Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *