekymrade allmänhet: kommer mina barn någonsin att få se en riktig skog undrade man då – kommer mina barn någonsin att få se snö, säger man i dag?

Samma krigsrubriker i Expressen. Samma djupa värdegemenskap mellan forskare, miljödebattörer och myndigheter. Och samma nedlåtande ton mot dem som tvivlar. Den som ifrågasatte skogsdöden runt 1990 blev betraktad som landsförrädare. På samma sätt behandlar massmedia och etablerade klimatforskare dagens tvivlare.

Det finns fler likheter: en yttre fiende. På skogsdödens tid var det Storbritannien under Margret Thatcher. Deras skorstenar vräkte dödligt svavel över våra sjöar och skogar, men britterna vägrade tro på sambanden. Dagens fiende är USA under oljepresidenten George W Bush, som vägrar skriva på det heliga Kyotoprotokollet.

Till och med lösningarna är samma. Vi måste ändra vår livsstil i grunden. Inte köra bil och gå tillbaka till ett ”enklare” liv. Det skulle rädda skogen då, och det ska rädda jorden nu. Och det är samma brådska: vi måste göra något, ja, det är nästan redan för sent.

I dag vet vi att skogsdöden bara var ett hjärnspöke. När skogsdöden självdog i mitten av 1990-talet borde man ha satt till en ”haverikommission”: Vad gick snett? Hur kunde forskarsamhället så totalt tappa sitt kritiska tänkande? Hur kunde myndigheterna acceptera dessa ogrundade hot? Kommissionens uppgift skulle inte vara att straffa dumma forskare och byråkrater, utan lära för framtiden så att vi inte hamnar i samma situation igen.

Gissningsvis skulle en sådan kommission komma fram till att det behövs mer av ”sund skepsis” – både i vetenskapssamhället och bland dem som ska omsätta forskningen till praktisk politik.

Med sund skepsis hade fler under skogsdödens galna decennium ställt sig frågor som:

  • Vad vet vi egentligen om hur skogarna mår?
  • Finns det andra rimliga förklaringar till det vi tycker oss se?
  • Har det hänt något liknande förut – vilket det förvånansvärt ofta har! T.ex. hade vi en omfattande ädelgransdöd på 1800-talet, långt innan försurningen blev sanning. Likadant med ekdöden, som finns beskriven redan i mitten av 1800-talet.
  • Vad jämför vi med? I början av 1980-talet började europeiska forskare häpet titta upp mot granarnas toppar och rapportera om barrförluster. Men mätningarna började först runt 1980! Det fanns inga gamla tidsserier att jämföra med. Vad vet vi då om vad som är normalt och onormalt? I dag vet vi att det som då beskrevs som skogsskador var naturliga variationer i mängden barr och att dessa berodde på vädret!

Med sund skepsis hade fler ifrågasatt argument som ”vi måste göra något nu, vi kan inte vänta tills liken ligger på borden”.

Med en sund skepsis hade man vägt in att de forskare som slår larm oftast har en egen agenda – de vill ha mer pengar, mer tid i rampljuset och i TV och fler resor till internationella konferenser. Samma gäller förstås för myndigheterna. Om skogarna är hotade behövs det naturligtvis mer resurser till Skogsstyrelsen, för att ta ett exempel.

Och kanske värre: många miljöforskare vill vara ”vita riddare” och rädda världen. Då hänger man nog inte upp sig på detaljer som vetenskapliga bevis.

Med mer av sund skepsis hade myndigheterna fördelat forskningspengar även till alternativa förklaringar. Dels för att tvinga dem som slog larm att skärpa tankegång och argumentation. Dels för att undvika konspirationsteorier, som att man måste ställa upp på skogsdöden för att få forskningspengar. Och viktigast, för att visa forskarvärlden att kritiskt tänkande alltid är tillåtet och uppmuntransvärt!

Naturligtvis ska man också ha en sund skepsis mot miljöorganisationerna. De är inga sanningsvittnen, miljölarm är deras affärsidé och livsluft. De lever på något mörkt i människans natur: vi vill så gärna tro att ”undergången är nära”. Samma gäller förstås för massmedia.

Med sund skepsis hade en kritisk forskare redan 1983 kunnat punktera hotet om skogsdöd som mycket långsökt och osannolikt. Men nu blev det inte så. Tvärtom blev alarmisterna hjältar och hela forskarvärlden hängde på. Ja, det var inte så länge sedan som en nästan enig expertkår ansåg att södra Sveriges skogar snarast måste kalkas! En lika häpnadsväckande som ogrundad slutsats.

I dag är skogsdöden stendöd och växthuseffekten har blivit den nya ödesfrågan. Det är svårt att säga vad som är sant och vad som är hjärnspöke denna gång. Likafullt vore det bra med en nypa sund skepsis även här. Vad är det vi ser? Finns det alternativa förklaringar? Får kritikerna en rimlig del av forskningspengarna? Finns det dolda agendor för forskare och myndigheter? Vad är egentligen bevisat, och vad är tro? En skeptisk analys skulle balansera dagens undergångsstämning och ge lite andrum för eftertanke och långsiktig analys.

Dessutom: miljölarmen kostar. Forskningspengar styrs till tveksamma områden. Samhället kan börja reglera verksamheter som inte behöver regleras. Men den riktigt stora kostnaden är psykologisk: När skogsdöden var som hetast i början av 1990-talet trodde min tioårige son att jorden snart skulle gå under. Överdrivna miljölarm tär på mänsklighetens viktigaste kapital: framtidshoppet!

Men den sunda skepsisen gäller inte bara miljön. Den behövs i hela samhället. Då hade vi inte jagat gäckande U-båtar i Vänern (eller var det nu var). Inte lyckas skrämma allmänheten med att alla datorer skulle kollapsa vid millennieskiftet. Och inte dömt Thomas Quick till alla ouppklarade mord de senaste 30 åren. Listan kan göras hur lång som helst (men OK, den är enklast att göra i efterhand….).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *