Trender i världens skogsägande

Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *