Skogsplantering dålig U-hjälp

Publicerad i SKOGEN mars 2004

Vi är nog många som har trott att skogsplantering måste vara det perfekta U-landsbiståndet. Tänk att kunna hjälpa världens fattiga att plantera träd som ger inkomster och underlag för små lokala industrier. Som skyddar mot solens hetta. Som stoppar ökenspridningen. Som underlättar livet för de miljontals kvinnor som tvingas lägga allt mer av sin tid på den ständiga jakten på ved.

Men den här idylliska bilden punkteras av Reidar Persson, skogsforskare som arbetat hela sitt liv med de globala skogsfrågorna. Han har nyligen sammanfattat sina erfarenheter av 30 års U-landsskogsbruk i boken ”Assistance to forestry”.

– Min erfarenhet är att skogen inte kan lösa världens fattigdomsproblem, säger han.

För 20-30 år sedan satsade Sverige mycket på skogligt bistånd. Vi gav stöd till byskogsprojekt, industriplantager och småskaliga skogsindustrier i ett tjugotal U-länder. Som mest var ett 100-tal svenska skogsexperter ute på olika projekt samtidigt. Kanske styrdes vi av vår egen historia? Den svenska skogen var ju den hävstång som under 1800-talet lyfte oss från fattighus till välfärdssamhälle. Då måste väl skogen kunna få samma roll i U-länderna, trodde vi då.

Fattigdomsbekämpning

I dag satsar SIDA mycket lite på rent skogligt bistånd. Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för det svenska biståndet. Vi skall underlätta livet för de 1,2 miljarder människor på vår jord som i dag tjänar mindre än 1 dollar om dagen. 900 miljoner av dessa bor på landsbygden.

– Att plantera industriskog i plantager kan förvisso vara mycket lönsamt. Men det minskar inte de fattigas fattigdom, säger Reidar Persson. Pengarna hamnar nästan alltid i de redan rikas fickor. Det blir ingen spridning av välståndet. Därför går det inget bistånd till sådana stora projekt längre

Det finns fortfarande en del skogliga inslag i projekt för landsbygdsutveckling. Men det är inte mycket. En viktig orsak är att människorna ute i byarna inte själva prioriterar skog. I dag strävar vi efter ett lokalt inflytande i biståndet. Då hamnar skogsplantering oftast långt ner på byarnas ”önskelista”. Skogsbrist är inte människornas mest akuta problem. Skolor, vatten och hälsovård är viktigare.

Vedbrist en överdrift

Det här kanske förvånar många svenskar. Vi har ju hört om den globala bristen på brännved. Hur kvinnorna tvingas gå allt längre för att samla in sin dagliga ved.

– Vedbristen har varit en seglivad myt i biståndsvärlden, säger han. Den ”uppfanns” av några forskare på 1970-talet. De förlängde kurvorna för befolkningstillväxt och avskogning och såg då att ved snart skulle bli en bristvara i tredje världen.

Larmrapporten fick ett fantastiskt genomslag. ”Den glömda energikrisen” var en enkel och lättfattlig bild som allmänhet, politiker och biståndsorganisationer ”tände på” direkt. Det startades massor med biståndsprojekt, där man skulle anlägga gemensamma vedskogar nära byarna. Många av dessa projekt misslyckades. För vedbrist är inget generellt globalt problem. Börjar det lokalt bli ont om ved, så hittar människorna på nya lösningar. Man börjar spara energi. Man hittar nya vedkällor. Utnyttjar andra bränslen. Börjar anlägga kommersiella vedskogar. Snart uppstår en ny balans, enligt Reidar Persson.

Ökenspridningen var en annan enkel lättfattlig hotbild som ledde till många biståndsprojekt på 1970-talet. Öknarna skulle stoppas med träd.. Men även det larmet visade sig vara en överdrift. Öknarna växte inte så dramatiskt som forskarna hade trott, och i dag förekommer det knappast något bistånd alls till skogsplantering för att stoppa öknarna – även om Kina lär fortsätta bygga en ”grön mur” mot öknen – men då är det mest buskar som planteras.

Många fattiga beroende av skogen

– Skogen är ingen genväg från fattigdomen, säger han. Å andra sidan är skogen viktig för många människor som redan är fattiga. I Indien finns det t.ex. minst två miljoner s.k. headloaders, kvinnor som lever på att plocka grenar och kvistar i skogen och sälja som ved i städerna. De är naturligtvis helt beroende av skogen för att inte bli ännu fattigare. Utan skog försvinner deras enda inkomstkälla. Men skogen kan inte häva deras fattigdom.

I många länder söder om Sahara är skogen viktig i dag. I 24 afrikanska länder svarar skogen för mer än fem procent av BNP. Men även här är det oftast de redan fattiga som lever i och av skogen.

Uthålligt skogsbruk inte alltid bästa lösningen

I biståndsvärlden är det inne att prata om ”uthålligt bruk av naturskogar”. Teorin är enkel: Man avverkar de värdefulla träden selektivt och låter resten stå kvar. Så kommer man tillbaka efter 20-30 år och avverka de träd som då vuxit sig värdefulla – alltså en form av blädning.

– Jag är inte säker på att detta alltid är lönsamt – om man ser på alternativen, säger Reidar Persson. I Sverige kan ju skogsmarken bara användas till skog, eftersom vi har för mycket sten och för fattiga marker. Men i tropikerna kan man ofta använda skogsmarken till bete. Eller plantera oljepalmer, som är en mycket lönsam gröda. Eller gummiträd. Den ekonomiska verkligheten är att alternativen oftast är avsevärt mer lönsamma än fortsatt skogsbruk. Man behöver inte tycka om det, men så är det.

Dessutom: ett icke uthålligt skogsbruk är ju alltid mer lönsamt på kort sikt än ett uthålligt. Uthålligt skogsbruk förutsätter en viss politisk ”ordning och reda” vad gäller lagar och ägande. Annars är det säkrare att hämta hem pengarna från skogen omedelbart.

Varför fungerade det i Sverige?

Hur kunde då skogen få en så tung roll i U-landet Sveriges ekonomiska uppsving under 1800-talet, när det är så svårt i dagens U-länder? Han pekar på två faktorer: Vi hade privata skogsägare. Skogsbolagen var tvungna att betala dem för virket, och det gav automatiskt en välståndsspridning i samhället. I t.ex. Indonesien är det staten som anser sig äga all skog. När naturskogen avverkas hamnar alla pengar i statens – eller några redan rika skogsbolags fickor. Nästan inga pengar spiller över till de fattiga.

För det andra: Våra skogsexploatörer återinvesterade sina vinster i Sverige. Man byggde upp skogsindustrier inom landet. Det berodde på att vi hade ett gynnsamt investeringsklimat. Korruptionen var måttlig. Vi hade klara lagar och regelverk. Investerarna visste att ingångna avtal skulle hållas och att staten försvarade och garanterade äganderätten. Så är det inte alltid i dagens U-länder, säger Reidar Persson.

Små projekt kan ge mycket

Det är en komplicerad bild han ger av det skogliga biståndet. Men den är inte alltigenom mörk.

– Landsbygdsutveckling är en nyckel för fattigdomsbekämpningen, säger han. Här kan skogen få en större betydelse än vad den har i dag.

Och så tror han på små ”vassa” skogsprojekt. Det handlar inte om att plantera skog eller anlägga skogsindustrier, utan att hjälpa myndigheterna i U-länderna att utveckla sin skogspolitik och regelverken kring skogen.

– Finns det inte klara politiska spelregler så klarar sig inte skogen, oberoende av hur mycket pengar vi ger. I rätt politiskt och ekonomiskt klimat, behövs det oftast inga biståndspengar för skogsplantering – det blir skog ändå.”

Faktaruta

Reidar Persson

Jägmästare 1967

Arbetade 1968 till 1972 på FN-organet FAO i Rom

Biståndsarbete i Laos 1979-1983

SIDA 1983-1997

CIFOR (forskningsinstitut som arbetar med tropiskt skogsbruk i Indonesien) 1997-2000

Sveriges Lantbruksuniversitet 2001-

Trender i världens skogsägande

Publicerad i Holmens tidning Skog & Virke 2006

Att prata med Jonas Jacobsson är som att färdas med satellit över världens skogar. Här är det gott om skog men inga vägar, säger han när vi passerar Ryssland. Här finns det fortfarande mycket outnyttjad mark där det går att odla eukalyptus, när vi passerar Brasilien. Här finns det också gott om skog, men man får köra allt längre från industrin för att hitta virke, när vi passerar Kanada. Och här regnar det för lite för snabbväxande träd, när vi passerar södra Afrika.

Jonas har en ovanligt bred skoglig bakgrund. Först forskare, han är en av huvudarkitekterna till ”Indelningspaketet”, ett hjälpmedel för skogstaxering och ekonomisk optimering som används av hela det svenska storskogsbruket. Sedan fick han tillämpa sina forskningskunskaper praktiskt som skogschef vid AssiDomän. Och nu är han global trendspanare och internationell skogskonsult.

Fem trender

Enligt Jonas Jacobsson finns det i dag fem tydliga trender i världens skogsägande:

  1. Restitution, konfiskerade skogar återlämnas till tidigare ägare
  2. Privatisering av statlig skog
  3. Utförsäljning av skogsföretagens skogar
  4. Nya skogar anläggs
  5. Naturvårdsorganisationer köper skog.

Jonas Jacobsson förklarar:

Restitution. I gamla Östblocket, bl.a. i Baltikum, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovenien lämnar nu staterna tillbaka skogsegendomar till de gamla ägarna. Det är en stor och dramatisk förändring i många av länderna. Samtidigt passar man på att bryta upp de gamla, tyskinspirerade och mycket dyra statliga skogsförvaltningarna.

Polen är ett intressant undantag, där sker ingen restitution. Det beror dels på att det har funnits ett ganska omfattande privat markägande, även under kommunisttiden, dels för att hela landet flyttade västerut efter andra världskriget. Det gör att frågan om vem som är ”ägare” är extra komplicerad här.

Privatisering av statliga skogar. 85 procent av all skog i världen ägs av stater, säger Jonas. I många länder har staten dock börjat sälja av skog:

  • I Nya Zealand, Australien och Sydafrika är det plantageskogar som säljs till privata intressenter.
  • I Sverige och USA säljer staten ut en del av sina skogsfastigheter. Helstatliga Sveaskog har ju som målsättning att på sikt sälja av 5-10 procent av sitt innehav.
  • I Ryssland planeras nya former för långtidsavtal med privata aktörer, och på sikt kanske även privat ägande. Med tanke på Rysslands enorma skogstillgångar är det här den viktigaste frågan i skogsvärlden, enligt Jonas Jacobsson. Ryssland är fortfarande världens ”kornbod” för virke. Visserligen är många skogar avverkade och man har inte satsat på skogsvård. Men även om virkesförråden per hektar är låga, så finns det många, många hektar. Utvecklingen i Ryssland är därför det stora X-et i den globala skogliga ekvationen. Kommer Ryssland igång, ekonomiskt och politiskt, kommer man säkert att satsa på infrastruktur, framförallt vägar och då kommer man åt de enorma virkesresurserna. Samtidigt kostar det pengar, vilket gör att detta mer svåråtkomliga virke blir dyrare än i dag.
  • Även i Kanada börjar man diskutera nya typer av långsiktiga avtal med privata företag. Det skulle öka intresset för skogsvård – hittills har man bara satsat halvhjärtat på att få upp ny skog, och det gör att den kanadensiska skogsindustrin nu tvingas köra allt längre för att hitta virke.
  • I Kina prövas olika modeller för privatisering. Det finns redan en stor andel kollektivt ägd mark, och privata aktörer kan leasa skogsmark långsiktigt.

Utförsäljning av skogsföretagens skogar

Det här är en trend som började för ungefär tio år sedan i USA. Integrerade skogbolag som Georgia Pacific, Lousiana Pacifik, Bowater och International Paper har sålt av sina skogstillgångar till institutionella placerare. Det finns flera skäl till det här.

  1. Det finns skattefördelar i USA
  2. Renodlade företag värderas ofta högre av marknaden
  3. Ägarna får en bättre kontroll på kassaflödet: ledningen kan inte slösa bort pengar från skogen på illa genomtänkta investeringar i nya massa- och pappersbruk
  4. balansräkningen lättar och att företaget kan satsa helhjärtat på industridelen.

För placerarna är skog ett intressant komplement till aktier och obligationer. Många kapitalplacerare vill ha några procent skogfastigheter i sin portfölj. Skogen anses säker och den historiska värdestegringen har varit god. Dessutom fluktuerar ofta skogens värde ”på tvärs” med aktier. När aktiekurserna sjunker, har skogspriserna ofta ökat. Det här skapar en balans i en förvaltningsportfölj.

Trenden att sälja ut skogsmarken sprider sig till andra delar av världen, till Norge, där Norske Skog sålt ut sina skogar, till Kanada, där Fletcher Challenge gjort likadant och nu senast i Finland och Sverige, där StoraEnso sålt skogarna till olika institutionella placerare. SCA hade det som alternativ för ett några år sedan, men valde då att behålla skogen. Företagen som säljer ut sina skogstillgångar ser ofta till att ha ett långsiktigt virkesförsörjningsavtal med de nya ägarna.

Utförsäljningen av skogsföretagens skogar har givit upphov till en ny typ av skogsbolag, s.k. TIMOS. Bokstäverna står för Timber Investment Management Organizations, det är företag som förvaltar skog på uppdrag av pensionsstiftelser och andra institutionella investerare. En del TIMOS köper även upp skog och säljer ut andelar till placerare. TIMOs har nu börjat titta på skog i andra delar av världen, utanför USA, och det här kommer säkert att bli allt vanligare globalt, spår Jonas.

Nya skogar anläggs

Plantageskogsbruket har ju länge framställts som det stora hotet mot den svenska skogen. Och det är klart, där det fungerar är produktionen osannolikt hög med våra svenska ögon. 40-50 kubikmeter per år är ingen omöjlighet. Och på sikt ännu mer, när förädlarna utvecklar nya sorter av eukalyptus, akacia och tropiska tallarter.

Men man ska komma ihåg att det inte går att odla skog överallt i tropikerna, poängterar Jonas och plockar fram sin gamla skolatlas. Se här, det bör regna minst 1 000 mm per år, annars växer träden för långsamt. Det är de här blå områdena. Stora delar av de tropiska och subtropiska delarna av världen är gula och gröna. Där är det för torrt. Se här i södra Afrika, som jag har besökt en del. Det är egentligen bara en remsa längs östkusten som har tillräcklig nederbörd. I Sydafrika är i princip all lämplig mark redan planterad med skog. Där minskar i dag skogsarealen. För där det regnar så mycket att skogen trivs, där är det också bra för jordbruk. Och Sydafrika behöver ny jordbruksmark till en växande befolkning. Men här i Moçambique finns det lämpliga marker och en ganska gles befolkning. Och där anläggs det nu en del nya plantager. Och på sikt blir säkert också Kongobäckenet intressant.

Australien har samma sits som södra Afrika, även här är det bara en remsa i öster som har tillräcklig nederbörd, resten är för torrt.

Sydamerika är den stora potentialen, säger Jonas Jacobsson. Här finns det enorma arealer med tillräcklig nederbörd, och det finns gott om mark som för närvarande används mycket extensivt. Det är ofta dåliga beten, de ursprungliga skogarna är borta sedan länge. Och det är i Sydamerika vi har de stora ”kändisprojekten”; som Aracruz, världens största massafabrik, och Veracel, det nystartade jättebruket, båda i Braslien.

Men kanske blir det svårare i framtiden här, tror Jonas. I Chile har marken blivit dyrare, där är det knappast intressant att investera i nya plantager. I Argentina är marken visserligen fortfarande billig, men där är den ekonomiska situationen så rörig att investerarna drar sig för att satsa pengar.

I Uruguay och Braslien finns det fortfarande mycket gott om mark som är lämplig för skog. Men konkurrensen om marken ökar även här. I Brasilien odlar man mycket sockerrör och gör etanol av det, och med tanke på de stigande oljepriserna är det ”het” gröda nu. Markpriserna stiger, och det blir allt tuffare att investera i nya eukalyptusplantager.

  1. Naturvärdsorganisationer köper skog. I Sverige är vi vana vid att naturvårdsorganisationerna uppmanar oss att ”köpa regnskog”. I framförallt USA finns det nu intresseorganisationer som köper olika typer av fastigheter för att skydda skogen. Ännu är det ingen jätteverksamhet, men den växer, säger Jonas Jacobsson. Den stora aktören är Nature Conservancy, som köper mark både i USA och i andra länder.

Dyrare virke – värdefullare skog

Sammantaget, säger Jonas Jacobsson, finns det gott om skog i världen. Det är ingen risk för global fiberbrist. Men, virket kommer helt säkert att bli dyrare. Ökad konkurrens om mark i tropikerna, nya vägar som måste byggas i Ryssland, längre transporter i Kanada. Samtidigt ökar efterfrågan på skogsprodukter, både från den traditionella skogsindustrin och nu från energisektorn.

Presentation jag gjorde  i samband med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens avdelningsmöte den 11 oktober 2012. Överläggningsämnet var ”Den svårfångade framtiden”.

Varför blir det så sällan som vi trodde att det skulle bli?

IMG_1789Jag ska börja med att tacka för förtroendet för att få prata inför er i dag. Ni är en utomordentligt kunnig och erfaren publik, så det är med viss bävan som jag står här. Sammantaget kan ni ju mycket mer än jag om det jag ska prata om, nämligen skogliga framtidsspaningar i historien.

Jag kommer att hålla mig till följande disposition:

  1. Några exempel på skogliga prognoser som slog fel
  2. Varför blir våra framtidsprognoser så ofta fel?
  3. Kan vi bli bättre framtidsspanare i framtiden?
  4. Framtiden som fenomen

Jag måste poängtera att jag inte är expert på någon av de här frågorna. Jag är jägmästare och därmed generalist, det vill säga jag kan mycket lite om ganska mycket. Dessutom arbetar jag som journalist, vilket gör jag kan ännu mindre om ännu mer. Min uppgift i dag är att ge inspiration och inspel till den avslutande diskussionen.

Den lilla bilden ovan är som ni ser i sig ett exempel på en framtidsspaning som gick snett. Det är från den ekskog som planterades runt 1830 på Visingsö. Flottan skulle behöva mycket ek det visste man. Därför planterade man ett par hundra hektar med holländsk ek. Resten är historia, som man säger i USA.

Men det finns fler exempel på framtidsspaningar som gått fel. – jag har valt att kalla dem för ”myter”. Det är ett ord som har en intressant dubbelmening. Det innebär dels ”något som många tror är sant, men i verkligheten är fel”. Men myter är också ett begrepp som är kopplat till de sagor, sägner och berättelser som skapar en världsbild och håller ihop en grupp människor. Alltså myt som i mytologi.

Dags för den första myten. Max Pressler var en tysk ingenjör och en av de skogsekonomer som lade grunden till den moderna skogsekonomin. Rått uttryckt så försökte de skapa en brygga mellan skogsekonomi och riktig ekonomi. Räntan var då ett problem. En skogsplantering var ju knappast lönsam med normal ränta – inte ens på den tiden. Alltså införde de begreppet dyrhetstillväxt. Priset på virke kommer att stiga relativt andra varor, därför att det är en bristvara, sade de. Därför kunde man acceptera en lägre ränta för skogen än för andra investeringar. Det var länge sedan, men deras världsbild präglar fortfarande många av oss som arbetar med skog. Vi tror oss producera något som framtida generationer kommer att värdesätta mycket högre än i dag. Problemet är bara att den långsiktiga prisutvecklingen för timmer och massaved tvärtom har varit negativ under mycket lång tid. Virkespriserna har sjunkit med 1 till 2 procent per år de senaste 50 åren. Med utebliven dyrhetstillväxt kan man i backspegeln lätt säga att många skogliga investeringar byggde på överdrivet positiva förväntningar. Utifrån vad vi vet i dag skulle det aldrig ha gjorts! Vi fick ju en billighetstillväxt på virket i stället!

Om än inte uttalat, så hänger tankebilden av en dyrhetstillväxt kvar i det skogliga mindsetet. I dag säger många tongivande jägmästare att framtiden kommer att efterfråga allt mer produkter från skogen – och att vi därför redan i dag måste bli mer intensiva i skogsskötseln.

Andra myten. En kusin till dyrhetstillväxten är Den hotande virkesbristen. Virkesbristen har i ett par hundra år varit jägmästarens ”raison d’etre” – eller ”reason for existence”, om någon här mot förmodan inte skulle kunna franska. Det var hotet om stundande virkesbrist – på lång sikt och på kort sikt – som satte igång hela skogsvårdstanken. Hotet om virkesbrist gav oss skogsvårdslagen. Och lagen om tvångsavverkning. Och 5:3-lagen. Och contortan. Och skogsträdsförädlingen. Och ekplanteringarna på Visingsö.

Men virkesbrist är ett väldigt konstigt begrepp. Det luktar planekonomi. Har vi någonsin haft virkesbrist i Sverige – i ordets egentliga bemärkelse ”slut på skog”? Har något enda hushåll frusit ihjäl därför att det inte gick att uppbringa ved? Har någon enda industri tvingats lägga ner för att det överhuvudtaget inte har funnits något träkol, timmer eller massaved? Naturligtvis inte. Det har alltid funnits virke att köpa. Det har varit dyrare ibland, billigare ibland – och det har fått köras kortare eller längre sträckor. Men det har alltid gått att få tag på ved och virke. Det här kallas marknadsekonomi. Marknaden har fungerat. Och någon virkesbrist kommer heller aldrig att uppstå. Skulle industrin överinvestera i förhållande till skogsresursen kommer virket att bli dyrare – och svagpresterande industrier kan tvingas lägga ner. Inte på grund av virkesbrist utan dålig lönsamhet. Det kallas strukturrationalisering och är en utomordentligt nyttig process för ett samhälle.

Tredje myten. En variant av Virkesbristen var Virkessvackan, som påverkade skogsdebatten så påtagligt från 1970-talet och framåt. Jag blir inte riktigt klok på virkessvackan. Vi skulle ju om 30-40 år få brist på slutavverkningsbar skog på grund av skogens åldersfördelning. Därför började vi skyffla ner virke i svackan. Vi fyllde den med contortatall, gödsling och genetisk förädling. Nu är vi ungefär i svackans djupaste dal enligt prognoserna, men avverkningarna rullar på i ungefär samma takt som tidigare. Ja, faktiskt mer än tidigare. Industrin har de senaste 10–15 åren taggat upp sin virkesförbrukning ganska påtagligt. Och prognoserna pekar på ständigt ökad avverkningspotential. Kanske var svackan inte så djup i alla fall?

Fjärde myten. Men vi har också haft ett virkesöverskott en kort tid. Jag var över i Kanada runt 1992–1993 och höll ett föredrag om det då aktuella läget för svensk skog. Det stora problemet det året var inte virkessvackan utan det hotande virkesberget – mountain of wood översatte vi det till, vill jag minnas. Prognosmakarna hade kommit på att vi hade för mycket skog i Sverige i förhållande till industrins behov. Det skulle pressa priser och skogsbrukets lönsamhet – och hota jägmästarens existens! Men virkesberget blev ett mycket kortvarigt problem – redan efter ett par år var det borta. Det löstes på ett elegant sätt. Vi minskade helt enkelt skogsbasen radikalt genom att bilda nya, stora naturreservat och omfattande frivilliga avsättningar – och nästan allt var slutavverkningsmogen skog. Efter bara några år kunde vi alla pusta ut. Vi var tillbaka till normaltillståndet – det vill säga åter hotade en virkesbrist.

Femte myten. 1973 års skogsutredning har gått till historien för att den ville riva ner den svenska skogen – snabbt, medan den fortfarande hade ett värde. För om 20 år skulle tropiskt skogsbruk och plast ta över. Den svenska skogen var dödsdömd, spådde man, och menade då ekonomiskt. Något år efter det att utredningen lades fram, gick skogsnäringen in i en långvarig högkonjunktur … Det var inte längre tal om att riva ner virkesförrådet, i stället skulle det byggas upp. Vi fick skogsbrukets ”Stora Språng”, det vill säga 1983 års absurda skogsvårdslag, där statens våldsmonopol användes för att tvinga skogsägarna att öka produktionen i sina skogar. Vi fick röjningsplikt, gallringsplikt, plikt att avverka överårig skog, plikt att avverka en viss andel av sitt skogsinnehav.

Sjätte myten. 1973 års skogsutredning menade ju att den svenska skogen var ekonomiskt dödsdömd. Men vi har också upplevt två perioder när skogen fysiskt varit dödsdömd. Första gången var i början av 1900-talet. Då hotade en ”raskt fortskridande försumpning” den svenska skogen. Eller enklare uttryckt: vitmossan höll på att ta över …. Det här var ett hot som resulterade i en omfattande skogsdikning under 1900-talets två första årtionden. Efter 20 år kunde dock forskningen visa att hela försumpningen bara var ett hjärnspöke.

En bit in på 19980-talet var det dags för nästa hjärnspöke – den stora skogsdöden. Ja, inte i verkligheten, gudskelov, utan i den allmänna debatten. Hotbilden fick stöd av en mer eller mindre enig forskarvärld. ”Om 40 år huggs det sista trädet i Sverige” var en av många dystopiska rubriker i massmedia. Prognosen vad inte helt klockren visade det sig. För sedan dess har den svenska skogen vuxit som aldrig förr.

Sjunde myten. I mitten av 1970-talet handlade skogsdebatten mest om hormoslyr. ”Får vi inte spruta bort björken, så kommer det överhuvudtaget inte löna sig att bruka den svenska skogen”, sade en mer eller mindre enig skogsmannakår – ja, man var fortfarande skogsmän då. Men de populistiska politikerna förbjöd hormoslyr ändå – trycket från allmänheten blev för stort. Och vad hände? Skogsvårdskostnaderna ökade förvisso något, men inte blev det någon katastrof. Ungefär samtidigt började förresten industrin parodiskt nog klaga på att det var svårt att få fram björkmassaved i Sverige. Man var tvungen att importera björk från Ryssland och Baltikum för att kunna producera finpapper! Dessutom fick vi naturvårdsdebatten ungefär samtidigt. Så kan det gå!

Sjunde myten. Ett DDT-förbud skulle också bli döden för den svenska skogsbruksmodellen. Trakthyggesbruk med kalhyggen och plantering är det enda som fungerar i den svenska skogen, hävdade man. Men det kräver DDT för att hålla snytbaggarna stången. I dag vet vi att det funkar ganska bra utan DDT och andra insekticider, vem vet, det kanske funkar riktigt bra utan kalhyggen också en vacker dag?

Ja, det här var några exempel på framtidsprognoser som inte slog in. Det finns säkert fler. Men det kan vara läge att kommit in på den andra punkten: Varför kommer vi så ofta fel.

Ja, den enklaste förklaringen är att framtiden är väldans svårfångad. Men det finns några förmildrande omständigheter också:

  • En del av framtidsspaningarna har nog mer haft som syfte att övertyga omvärld och politiker, det gäller till exempel hormoslyret. Kanske visste man egentligen inom branschen att skogsbruket skulle funka ändå, men för att slippa onödiga extrakostnader, så tog man till rejält och sade att näringen går under om vi inte får spruta. Alltså var det kanske egentligen ingen prognos – kanske snarare en debatteknisk överdrift.
  • En annan komplikation är att framtidsspaningar i sig kan påverka framtiden. Genom att experterna varnade för t.ex. virkessvackan så gjorde skogsbruket massor med åtgärder för att mildra effekterna. Man fyllde svackan med virke, och då blev den inte lika djup. Sedan tror jag personligen inte att det är hela sanningen. Det tar oerhört lång tid att göra skillnad i ett så trögt och långsamväxande system som den svenska skogen.
  • Jag vet att det förs ett liknande resonemang om skogsdöden. Jag har hört argument som: ”Tack vare att forskarvärlden varnade så mycket för skogsdöden, så blev det ett politiskt tryck att minska luftföroreningarna och därför blev det ingen skogsdöd. Larmen var kanske något överdrivna, men de räddade faktiskt skogen”, säger man ungefär. Jag är dubbelt skeptisk till resonemanget. För det första vet vi att skogen är oerhört stryktålig. För det andra är det mycket tveksamt om forskare ska ljuga och överdriva för att rädda världen. Den är en farlig princip man öppnar för, som sågar på forskningens ”raison d’etre” för att nu använda detta franska begrepp igen…

Missade trender. Hittills har jag pratat om prognoser som slagit fel. Men det finns ju också avgörande trender som vi mer eller mindre missade. Vem kunde till exempel 1990 ens i sin vildaste fantasi ana att vi bara ett par år senare skulle ställa av ett par miljoner hektar produktiv skog för att rädda biodiversiteten. Ingen. Själva begreppet biodiversitet blev faktiskt allmängods först 1992 i samband med den stora miljökonferensen i Rio.

Kanske ställer ni efter denna jeremiad er frågan: är det lika illa ställt i andra branscher? Eller är skogen sämre än andra på att förutsäga framtiden? Jag vet inte, men jag tror att det är ungefär samma rakt av. Möjligen är vi lite bättre än andra branscher – tiden är ju en ständigt närvarande faktor i vårt kollektiva tänkande. Dessutom: vi arbetar med längre tidshorisont än andra, därför syns en missvisning mer – för att göra en liknelse: det syns mer om man siktar lite fel från 300-metersvallen än från 50-metersvallen. Ett motargument är att vi nog har varit lite mer hierarkiska än andra branscher. Längsta lodenrockens fick länge bestämma framtiden – och då undertrycks nog en del andra rimliga framtidsprognoser.

Så kommer vi till den tredje punkten i dispositionen. Kommer vi att göra bättre framtidsprognoser i framtiden? Det korta och enkla svaret är nej. Snarare tvärtom. Globaliseringen och den skenande tekniska utvecklingen gör att framtiden kanske är mer komplex än någonsin tidigare.

Då har vi kommit fram till den sista punkten: Framtiden som fenomen. Då kan man i dag inte gå runt begreppet Svarta svanar. Det är titeln på en bok av ekonomen och fondmäklaren Nassim Nicholas Taleb. Hans tes är att framtiden är oförutsägbar och alltid har varit det. Och det beror på det han kallar ”svarta svanar”. Länge trodde vi att alla svanar var vita. Det var så bara så och det byggde vi hela vår världsbild på. Men så plötsligt upptäcktes det svarta svanar i Australien, och då ändrades allt. ”Svarta svanar” är hans symbol för allt det där oväntade som alltid händer – för eller senare. Han menar att man kan göra hur begåvade analyser och prognoser som helst, men de kan bara bygga på kända och förutsägbara fakta. Förr eller senare händer alltid det oförutsägbara och då faller alla prognoser platt.

Teknikutvecklingen är en typisk svart svan. Helt plötsligt sker ett tekniksprång och då ändras alla förutsättningar. Och teknikutvecklingen är oförutsägbar. Dagens smartphones var orealistisk science fiction för tio år sedan. Hur det ser ut tio år framåt, vet ingen.

Jag ska avsluta med en personlig reflexion som jag gjorde efter att ha läst boken Svarta Svanar. Ämnet historia är tyvärr inte lika roligt längre. För man inser att den historia som råkade bli bara var en av miljoner alternativa framtider som egentligen var lika sannolika.

Det låter kanske filosofiskt, men det blir klarare när man börjar med så kallad kontrafaktisk historieskrivning. Vad hade hänt om Gustav Vasa hade vallat sina skidor lite bättre? Då hade Dalkarlarna inte hunnit ifatt honom, då hade danskarna fortfarande styrt Sverige, då hade tyskarna invaderat Sverige 1940 och då hade … och så vidare. Det blir som ni förstår snabbt mycket hypotetiskt – och därmed fullständigt ointressant. Av samma skäl är tvärsäkra framtidsprognoser också ointressanta. För rätt vad det är så flyger det en svart svan förbi…

TACK FÖR MIG OCH KOM IHÅG: FRAMTIDEN BLIR ALDRIG VAD DEN HAR VARIT!

Jag ska avsluta med ett extranummer: Det är en liten gissning vad min efterträdare här i talarstolen kommer att säga om 20–30 år när hen ska beskriva retroaktiva framtidspaningar från 2010-talet. Vad tror ni om följande exempel på framtidens ”skogsmyter”:

  • Myten om de 2 000 hotade arterna i skogen
  • Myten om de frivilliga avsättningarnas långsiktighet
  • Myten om trakthyggesbruket som allena saliggörande sätt att sköta skogen…
  • Myten om klimatkatastrofen!

Rödlistans Djävuladvokat

ÅngestFöredrag som jag höll på Kungl. Skogs- och Lantbruks-akademien den 25 november 2015

Djävulens Advokat var förr den person inom katolska kyrkan som skulle argumentera mot en planerad helgonförklaring – allt för att få en allsidig belysning av en helgonkandidat. Jag tycker att Artdatbanken i analogi med detta ska anställa en Djävulens Advokat, en person vars enda uppgift är att argumentera mot rödlistning av varje föreslagen art.

Jag ska inleda med tre argument varför jag tror att dagens rödlista skulle vinna på en kritisk granskning.

  1. Överdriven utdöendeprognos

Den svenska rödlistan har tre hotkategorier:

  • CR, akut hotade arter. Enligt rödlistan ska en CR-art ha minst 50 procents risk att försvinna från Sverige inom 10 år. Enligt 2015 års rödlista är 215 arter klassade som CR.
  • EN, starkt hotade arter – de har enligt definitionerna minst 20 procents risk att försvinna inom 20 år. I den här gruppen finns 627 arter 2015.
  • VU, sårbara arter – de ska ha minst 10 procents risk att försvinna inom 100 år. Den här gruppen innehåller 1 187 arter totalt 2015.

Låt oss anta att Artdatabankens bedömning är riktig och utdöendet sker i en jämn takt under respektive period. Då skulle minst 11 CR-arter, 6 EN-arter och 1 VU-art dö ut varje år! Totalt 18 arter per år.

Men ställer vi det mot ”sista år för observation” för de 203 arter som klassas som nationellt utdöda i 2015 års Rödlista ser vi att 87 försvann redan före år 1901. Perioden 1901 till 1951 försvann 1 art per år, 1952 till 1981 1,4 arter. Det kanske mest intressanta är att utdöendet verkar kinka med tiden. Perioden 1982 till 2014 försvann bara cirka 0,3 arter per år.

Rödlistans prognos är 18 per år, historiska fakta för de senaste 35 åren säger 0,3 arter per år. Visst finns det en del förenklingar och felkällor i denna buskalkyl – men det är en väldigt stor skillnad mellan prognos och verklighet. 60 gånger. Det är något som inte stämmer!

En annan ingång på samma fråga kopplad till skogen:

Ur tidningen Biodiverse år 2003

”Det intensiva skogsbruket har satt djupa spår i våra skogar. Över hundra arter har försvunnit från skogen de senaste 200 åren och för flera av de hotade arterna som finns kvar kan det redan vara för sent. Mer än 700 arter riskerar att försvinna om inget görs snabbt”.

Uppgifterna baserades på den då aktuella rödlistan. Men i själva verket är det väl fortfarande bara tre arter som anses ha dött ut i Sverige på grund av skogsbruk. Samtliga är lavar och den mest kända är Värmlandslaven. Alla tre lavarna har såvitt vi vet bara funnits i ett enda bestånd i västra Värmland och de försvann redan på 1950-talet. Nej, det är något som inte stämmer!

  1. Andra analyser ger helt andra hotbilder

Angelstam m.fl. säger i en rapport till Miljömålsberedningen 2010 att det räcker att undanta runt 10 procent av Sveriges skogar från skogsbruk för att vi ska klara alla arter i Sverige i livskraftiga stammar. De bygger antagandet på att en art anses klara sig så länge 20 procent av dess ursprungliga livsmiljö finns kvar. Och så jämför de hur skogarna såg ut förr och hur de ser ut i dag. Observera att de säger ”ursprungliga livsmiljö” – allt var ju inte gammelskog förr. Även i den obrukade skogen fanns det olika successioner. Därför landar de i att räcker att undanta 10 procent av skogen från skogsbruk – och 10 procent skyddad skog har vi väl i princip redan i dag. Min slutsats av deras analys är att arterna i skogen borde vara ganska trygga i dag. Men på rödlistan finns 2 253 skogsarter, varav drygt 900 klassas som hotade. Det är något som inte stämmer.

  1. Rödlistan verkar missa de allt rikare skogarna

Många av skogsarterna på rödlistan finns där på grund av försämrad habitatkvalitet – på enklare svenska betyder det att man är rädd för att arternas livsmiljöer försvinner när den gamla skogen avverkas. Men blir allt verkligen sämre i skogen? Sedan mitten av 1990-talet har arealen gammal skog fördubblats. I södra Sverige har vi inte haft så mycket gammal skog sedan Riksskogstaxering startade 1926. Sedan mitten av 1990-talet har volymen död ved fördubblats och den är nu avsevärt högre än 1926. Äldre lövrika skogar med död ved har också ökat i omfattning, likaså antalet grova ädellövträd. Detta borde synas i form av en kortare rödlista för skogsarter. Norge har börjat göra sådana här anpassningar i sin rödlista. Men i Sverige är den senaste rödlistan ungefär lika lång som de tidigare. Det är något som inte stämmer

Här behövs Djävulens Advokat

Nej, jag tror att jag som Djävulens Advokat skulle kunna göra stor nytta.

Som steg 1 skulle jag verka för att ni rensade bort alla torskar och almar från rödlistan. Jag ska förklara: Skogsalmen är klassad som akut hotad på grund av almsjukan. Men sjukan slår till först på äldre träd, och i en kommentar till rödlistan står det uttryckligen att skogsalmen ”troligen kommer att finnas kvar i framtiden”. Men vad har den då på rödlistan att göra? Rödlistan är ingen allmän beskrivning av miljötillståndet i Sverige. Den ska enbart spegla risken för att en art försvinner. Det finns fler konstiga arter på rödlistan. Torsken, ishavsräkan, staren, spillkråkan, gröngölingen och kungsfågeln. Men det är väl väldigt, väldigt långsökt att tro att någon av dessa helt och totalt skulle försvinna från Sverige. Och tror vi inte att de kan komma ner till noll, har de väl inte på rödlistan att göra.

Som steg 2 skulle jag skulle jag gå igenom alla de arter som i dag är rödlistade enligt A-kriterierna, som ju nästan alltid bygger på indirekta bedömningar. För skogens del räcker det inte att konstatera att vissa skogsmiljöer försvinner, man måste naturligtvis också väga in den pågående nybildningen av lämpliga miljöer. De närmaste åren kommer volymen äldre löv, död ved och gammal skog fortsätta att öka i takt med att alla de skogar som nu undantas från skogsbruk, formellt och frivilligt, blir äldre.

Till detta kommer skogsbrukets naturhänsyn, som nu också ackumulerar allt större arealer och volymer med värdefulla livsmiljöer.

Nej, Som Djävulens Advokat skulle jag kräva att man fokuserar på hur mycket habitat som finns kvar där ute – på kort, medellång och lång sikt. Inte bara tittar på eventuella minskningar

Som steg 3 skulle jag rensa bort alla skogsarter som finns i livskraftiga stammar i Norrlands inland. De måste rimligen klara sig på de stora avsättningar som redan gjorts där, och har därför inte heller på en nationell rödlista att göra.

Lönsamt Jag tror att jag som Djävulens Advokat lätt kan få bort 30 procent av skogsarterna från dagens rödlista. Det vore väl häftigt! Dessutom vore det samhällsekonomiskt lönsamt. För varje onödig art på rödlistan innebär en kostnad för samhället i form av risk felaktiga politiska prioriteringar och obefogad miljöångest hos allmänheten. Djävulens Advokat skulle tjäna in sin lön flera gånger om…

För balansens skull vill jag bara avsluta med att poängtera att det inom skogsnäringen naturligtvis finns andra grenar som också behöver en djävulsadvokat. Myndigheternas rådgivning till skogsägarna. Skogsvårdslagen. Skogens påstådda klimatnytta. Virkesköparnas trovärdighet. Bara för att nämna några. Men det får vi ta på ett annat seminarium. I dag är det rödlistan som gäller!

Reservmaterial

  1. Eftersom jag faktiskt har en minut över: under hela denna presentation har jag liksom hört ett mummel från delar av publiken: han har glömt utdöendeskulden – alltså hypotesen att många arter visserligen finns kvar i landskapet, men i så glesa populationer att de inte kan reproducera sig. De är dödsdömda. Men ärligt talat: hur länge ska vi vänta på att skulden ska börja amorteras. Hypotesen blir väl allt svagare i takt med att skogarna blir allt rikare på lämpliga habitat. Eller är utdöendeskulden ett evigt amorteringsfritt lån?
  1. Man brukar säga att krig är för allvarligt för att överlåta åt militärer. Jag brukar i analogi med detta säga att skogsbruk är alldeles för allvarligt för att överlåta åt jägmästare. Och en naturlig fortsättning är att rödlistning är för allvarligt för att helt överlåta åt en liten krets engagerade biologer!

 

 

 

Säg nej till mer fulskog

SvD dec 2015Publicerad på SvF Debatt 29 december 2015

Yngre skog kan snart falla för yxan. Skogsstyrelsen har långt gångna planer på att sänka lägsta tillåtna ålder för slutavverkning i norra Sverige. Det vore djupt olyckligt, politikerna bör i stället överväga att höja skogsvårdslagens slutåldrar med tio eller femton år i hela landet. Det skulle ge vackrare, klimatsmartare skog med mindre kalhyggen och mera mångfald.

”Fulskog”, ja, det är all sådan skog som ingen vettig människa vill gå i. En snabb tidsresa visar vad jag menar:

  • Ett kalhygge är fulskog, med massor med toppar och grenar på marken – ofta är det också djupa, vattenfyllda hjulspår.
  • Fem till tio år efter avverkningen börjar riset ruttna ner, men nu har det i stället vuxit upp en ogenomtränglig vägg av björk och asp. Det är också fulskog.
  • Tio till femton år efter slutavverkningen röjer man ner lövslyet. De fällda träden ligger kvar på marken som ett plockepinn ovanför de vassa stubbarna. Detta är nog den fulaste av fulskogar!
  • 20 år efter avverkningen har björkarna och asparna ruttnat ner, men då står den nya skogens tallar och granar så tätt att det är nättupp omöjligt att ta sig in. Sikten är noll. Fulskog!
  • Under de följande 20–25 åren gallras skogen minst två gånger. Sikten blir bättre, men efter varje gallring ligger det kvar en snubbelmatta av hala toppar och grenar. Så det är fortfarande fulskog.

Nej, samstämmig forskning visar att det är först när skogen blir 45– 50 år gammal som den uppfattas som en riktig skog som människor vill vistas i.

Men en sådan fin skog får inte stå kvar länge. Enligt skogsvårdslagen är det i dag tillåtet att slutavverka 50-årig skog på bördiga marker i södra Sverige. Skulle alla markägare göra det, skulle det aldrig bli någon skog att njuta av där. Det är lite bättre i norra Sverige – där måste skogen ännu vara runt 80 till 90 år.

Men nu har statens skogsföretag Sveaskog begärt att skogsvårdslagen ska ändras så att det blir tillåtet att slutavverka yngre skog än i dag i norra Sverige. Syftet är att komma åt de virkesrika skogar som började anläggas på 1950-talet. Även från andra skogsbolag hörs röster för att ”modernisera skogsvårdslagen” så att man kan komma åt yngre skog än i dag.

Jag anser tvärtom att man bör överväga att höja lägsta tillåtna ålder för slutavverkning med tio till femton år i hela Sverige.

  1. Det blir då mer eller mindre automatiskt mer finskog i det framtida Sverige.
  2. Det är klimatsmart, eftersom en gammal skog normalt innehåller mer virke och därmed mer bundet kol.
  3. Det gynnar den biologiska mångfalden – arter som inte klarar sig i hygges- och ungskogsfasen får lite mer tid på sig att återkolonisera den äldre skogen.

Vad kostar det då att höja slutåldrarna? Ja, om man ser till producerad volym virke, så kostar det nästan ingenting. Det är först om vi slutavverkar skogen vid mycket låg eller mycket hög ålder som det blir kännbara produktionsförluster.

Vad det kostar i pengar är knepigare att säga. Risken för stormskador och röta i granskogen ökar förstås något, men kan reduceras med en klok skogsskötsel.

På kort sikt minskar väl också avverkningarna i Sverige något som en anpassning till de längre växttiderna. Men frågan är om inte det är ovanligt lämpligt att ta den smällen nu, när svensk skogsindustri är inne i en omstrukturering – allt fler överger ju pappret och läser i stället texter som denna på sina paddor.

För klimatets skull är det faktiskt bättre att spara skog i dag så att vi kan avverka lite mer om tio till tjugo år – och producera lite mer av alla de klimatsmarta skogsprodukter som nu utvecklas, som biodiesel, bioplast, biokemikalier och biotyger. Vanligt papper är ingen höjdare ur klimatsynpunkt.

”Experter” kommer hävda att en förlängd omloppstid kostar mångmiljardbelopp. Ta det med en nypa salt – skogskalkyler bygger ytterst på gissningar om vad virket är värt om femtio till hundra år, och det har vi ingen aning om. I kalkylen bör skogsnäringen också väga in plusvärdet av att man med längre växttider får lite mer av ”folkets kärlek”, något som länge varit en bristvara i den svenska skogen …

Så snälla politiker. Be Skogsstyrelsen lugna sig. Detta är ingen snäv sektorsfråga, det är en politisk fråga som påverkar många människor och hela skogslandskapet. Utred först frågan ordentligt. Lyssna inte bara på Sveaskog – lyssna också till Sveaskogs ägare, det svenska folket. Vi är nog många som vill ha mer finskog, inte mindre.

Carl Henrik Palmér   Jägmästare och frilansjournalist

Ryska reflexioner

I juni 2014 deltog jag i en skogsresa till Ryssland, arrangerad av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. Resan gick till republiken Komi, som gränsar till Uralbergen i öster. Det är naturligtvis omöjligt att göra något annat än en mycket ytlig analys om ett så stort land efter ett så kort besök. Men här är i alla fall några reflexioner:

DSCN2194En bild från resan. Den sammanfattar en del av ryskt skogsbruks utmaningar. Markens bärighet är urusel, det finns inga stenar, det är bara mo och mjäla, allt flyter när man kör ut virke på otjälad mark. Bakom skotaren står en typisk secondary forest efter en slutavverkning för 30–40 år sedan. Skogen är ogallrad och det är en hög andel björk och asp. Skotaren körs av en rumän, rysk arbetskraft har svårt att konkurrera lönemässigt. 

Om skogsskötseln Från ett svenskt perspektiv bedriver Ryssland ett ”omoraliskt” exploaterande skogsbruk som utnyttjar markens produktionsförmåga mycket dåligt. Täta, ekonomiskt och biologiskt värdefulla barrskogar avverkas och i stället kommer dålig björk och asp. De vi träffade inom professionen ville gärna se en övergång till ett mer intensivt skogsbruk med plantering, röjning och gallring ”enligt svensk modell”. Det skulle vara lönsamt redan efter 40 till 50 år, menade en av våra föredragshållare. Men de får svagt gehör från staten.

Efter en första kulturchock började jag dock tveka på vad som är rätt väg för Ryssland, egentligen. Kanske är produktionen per hektar inte så viktig när man har ”oändligt” med hektar. Kanada har ju helt andra historiska, politiska och ekonomiska förutsättningar än Ryssland, men de har ändå valt ungefär samma skötselmodell som den ryska.

Kanske ska Ryssland gå en medelväg, satsa på föryngring där det behövs och röja för att minska andelen löv. Men man ska nog strunta i gallringarna – det är tveksamt om man ska släppa in tunga maskiner i bestånden när bärigheten är så dålig. Sedan är nog gallring i praktiken en icke-fråga i ryskt skogsbruk de närmaste 20–30 åren. Man måste först komma igång med röjningarna – att gallra dagens oskötta skogar är inte meningsfullt.

Ett ytterligare problem är bristen på industrier som kan ta hand klena träd, det försvårar en övergång till ett mer intensivt, ”svenskt” skogsbruk.

Om den skogliga administrationen Det verkar vara en otroligt tung statlig administration av skogen. Dessutom farlig – lokala myndigheter kan utfärda bötesstraff om avverkningen anses strida mot de detaljerade reglerna. Man anar att det finns läge för förhandling mellan arrendatorn och tjänstemannen. Eftersom bötespengarna levereras till Moskva, så kan mutor till tjänstemännen fungera ”smidigare”. Ingen förnekade att korruption finns.

Om urskog och naturturism Det finns debattörer som menar att AB Sverige skulle tjäna mer pengar om vi bevarade våra gammelskogar som lockbete för naturturister. Men efter att ha gått 200 meter i en aldrig avverkad rysk granurskog undrar man om sådan turism verkligen kan bli något stort. Det var nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla liggande trädstammar i olika grad av förruttnelse – till detta var det oändligt med mygg. Visst kan det locka en extrem elit, men Medelhavets soliga, myggfria stränder kommer nog alltid dra betydligt fler…

Om skogsindustrins framtid Kan Ryssland bli en besvärlig konkurrent till svensk skogsindustri? Mitt svar blir nog nej, åtminstone på kort och medellång sikt. De stora skogsresurserna ligger för långt från de globala marknaderna, transporterna blir för dyra.

Ett annat frågetecken är viljan att investera i skogsindustri. Det är svårt att locka internationellt kapital i dag, den politiska risken är alltför stor. Den ryska staten kommer nog inte heller satsa på skogsindustrin, eftersom den är en så liten del av den ryska ekonomin. Det handlar om kanske två procent av Rysslands BNP (ungefär samma andel som i Sverige förresten). I den internationella ekonomin är Ryssland nästan bara gas och olja – det finns inget annat världsmarknaden vill köpa från Ryssland. Men om de globala priserna på fossila bränslen viker, det finns tydliga sådana tecken i dag i frackingens spår, kanske Ryssland tvingas satsa mer på sin skog för att få in valuta…

 

 

Mer skog än malm till Nazityskland

Publicerad i SKOGEN 2009

Vi har väl alla hört talas om den omfattande och omdiskuterade exporten av svensk järnmalm till Tyskland under kriget. Mindre känt är att exporten av rundvirke, trävaror, papper och massa också var mycket omfattade. Ja, krigsåren 1940 till 1944 var exportvärdet av skogsprodukter faktiskt högre än värdet på järnmalmen.

Svensk skogindustri ser västerut Före kriget går svensk skogsindustris export huvudsakligen västerut. Framförallt till Storbritannien, men USA är också en viktig marknad. Exporten till Tyskland är nästan försumbar.

Men allt detta förändrades i april 1940. Då ockuperar tyskarna Danmark och Norge. Storbritannien svarar med att minera Nordsjön – man lägger ut den så kallade Skagerackspärren. Det blir nu omöjligt att fortsätta exporten västerut. Skogsindustrin måste söka nya marknader – och kvar är egentligen bara Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna.

Skogsindustrins export till Tyskland ökar nu kraftigt (se diagrammet). Från en blygsam nivå 1939 stiger den dramatiskt 1940, fortsätter att öka 1941, doppar lite 1942 och fortsätter sedan ner. Men 1944, när alla vet att Tyskland ska förlora kriget, ligger skogsindustrins export fortfarande långt över förkrigsnivån. Först den sista december det året förbjuder den svenska regeringen export till Tyskland – och då efter kraftiga påtryckningar från de allierade, framförallt USA. Då är det bara fem månader kvar på det europeiska kriget.

Ja, de här fascinerande och för många okända uppgifterna kan man läsa i en bok som kom ut för ett par år sedan. Den är skriven av ekonomiforskaren och docenten Birgit Karlsson vid Handelshögskolan i Göteborg. Titeln är ”Egenintresse eller samhällsintresse – Nazityskland och svensk skogsindustri 1933-1945”. Arbete ingår i det stora forskningsprojektet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”.

Uppmuntrades av svenska staten Skogsindustrins export till Tyskland under kriget är förvisso ett egenintresse – hemmamarknaden räcker ju inte alls till. Men samtidigt är exporten ett samhällsintresse som uppmuntras av de svenska myndigheterna. Drivkraften kan sammanfattas i ett ord: stenkol. Svensk industri är under den här tiden helt beroende av kol – och Tyskland är det enda land som kan exportera det till oss. För att vår industri ska kunna rulla på och för att vi inte ska frysa byter vi svensk skog och malm mot tyskt kol och koks.

En liten ironi är att massaindustrin före kriget är den bransch i Sverige som konsumerar allra mest kol. Det ökande kolpriset och knappheten på kol under kriget blir ett kraftfullt incitament att ta tillvara energin i avfallslutarna, något man sedan blir allt bättre på. Det här är ju en utveckling som sedan dess bara har blivit viktigare och viktigare för skogsindustrin.

Inte i konflikt med neutraliteten Exporten till Tyskland anses inte vara något politiskt problem för den svenska regeringen. Vi är neutrala och vi deklarerade redan vid krigsutbrottet att vi är oförhindrade att handla med alla krigförande parter. Det gör vi också det första krigsåret, men efter Skageracksspärren 1940 är det praktiskt omöjligt att bibehålla handelsströmmarna västerut. Tyskland och de tyskockuperade länderna blir nu vår viktigaste handelspartner – 1941 går över 80 procent av Sveriges samlade export dit.

Motvillig köpare Tyskarna är beroende av den svenska järnmalmen. Den behövs för den tyska rustningsindustrin. Deras alternativ är att bryta sämre och dyrare inhemsk malm. Däremot är tyskarnas import av trävaror och pappersmassa inte alls lika tydligt kopplad till kriget – även om USA 1942 förklarar att skogsprodukter är krigsviktiga med motiveringen att byggnadsvirke kan användas för militära ändamål, cellulosa till att framställa sprängämnen, terpentin till eldkastare och plywood för att bygga flygplan.

Tyskarnas intresse för de svenska skogsprodukterna är också ganska ljumt, framförallt i början av kriget. De är egentligen bara intresserade av svensk rundved till sina egna skogsindustrier, viskosmassa till textilindustrin och hartser till den kemiska industrin. Det går så långt att den svenska massaindustrin måste förbinda sig att leverera en viss volym rundved för varje ton pappersmassa man säljer.

Det stora tyska intresset för harts och terpentin gör att Svenska Cellulosaföreningen uppmanar de svenska sulfatfabrikerna att bara använda tallved, som ger mer harts och terpentin. Granveden ska i första hand användas som bränsle,

Spänningar i Sverige Exporten av rundved är mycket omdiskuterad i Sverige under kriget. Skogsägarna är positiva – tyskarna blir en spelare till som kan driva upp virkespriserna. En kontrast till 1930-talets kris, då marknaden var så pressad att den svenska industrin fullständigt kunde diktera virkespriserna.

Naturligtvis är den svenska skogsindustrin – av samma skäl – negativ till rundvirkesexporten, speciellt som virkespriserna redan är på väg att upp. För nu finns det ytterligare en storspelare på marknaden: det är den svenska staten, som via Bränslekommissionen köper upp stora volymer ved för att klara landets bränsleförsörjning.

Sprit och djurfoder De svenska sulfitfabrikerna får en delvis ny roll under kriget. Genom att koka veden längre än normalt kan man öka utvinningen av sulfitsprit, som går till fordonsbränsle. Samtidigt kan den resterande, ”hårdkokta” cellulosan användas som djurfoder.

Exportkrediter Under 1941 börjar tyskarna få svårt att få fram kol. Det beror framförallt på att anfallet mot Sovjet binder stora resurser och tär på transportkapaciteten, speciellt järnvägen.

Det blir obalans i handeln. Då trycker den svenska skogsindustrin på och vill att den svenska staten ska ställa upp med kreditgarantier. Exporten är ett samhällsintresse som måste stödjas av staten, menar man. Det blir tuffa förhandlingar mellan skogsindustri och regering, men till slut ställer den svenska staten upp med en garanti på 35 procent. Man vill också att tyskarna ska betala en del av sin import med guld – det sker också i viss utsträckning.

Kriget vänder – de allierade trycker på I februari 1943 kapitulerar den 6:e armén vid Stalingrad. Det anses allmänt som en vändpunkt i kriget. Under 1943 börjar de allierade trycka på för att Sverige ska minska exporten till Tyskland. Den svenska regeringen slingrar sig, men i september gör Sverige ett uttalande att exporten av krigsviktiga varor till Tyskland ska minska.

Handeln fortsätter dock, om än i minskad omfattning, under 1944. I september säger svenska staten upp försäkringsskyddet för svenska handelsfartyg som går ut från östersjöhamnar. Risken för torpedering av ryska u-båtar är för stor. Detta påverkar dock inte exporten så mycket, eftersom en stor del av östersjöhandeln går på utländska kölar.

Men så, den sista december 1944 är det tyska äventyret över. De svenska regeringen stoppar all svensk export. Handeln med Tyskland sjunker till noll – både för skogsindustrin och för malmen. Den svenska skogsindustrin börjar åter blicka västerut.

Faktaruta 1

Facit för den svenska skogsindustrin

Produktionen av massa och papper sjönk dramatiskt under kriget. Från ungefär fyra miljoner ton per år före kriget till i snitt ungefär två miljoner ton perioden 1940 till 1945.

Skogsindustrins lönsamhet under kriget varierade mellan olika företag och produkter. Företag som hade mycket egen skog kunde tjäna på de ökade virkespriserna. Företag som enbart tillverkade pappersmassa och som inte hade egen skog drabbades däremot hårt. Särskilt besvärligt var det för de företag som tillverkade slipmassa. De företag som tillverkade viskosmassa hade däremot lysande tider. Lönsamheten totalt för branschen sjönk, men inte katastrofalt.

 

Faktaruta 2

Karteller – lösning på 1930-talets kris – och dagens?

I sin bok inleder Birgit Karlsson med en analys av den ekonomiska krisen under 1930-talet. Det finns klara paralleller till dagens kris. Krisen var djup och global. Banker kraschade, massor med företag gick i konkurs och det var massarbetslöshet i både Europa och USA. ”Alla” misstrodde då den fria marknaden. Egennyttan räcker inte längre som drivkraft för att skapa välstånd, ansåg man. De kraftiga konjunktursvängningarna gjorde att samhällets resurser inte användes effektivt. Allt fler krävde statliga ingripanden och planhushållning.

Nationalekonomerna började se karteller, samarbeten mellan företag inom en bransch, som ett effektivt sätt att styra resursanvändningen. I en kartell kan de ingående företagen reglera produktionen efter behoven, man undviker överproduktion och kapitalförstörelse.

Karteller, truster, fusioner, oligopol och monopol uppstod i många olika branscher i hela västvärlden. Konkurrensbegränsande avtal, som är djupt olagliga i dag, sågs som avtal mellan enskilda och fria parter, och sådana ska staten inte lägga sig i. En svensk statlig utredning sade till och med att karteller är nyttiga – och att man gärna också såg internationella samarbeten mellan företag.

Den stora frågan i den svenska debatten var inte om marknaden skulle regleras, utan vem som skulle reglera den – staten eller företagen. Företagen vann oftast.

Karteller var också högsta mode inom den svenska skogsindustrin. På trävarusidan fanns sedan länge Svenska Trävaruexportföreningen. Inledningsvis hade man enbart arbetat med prisstatistik, men under 1920- och 1930-talens kriser fick man en allt starkare roll. 1935 slöt man till exempel ett avtal om att begränsa utbudet av sågade trävaror med motsvarande organisationer i ett stort antal europeiska länder – och även med Sovjet.

Liknande karteller fanns för massaindustrin, men allra mest uttalat var det inom pappersindustrin. Under paraplyorganisationen ”Svenska pappersbruksföreningen” fanns det ett flertal specialkarteller. Smörpapper hade sin kartell, finpapper sin, liksom papp, kraftliner, wellpapp och hårdpapp osv. I kartellerna bestämdes priser och villkor. Vissa av kartellerna fördelade också kvoter mellan sig för försäljningen inom landet.

Men inte nog med det. Det fanns också ”Scan-föreningar” där de svenska kartellerna samarbetade med broderkarteller i Finland och Norge. Längst gick det med kraftpapper, där organisationen Scankraft kontrollerade medlemmarnas export – kvantitet, pris, försäljningsvillkor m.m.

 

Faktaruta 3

Skogen – en del av det tyska storrummet

I Tyskland var ”nationell självförsörjning” något av ett ekonomiskt mantra före kriget. Man ville inte vara beroende av andra stormakter för sin försörjning. Detta var naturligtvis en följd av erfarenheterna från 1:a världskriget. Varubrist ansågs ha bidragit till den tyska förlusten. Men samtidigt insåg tyskarna att det egna landet inte räckte för att producera allt som landet behövde. Man behövde råvaror utifrån. Man började därför prata om ett ”europeiskt storrum” (grosswirtshaftsraum) där ekonomin skulle planeras och bli stabil. Det var underförstått att planeringen skulle ledas av tyskarna.

Från 1940 och framåt kom det starka påtryckningar från Tyskland för att skapa ett storrum för skogsprodukter och det bildades ett gemensamt trävaruutskott där Sverige var med. De svenska branschorganisationerna och staten var dock överens om att försöka begränsa samarbetet.

Men 1942 gick man ett steg till och det bildades en dansk-tysk-svensk-finsk Skogs- och Träkommission. I tysk press sågs detta som att Sverige hade anslutit sig till den tyska ekonomiska planeringen. Överenskommelsen var tänkt att bli en förebild för andra branscher inom storrummet. Svenskarna deltog dock endast sporadiskt i arbetet och betraktade det som alltför teoretiskt, man beskrev det till och med som ”nästan farsartat”. I november 1943 sade Sverige upp avtalet.

Inom cellolusaområdet blev det inget formellt statligt samarbete, i stället byggde man vidare på befintliga karteller. I september 1940 bildades en kartellöverenskommelse mellan svensk, norsk, finsk och tysk industri.

Även på papperssidan bildades en stor internationell kartell – Vereingung internationaler Papier- und Pappenkartelle.

Birgit Karlsson bok är utgiven på Sekel Förlag, ISBN: 978-91-976529-5-7

Om ränta …

Publicerad 2008 i ”Verktygslåda för ökad lönsamhet i familjeskogsbruket”, en broschyr som ingick i utbildningspaketet ”Kraftsamling Skog”

Liten investeringslära – tid är pengar

Ekonomer brukar illustrera en investering med ett diagram. Neråtpilar för kostnader och uppåtpilar för intäkter. Ju längre pil, desto högre kostnad resp. intäkt. DInvesteringspilaren horisontella x-axeln visar tidens gång.

Sådana här diagram ser ekonomer framför sig när det ska köpas en traktor, byggas en massa-industri eller anläggas ett kärnkraftverk.

Hur vet man då om en investering är lönsam? Ja, om det inte vore för tiden, så vore det enkelt. Om summan av uppåtpilarna ger mer intäkter än summan av nedåtpilarna så är det lönsamt.

Men man kan inte bortse från tiden. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Ränta på ränta Säg att din långivare vill ha 2,5 procents ränta. Då kan vi räkna ut vad långivaren vill ha om fem år – det är hundralappen plus ränta på ränta i fem år – precis som en gammeldags bankbok. Det blir 113 kr.

Diskontering Men vi kan också göra tvärtom: Räkna ut vad hundra kronor som faller ut om fem år är värda i dag med 2,5 procents ränta. Det kallas diskontering, och det blir 88 kr.

Nuvärde Vid en investering talar man om ett nuvärde. Det är summan av alla intäkter, diskonterade tillbaka till i dag, minus alla kostnader, också diskonterade till i dag.

Är nuvärdet positivt lönar sig investeringen, är det negativt är den olönsam. Är nuvärdet positivt för t.ex. en röjning, så lönar det sig alltså att röja med den ränta du valt.

Har du ont om investeringspengar för skogen ska du i första hand göra det som ger högst nuvärde.

Kortare omloppstid Ju mer avlägsna intäkterna är i tiden, desto lägre värde har de i dag. Med merparten av de verktyg som presenteras här, som dikesrensning och förädlade plantor, växer skogen bättre och då kan den slutavverkas tidigare. Det kan handla om både fem och tio år. De framtida intäkterna behöver då inte diskonteras lika många år, och det får stort positivt genomslag i en nuvärdeskalkyl.

Sedelkurva

Nuvärdet: Om du får en hundralapp om 5 år så har den med 2,5 procents ränta ett nuvärde på 88 kr. Om den i stället faller ut om 25 år blir nuvärdet 54 kr. Faller den ut om 100 år är nuvärdet 8 kr.

Bara såå 2011 … nya modeord i skogen

Publicerad i SKOGEN 2011

Föreningen Skogen har nyligen givit ut boken ”Mina 57 första ord om skogsbruk”. Det är en enkel och kortfattad introduktion till skogsbrukets begrepps- och tankevärld. Den vänder sig till nybörjare i skogen.

Men ord är viktiga även för erfarna och garvade skogsbrukare. Och det gäller att vara uppdaterad – för det dyker ständigt upp nya ord och begrepp. Det här är några av 2011 års innebegrepp i skogen.

Kolsänka kan enklast översättas till ”långtidslager för kol”. Skog som inte avverkas är en kolsänka, eftersom mycket kol är bundet i träden. Så länge träden får stå kommer kolet inte ut som klimatfarlig koldioxid i atmosfären.

Avverkar man skogen kan virket användas i hus, som då också blir en kolsänka, eftersom husen är tänkta att stå länge. Humus i vanlig skogsmark är en annan kolsänka.

Motsatsen är kolkälla, något som släpper ut koldioxid. En avverkning i en regnskog blir en kolkälla, eftersom träden ofta bara bränns upp och då kommer deras kol omedelbart ut som koldioxid. Försumpad mark som dikas blir också oftast en kolkälla, eftersom torven bryts ner när vattennivån sjunker och syre kommer åt torven.

Adaptiv förvaltning. Den enklaste definitionen är ”ständig anpassning till nya förhållanden”. I Sverige används begreppet oftast i viltförvaltning. Det går i dag knappast att läsa någon artikel om varg eller älg som inte pratar om ”adaptiv förvaltning”. Även skog kan förstås förvaltas adaptivt.

Vad innebär det då? Ja, man bestämmer sig för ett mål och en viss förvaltning för att nå målet (när man pratar om älg och varg menar man nog avskjutning). Och så kollar man efter ett par år om man har nått målet. Om inte, så ändrar man förvaltningen (avskjutningen) och ser hur det går då. Följer upp igen och anpassar förvaltningen (avskjutningen) efter de nya erfarenheterna o.s.v.

Ska man vara lite elak kan man säga att adaptiv förvaltning är ett modernt sätt att beskriva det som har varit mänsklighetens framgångsrecept genom alla tider: att dra lärdom av sina erfarenheter och anpassa sig efter verkligheten!

Ekosystemtjänster är ett samlingsnamn för ”alla de nyttigheter som ett ekosystem kan ge oss människor”. Om vi ser på ekosystemet skog, så är produktion av virke naturligtvis en ekosystemtjänst. Men samma skog lagrar också kol, den renar vatten och den är hemvist för varg, älg, fåglar och insekter. Skogen är dessutom en viloplats för stressade människor. Allt det här – och mycket mer – ingår i begreppet ekosystemtjänster.

En jägmästare tar ogärna ordet ”ekosystemtjänster” i sin mun. Dels är det lite fjolligt, dels, och kanske framförallt, antyder det att det skulle finnas andra mål för skogsskötseln än hög virkesproduktion.

Ekologer använder gärna begreppet ekosystemtjänster när de pratar om skog, eftersom det visar att det finns andra mål än hög skogsproduktionen …

Det finns inget objektivt, ”rätt”, sätt att sköta ett ekosystem så att man optimerar ekosystemtjänsterna, vilket ibland antyds. Det går inte att optimera faktorer som mäts med olika mått – alla jämförelser mellan äpplen och päron innehåller alltid en subjektiv värdering.

REDD. Avskogning anses i dag svara för 15 till 20 procent av de totala utsläppen av koldioxid i världen. Bokstäverna REDD kommer från ett engelskt uttryck som fritt översatt och förenklat betyder ”låt oss minska utsläppen av koldioxid genom att stoppa avskogningen i världen”. Det handlar mer konkret om att de rika länderna i Nord ska betala de fattiga länderna i Syd för att de inte ska avverka sina regnskogar.

Vid klimatmötet i Mexico i december 2010 undertecknades ett globalt avtal om REDD. Det fattas nu ”bara” lite detaljer, t.ex. hur de rika länderna ska samla in sina pengar, och hur de fattiga länderna ska få betalt. Det gäller då att undvika en del fallgropar, som korruption – pengarna får inte bara gå till en rik elit, utan ska gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Biståndsvärlden älskar i dag REDD, eftersom skogsskydd och fattigdomsbekämpning anses gå hand i hand, och det startas för närvarande en hel del projekt i REDDs anda.

2:a generationens biodrivmedel är drivmedel som framställs ur cellulosaavfall, t.ex. grot från skogen. De är i dag lite som frälsaren – alla pratar om dem, alla väntar på deras ankomst till jorden, men ingen har sett dem …

Forskarna arbetar med två huvudmetoder:

Spritlinjen. Skogsflis jäses med hjälp av nyutvecklade jästsvampar och producerar etanol (sprit). Naturliga jästsvampar kan bara jäsa socker. Den etanol som används i dagens bilar, den som kallas 1:a generationens bioetanol, tillverkas därför av sockerrika råvaror som rörsocker, vete eller majs.

Det finns ännu inga jästsvampar som kan omvandla cellulosa direkt till etanol – åtminstone inte i kommersiell skala. Det pågår mycket utvecklingsarbete, men det är svårt att få en entydig bild av hur långt det är till kommersiell tillämpning. Även här verkar det vara lite religion. En del tror att himmelriket är nära, andra är mer skeptiska…

Gaslinjen. Här värmer man i stället upp skogsflis i en sluten behållare och får s.k. syntesgas, som är en blandning av kolmonoxid och vätgas. Syntesgasen kan i sin tur användas för tillverkning av drivmedel som DME, syntetisk diesel eller metanol. Det finns ingen anläggning för produktion av syntesgas i drift i Sverige, men det finns planer. Det är t.ex. den här tekniken som Björn Gillberg tänker använda i sin metanolfabrik i Värmland.

Resiliens betyder ungefär ”ett ekosystems förmåga att klara förändringar och vidareutvecklas”. Det är ett lite svårfångat begrepp, men mycket populärt i ekologikretsar. På hemsidan för det internationella institutet ”Stockholm Resilience Centre” står det att man ska ”bidra med nya insikter och redskap som möjliggör en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster och stärkt resiliens för mänsklig välfärd”. Vet inte om man blir mycket klokare av det…

Bioraffinaderi är en massaindustri där man inte bara tillverkar pappersmassa av den inkommande skogsråvaran, utan man gör också el, energi, biobränsle, biodrivmedel, kanske också läkemedel, textilier, livsmedel, färger, lösningsmedel. Ja, det är väl bara fantasin som sätter gränsen för vad ett bioraffinaderi kan göra.

VI har ännu inga riktiga bioraffinaderier i Sverige i dag – närmast ligger väl gamla Domsjöfabriken i Örnsköldsvik, där man bland annat tillverkar tillsatsmedel till betongindustrin, konstsilke m.m. Där planeras nu också en större anläggning som ska göra biodrivmedel av svartlut.

Ordet bioraffinaderi är politiskt inne och ett modeord i skogsforskningen just nu. En framgångsrik forskningsansökan bara måste ha med ordet – ungefär som man för några år sedan skulle ha med ”biodiversitet” och ”klimatförändringar” i sina ansökningar. Går man ytterligare några år bakåt, så var ”försurning” och ”skogsdöd” nödvändiga ord .

Intensivskogsbruk. En grupp forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet kom för några år sedan fram till att vi i Sverige kan öka de årliga avverkningarna med 36 miljoner kubikmeter om vi satsar på intensivskogsbruk på fyra miljoner av landets 23 miljoner hektar skogsmark. Det handlar om att plantera mer contortatall, använda högförädlade grankloner och gödsla granungskogar. Dessutom ska snabbväxande hybridasp planteras på nedlagd åkermark. Men allt i den svenska skogen tar tid, så även om vi är aldrig så intensiva, så tar det i alla fall 30 till 50 år innan avverkningspotentialen i Sverige ökar mer påtagligt, enligt forskarna.

BAG-skogsbruk är en delmängd av intensivskogsbruk. Bokstäverna står för ”BehovsAnpassad >Gödsling”. Det är samma sak som kallades intensivgödsling för några år sedan. Det handlar om att fullgödsla granungskogar ett antal gånger, så att de får en rivstart i livet. Med BAG anser forskarna att skogens medeltillväxt kan fördubblas på medelgoda skogsmarker.

Complexity – a religion?

Opublicerat och troligen aldrig avsänt mail till den kanadensiske skogsforskarenChristian Messier, som i boken ”Managing forests for complexity” hyllar teoriens urfader CS Holling.  

Thank you for a long and interesting answer. So, complexity is a religion – at least you have a pope (Holling)! Then you perhaps need a devil’s advocate too? I am aspiring for that position in your church, and I do here provide some work samples of unconvenient questions:

  1. You say that a normalized traditionally managed forest is “a house without many of its key inhabitant – all the rare and demanding species are absent”. But, the Science says that rare species are of no significant importance for the ecosystem function. As someone said: ”It is the relatively very few common species that makes the world go around”. The same researcher continues: ”Few, common species provide the basic ecosystem services that are crucial for our survival”. Is he right or wrong? I do not know, but it is seems quite logic that rare species, few in number as they per definition are, can’t make any substantial difference for the ecosystem’s function. So, if the rare species are gone, what’s the fuzz? Who will miss them? Not the ecosystem. Some nature-loving specialist?
  2. Is the ongoing pine-beetle epidemic in Northwest Canada really a consequence of low resilience in your old lodgepole pine stands? The definition of resilience given in your book is ”the ability for an ecosystem to recover after a disturbance”. Do we know today whether the ecosystem will recover or not after the pine-beetle disturbance? An uneducated guess is that it will be a forest again, with all of a normal forests common functions and species. So, if I am right, even the “normalized” lodgepole stands you had before the attack were by definition resilient. In my simple opinion, you are more talking about “resistence”, which is quite similar to “risk management” – which always has been a necessity in all traditional silviculture. Don’t put all eggs in the same basket!
  3. You say that “a varied and complex system is more productive…”. Is that really a universal law? This question has been much debated in Swedish forestry, and as long as we are talking about stem-wood production, no one has found such a relation. On the contrary, even-aged stands with the best single tree-species give the highest yield! And I have recently read about grasslands: It has long been taken as a truth that a mix of species gives the highest grass production. But, now researchers have found that this is primarily a “sample-effect”. The more species you have on a plot, the higher probability that you have included the single best species for this specific plot. And, if you pick out this best-performer and grow it as a monoculture, you get a substantially higher production than the mix.