Så blev vi skogsägare

Publicerad i Skog & Virke 2009

Det som inte har något värde är det inte värt att bråka om. Ja, så kan man sammanfatta äldre tiders syn på skogsägandet. Det fanns gott om skogsmark, skogen räckte till alla, och nästan alla skogsmarker var kollektivt ägda. Eller ägarlösa.

I princip fanns det inga individuella skogsägare i Sverige fram till början av 1800-talet. Men då blev det en gigantisk privatisering. Ja, i Norrland hann det till och med bli två privatiseringar under 1800-talet.

På 100 år ritades skogens ägarkarta om i grunden. Det är en fascinerande, men ganska okänd process. Så häng med på en historieresa genom Skogsägarsverige:

Kanske ska man börja med Gustav Vasas brev från 1542: Det säger att ”förty sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och Sweriges Crone till och ingen annan”.

Det betyder, modernare uttryckt, att skog som inte hör till någon och som inte ligger i anslutning till odlingsbygd tillhör staten – det tyckte i alla fall staten. Gustav själv lär ha avsett de stora norrländska skogarna när han skrev brevet, men , men det kom även att få betydelse för andra delar av Sverige.

Detta brev har allt sedan Gustavs dagar svävat över den svenska skogen, mest i norr naturligtvis, där obygderna var större, men även över obebyggda gränstrakter i södra Sverige. Överallt har staten kastat lystna ögon på öde skogar. Ofta med viss framgång.

 Götaland och Svealand  I södra Sverige användes skogen ända fram till tidigt 1800-talets framförallt som betesmark. Kor, får och getter gick på skogen hela sommaren. Frampå senhösten kunde de få beta lite på de nyslagna ängarna framme vid byn, men först sedan vinterns hö var bärgat. Ängarnas hö var bokstavligen talat livsviktigt för djuren – och därmed för människorna. Utan hö skulle djuren svälta ihjäl under vintern – det gjorde de nästan ändå, det finns beskrivet hur korna vara så svaga efter vintern att de fick bäras ut till det första vårbetet!.

Visst tog bönderna ut en del brännved och en del byggnadsvirke från skogarna runt byn, men det var inga stora volymer. Och så länge landet var glest befolkat behövde man överhuvudtaget inte tänka på skogen och vem som ägde den.

Men efterhand blev man fler och fler, och byarna började breda ut sig – till slut ”krockade” den ena byns skog med nästa bys. Då drog man en gräns mellan byarna, och byns skog blev en avgränsad allmänning som ägdes gemensamt av byns jordägare.

I de riktigt glest befolkade gränsområdena blev skogen en gemensam angelägenhet för hela häradets bönder – en del av dessa utskogar är embryot till dagens häradsallmänningar – andra lade staten vantarna på och de blev med tiden kronoskogar.

Men så kom 1800-talet och de stora skiftesreformerna (det hade börjat redan på 1750-talet, men det första, storskiftet, blev inte så framgångsrikt). Men med enskiftet 1803 och laga skiftet 1827, förändrades våra jordbruksbygder i grunden och för alltid. Före skiftet var husen samlade i byar, och varje gård hade små tegar med inägojord på i princip varje åkerlapp i byn. Det handlade om rättvisa och riskspridning.

Efter skiftet hade gårdarnas inägomark samlats i en eller ett par lotter. Dessutom skingrades byn, många fick flytta ut på sin mark och bygga sig ett nytt hus. Även om lantmätarna säkert ansträngde sig för att göra fördelningen så rättvist som möjligt så blev det oundvikligen vinnare och förlorare i denna uppdelning. Det sägs att den kungliga svenska avundsjukan är en rest från skiftet!

I samband med skiftet odlades stora arealer ängsmark upp och blev åker. I början av 1800-talet hade vi ungefär 850 000 hektar åker i Sverige, i slutet av 1800-talet 3,5 miljoner hektar! Det är mer än en fyrdubbling. En stor del av den nya jordbruksmarken var just tidigare ängsmark. För folkförsörjningen var det en succé, men estetiskt och för den biologiska mångfalden något av en katastrof. Den gamla, väl hävdade blomsterängen var enligt dåtida vittnen en skönhetsupplevelse. I dag finns det bara några små spridda ”museiängar” kvar i Sverige.

När byn skiftades, så skiftade man även ut byns och socknens gemensamma skog på de enskilda fastigheterna. Vi fick för första gången individuella, privata skogsägare i större omfattning.

I Bergslagen och dess kringbygder har skogsägandet en lite annan historia. Där började det bli konflikter om skogstillgångarna redan under 1600-talet. Bergshanteringen krävde enorma volymer virke. Det gick åt mycket ved till tillmakningen, det fanns inga sprängämnen, så man krossade det malmförande berget genom att första värma upp det rejält med stora eldar, och sedan hälla på kallt vatten så att berget sprängdes av temperaturskillnaden. Men det var inte nog med det. Man behövde också stora volymer träkol till masugnarna, där tackjärnet separerades från gråberget. Och inte nog med det. För att kunna göra smidbart stångjärn var man tvungen att hetta upp tackjärnet och hamra bort kolet i en hammare. Även denna process krävde massor med träkol. Myndigheterna blev alltmer bekymrade – skulle skogen räcka till?

För staten ville på alla sätt uppmuntra bergsbruket, och började i mitten av 1600-talet separera skatteböndernas skog från kronans. Skattebönderna fick så mycket skog de ansågs behöva, resten tog staten hand om och ”hyrde ut” till gruvor och järnverk. Avgiften man fick betala till staten kallades rekognition och skogarna kallades följaktligen rekognitionsskogar. Under 1800-talet såldes många av dessa ut till bruken, och de är, efter många ägarförändringar, basen för dagens bolagsskogsbruk i Mellansverige och en bit upp längs Norrlandskusten.

I Norrland var de stora skogarna länge herrelöst land. Det jordbruk som fanns i älvdalarna byggde på ett extensivt sommarbete och höbärgning över stora skogsarealer. Det fanns gott om mark, så det var inte så noga med vem som ägde vad. Men i början av 1800-talet ville staten reglera skogsägandet. Syftet var inte att få ut virke, det hade fortfarande inget värde, utan statens primära drivkraft var att kunna erbjuda statligt mark till nya jordbruk – vi befanns oss ju mitt i en kraftig befolkningstillväxt (den som med Essias Tegnérs ord berodde på ”freden, vaccinet och potäterna”). Men för att få igång den processen var man först tvungen att avgränsa de skogar som de redan befintliga jordbruken behövde. Resten skulle då bli statens skogar. Den här processen kallades avvittringen. För att få med jordbrukarna på tåget, var man tvungen att tilldela varje hemman en mycket stor skogsareal – det kunde handla om tusentals hektar – och bönderna behövde inte betala något – själva skogen var ju fortfarande helt värdelös.

Men ungefär samtidigt som avvittringen började ta fart, så kom sågverken igång i Norrland. Först i liten skala och utan några egentlige konflikter, det var ju gott om skog och staten bjöd gärna på virket om någon bara ville förädla det. Men med tiden växte sågverksrörelsen och de närmaste skogarna tömdes på timmer. Man började titta på skogarna längre inåt land, de som alldeles nyligen hade privatiserats. För att säkra tillgången på virke började man därför köpa 50-åriga avverkningsrätter av bönderna. De var först överförtjusta, de fick pengar för den skog de alldeles nyligen fått gratis. Dessutom kunde de forsätta beta skogen, som var det viktiga, så det var ”pengar för ingenting”. Men i takt med att sågverksföretagen rensade flottlederna uppåt landet, så steg värdet på den stående skogen dramatiskt. De bönder som då sålde avverkningsrätter fick mycket mer betalt än de som varit tidigt ute, och de tidiga kände sig naturligtvis lurade.

Det förekom under den här tiden också en hel del tvivelaktiga affärer, det var nu som ”baggböleri” blev ett beryktat begrepp. Ordet kommer från de rättegångar som 1842 till 1850 hölls mot en skotsk sågverksägare. Han stod åtalad för att ha köpt virke som olovligen avverkats på statens skog till sin såg i Baggböle utanför Umeå. Han ska dessutom ha lurat av bönder skog.

Men också staten var missnöjd med de långa avverkningsrätterna. För nu började skogsvårdstanken spira och med så långa avverkningsrätter var ingen intresserad av att sköta skogen. Inte sågverken, de hade ju ingen glädje av skogen efter 50-årsdagen. Och inte heller bönderna, avkastningen låg alltför långt fram i tiden. Det blev ett exploaterande skogsbruk där man i omgångar avverkade de grövsta träden.

För att öka ägarnas intresse för skogsvården, stiftade staten en lag som förbjöd avverkningsrätter som längre än 20 år.

Sågverken var inte nöjda med detta – man tyckte inte längre man hade kontroll på råvaran och det hämmade intresset för investera i sågverk och nya flottleder. Då var det bättre att äga skogen själv, tyckte de flesta sågverk ungefär samtidigt och det blev en kapplöpning för att köpa upp böndernas nyavvittrade skogsskiften. Under en kort tid, från 1870 till 1906, köpte skogsföretagen upp flera miljoner hektar privatägd skog i norra Svealand och Norrland.

Politiskt började bönderna reagera på de omfattande bolagsköpen. Man blev alltmer oroade över att böndernas försörjningsunderlag skulle försvinna, och att bolagen skulle ta över helt. Och det var si och så med jordbruket på de hemman som företagen köpte upp. Efter långa politiska diskussioner förbjöds bolagen 1906 att köpa mer skog i Norr- och Västerbotten. Några år senare genomfördes lagen för hela Sverige. Den gäller än i dag och stadgar att andelen bolagsmark inte får öka i Sverige. Därför får man som enskild skogsägare inte ombilda sin skog till aktiebolag. Man får gärna sälja den, men inte till ett aktiebolag, bara till en annan enskild ägare.

Så det huvudmönster för skogsägandet som lades fast under det dynamiska 1800-talet gäller fortfarande i sina huvuddrag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *