Kan man lita på frivilliga avsättningar?

Publicerad i SKOGEN 2011

I den svenska modellen för naturvård i skogsbruket är skogsägarnas frivilliga avsättningar ett viktigt ben. Totalt har storskogsbruk och familjeskogsbruk lovat att skydda drygt 1 miljon hektar produktiv skogsmark. Frivilligt och utan ersättning. Det är en gigantisk satsning. Bara i stående virkesvärde handlar det om hissnande 50 till 100 miljarder kronor som skogsnäringen frivilligt avstår från att utnyttja. Kalkylen bygger på att det är någorlunda virkesrika slutavverkningsskogar som skyddas, och det ska det väl rimligen vara – det är ju här de biologiskt mest värdefulla skogarna finns, och det är dem som skogsägarna förbinder sig att spara i certifieringssystemen.

Vad har då skogsnäringen fått för goodwill av detta? Svaret är: ingen alls. De frivilliga avsättningarna nämns överhuvudtaget inte på Naturskyddsföreningens hemsida. Inte på WWFs hemsida. Inte på Naturvårdsverkets hemsida. Och inte ens på Skogsstyrelsens hemsida, åtminstone inte i de övergripande beskrivningarna.

Ett huvudskäl är väl att miljöorganisationerna knappast vinner poäng på att lyfta fram de frivilliga avsättningarna. Då kan man inte längre hävda att Sverige är ”sämst i klassen” på det här området.

Men det finns en annan aspekt som är allvarligare: många inom naturvården litar helt enkelt inte på det frivilliga skyddet. Och den falangen skulle onekligen få vatten på sin kvarn om de började läsa fastighetsannonser.

Så här stod det t.ex. häromdagen i en annons för en 27 hektars skogfastighet utanför Umeå: ”I skogsbruksplanen har några områden klassats som NO (Naturvård orört). Detta är dock bara en rekommendation av planläggaren och ingenting som en ny ägare av fastigheten behöver ta hänsyn till”.

Alltså i klartext: det är fritt fram för en köpare att sopa ner NO-skogen. Och vad som är värre: En ”tuff” spekulant kommer alltid att kunna betala mer för fastigheten än en naturintresserad skogsägare som följer planens rekommendation. ”Tuffingen” kan ju ta ut mer virke för att bekosta köpet. Många NO-skogar riskerar därför att ryka på de fastigheter som säljs på öppna marknaden. (För tydlighets skull. Ingen skugga ska falla på fastighetsmäklaren. Han gör bara sitt jobb genom att lyfta fram faktorer som kan påverka fastighetens pris. )

Det är ingen skillnad om fastigheten hade varit certifierad. En ny ägare kan alltid lämna certifieringen, och då är det fritt fram att slutavverka all gammelskog, PG som NO, så länge man klarar skogsvårdslagens ransoneringskrav.

Annonsen gällde en mycket liten fastighet. Men samma villkor gäller för storskogsbruket. Om ett kinesiskt företag skulle köpa t.ex. SCA, så är ju de inte bundna av nuvarande företagslednings frivilliga åtaganden. Det är bara att lämna FSC, kavla upp ärmarna och börja avverka de frivilliga avsättningarna. Det skulle naturligtvis bli ett ramaskri i Sverige, men det hörs inte till Himmelska Fridens Torg. Det är långt dit.

Den här osäkerheten har nog miljöorganisationerna insett sedan länge. För dem har begreppet ”skyddad skog” ett evighetsperspektiv. Skogen ska skyddas från avverkning och mänskliga ingrepp i evärdliga tider, det vill säga så länge världen består. En skog som kan falla redan vid nästa fastighetsförsäljning är överhuvudtaget inte skyddad i deras värld

Osäkerheten förstärks av de debattinlägg som kommer allt oftare från skogsnäringen. ”VI kan väl avverka en del av träden i de skyddade områdena? Det är ju bra för den biologiska mångfalden”. Det kan mycket väl vara sant i sak, men det skär garanterat i öronen på den miljöengagerade person som tänker i termer av ”orörda urskogar för all framtid”.

Nej, vill skogsnäringen få sina rättmätiga goodwill-poäng för sina frivilliga avsättningar måste man nog lämna över förfoganderätten till en oberoende, långsiktig part. Kanske staten i form av ”eviga” naturvårdsavtal? Kanske räcker det med någon sorts stiftelse? Det viktiga är att beslutanderätten skiljs från nuvarande ägare – för all framtid. Då blir de frivilliga avsättningarna trovärdiga.

Med dagens teknik borde det vara lätt att ordna. Gränserna för de bestånd som skogsägarna ska skydda frivilligt är väl koordinatsatta – det gäller i alla fall för alla större skogsägare. Det är bara att skriva in koordinaterna i avtalet.

En del större skogsägare har i dag en friskrivningsklausul: hittar vi skogar med högre miljövärden så kan vi avsätta dem i stället i en intern bytesaffär. Det här borde gå minst lika bra i framtiden, förutsatt att den oberoende förvaltaren accepterar bytet.

Nej, egentligen borde det här inte vara någon stor sak: För om skogsägarna i dag verkligen menar allvar med att de frivilligt avsatta skogarna aldrig ska avverkas, då är väl struntsak att släppa förfoganderätten. Eller?

En reaktion på “Kan man lita på frivilliga avsättningar?

  1. Dag Lindgren

    Evigheten är en lång tid och skogsmarksägarna kanske inte litar på den oberoende förvaltaren. Naturvårdsvärdet ändras med tiden. Det borde generellt finnas mekanismer för att avveckla skydd. En ide är att frivilligt skydd skall vara tidsbegränsat och inte evigt samtidigt som det tidsbegränsade skyddet förstärks. Skyddet kanske gäller tills vidare men när det sas löpt ut kan det sägas upp, så staten får tid på sig att tänka. Detta hindrar förstås inte att det frivilliga skyddet förlängs innan det går ut eller att staten inlöser fastigheten och gör om den till Naturreservat.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *