Virkesköpare – himmel eller helvete?

Publicerad i SKOGEN 2011

Virkesköpare har blivit ett av det allra vanligaste nybörjarjobben för en nyutexaminerad skogstekniker, skogsmästare eller jägmästare. Någonstans mellan en tredjedel och hälften hamnar som ung, grön köpare någonstans i Sverige.

Hur är jobbet? SKOGEN har ringt runt bland skogsföretag och virkesköpare. Fram träder en extremt tudelad bild. En himmel och ett helvete.

Himlen: ”Det här är ett verkligt toppenjobb för den som är road av människor och gillar affärer”, sade en av de köpare SKOGEN pratade med.

Ja, virkesköpare är ett arbete med en extremt stor frihet, du får träffa mycket människor och du får göra riktigt stora affärer. En virkesköpare som tar hem 50 000 kubikmeter per år, driver ett större småföretag med en omsättning på 15 miljoner kronor. Det är inte dåligt.

Har du hängt med ett tag, kan du dessutom få riktigt bra lön – antalet virkesköpare i Sverige lär ha ökat med 30 till 50 procent på fem år. Det finns en stark efterfrågan på duktiga, etablerade virkesköpare – den som är duktig vet sitt värde och kan pressa upp sin lön rejält. Och snålar det egna företaget, så står det andra företag och bara väntar.

Det är dessutom ett jobb där den duktige bara får det lättare och lättare med åren. Du blir alltmer kompis med ett gäng skogsägare som gärna levererar exklusivt till dig. Det blir bara enklare och enklare att få fram årskvoten.

Framtiden ser också ljus ut. De flesta som SKOGEN pratat med tror att konkurrensen om inhemskt virke kommer att öka.

Helvetet: Allt det som gör virkesköpare till ett drömjobb kan också vändas till sin motsats. Tycker du inte det är roligt att göra affärer, så är det förstås ett skräckjobb. ”Jag kände mig som en omvänd dammsugarförsäljare”, som någon beskrev det. Har du svårt att komma till avslut är jobbet ett helvete. Är du ny på ett område där konkurrenterna har gamla, väl etablerade köpare, så är det ett helvete att överhuvudtaget slå sig in.

Du har inga fasta rutiner i arbetet. Det är visserligen något som uppskattas av somliga – men inte av alla. Du måste vara kreativ och ta egna initiativ varje dag, varje timme.

Och så kanske värst av allt: Ditt jobb är extremt lätt att mäta och följa upp. Varje månad kan din arbetsledare se hur många kubikmeter du dragit in och vad det kostat. Det är inte roligt att månad in och månad ut ligga sämst i en sådan jämförelse.

Det första året eller åren finns det väl en viss acceptans för att det går trögt. Det tar fem år att få fram en bra virkesköpare, sade en av de källor som SKOGEN har pratat med. Då först har man upplevt allt som kan gå fel och lärt sig att hantera det.

Enligt samma källa brukar det visa sig ganska fort vilka som inte passar för jobbet. Det är framförallt två grupper som inte passar in: de som inte kan komma till avslut – och de som har för stora spenderbyxor.

Står man då som nyutexaminerad åtminstone på en stadig grund? Räcker de skogliga utbildningarna för att forma en bra virkesköpare? Vad säger arbetsgivarna? ”Nja”, är den bild SKOGEN får. En bra köpare måste kunna skog. Det är en absolut förutsättning, och där är kunskaperna ofta fullt tillräckliga. Kanske är jägmästarna lite tunna i praktiskt skogsbruk, alla kan nog inte dra en perfekt basväg direkt när de kommer ut från skolan. Men det lär de sig ganska fort.

Ofta fattas det också lite vardagsjuridik, men det brukar arbetsgivarna se till att man lär sig.

Nej, den stora bristen i utbildningarna är affärskunskap. I de skogliga utbildningarna får man inte lära sig hur man blir en framgångsrik säljare och hur man kommer till avslut.

Reklam och informationsmaterial från virkesköpande företag brukar visa bilder på kvinnliga virkesköpare. Med en viss underdrift kan man säga att det är en starkt förskönande bild. För i verkligheten jobbar virkesköpare på några av de grabbigaste arbetsplatserna i Sverige. På Internet kan man få fram en hygglig bild av virkesköparna i landet. Nästan alla företag har bilder på sina köpare. Några av sidorna ser nästan komiska ut. Sida upp och sida ner med lagom skäggiga, medelålders vita män med samma profilkläder. De ser lite klonade ut.

Av de nästan tusen personer som arbetar med virkesköp från privata skogsägare är 93 procent män. Grabbigast är sågverkens inköpsorganisationer. Där närmar vi oss svårslagna 100 procent män! Se tabellen.

Det här är ett jätteproblem, säger en källa.

– Vi anställer kvinnor, vi försöker stötta dem. Men efter att par år har merparten slutat. Vi vet inte vad det här beror på.

Det är nog inte skogsägarna som är bromsen. Tvärtom, säger en av de virkesköpare SKOGEN pratat med så här:

– Jag hade nog en fördel av vara kvinna, det var säkert svårare för skogsägarna att säga nej när jag ville besöka dem.

Ändå slutade hon efter ett par månader – just i hennes fall var det svårigheten att slå sig in på en tuff lokal marknad som fick henne att välja en annan karriärväg i skogen.

Hur många virkesköpare är det då som går och pinas i ett helvete? Kanske inte så många trots allt. Personalomsättningen är låg bland de virkesköpare som varit med några år. Men de första åren slutar många.

– Kanske är det här ett jobb som egentligen inte passar för en grön person, sade en gammal ”räv”. Man har inte den livserfarenhet och trygghet som krävs för att kunna göra affärer.

– Och så kanske dagens ungdom ger upp lite för snabbt”, fortsatte han på norrländska. Man ska vara lite som en skidåkare i det här jobbet – kunna bita ihop och gneta på även när det är tungt. För det är inte alltid perfekt glid på den här marknaden, inte ens för mig som varit med i många år. Men så lossnar det, och då är det bara härligt …

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *