Kategoriarkiv: Uncategorized

Skogsbrukets svarta hål …

Publicerad i SKOGEN 2002

Tankar kring självföryngrade OLYMPUS DIGITAL CAMERAplantor i planteringar

Glesa återväxter och ett växande röjningsberg. Det är de två stora problemen i den svenska skogen, enligt Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken. Men tänk om det är samma bestånd vi pratar om? Tänk om gårdagens glesa planteringar är dagens övertäta röjbestånd?

Ja, den frågan finns det inget bra svar på, märkligt nog. För det finns ytterst lite forskning om skogens utveckling efter plantering och fram till röjning. Det verkar vara något av skogsbrukets svarta hål …

Varje år sätter vi ut 300 miljoner plantor i Sverige. Det kostar någon miljard kronor. Men ingen vet hur många av dessa plantor som 15 år senare har ersatts av självföryngrade plantor – eller kunde ha ersatts av självföryngrade plantor om vi inte hade planterat. Det visar en rundringning som SKOGEN gjort till forskare och praktiker. Många erkänner dock att självföryngringen kan vara omfattande i en plantering. Det visar bl.a. följande citat:

  • ”Jag har sett planteringar där snytbaggen tagit 80 till 90 procent av alla planterade plantor. Men när jag kom tillbaka fem-sex år senare växte där en fin självföryngrad tallungskog.
  • Forskare: ”Jag besökte nyligen en tioårig tallplantering. Tallen var död, där växte i stället en fyra meter hög, vacker självföryngrad björkskog.
  • Forskare: ”Jag har tittat på åtta gamla fältförsök med täckrotsplantor. Det var de allra första täckrotsplantorna, och många plantor hade dött. Bestånden var inte hjälpplanterade. Jag beräknade hur mycket skog det borde stå här idag, med tanke på det få plantor som fanns kvar vid den sista återväxttaxeringen för 24 år sedan. Men i dag är volymen 50 procent högre än den beräknade! Jag kan bara förklara det på ett sätt: självföryngring. Dessutom: i fyra bestånd hade naturen bytt huvudträdslag: tre tallplanteringar var nu grandominerade, en hade blivit björkskog!
  • Ansvarig för skogsbruk på ett av de största skogsbolagen: ”Jag tror att mellan en tredjedel och hälften av träden i en vanlig planterad förstagallring är självföryngrade. (Läs gärna denna mening en gång till. Den är sprängstoff för alla som tror att skogen är hjälplös utan vår ömma vård).
  • Från SVO senaste återväxttaxering: det finns hyggen där skogsägaren inte gjort någon som helst återväxtåtgärd. Inte planterat, inte markberett, inte lämnat fröträd. På drygt en tredjedel av dessa fanns det ändå en godtagbar föryngring! En föryngring som skogsägaren fått alldeles gratis (tänk om detta är en generell sanning: tänk om var tredje plantering görs i onödan. Tanken svindlar)
  • Från en doktorsavhandling: ”Jag registrerade antalet självföryngrade plantor i tioåriga norrländska planteringar. I genomsnitt fanns där 7.100 självföryngrade plantor per ha. 2.000 av dessa var barrplantor, resten löv.

Röjberget är gamla planteringar. Enligt Rikstaxen har vi i dag ett röjningsberg på 1,2 miljoner hektar. Det är skog med akut röjningsbehov. Anta att skogen är i röjningsfas i 15 år, från 10 till 25 års ålder. På 15 år slutavverkar vi ca 3 miljoner hektar i Sverige. Då är dagens röjningsberg 40 procent av den totala möjliga ytan. På nästan hälften av alla hyggen blir det alltså en alltför tät föryngring (i själva verket mycket mer, för det sker ju trots allt en del röjning…)

Varför inte samarbeta med naturen? Merparten av dessa skogar med akut röjningsbehov är självklart gamla planteringar. Det är ju den i särklass vanligaste föryngringsformen.

I dag sätter skogsbruket ut ett fixt antal plantor per hektar rakt av över hela hygget. I fuktiga svackor såväl som på torrbackar. På kala delar av hygget lika väl som under miljöträden.

Tänk om vi kunde plantera lite smartare? Tänk om vi kunde utnyttja den naturliga föryngringen bättre? Lära oss var på ett hygge det kommer plantor av sig själv. Där skulle vi kunna plantera glesare – kanske bara 1.000 plantor per hektar, och sedan lita på att naturen fyller på med resten. Vi kanske till och med kunde strunta i att plantera vissa delar av hygget. Bara markbereda.

Plantering med flexibelt förband skulle bli mycket billigare än i dag – sannolikt utan att det skulle ”kosta” speciellt mycket i minskad skogsproduktionen. Om man ser plantering som en ekonomisk investering – och varför skall man inte det? – slår planteringskostnaden hårt i kalkylen.

Kanske kan vi också minska kostnaden för röjning något. Något förenklat: hur smart är det att lägga pengar på att röja bort de plantor vi en gång lagt ner pengar på att plantera!

Dessutom: i dagens skogsbruk är hyggena mindre och inte alls lika kala som förr. Överallt lämnar vi miljöträd – som ju också är fröträd. Den doktorsavhandling som citerades ovan gjordes på ”klassiska” kala 80-talshyggen. Då fann forskaren ett samband mellan antalet självföryngrade plantor och ”förekomst av fröproducerande bestånd inom 100 m avstånd”. Det kravet klarar vi ju i dag lätt på de flesta hyggen.

Nu hörs en kör av invändningar: det blir bara löv om vi gör så här! Nej, det är inte alls säkert. Av det akuta röjningsberget är ”bara” 30 procent klassat som lövröjning av Rikstaxen. Merparten av röjningsberget är ”vanlig röjning”, alltså mer eller mindre barrdominerad skog. Och förresten: är det självklart att löv är sämre? Björk är ju helt OK på de flesta marker enligt skogsvårdslagen.

Slutkläm: den svenska skogen är troligen ett av världens mest samarbetsvilliga ekosystem. På de allra flesta marker vill skogen precis samma som vi vill: fylla varje kvadratmeter med träd som i sin tur vill bli höga och grova (hur många 40-åriga skoglösa ”grässtäpper” har du sett nedanför fjällkedjan?). Varför tar vi inte bättre emot den utsträckta hand som naturen bjuder oss? Det kanske finns ännu smartare sätt att föryngra skogen än att gå två steg, sätta en planta, gå två steg till och sätta nästa planta…. Det är väl en spännande forskningsfråga!

Första, andra, tredje … sålt av Sveaskog

Publicerad i Skogsvärden 2010

Ni kommer säkert ihåg uppfinnaren i TV-serien Lorry. Han som hade kluriga lösningar på de stora världsproblemen – men som alltid hade glömt någon viktig aspekt. Sketcherna avslutades med det klassiska: ”Tänkte inte på det. Hej! ”Jag känner mig lite som uppfinnaren. Jag har nämligen kommit på en idé som skulle få statliga Sveaskog, de som förvaltar din och min gemensamma skog, att flerdubbla sin utdelning till staten.

Först lite basfakta: Sveaskog förvaltar 4,3 miljoner hektar, varav 3,3 miljoner är produktiv skog. Man avverkar här runt fem miljoner kubikmeter per år.

Men Sveaskog är också en stor virkeshandlare – eller trader, som man säger på modern affärssvenska. Sveaskog förmedlar ytterligare fem miljoner kubikmeter virke – främst kommer det från andra svenska skogsägare men det är också lite import. Av det virke som Sveaskog säljer till skogsindustrin kommer alltså varannan pinne från egen mark – varannan är tradad. Vi återkommer till detta …

Totalt sålde Sveaskog virke för runt fem miljarder kronor i fjol.

Dessutom säljer Sveaskog fastigheter. Det handlar om 30 000 till 40 000 hektar per år – i fjol gav markförsäljningarna drygt 800 miljoner.

Och så har man jakten och fisket – det borde väl kunna ge ytterligare runt 100 miljoner kronor i arrenden och fällavgifter.

Det snurrar alltså mycket pengar runt Sveaskog. Vad har då staten, det vill säga du och jag för nytta av detta? Ja, Sveaskogs utdelning har de senaste tre åren i genomsnitt varit 462 miljoner kronor per år. Det är faktiskt mindre än vad man fått in från fastighetsförsäljningarna dessa tre år. Hårdrar man det, kan man alltså säga att staten inte ens får de pengar som Sveaskog fått in när de har sålt den av oss gemensamt ägda marken. Mellanskillnaden från fastighetsförsäljningarna, plus överskottet från alla virkesaffärer plus alla jaktarrenden och fällavgifter stannar i företaget.

Okey, men utdelningar är ju inte allt. Det finns ju en pluspost till för en ägare: Man kan vara försiktig med utdelningar och låta företaget öka i värde så att det ger mer pengar på sikt. Det är väl därför statens policy är att bara 60 procent av överskottet ska delas ut. Men det går faktiskt inte att se någon tydlig ökning av tillgångarna i Sveaskogs balansräkning. Okey att värdet på den stående skogen stegvis har ökat per kubikmeter, men den ökningen styrs av marknadsvärdet på skog, inte av utdelningspolicyn.

Nu till min geniala idé: Vi antar att virkesköpare i Norrland i genomsnitt betalar markägaren 275 kr per kubikmeter som ett genomsnitt som både innehåller slutavverkning (det mesta) och gallringar (en mindre del). Det är den ersättning skogsägaren får i handen – köparen svarar sedan för avverkning och transport in till industrin. Tänk om Sveaskog skulle sälja allt virket från egen skog på auktion? Tänk om de skulle få ut det norrländska medelpriset för all skog som avverkas på egen mark? Då skulle företaget få in 275 kronor gånger fem miljoner kubikmeter. Det blir 1 375 000 000 kronor, säg 1,4 miljarder för att få en jämn siffra!

Men lite avbräck blir det förstås. Statliga Sveaskog ska naturligtvis ha en hög ambition i skogsvården. Enligt statistik från forskningsstiftelsen Skogforsk kostade plantering och röjning m.m. i genomsnitt 45 kronor kr per avverkad kubikmeter 2009. Vi avrundar till 50 kr, och landar på en skogsvårdskostnad på 250 miljoner kronor.

Enligt statistiken kostade vägar och administration ytterligare 37 kronor per kubikmeter. Vi höjer till 50 kronor här också – så blir det jämnt 250 miljoner till.

Rörelseintäkterna för virke plus jakt blir enligt denna ”buskalkyl” 1,5 miljarder och rörelsekostnaderna 500 miljoner, det ger ett netto på 1 miljard. Lägger vi till markförsäljningarna på 800 miljoner blir nettot 1,8 miljarder kronor. Sedan har dagens Sveaskog räntekostnader på knappt 300 miljoner kronor. De kommer vi nog inte ifrån. Men kvar är ändå 1,5 miljarder.

Nu kommer en finess: Detta ”nya” Sveaskog behöver ingen stor kassa. Huvuduppgiften – att förvalta och auktionera ut statens skog kräver inget stort rörelsekapital. I princip hela överskottet kan delas ut till ägaren/staten.

Det är faktiskt lite av en pluspost i sig. Företag med stora kassor blir lätt ”fat cats” som engelsmännen säger. Feta katter som inte engagerar sig helhjärtat när de inte har kniven på strupen och som börjar satsa pengar på tveksamma projekt. Därför låter många stora koncerner konsekvent dotterföretagen leverera in sina överskott till moderbolaget. Så får de beställa investeringspengar om de har bra idéer. Därmed inte sagt att Sveaskog skulle var en fet katt. Det tror jag absolut inte, men risken finns på sikt.

Nu hör jag en kör av invändningar: Är det verkligen rätt att jämföra Sveaskog med en genomsnittlig norrlandsskog? De har ju merparten av skogsarealen längst upp i norr och långt bort från industrierna vid kusten. De har dessutom svagare skogsmarker och klenare skog. Allt detta borde dra mot ett lägre kubikmeterpris.

Men å andra sidan har Sveaskog en hel del välbelägna skogar i Svealand och Götaland. Dessutom kan de erbjuda marknaden rejäla ”virkespaket”. När skogsägarföreningarna, Holmen eller SCA köper virke från privatskogsbruket blir det många koppar kaffe för varje tusen kubikmeter man köper in. Här kan de köpa mångdubbla volymen med några knapptryckningar på Internet, om nu Sveaskog väljer en digital auktionsmodell. Det är värt en hel del.

Det finns också en bra fallhöjd i kalkylen. Skulle jag ha kommit så mycket som 50 kronor för högt per kubikmeter, så fäller det inte idéen. Den utdelningsbara vinsten sjunker förstås, men ”bara” med 250 miljoner kronor.

Men Sveaskog har ju också andra mål än rent affärsmässiga. Hur påverkas de av en ny affärsform?

Ja, naturvårdsarbetet behöver inte påverkas alls. Den viktiga planeringen ska naturligtvis fortfarande ligga kvar hos Sveaskog. Och vill man fortsätta med t.ex. ekoparker är det bara att lägga ut sina avverkningsposter så att de passar in i det mönstret. Och den viktiga naturhänsynen vid avverkningarna påverkas ju inte av vem som gör arbetet, utan att man har en god kunskap om den skogen som ska avverkas och ställer tydliga krav på den som gör jobbet.

Fastighetsförsäljningarna, som också är ett regeringsuppdrag, påverkas naturligtvis inte heller av en ändrad försäljningsform på virket.

Sedan har Sveaskog ytterligare ytterligare ett spännande uppdrag: Man ska öka konkurrensen på virkesmarknaden: Här tror jag att en auktionsförsäljning kan bli ett riktigt lyft.

Dagens Sveaskog får en del kritik för sin tradingverksamhet. Elaka tungor säger att man dopar marknaden – betalar för mycket för köpvirket och tar sedan igen eventuella förluster genom att lägga in eget, billigt virke i leveransen. Jag har till och med hört kommentarer som ”lekstuga” och ”Ebberöds bank”. De elaka tungor jag pratat med är dock mycket tydliga på en sak: ”Du får för allt i världen inte citera mig!” Sveaskog har en stark position på marknaden, framförallt i norra Sverige, och man vill uppenbarligen inte stöta sig…

Kanske är de elaka tungorna bara besvikna köpare som tycker att de får betala för mycket. Utifrån Sveaskogs bokslut går det tyvärr vare sig att bekräfta eller förkasta det här skvallret. Allt redovisas som bruttosiffror – man håller inte isär eget virke och köpvirke. Men jag blir lite fundersam när jag hittar följande mening i senaste bokslutet: ”Rörelseresultatet 2009 har påverkats positivt av att Sveaskog i den totala försäljningsvolymen har en förändrad sortimentsmix, med ökad andel sågtimmer, samt en högre andel egen skog”. Kan den sista, kursiverade delen tolkas på annat sätt än att tradingen inte är något ekonomiskt klipp? Det går bättre när man tradar mindre!

Eftersom staten inte ens får misstänkas blanda ihop sina roller, så är det väl lika bra att ”nya” Sveaskog upphör med tradingen. Alternativet är att man särredovisar kostnader och intäkter för virke från egen skog och köpvirke. Då kan alla se om det är en bra eller dålig affär.

Då är vi framme vid min huvudpoäng: Med ett auktionssystem kan vi få något så ovanligt som en helt transparent marknad, något som alla ekonomer säger är en grundförutsättning för en riktig marknad. Alla vet vad andra har betalat. Det blir inget tisslande, inget smygande. Priserna blir helt offentliga. Det om något skulle underlätta virkesmarknadens funktioner (om nu inte de stora virkesköparna börjar samarbeta och lägga fejkade bud – det lär ha varit vanligt förr, men så illa kan vi väl ändå inte tro om dem i dag).

Ja, detta var min enkla idé. Och då är vi tillbaka till sketchen i inledningen. Naturligtvis har jag fel. Inte kan man öka Sveaskogs inbetalningar till statskassan med fler hundra procent utan att det får kraftiga negativa konsekvenser någonstans. Inte kan en regering, en högprofessionell styrelse och en riksrevisor, som nyligen tittat på verksamheten, ha missat ett sådant gyllene tillfälle att öka ägarnyttan från våra gemensamma skogar. Naturligtvis är det något jag har förbisett. Något som kommer att få mig rodnade att säga: ”tänkte inte på det”. Det obehagliga är bara att jag inte kommer på vad det är…

 

Mitt svar på en kommentar från Sveaskogs dåvarande vd Gunnar Olofsson, också tidningen Skogsvärden

Hej Gunnar. Tack för brev. Jag avslutade ju min krönika i förra Skogsvärden med att lova att skrika ”tänkte inte på det” – jag var då övertygad om att jag skulle få ett riktigt ”dräparargument” som skulle få mig att rodna av skam och inse mitt stora feltänk. Vi är tyvärr inte där riktigt ännu. I stället väcker ditt brev tre funderingar.

  1. Transparensen i Sveaskogs virkesaffärer är god, säger du. Men den skulle väl bli ännu bättre om ni öppet redovisade genomsnittligt virkespris fritt industri. Det är ett mått som hela marknaden kan förstå och förhålla sig till. Och analysen blir enkel: Får ni ut ett lågt virkespris är ni dåliga. Är det ”normalt” visar det att tradingen av ett par miljoner kubikmeter knappast lönar sig. Är det högt är det bra och visar att ni har en bra affärsidé (men om det är mycket högt kan man misstänka att ni utnyttjar er dominerande ställning i t.ex. norra Sverige och får ut ett högt pris på andra, svagare säljares bekostnad– det är i så fall bra för er, men knappast i linje med er uppgift att underlätta virkesmarknaden). Om ni redovisade genomsnittligt virkespris, som t.ex. er ”like” Fastighetsverket gör, skulle ni inte lämna utrymme för den typ av ”elaka tungor” som jag gav luft för i min krönika.
  2. Om man fortsätter med transparens, så vore det bra om ni i er årsredovisning också kunde ange skogsavkastningen i kronor per hektar. Det är ju det i särklass mest centrala nyckeltalet för en skogsförvaltande organisation. Elaka tungor finns även här, och de säger att ni ligger anmärkningsvärt lågt. Även dessa tungor skulle enkelt tystas med en öppen, transparent redovisning.
  3. Vad gäller utdelningen, så stämmer det att jag strikt har gått på de senaste tre åren enligt er redovisning. Naturligtvis noterade jag att det gavs en extrautdelning 2007 på 1,5 miljarder kr. Jag kopplade dock denna till försäljningen av Frövifors bruk till Korsnäs, som gjordes något år innan. Den gav enligt de pressuppgifter jag har hittat 3,65 miljarder kr ”på skuldfri basis”. Jag förutsatte att ägaren med extrautdelningen ville hämta hem en mindre del av detta. Jag ville bygga på min analys på den löpande verksamheten, inte tillfälliga utförsäljningar som inte går att upprepa.

Så jag sitter troget med min termos och väntar. För jag tror/hoppas fortfarande att jag tänker fel. Eller?

Procenten Helge!

Publicerad 2009. Foto: Jens Mohr

Klubba_med_åttkantigt_huvud_av_buxbom_-_Skoklosters_slott_-_92587Bonnauktion 10 procent. 20 procent. 50 procent. Ja, till och med 350 procent. Det har de senaste åren varit lite som en gammaldags bonnauktion med olika forskarrapporter som visar hur mycket mer den svenska skogen kan producera – om vi bara satsar. Rapporterna har nästan alltid ett planekonomiskt uppifrånperspektiv. Så här många miljoner kubikmeter extra kan industrin få fram. Många skogsägare har säkert känt sig lite otillräckliga. Tänk så mycket bättre min skog skulle kunna växa – om jag bara satsade.

Men om vi vänder perspektivet – vad kan jag som skogsägare göra konkret i dag för att öka tillväxten min skog? Svaret förvånar nog många: nästan ingenting. Så länge du sköter dina föryngringar någorlunda, så finns det inte så mycket mer du kan göra. Okey, det finns ett undantag, men det tar vi på slutet.

I den etablerade skogen … Runt 95 procent av den svenska skogsarealen består av etablerad skog, alltså skog som passerat sista tidpunkt för hjälpplantering. På hela denna jätteareal kan du som skogsägare bara öka tillväxten ytterst marginellt. Du kan underhålla några gamla diken om du har fuktiga marker, och du kan kvävegödsla. Men sett i ett större perspektiv ger gödsling bara marginella extravolymer. Om ett bestånd på ett hektar på hundra år producerar 600 kubikmeter, så kan du med två gödslingar få fram ytterligare maximalt 40 kubikmeter. Det är sex procent. Och i många skogar är kvävegödsling överhuvudtaget inget alternativ – markerna är för magra eller för bördiga – eller också ligger skogen i ett område med högt nedfall av kväve från luften.

Allt annat du gör i den etablerade skogen kan bara sänka tillväxten. Röjning sänker tillväxten, gallring likaså (sedan kan det ofta vara ekonomiskt lönsamt att röja och gallra, men det är en annan sak, nu pratar vi volymproduktion).

Ungskogsgödsling en ickefråga Det finns ett verktyg till som man pratar en del om i dag. Det är att gödsla skogen upprepade gånger när den är ung. Det finns några få, mycket imponerande försöksresultat, det är utifrån dem som forskarna tror att tillväxten kan öka med osannolika 350 procent i delar av Sverige. Men det finns också massor med frågetecken. Håller produktion i sig? Lönar det sig? Och vad händer med miljön när man vräker ut tonvis med kvävegödsel? Dessutom skulle myndigheterna säkerligen säga nej, om du frågade om lov. Så det är i dag inget reellt alternativ.

På hygget Nej, det är bara ute på det kala hygget som du kan göra en insats för att öka skogsproduktionen. Men även här är dina reella möjligheter begränsade – förutsatt att du redan har som rutin att markbereda och plantera. För med en bra markberedning, duktiga plantörer som vet var de ska sätta plantorna och bra plantor med ett bra insektsskydd så ska du ha rejäl otur om din föryngring inte klarar skogsvårdslagens minimikrav – du ska inte ens behöva ta hjälp av ”livlinan” självsådda björkplantor.

Och klarar du skogsvårdslagens minimigräns, om än bara nätt och jämnt, så har du i princip 90 procent av den möjliga framtida volymproduktionen i hamn. Ja, är dina plantor tillräckligt jämnt spridda över hygget, så kan du gå långt under skogsvårdslagen. Skogsvärden visade för något år sedan hur man med en så kallad glesplanering med 800 plantor per hektar bara förlorade 40 – 50 kubikmeter totalt under omloppstiden. För tillväxten i en sluten skog är i princip konstant vid en given ålder. Med en gles planering tar det längre tid för skogen att sluta sig – det är bara den tillväxten vi förlorar.

Naturligtvis gäller också motsatsen. Ett tätare planteringsförband, säg 3 000 per hektar i stället för 2 500, ger förvisso lite högre volymproduktion under omloppstiden, eftersom skogen sluter sig lite tidigare. Men det är inte mycket, det handlar bara om några få procent.

Skog som anläggs med små plantor tar också lite längre tid på sig innan den sluter sig, med större plantor kan du därför vinna några procent i volymproduktion.

Förädlade plantor – en ickefråga Produktionsforskarna använder nästan alltid genetiskt högförädlade plantor i sina optimistiska prognoser, ofta dyra sticklingar eller plantor från masskopierade elitfrön. De kan ha både 20 och 25 procent högre produktion än ”ortens proveniens”. Problemet är ”bara” att det inte finns några högförädlade elitplantor att köpa på marknaden i dag. Och det kommer inte att finnas de närmaste åren. Å andra sidan går det oftast inte att köpa ortens proveniens heller. Nej, som skogsägare kan du i dag på de allra flesta ställen i Sverige bara köpa en sorts plantor, oftast förädlade plantor från fröplantager. Det är bara de som finns på marknaden. Punkt slut. Du har alltså inget reellt val. Du kan inte välja något bättre – och inte heller sämre. Okey, det finns några få undantag men de kan vi nästan bortse från här.

Gran på tallmark – också en ickefråga I produktionsforskarnas prognoser räknar man också med att tallen ska återta sin plats på tallmarkerna. Man ser med oro på att alltfler skogsägare i framförallt norra Sverige nu sätter gran på svaga marker. Det ger långsiktiga produktionsförluster – det vet man. Det är naturligtvis älgskadorna som styr mot gran. Men frågan är om du som liten skogsägare har något eget fritt val här – egentligen. Du kan inte påverka älgstammen – och med en given, hög älgstam är det dumdristigt att plantera tall. Hårt nedbetad tall ger betydligt lägre volymproduktion än obetad gran – om än på aldrig så fel mark.

Undantaget Så här långt är det alltså inte mycket du kan göra för att höja volymproduktionen på din fastighet. Men nu kommer vi till undantaget: valet av trädslag. I norra Sverige kan du välja contorta. Den är oslagbar – forskarna bedömer att den växer 35 till 40 procent bättre än vanlig tall på rätt mark. Den klarar dessutom älgen. Och vi börjar få en alltmer gedigen erfarenhet – risken för oväntade bakslag minskar för vart år som contortan växer till sig runtom i norra Sverige. Sedan är det en annan sak om du verkligen vill ha en tät ”vägg” med contorta i din skog. Men nu pratar vi volymproduktion.

I övriga delar av landet finns det ingen lika självklar quick fix. I norrländska höglägen finns det försök med ett antal nordamerikanska trädslag som har gått bra, men det är osannolikt att Skogsstyrelsen skulle godkänna dem i praktisk plantering. Dessutom är det svårt att få tag på plantor, så de är inget reellt alternativ för dig.

I södra Sverige kan du satsa på hybridasp. Den växer otroligt bra, men trots att den odlats i snart 60 år i Sverige, så har den hittills bara varit en nischgröda. En gissning är att det förblir så. För hybridasp är dyr att plantera och, vilket kanske är den största nackdelen, den kräver ett rejält stängsel mot älg. Stängslet måste dessutom vara intakt under större delen av omloppstiden.

I sydvästra Sverige kan du möjligen prova sitkagran. Den växer ännu bättre än vanlig gran på nederbördsrika marker, men den är ett ganska oprövat kort – det är tveksamt om man i dag ska satsa på sitka i stor skala. Samma gäller för lärk – som förvisso är ett intressant trädslag att odla i liten skala för den riktigt intresserade…

Slutsats Ska du kraftsamla för att öka din skogsproduktion finns det inga genvägar. Det är det gamla vanliga som gäller: använd självföryngring enbart på de självklara markerna, plantera resten. Markbered på bästa sätt. Köp bra plantor. Använd väl utbildade plantörer. Och så krydda med contorta om du får och vill och törs för grannarna. Resten är marginellt!

Men nu kommer det tråkiga: Hur ambitiös du än är, så kommer tillväxten bara öka långsamt i din skog. Det beror på att det bara är en liten, liten del du föryngrar varje år. Och det är som vi sett bara föryngringen du kan påverka. Så är det bara, skogen är ett trögt system – på gott och ont.

Pensionera profeterna!

Publicerad i SKOGEN 2008

Jag var på seminarium häromdagen. Ett föredrag handlade om den svenska skogens historia. Föredragshållaren beskrev entusiastiskt hur framsynta skogsmän vid seklets början planterade de ofruktbara sydvästsvenska ljunghedarna med gran. Och hur lika framsynta skogsmän 20-30 år senare avslöjade de gröna lögnerna i norr, och drev igenom den stora restaureringen av den norrländska skogen.

Jag måste ha sett samma bilder och hört samma historia hundratals gånger sedan jag började min skogliga bana. Det här är verkligen ”Det Svenska Skogsbrukets Stora Berättelse”. Den har nästan bibliska drag. Profeter som kämpar mot fördomar och genomdriver sin vilja. Den driftige köpmannen Edwin Ohlsson i Göteborg – det var han som beskogade ljunghedarna – och den vresige skogsförvaltaren Joel Wretlind i Malå. Hängivna, kloka, starka män som långt före alla andra förstod att Sveriges framtida välstånd skulle bygga på skog.

Och allt sedan dess har vi skogsmän med stolthet återberättat historien. Och med ännu större stolthet visat kurvan där det svenska virkesförrådet bara ökar och ökar – se hur vi skogsmän har fyllt ett sönderhugget och sönderbetat Sverige med skog.

Den Stora Berättelsen är fortfarande stark i skogsmännens kollektiva medvetande. Hur ofta har vi inte alla hört att ”nu måste vi satsa på produktion igen”. Bakom detta ligger sällan någon ekonomisk analys, nej, det är nog mest en längtan tillbaka till den tid när vi skogsmän ostört fick bygga vår nya sköna värld med skog.

Men Den Stora Berättelsen går att problematisera – på flera olika sätt.

För det första. De framsynte fick ju egentligen fel. Åtminstone om man utvärderar deras insatser i dag. Det är hemskt att säga det, men när profeternas träd nu snart är mogna för avverkning, så har skogens betydelse för Sveriges välstånd krympt till en tummetott. Se på diagrammet. I början av 1950-talet svarade skogsnäringen för tio-tolv procent av Sveriges BNP. I dag är det nere på under tre procent. Ja, om man ser på enbart skogen, vilket nog är teoretiskt riktigare, så är dess bidrag till BNP i dag 0,7 procent! Det här beror delvis på sjunkande virkespriser, men framförallt på att andra branscher blivit så mycket viktigare för vår ekonomi och för vårt välstånd.

För det andra: Vi har alla hört bilden av det skoglösa Halland – hur man vid förra sekelskiftet kunde se havet ända från det småländska Ljungby. I dag susar här stora granskogar (eller susade, Gudrun tog en hel del av den Ohlssonska drömmen). Men lek med tanken att vi hade kvar de sydvästsvenska ljunghedarna i dag. Lek med tanken att någon föreslog att de nu skulle planteras med gran – eller varför inte stickig sitkagran ”för våra barns och barbarns skull”. Skulle denna person betraktas som framsynt? Nä, snarare galen! Ohlssons dröm skulle i dag möta ett mycket hårt motstånd från de gröna och från allmänheten. Se på dagens Skottland och Irland, där folket kämpar för att behålla sina ljunghedar. Vackra vyer är också välstånd, tycker många utanför skogsmannakåren!

Om beskogning skulle väcka sådant motstånd i dag – var det verkligen så framsynt i går? Och vad säger vi i morgon?

För det tredje: Joel Wretlind visade oss en framgångsrik väg för att öka den norrländska skogsproduktionen. Men var det verkligen metoden i sig som gjorde att han fick så stort genomslag? Det kanske bara var vanlig virkeshunger som var den egentliga drivkraften till cirkulär nr 1 1950. För under 1940-talet var norra Sveriges skogar mycket hårt dimensionshuggna och fattiga på grova timmerträd. Det gick inte att dimensionshugga längre. Och då kom Wretlinds idéer som en skänk från ovan. De gav en legitimitet för att sopa ner de glesa restskogarna för att klara virkesflödet.

För har någon hört talas om någon omfattande bruksdöd eller sågverksdöd efter cirkuläret? Eller om massavskedanden av skogsarbetare. Nej, virkesflödet måste ha tuggat på som tidigare. Vilket inte är så konstigt – gårdagens skogsorganisationer var naturligtvis lika beroende av ett löpande virkesflöde som dagens. De behövde också försörja företaget och betala den egna lönen. Det är också en berättelse, men kanske inte lika osjälvisk och uppoffrande.

Alternativet, att låta överavverkade skogar vara i fred och återhämta sig några decennier hade säkert också fungerat rent skötselmässigt. Det hade blivit lägre långsiktig produktion förstås, men samtidigt hade man sluppit betala för föryngringen. Men som sagt, det alternativet hade varit förödande för de personer som då levde av skogen.

Fast å andra sidan hade skogsbruket sluppit många av dagens problem. För det var under den här perioden som allmänheten lärde sig att koppla samman skogsbruk med hormoslyr, hyggesplöjning och jättelika hyggen. Det uppstod en avgrundsdjup förtroendeklyfta som delvis fortfarande finns kvar.

För det fjärde – och kanske allvarligast: Den Stora Berättelsen har skapat en stark gemenskap inom skogsmannakåren. En stark, varm känsla av att vi som skogsmän står för det goda – det är vi som gemensamt bygger en bättre framtid för våra barn och barnbarn. Och om vår berättelse är det goda, så måste rent logiskt ”de andra” stå för något som är mindre gott.

För de berättelser som inkluderar och skapar gemenskap, den exkluderar ju också. De som inte delar berättelsen och värderingen blir ”de andra”. Se på religioner. De bygger just på kollektiva berättelser som skapar en tydlig gräns mot dem som inte delar religionen. Se på nationalismen, som bygger på berättelser som visar att ”vi är mycket bättre än dem”.

Det här är kanske ett skäl till att vi skogsmän har haft så svårt att kommunicera med naturvårdarna – deras gröna dröm går ju på tvärs mot vår gröna dröm, den att ”mer skog alltid är bättre”. Och vi är ju de goda.

Därför har vi också svårt att kommunicera med vanliga skogsägare. För de har ju sällan produktionsmaximering som mål för sitt skogsbruk. Inte ens vinstmaximering. De har andra och mer svårfångade mål – och sådana har vi som ska rädda världen svårt att förstå.

Kanske skulle en mer avslappad och ifrågasättande inställning till vår Stora Berättelse göra oss till bättre proffs i skogen. Vi skulle se mer avspänt på skog och skogsskötsel och få en ökad förståelse för andra människor, med andra värderingar. Det är ingen dålig cigarr… Kanske är det dags att pensionera profeterna?

Länge leve den sunda skepsisen!

Publicerad i SKOGEN 2008

Med sund skepsis hade skogsdöden aldrig tillåtits bli vad den sedan aldrig blev. Var finns de kritiska och fritt tänkande rösterna i dagens diskussioner om växthuseffekten?

 Dagens klimatdebatt är som en blåkopia på den hysteri som rådde för 20 år sedan. Då hette det skogsdöd. I dag ser vi samma undergångsstämning, samma bekymrade allmänhet: kommer mina barn någonsin att få se en riktig skog undrade man då – kommer mina barn någonsin att få se snö, säger man i dag?

Samma krigsrubriker i Expressen. Samma djupa värdegemenskap mellan forskare, miljödebattörer och myndigheter. Och samma nedlåtande ton mot dem som tvivlar. Den som ifrågasatte skogsdöden runt 1990 blev betraktad som landsförrädare. På samma sätt behandlar massmedia och etablerade klimatforskare dagens tvivlare.

Det finns fler likheter: en yttre fiende. På skogsdödens tid var det Storbritannien under Margret Thatcher. Deras skorstenar vräkte dödligt svavel över våra sjöar och skogar, men britterna vägrade tro på sambanden. Dagens fiende är USA under oljepresidenten George W Bush, som vägrar skriva på det heliga Kyotoprotokollet.

Till och med lösningarna är samma. Vi måste ändra vår livsstil i grunden. Inte köra bil och gå tillbaka till ett ”enklare” liv. Det skulle rädda skogen då, och det ska rädda jorden nu. Och det är samma brådska: vi måste göra något, ja, det är nästan redan för sent.

I dag vet vi att skogsdöden bara var ett hjärnspöke. När skogsdöden självdog i mitten av 1990-talet borde man ha satt till en ”haverikommission”: Vad gick snett? Hur kunde forskarsamhället så totalt tappa sitt kritiska tänkande? Hur kunde myndigheterna acceptera dessa ogrundade hot? Kommissionens uppgift skulle inte vara att straffa dumma forskare och byråkrater, utan lära för framtiden så att vi inte hamnar i samma situation igen.

Gissningsvis skulle en sådan kommission komma fram till att det behövs mer av ”sund skepsis” – både i vetenskapssamhället och bland dem som ska omsätta forskningen till praktisk politik.

Med sund skepsis hade fler under skogsdödens galna decennium ställt sig frågor som:

  • Vad vet vi egentligen om hur skogarna mår?
  • Finns det andra rimliga förklaringar till det vi tycker oss se?
  • Har det hänt något liknande förut – vilket det förvånansvärt ofta har! T.ex. hade vi en omfattande ädelgransdöd på 1800-talet, långt innan försurningen blev sanning. Likadant med ekdöden, som finns beskriven redan i mitten av 1800-talet.
  • Vad jämför vi med? I början av 1980-talet började europeiska forskare häpet titta upp mot granarnas toppar och rapportera om barrförluster. Men mätningarna började först runt 1980! Det fanns inga gamla tidsserier att jämföra med. Vad vet vi då om vad som är normalt och onormalt? I dag vet vi att det som då beskrevs som skogsskador var naturliga variationer i mängden barr och att dessa berodde på vädret!

Med sund skepsis hade fler ifrågasatt argument som ”vi måste göra något nu, vi kan inte vänta tills liken ligger på borden”.

Med en sund skepsis hade man vägt in att de forskare som slår larm oftast har en egen agenda – de vill ha mer pengar, mer tid i rampljuset och i TV och fler resor till internationella konferenser. Samma gäller förstås för myndigheterna. Om skogarna är hotade behövs det naturligtvis mer resurser till Skogsstyrelsen, för att ta ett exempel.

Och kanske värre: många miljöforskare vill vara ”vita riddare” och rädda världen. Då hänger man nog inte upp sig på detaljer som vetenskapliga bevis.

Med mer av sund skepsis hade myndigheterna fördelat forskningspengar även till alternativa förklaringar. Dels för att tvinga dem som slog larm att skärpa tankegång och argumentation. Dels för att undvika konspirationsteorier, som att man måste ställa upp på skogsdöden för att få forskningspengar. Och viktigast, för att visa forskarvärlden att kritiskt tänkande alltid är tillåtet och uppmuntransvärt!

Naturligtvis ska man också ha en sund skepsis mot miljöorganisationerna. De är inga sanningsvittnen, miljölarm är deras affärsidé och livsluft. De lever på något mörkt i människans natur: vi vill så gärna tro att ”undergången är nära”. Samma gäller förstås för massmedia.

Med sund skepsis hade en kritisk forskare redan 1983 kunnat punktera hotet om skogsdöd som mycket långsökt och osannolikt. Men nu blev det inte så. Tvärtom blev alarmisterna hjältar och hela forskarvärlden hängde på. Ja, det var inte så länge sedan som en nästan enig expertkår ansåg att södra Sveriges skogar snarast måste kalkas! En lika häpnadsväckande som ogrundad slutsats.

I dag är skogsdöden stendöd och växthuseffekten har blivit den nya ödesfrågan. Det är svårt att säga vad som är sant och vad som är hjärnspöke denna gång. Likafullt vore det bra med en nypa sund skepsis även här. Vad är det vi ser? Finns det alternativa förklaringar? Får kritikerna en rimlig del av forskningspengarna? Finns det dolda agendor för forskare och myndigheter? Vad är egentligen bevisat, och vad är tro? En skeptisk analys skulle balansera dagens undergångsstämning och ge lite andrum för eftertanke och långsiktig analys.

Dessutom: miljölarmen kostar. Forskningspengar styrs till tveksamma områden. Samhället kan börja reglera verksamheter som inte behöver regleras. Men den riktigt stora kostnaden är psykologisk: När skogsdöden var som hetast i början av 1990-talet trodde min tioårige son att jorden snart skulle gå under. Överdrivna miljölarm tär på mänsklighetens viktigaste kapital: framtidshoppet!

Men den sunda skepsisen gäller inte bara miljön. Den behövs i hela samhället. Då hade vi inte jagat gäckande U-båtar i Vänern (eller var det nu var). Inte lyckas skrämma allmänheten med att alla datorer skulle kollapsa vid millennieskiftet. Och inte dömt Thomas Quick till alla ouppklarade mord de senaste 30 åren. Listan kan göras hur lång som helst (men OK, den är enklast att göra i efterhand….).