Älgen ensam satt och log…

Publicerad i SkogsEko 2002

 

Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog… Ja, mången äldre läsare erinrar sig säkert denna livsvisdom i Hylands ABC-bok från 1966. Jag kommer osökt att tänka påOLYMPUS DIGITAL CAMERA den när jag lyssnar på årets Skogskonferens på SLU: ”Skogen, människan och viltet”. Tänk så mycket som ändå har förändrats på 40 år. Älgen är inte längre ensam. Den har massor med älg-kompisar ute i de svenska skogarna. Och skogen är inte sönderskjuten av jägare. Tyvärr, säger nog ett och annat skogsbolag, som gärna såge fler skyttar i skogen. I stället är skogen sönderbetad.

”Vi måste ta krafttag med älgfrågan, säger skogsbolagets man i den avslutande debatten. ”Just det”, säger skogsmyndigheten, ”annars får vi inget talltimmer i framtiden”. ”Just det”, säger naturvårdsmyndigheten, ”annars får vi ingen sälg och rönn i morgondagens skogar”. ”Just det”, säger Jägarförbundets man. ”Älgstammen är för stor. Åtminstone lokalt”, otydligar han för att inte reta upp några medlemmar.

Det verkar så enkelt. Markägare, myndigheter och jägare är överens. Då är det väl bara att fixa ner älgstammen, hinner jag tänka innan jag slumrar till (inte för att debatten är tråkig, men det är så varmt och skönt i en konferenslokal…)

Telefonen ringer. ”Skall du med och jaga älg på söndag?” Det är min jaktledare. ”Nej, drar jag lite. Det är ju snart jul och jag har lovat hustrun att fixa lite hemma”. Lite ljuger jag, för det är dessutom kallt och ruggigt ute. Det är inte roligt att jaga så här i början av december. ”Men vi har ju ett par vuxna kvar på licensen. Det vore väl bra med kött i frysen, lockar han. ”Ja, du vet ju att jag så gärna vill, men det blir ett himla liv hemma om jag borta på söndag”. ”Nähä”, suckar jaktledaren. ”Då bli det ingen älgjakt på söndag heller”, och avslutar samtalet. Låter han inte lite lättad? Jag kan ha hört fel, men …

”… Vi hade en liknande konferens för 13 år sedan. Då sade vi också att älgstammen är för stor”, hör jag konferensledaren säga. … Jag tittar mig lite skamset yrvaket omkring. Jag måste ha sovit en stund. Skönt, ingen verkar ha märkt det…

Och då, mitt emellan dröm och vakenhet, drabbas jag av ett ögonblicks klarsyn. Det är jag som är problemet. Jag och alla mina bröder som inte vill gå ut och jaga en dag till. Det är vi som håller uppe älgstammen. Jag hinner tänka en tanke till, och den känns lite busig: Det är jag som har makten. Det är vi småfolk som ”äger” älgfrågan. Bolag och myndigheter kan inte tvinga oss att skjuta mer. Inte ens våra egna intresseorganisationer. Blir kraven för stora, så slutar vi jaga. Då är det ju inget roligt längre. Och då blir det ännu mera älg. Att skjuta tiotusentals älgar med proffsjägare är ekonomiskt omöjligt – om man inte jagar från helikopter. Och det är politiskt fullständigt omöjligt i ett samhälle där djurvännerna tagit över så till den grad att man knappt kan ha ett par yllesockor på sig!

Vi hobbyjägare kommer bara att jaga så länge det är roligt. Och jag tycker inte att det är för mycket älg på mina jaktmarker. Snarare för lite. Åtminstone framför min bössa. Och inte låter jag min hobby styras av en befarad brist på talltimmer om 100 år. Det känns lika avlägset och opåverkbart som framtida klimatändringar, matbrist och allt annat elände som experterna säger kommer att hända.

Nej, det finns bara ett sätt att få ner älgstammen, tänker jag. Avreglera jakten helt. Låt alla jägare skjuta helt fritt under hela hösten. Strunta i avskjutningsregler, antalsbegränsningar och fallavgifter och alla andra bromsande faktorer. Då kan vi åter få en sund avundsjuka ute i bygderna. ”Jag måste skjuta mina älgar innan grannen tar dem.” Då kan vi snabbt få ner älgstammen till en bråkdel av dagens. Men en sådan avreglering är också politiskt omöjlig, tänker jag.

”Inget har hänt med älgfrågan de senaste 13 år”, säger konferensledaren uppgivet. ”Det kommer det nog inte att göra de kommande 13 åren heller, tänker jag…”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *