Kategoriarkiv: Krönika

För vem är röjningsberget ett problem?

Publicerad i SkogsEko 2002

Nu går drevet på röjningsberget. 1,2 miljoner hektar måste röjas. Skogsstyrelsen begär extra pengar för rådgivning. I mer eller mindre förtäckta ordalag hotas med lagen. ”Det är sista chansen. Om ni inte börjar röja igen, så återinför vi röjningsplikten”. Skogsindustrin applåderar. Skogsägarerörelsen också. Alla är överens. Fundamentet ligger fast. Men är det så enkelt? Måste alla röja på samma sätt? Eller är röjningsberget mer ett utslag av en kollektiv fundamentalism? Döm själv.

Läs följande mening ur SUS, Skogsstyrelsens utvärdering av skogspolitiken: ”Vid beräkningar av nuvärdet av att utföra röjning jämfört med att inte röja, är utfallet av röjning inte nödvändighets positiv i alla avdelningar… ”.

Är det inte härligt språk! Vad det står? Jo: ”ibland lönar det sig inte för skogsägaren att röja”. Eller enklare: ”ibland är röjning en dålig affär”. Kostnaden för röjning är ibland högre än mervärdet av att få grövre träd i framtiden.

Det är en mening med sprängkraft. Det är kanske därför den är dold i det byråkratiska språket. För den visar att röjning inte är en nödvändig livräddningsinsats för skogen, om nu någon trodde det. Med sina kalkyler har Skogsstyrelsen visat att man kan se på röjning som vilken investering som helst. En investering som ibland lönar sig. Ibland inte. Det väcker i sin tur tre frågor:

Fråga 1: Varför är en olönsam röjning lönsam för samhället?

Den inledningsvis citerade meningen i SUS följs av ”… vilket kan ställa samhällets mål i konflikt med skogsägarens ekonomiska intressen”. Men hallå! Hur vet man att en olönsam röjning är lönsam för samhället?

Huvudregeln är ju att sådant som är lönsamt för ett företag också är bra för samhället. Ibland stämmer det inte. Miljöförstöring är ett klassiskt exempel. Ett företag kan vinna på att smutsa ner en sjö, men samhället får betala i form av sämre miljö för människor och djur.

Men finns det sådana s.k. externa effekter för röjning? Jag kan inte se det. Det går ju inte längre att hota med framtida virkesbrist. Idag pekar ju alla prognoser tvärtom på ett växande virkesberg …

Dessutom: en samhällsekonomisk kalkyl skall ta hänsyn till alla kostnader. Även kostnaden för rådgivningen. Och det är inga små pengar. I Västerbotten betalade EU och staten nyligen mer än 4 milj. kr i ett röjningsprojekt. Enligt utvärderingen röjdes det 8.000 hektar extra tack vare projektet. Det blir 500 kr per hektar. Till detta kommer den tid som rådtagarna lägger på att lyssna på rådgivarna – det är ju också en kostnad för samhället. I Västerbotten var den ca 250 kr per röjt hektar. Varje hektar kostade alltså samhället 750 kr innan själva röjningen ens hade kommit igång. Om man sedan lägger det till den ”riktiga” kostnaden på ca 1.500 kr per hektar, blir väldigt många fler röjningar olönsamma för samhället. Eller?

Fråga 2: Rådgivare eller megafon?

Skogsstyrelsen säger att en del röjningar är olönsamma för skogsägaren. Hur kommer man agera med dessa minusobjekt? Vad blir rådet till skogsägaren?

Bankerna har med rätta fått mycket kritik för att de kallar sina säljare för rådgivare. De ger sken av att de arbetar för kundens, rådtagarens bästa. Men i själva verket är de ”bara” säljare av bankens egna fonder. Hur kommer skogens rådgivare agera när en röjning är olönsam? Vems intresse kommer man då arbeta för?

Dessutom: vem kan bestämma vad som är lönsamt för ägaren? Den statlige utredaren har i sina kalkyler utgått från dagens kostnader och virkespriser och en ränta på 2,5 procent. Men tänk om skogsägaren måste betala en annan ränta? Tänk om han/hon måste låna pengar på banken till 7 procents ränta för att betala röjningen? Då lönar det sig nästan aldrig att röja. Eller om skogsägaren har gott om pengar på ett lönekonto som ger 0 procents ränta. Då är all röjning lönsam.

Och tänk om skogsägaren tror att virkespriserna faller om 30 år – de har ju redan fallit 30 procent sedan 1950. Då blir många fler röjningar olönsamma? Och om skogsägaren tror att björken kommer att fortsätta stiga i värde relativt gran och tall? Då kan det vara dumt att lövsanera skogen.

Vem har facit om framtiden? Vem kan idag avgöra om en röjning är lönsam om 30 år? Hinner skogsvårdsstyrelsen göra en kalkyl för varje enskild skogsägare och varje bestånd? Om inte, har man då rätt att kalla sig rådgivare? Är man inte mer en megafon för ett statsintresse. Eller?

 Fråga 3: Är röjningsberget verkligen ett stort samhällsproblem?

Minst 75 procent av skogen kommer inom överskådlig framtid att skötas som i dag. En fjärdel av skogen ägs av staten. Där kan staten direkt bestämma hur skogen skall skötas. En annan fjärdedel ägs av de stora skogsbolagen. De är positiva till röjning och behöver ingen rådgivning eller lagstiftning. Och nog sköter väl minst hälften av de privata skogsägarna skogen efter dagens riktlinjer.

Kvar är max 25 procent av skogen. Är det hela världen om några av dessa skogsägare här och där struntar i att röja? De kanske varken vara dumma eller okunniga. Det kan mycket väl vara ett klokt val.

Och de begår ingen synd. De förstör inte skogskapitalet. En utebliven röjning är ingen katastrof. Det blir lite klenare träd, lite mer löv och lite mer självgallring. Men skogen kollapsar inte. Den kommer att växa vidare. Med bättre kvalitet, enligt vissa kännare.

Kan det inte till och med vara så ett mer diversifierat skogsbruk är en klok riskspridning för inför en osäker framtid? För skogsägaren och för samhället.

Är vi fundamentalister?

Och det är då den hemska tanken slår mig: är vi skogsskötare fundamentalister? Är det därför vi blir så störda när människor inte gör ”det rätta”. Inte ställer upp på den framtid som vi har bestämt för dem. En fundamentalist vet ju Sanningen. En fundamentalist kräver att ”Sanningen” skall tillämpas av alla och överallt. Kodifieras i lag.

Fulskog – finskog

Publicerad i Skogsvärden 2009

Så får du en vackrare, miljövänligare skog – så mycket kostar det

”Tid är pengar i skogen” hävdar LRF-Skogsägarna i en nyutkommen skrift. Och det är säkert rätt. Den som bara är ute efter snabba cash ska slutavverka skogen tidigt. Men den som vill ha en vacker och spännande skogsmiljö, gynna den biologiska mångfalden och öka mängden lagrat kol ska göra tvärtom: öka omloppstiden. Ett sådant långsamskogsbruk behöver inte alls bli dyrt, visar Skogsvärdens analys.

För ett år sedan besökte jag en häradsallmänning i Uppland. Jag var på så gott humör. Det var sol och ett par plusgrader. Runt mig sjöng rödhake, taltrast och bofink. Men det var något mer. I en glänta mellan några grova träd slog det mig: själva skogen var en glädjekälla. Den påminde om min barndoms skogar.

De hyggen jag passerade var ordentligt planterade, ungskogarna röjda, de medelålders skogarna genomgallrade och gammelskogen grov. Ändå fanns spänningen här. Jag tänkte på den fastighet där jag jagar, som ägs av ett skogsbolag. Där finns nästan bara yngre och medelålders skog. I älgdrevet slår man sig fram i ogenomtränglig ungskog – eller snubblar på toppar och grenar i nygallrade skogar. På vägpassen stirrar man in i en vägg av ungskog. Den skogen är också välskött. Men den är ful.

Fulskog och finskog – vad vill du ha? Vad är då skillnaden mellan de två fastigheterna? Jo, omloppstiden. Allmänningen med den spännande skogen bedriver ett närmast ålderdomligt skogsbruk. Skogen får bli 10 till 20 år äldre än bolagsskogen innan den slutavverkas. Denna lilla skillnad påverkar hela skogslandskapet. Det blir mer gammal skog och mindre fulskog.

Fulskog – ja, det är all den där skogen som är tråkig att gå i och tråkig att se på. Täta, ogenomträngliga ungskogar där lövslyet slår i ansiktet. Nyröjda ungskogar med slippriga träd som ligger på marken. Täta, gröna väggar med ogallrad gran. Nygallrade skogar med djupa hjulspår och toppar och grenar på backen.

Lite äldre, färdiggallrade skogar är däremot finskog. Likaså den gamla, slutavverkningsmogna skogen. Det visar den samlade forskningen om vilken skog människan uppskattar. Men ju kortare omloppstid, desto högre andel fulskog. Det kan vara värt att tänka på när man pratar om framtidens ”snabbare” skogsbruk. Det är inte ett vackrare skogslandskap som väntar oss. Visst skulle många av oss hellre se en motsatt utveckling: längre omloppstider. Men vad kostar det då skogsägaren att hålla skogen tio eller tjugo år extra?

Därför har skogen blivit ful Det finns två skogsekonomiska skolor. Den ena menar att skogsbruket ska maximera kassaflödet från skogsinnehavet. Kassaflödet, det är alla intäkter minus alla kostnader – utan att man räknar med någon ränta. Marken är den begränsande faktorn. Den ska leverera så mycket pengar som möjligt.

Fel, fel, fel säger supportrarna till den andra skolan: skog är som vilken ekonomisk placering som helst. Pengarna ska flyttas till annan verksamhet om de ger högre avkastning där. Skogen ska skötas så att den ger högst förräntning på kapitalet – den ska ge ett så högt nuvärde som möjligt.

Den som vill ha högt kassaflöde producerar mycket och grovt välbetalt sågtimmer. Det innebär långa omloppstider och höga virkesförråd. Den som vill maximera nuvärdet ska tvärtom ha låga virkesförråd – det ska inte stå en massa overksamt kapital i skogen. Av samma skäl ska det vara korta omloppstider. Pengar i handen i dag är mer värda än pengar om 10 eller 50 år.

I dag dominerar nuvärdesskolan helt. Men Domänverket – nuvarande Sveaskog – styrdes i princip efter högsta kassaflöde så sent på 1960-talet. Kronoparkerna i Götaland och Svealand stod då svällande fulla av virkesrika pelarsalar. Det var riktig skog det!

Sedan fick Domänverket nya statliga direktiv. Man skulle gå över till högsta förräntning av kapitalet. På flygbilder från 1970-talet kunde man direkt peka ut Domänverkets marker. Det var de med alla nya hyggen.

Domänverket slussade pengar från den ”olönsamma” skogen till nya spännande projekt – Domänturism och italienska trähus var omtalade exempel (vi återkommer till det…).

Dags att koppla in en expert! Men den gamla räntestriden ger inte svar på min fråga. Jag kontaktar därför Ola Lindgren. Han är jägmästare och konsult åt många stora skogsägare. Strategisk avverkningsplanering är hans specialitet.

– Vi börjar med det enskilda beståndet, säger Ola pedagogiskt och pekar på en kalkyl han gjort för tall på medelgod mark.

Den genomsnittliga volymproduktionen per år ökar upp till ungefär 80 år. Sedan ligger den kvar på den nivån upp till ungefär 100 år, därefter sjunker den lite. Den skogsägare som vill maximera sin volymproduktion ska alltså slutavverka skogen någon gång mellan 80 och 100 år. Men det är ett flackt optimum även utanför det intervallet – det är ingen större förlust i kubikmeter om man slutavverkar skogen ytterligare 10 eller till och med 20 år senare.

Om skogsägaren i stället vill maximera kassaflödet ska beståndet slutavverkas vid ungefär 100 år. Men även här är det ett flackt optimum. Det är ingen större förlust om man förlänger omloppstiden 10 eller 20 år över brytpunkten. Inte heller om man skulle klippa beståndet lite tidigare, vid 90 år eller till och med vid 80 år.

– Så här långt är det ganska enkelt, säger Ola. Men om skogsägaren vill maximera nuvärdet blir det knepigare. För att kunna jämföra intäkter och kostnader som faller ut vid olika tidpunkter måste vi ha en kalkylränta. Alla vet intuitivt att en hundralapp i handen i dag är mer värd än hundra kronor om fem år. Den som lånar ut sin hundralapp vill ha en ersättning för att avstå från att använda pengarna i dag – och ersättningen, det är räntan.

Den skogsägare som värderar dagens pengar mycket högre än pengar som faller ut om 20 eller 50 år ska räkna med en hög kalkylränta, t.ex. fyra procent. Då blir det en kort omloppstid, skogen bör slutavverkas redan vid 60 år för att ge maximalt nuvärde! Det låter ungt, och det är inte heller riktigt tillåtet enligt nu gällande skogsvårdslag. Man måste vänta ytterligare fem år i söder och tio år i norr. Men det är ändå stor skillnad mot den gamla lagen, före 1993 fick ett sådant här tallbestånd avverkas först vid 90 år.

Om skogsägaren däremot nöjer sig med en procents ränta är slutavverkningsåldern inte så viktig. Det maximala nuvärdet ligger visserligen vid 80 år, men det är nästan samma nuvärde ända upp till 100 år.

Små skillnader på fastighetsnivå Fast i praktiken optimerar man avverkningarna på hela skogsinnehavet. Ola räknar på ett större skogsinnehav i södra Sverige. Det är ett par tusen hektar. Ganska lite gammal skog, ganska bördig mark. Kalkylen gör han med Indelningspaketet, ett verktyg för att planera avverkningarna på ett innehav så att de ger högsta totala nuvärde. I princip alla större skogsföretag använder Indelningspaketet. Två alternativa omloppstider ingick i kalkylen: 70 år respektive 90 år.

– Den totala avverkningsvolymen blir fem procent lägre med 90 års omloppstid än med 70 år, säger Ola. Men de kubikmetrarna är inte försvunna. De står kvar och väntar på att avverkas när det är dags. Det samlade kassaflödet från fastigheten blir däremot högst med 90 års omloppstid, fem procent högre än om skogen slutavverkas vid 70 år. Det beror framförallt på att de avverkade träden i genomsnitt är grövre.

Men så kommer då det här med nuvärde – där vi räknar med ränta. Med en hög ränta, fyra procent, är den korta omloppstiden mest lönsam – skogsägaren förlorar ganska mycket, 8 procent i nuvärde, med att gå upp till 90 års omloppstid. Nöjer sig skogsägaren däremot med en procents ränta är 90 års omloppstid mest lönsamt – men skillnaden är liten.

Men om vi antar att skogsägaren vill ha 2,5 procents ränta – det är lite av branschstandard när man räknar på skogliga investeringar. Då blir 70-årsalternativet åter lönsammast. Men nuvärdet är bara tre procent högre än med 90 års omloppstid.

Scoopet som föll – eller inte? Kan det vara så att svenskt skogsbruk drivs mot korta omloppstider för en vinst så låg att den närmast är felräkningspengar? För tre procents skillnad är ju en fullständig bagatell om man ser på alla andra felkällor i kalkylen.

Jag ser löpsedeln framför mig: ”Skogsnäringens girighet förstör vår skog”. Jag ser en häftig diskussion både inom och utom branschen. För skogens omloppstid påverkar hela det svenska landskapet. Jag skulle illustrera artikeln med ett diagram som visade hur andelen fulskog sjunker med den längre omloppstiden.

Men så faller ögonen på nästa rad i Olas analys: ”För att få en någorlunda jämn avverkningsnivå ”smög” jag in avverkningsprogrammet – jag högg en del bestånd trots att de inte riktigt var 90 år. Skulle vi satt upp en absolut 90-årsgräns redan i dag skulle det inte ha blivit några slutavverkningar de första tio åren. Då hade nuvärdet blivit 30 procent lägre än med 70 års omloppstid.”

Då är det inte längre felräkningspengar. Men Sverker_Grafikäven med den reservationen så kvarstår fakta: om vi i dag börjar styra skogen på den här fastigheten mot 90 års omloppstid i stället för 70 år så kommer det förhållandevis snabbt leda till en trevligare skog för både människor och djur. Och kostnaden är i princip försumbar. Så scoopet är faktiskt kvar.

Varje fastighet har sina förutsättningar Alla skogsfastigheter har sin historia av tidigare avverkningar och gamla stormskador. Finns det mycket ungskog kanske det inte blir så dyrt, förutsatt att vi kan smyga in det nya, försiktigare avverkningsprogrammet. Finns det mer gammelskog blir det troligen dyrare. Då tvingas skogsägaren avstå från en del avverkningar i en nära framtid, och det slår hårt på nuvärdet som vi har sett. Men finns det mycket gammelskog, så att skogsvårdslagens ransoneringsregler träder in, då blir det troligen billigare igen. En del gammelskog måste då stå kvar en tid.

Och så invändningarna… Risken för stormskador ökar med ökad omloppstid. Men det kan delvis motverkas med en klok skötsel. Dessutom: de pengar man plockar ur skogen med en kortare omloppstid är inte heller säkrade. Domänverket ökade avverkningarna – och satsade pengarna på turism och italienska trähus. Det blev inga kassasuccéer, som den minnesgode säkert erinrar sig. Tvärtom. Och den skogsägare som avverkat skog de senaste åren och satsat pengarna på börsen har fått se ett fritt fall. Så vad är riskfritt – egentligen?

Rotröta är en annan invändning. Den är berättigad. Den skogsägare som vill ha längre omloppstider bör därför skydda granskogen vid gallringarna – kanske bara tillåta vinteravverkning och även underväxtröja på vintern. Men det bör man göra ändå.

Kanske svårt i privatskogen … Troligen skulle väldigt många privata skogsägare vilja ha en hög andel vacker skog, om det nu inte kostar mer än vad Olas kalkyl antyder. Men där kompliceras allt av generationsskiftena. Då är det oftast en marknadsvärdering av skogen som gäller. Den köpare som räknar med kraftiga avverkningar för att täcka köpeskillingen kan ofta betala mest – och styr därmed marknadsvärdet uppåt. Så även om fastigheten behålls inom släkten så vill medarvingarna ha sin del nu, inte i en framtid. För att klara likviditeten är den avverkningsbara, vackra skogen då i fara.

… men ett rungande ”ja, ja, ja” för de allmänna skogarma…. Men ett skogsbruk med relativt långa omloppstider måste däremot vara ett högintressant för de allmänt ägda skogarna – stiftskogar, kommuner – och självklart för statliga Sveaskog! För tänk om man kunde engagera ägarna (medborgarna) i en omröstning med frågan: är du villig minska nuvärdet av vår gemensamma skog med tre procent för att få en vackrare skog som du törs gå i? Samtidigt som den långsiktiga ekonomiska avkastningen blir högre. Svaret skulle säkert bli ett rungande ja, ja, ja!

Underlag om du tycker att det behövs: Sveaskog har betalat in mellan 0,3 och 2,5 miljarder kr per år till staten i utdelning 2004 till 2007. Säg att utdelningskapaciteten de första tio åren minskar med tio procent med en längre omloppstid (ren gissning – men mer är det nog inte). Det ger en årlig kassaförlust för staten på 30 till 250 miljoner kr – eller mellan 0,003 och 0,02 procent av statsbudgeten.

Underlag 2 om du tycker att det behövs: med den längre omloppstiden är virkesförrådet nästan 30 kubikmeter högre per hektar. På 1 000 hektar blir det 30 000 kubikmeter mer stående i skogen. Det är 9 miljoner kg kol. Det motsvarar utsläppen från en Volvo V70 som kör väldigt långt. (ja, det går att räkna ut om du vill ha siffran – hinner inte bara just nu). 

Naken skogsman …

Julklappsrim som jag diktade i samband med publiceringen av LRF Skogsägarnas bok ”Verktygslåda för ökad lönsamhet i familjeskogsbruket”,  2008

18712_LN_Areca_info_LRF_lr-1

Naken skogsman ofta skyler

sig med nuvärdeskalkyler

Här en knippe verktyg vassa

som ska fylla ägarns kassa

Dika, gödsla, röja, sätta

ädla plantor på det rätta

sättet för en tillväxt hög en

som gör ägaren förmögen

Visserligen får hen vänta

på sin lön, men se med ränta

efter ganska många år

pengarna hen åter får

För snabba cash är inte viktigt

I skogen tänker vi långsiktigt…

Saklig myndighetsinformation?

Publicerad i SKOGEN 2003

Skogsstyrelsen bjuder upp till röjarskiva. Röj, röj, röj, är budskapet i den specialbilaga som konkurrenten SkogsEko skickade ut till Sveriges samtliga skogsägare i våras.

Röjteckning 1På sidan 6 kommer man till kärnfrågan: varför skall man röja? Artikeln illustreras med pedagogiska teckningar som skall illustrera den ”katastrof” som drabbar den oröjda skogen. Fult och klent och krokigt blir det som synes.

Men det är något ”lurt” med teckningarna: Det syns tydligare när man flyttar runt lite i bilden och lägger det oröjda beståndet bredvid det röjda. Ser ni nu:

Om inte, ta fram en linjal och mät höjden på de röjda träden. Och så mäter du de Röjteckning 2oröjda. Ser ni: träden i den oröjda skogen är bara ¾ så höga som träden i den röjda! Det är naturligtvis fel. Inte får man högre träd av att röja. De dominerande trädens höjdtillväxt är mer eller mindre oberoende av skogskötseln (så länge man inte höggallrar extremt). Det är ju den fundamentala teorin bakom bonitering efter övre höjd – och en självklarhet för alla som arbetar med skogsskötsel.

Och se på trädens diameterutveckling. I de oröjda bestånden är träden i stort sett jämngrova – eller snarare jämnklena. Men så är det ju inte i en riktig skog. I en tät skog är träden inte alls solidariska. En del tar för sig och blir grova. Andra kommer efter redan från början och är dömda till ett liv i skuggan under sina mer framgångsrika grannar. Ja, många av de undertryckta träden kommer till och med att dö av konkurrensen. Det kan vara värt att tänka på när du räknar på röjningens ekonomi. Många av de träd du betalar för att ta bort i en röjning är ändå dömda att dö – alldeles gratis.

Och så kan man undra varför träden i den oröjda skogen är så krokiga? Vad har hänt? Är det vanligt att oröjd skog ser ut så här? Tveksamt.

Tidningen SKOGEN har i några artiklar ifrågasatt vår traditionella argumentation för röjning. I vilken mån bygger den på rationell ekonomisk analys och i vilken mån är det känslor och tradition som styr? Tyvärr blir det inte klarare av SkogsEkos bilaga. Är teckningarna en medveten ”pedagogisk överdrift” för en god sak? Eller en omedveten manipulation? Eller tror vi att skogen utvecklas så här om vi inte röjer? Klart är i alla fall att den icke initierade skogsägare som läser teckningarna får en överdriven bild av röjningens positiva effekter på skogen. Är det bra?

 

Djävulens advokat

372px-Devil_GoatPublicerad i ”Vi Skogsägare” 2011 Bild: Diablorex/Wikimedia

Hej. Jag anmäler mig som sökande till den ännu inte utlysta tjänsten som Djävulens Advokat vid Skogsindustrierna. Jag tror mig förstå att platsen har varit obesatt ett tag …

Enligt Wikipedia är Djävulens advokat (latin advocatus diaboli), en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument. Begreppet kommer från katolska kyrkan, där Djävulens Advokat ska lyfta fram allt som talar mot en helgonförklaring av en helgonkandidat.

Alla organisationer behöver denna funktion. Annars riskerar självgodheten att ta över och man slutar att ta in omvärldens reaktioner.

Som ett arbetsprov översänder en Djävulsanalys av Skogsindustriernas klimatmanifest. Det är något år gammalt nu, så jag tror inte att jag stör den aktuella debatten.

20 procent ökad tillväxt till 2020 I manifestet åtar sig Skogindustrierna att öka den svenska skogens tillväxt med 20 procent till 2020. Det är 20 miljoner kubikmeter i ökad årlig tillväxt. Jag förstår att man vill ha runda, goa siffror, och att man vill ansluta sig till alla andra energipolitiska ”20-mål” som EU antagit. Men rättfärdigar det stolligheter? För det är naturligtvis fullständigt omöjligt att med aktiva skogsskötselinsatser nå det tillväxtmålet på så kort tid. Det är ju bara 13 tillväxtsäsonger dit. Ja, snart bara 12…

På så kort sikt finns det bara två åtgärder som ökar tillväxten i skogen. Den ena är att kvävegödsla, den andra att dika och förbättra befintliga diken. Alla andra åtgärder i skogen, som att röja och gallra, sänker bara volymtillväxten, det är i dag en självklarhet för alla skogsutbildade.

Dikning är lite svårräknat, men ger sannolikt inga jättevinster på nationell nivå. Om vi därför antar att alla 20 miljoner kubikmeter extra per år ska gödslas fram, så måste man om några år gödsla ungefär 1,3 miljoner hektar varje år. Det är runt tjugo gånger mer än vad som gödslas i dag. Och antagligen tio gånger mer än vad som överhuvudtaget är möjligt att gödsla i Sverige om man ska hålla sig till skogar som är gödslingsvärda.

Nya genetiskt förädlade plantor då, kanske någon undrar. Javisst, att sätta ut genetiskt högförädlade plantor och contortatall kan förvisso höja tillväxten väsentligt, men det tar mycket längre tid. Det tar minst 20 år innan en förädlad nyplantering har vuxit till sig så mycket att det överhuvudtaget syns i form av extra kubikmetrar. Dessutom slutavverkas bara någon enstaka procent av skogsarealen varje år, så det tar ännu mycket längre tid att byta plantor på så stor areal att det märks i den nationella statistiken. Skogen är ett trögt system – på gott och ont.

Nej, som djävulsadvokat skulle jag säga: Lägg ner argumentet, eller förläng åtminstone tiden till 2060. Då kanske det är hållbart.

Skogen som lösning på klimatproblemet I klimatmanifestet säger man också att skogen och dess produkter är en del av lösningen på klimatproblemet. I annat kampanjmaterial förklaras det med att skogen binder koldioxid i den fantastiska fotosyntesen. Trä kan ersätta energikrävande material som stål och betong. Trä och papper kan ersätta förpackningar av plast. Trä och papper kan eldas när det använts. Och grenar och toppar kan ersätta fossila bränslen i värmeverk och kraftvärmeverk. Och allt detta i ett uthålligt kretslopp.

Men som djävulsadvokat skulle jag säga: ”Skogsindustrin är Sveriges i särklass största energitjuv. Man har ett de facto-monopol på skogens värdefulla energiråvara, men utnyttjar den dåligt. Verkningsgraden är låg”.

Jag skulle förstås börja med att skjuta in mig på den stora akilleshälen: tidningspappret. Byt glasögon. Se varje massavedsbit som en potentiell energikälla. Antingen kan den köras till närmaste värmeverk och ge värme och kanske också el med hög verkningsgrad. Eller så kan den köras till ett tidningspappersbruk där veden flisas och mals ner i stora elslukande kvarnar. De fem stora tidningspappersbruken gör tillsammans av med kanske 10 procent av all el i Sverige! Vid malningen läggs fibrerna i vatten som man sedan måste torka bort i nästa energikrävande process. Sammantaget kräver tillverkningen av tidningspapper enorma mängder extern energi – och i slutändan innehåller pappret bara ungefär samma energimängd som den ingående veden. Nej, ska man prata hållbarhet ska vi väl i stället minska den globala användningen av tidningspapper. Man ska bejaka den nya digitala tekniken och se den som en härlig möjlighet att frigöra prima energiråvara till hållbar energiproduktion.

Skogsindustrierna måste väl förresten i detta sammanhang välja linje. Antingen propagera för skogens produkter som en del av klimatlösningen. Eller kräva låga elpriser. Det är inte riktigt trovärdigt att driva båda linjerna parallellt!

Som djävulsadvokat skulle jag även titta närmare på ”sulfatsystemet”. Visserligen används då ligninets energi, men en stor del av detta går åt till interna processer (koka chips, mala chips, pumpa runt fiberslam, torka bort vatten – riva sönder massa och blötlägga den, och torka bort vatten en gång till). Energieffektiviteten måste vara mycket låg jämfört med att köra veden till ett värmeverk.

Lägst verkningsgrad borde de sulfatindustrier ha som ligger långt från urbana miljöer, och som alltså inte kan sälja värme, och industrier som exporterar avsalumassa. För de måste först torka ner massan för att kunna skeppa den, sedan måste det mottagande pappersbruket blöta upp massan igen, pumpa runt den i pappersmaskinen och så torka den en gång till. Och de här pappersbruken är helt hänvisade till extern energi: el, olja eller kol. För massabruket har redan tagit hand om all bioenergi i form av lignin och bark.

Återstår ”brädsystemet”. Här kan till och med jag som djävulsadvokat köpa argumentet att den ved man bygger in i hus och möbler är en långtidssänka för kol. Men hur stor del av en svensk årssågning hamnar verkligen i och på hus? Mycket används väl som formvirke och annat under byggprocessen och bränns efter kort tid.

Ja, skogsindustrins bidrag till klimatlösningen är kanske inte så självklar som det i förstone verkar. Och då har jag ändå inte kryddat anrättningen med skogsindustrins kanske största energitjuv: transporterna. Ved, massa, produkter och returprodukter körs kors och tvärs över hela jorden.

Men skogsindustrin lever ju inte på att lösa klimatproblem, utan på att tjäna pengar, kanske någon invänder. Det är förvisso helt sant. Men då ska man väl inte påstå något annat i sina kampanjer. Och framförallt ska man se till att man tjänar pengar! I dag lär värmeverkens betalningsförmåga för massaveden överstiga massaindustrins…

Flera potentiella uppdragsgivare Ja, detta var ett litet arbetsprov. Jag ser med spänning fram mot en kontakt med er. Men dröj inte för länge. För inom skogsnäringen finns det andra grenar som också behöver en djävulsadvokat. Forskningen. Myndigheternas rådgivning till skogsägarna. Skogsvårdslagen. Naturvårdarnas domedagsprofetior. Virkesköparnas trovärdighet. Bara för att nämna några.

 

Jägmästaren och Ekonomen

Publicerad i ”SkogsEko” 2001 . Foto: Sami Keinänen

800px-CognacMiddagen var klar. Dags för konjak. De två vännerna drog sig tillbaka till biblioteket.

– Marknadsekonomi, inledde Ekonomen, som han oftast brukade nuförtiden. Marknadsekonomi är lösningen. Den fria marknaden har skapat en bättre värld. Aldrig har framtiden sett mer hoppfull ut än idag. Aldrig har så många människor haft det så materiellt bra. När människorna får göra sina egna val, så blomstrar ekonomin. Borta är planekonomi och kommandoekonomi.

– Ja, sade Jägmästaren och höll för ovanlighets skull med. Förr skulle staten styra allt. Ta bara det där med skogsvårdslagen. Det är bara några år sedan som staten i detalj reglerade skogsbruket. Det var plikt på att röja, plikt på att gallra, plikt på att slutavverka. Kalavverkning var den enda tillåtna avverkningsformen. Ja, staten bestämde till och med var plantorna skulle komma från. Men allt det där är gudskelov borta.

Är det? frågade Ekonomen med ett illavarslande leende. Är inte återväxtplikten kvar?

– Men det är en helt annan sak, svarade Jägmästaren med en lättad suck. Han var på hemmaplan. Kvällens diskussion skulle gå bra.

– Varför har vi återväxtplikt egentligen? frågade Ekonomen.

Jägmästaren tvekade ett ögonblick. Skulle han börja med de ekonomiska eller de moraliska argumenten? Han valde de ekonomiska. Det var ju trots allt en ekonom han pratade med.

– Jo, skogen är en real tillgång. Den kommer alltid att öka i värde. Hittills har investeringar i skog alltid förräntat sig bra.

– Hur bra då, avbröt Ekonomen.

– Ja, uppåt tre-fyra procent. I realränta. Alltså över inflationen.

– Jaha, svarade Ekonomen. Nu märktes det att han fått blodvittring. Jaha, upprepade han. Samhället tvingar alltså den enskilde skogsägaren att plantera därför att det är bra för hans/hennes privatekonomi. Med samma resonemang skall vi också tvinga privatpersoner att satsa på aktier. Det har ju också hittills alltid lönat sig på lång sikt.

– Förresten, fortsatte Ekonomen. Jag såg en skoglig investeringskalkyl häromdagen. Faustmanns formel hette den. Jag förstod den inte riktigt.

– Den förklarar jag lätt, avbröt Jägmästaren snabbt, nöjd med att fortfarande vara på hemmaplan. Man utgår från värdet på skogen när man avverkar den. Och så jämför man med planteringskostnaden. Och så ser man vilken ränta det motsvarar på 100 år. Det brukar bli mellan två och fyra procent, beroende på markens bördighet. Här lät Jägmästaren påtagligt säker. Som han brukade när han var lite osäker. För han minns att det var något med evig upprepning också. Men det hade han aldrig riktigt förstått. Han var lättad när Ekonomen gick vidare på ett annat spår.

– Jaha, sade Ekonomen. Men den kalkylen förutsätter väl att det inte blir någon skog alls om man inte planterar. Men jag såg en artikel häromdagen att det alltid blir skog i Sverige. På alla marker, utom de allra mest fjällnära. Man får vänta lite längre, och skogen blir lite glesare. Men minst halva tillväxten får man säkert, trodde författaren. Kan det stämma?

Nja, sade Jägmästaren osäkert, och undrade för första gången om det här verkligen hans hemmaplan. Vad jag vet så finns det inga försök där man lämnat skogen vind för våg efter avverkning. Så det är svårt att räkna på det. Men visst blir det träd på de flesta marker. Det har du nog rätt i.

– Så du menar att man tvingar skogsägarna att plantera, trots att ingen vet vad som händer om man inte gör det? Nu lät Ekonomen irriterad. Ponera att skogsägaren får halva skogsproduktionen gratis utan plantering. Då är det bedrägligt att räkna Faustmann på hela intäkten. Nej, i en hederlig kalkyl skall hela kostnaden för planteringen ställas mot halva intäkten från framtida avverkningar. Och räknar man på det sättet, så blir det inte mer än någon enstaka procents förräntning på de pengar som skogsägaren tvingas att satsa.

– Ja, medgav Jägmästaren. Men det är nog inte för skogsägarens privata ekonomi som vi har en återväxtplikt. Det är för samhällets. Tänk på att skogsindustrin är oerhört viktig för det svenska välståndet. Och inte kan vi ha en skogsindustri om vi inte har någon skog. Jägmästaren var nöjd med argumentet. Det hade lite av den bitande ironi, som han alltid beundrat Ekonomen för.

– När är de skogar som vi tvingar skogsägarna att investera pengar mogna för slutavverkning? undrade Ekonomen till synes oskyldigt.

– Ja, det dröjer väl minst 50 år. Kanske 100 år i norra Sverige.

– Jaha, sade Ekonomen. Har vi överhuvudtaget någon industri kvar i Sverige då? Dagens industrier är ju borta sedan länge. Och var investerar världens skogsindustrier i dag? frågade Ekonomen. Han väntade inte på svaret, för han visste sedan tidigare att Jägmästaren inte var så kunnig på skogsindustri. Jo, i Indonesien och Brasilien. Och i andra länder där skogen växer minst 10 gånger bättre än i Sverige. Naturligtvis.

– Och förresten, fortsatte Ekonomen. Nu var han i gasen. Om nu avkastningen kommer först om 100 år, så måste det vara en mycket osäker investering. Och hur hanterar vi ekonomer osäkerhet? Inte heller här väntade han på Jägmästarens svar. – Jo, med mångfald förstås, sade han. Många ägg i många korgar. Och vad är då en återväxtplikt som i detalj reglerar plantantal, trädslag och återväxtmetoder. Det är raka motsatsen till mångfald. Det är … Han behövde inte avsluta meningen.

Jägmästaren kände att det var dags att ta tillbaka initiativet. Dags för ”det stora moraliska argumentet”.

– Världens befolkning växer. I dag är vi sex miljarder människor. Snart är vi tio. Det behövs många tidningar och många plankor för att försörja alla dessa våra barn och barnbarn. Ta bara energin. På lång sikt kan vi inte gräva upp kol och pumpa upp olja för att tillfredsställa våra behov. Kolet och oljan tar obevekligen slut. Då är det väl tryggt att ha skog? Och mycket skog, sade Jägmästaren.

Ekonomen var tyst en stund. Men han hämtade sig otäckt snabbt. – Så det är bättre att satsa våra begränsade resurser på skogsplantering än på utbildning, hälsovård, medicinsk forskning, livsmedelsproduktion och allt annat som också ger våra barnbarn en bättre framtid? Och om vi nu tror att skogsplantering är så bra som du säger, då skall vi väl inte gräva ner pengarna i vårt karga klimat? Det finns väl knappast någon plats på jorden som ger så få kubikmetrar skog per satsad krona som i Sverige. Ja, det skulle väl vara på Grönland då.

Där kom den där ironin igen, som Jägmästaren motvilligt beundrade.

– Nej, sade Ekonomen. Det enda argument jag kan tänka mig för en återväxtplikt, det är de landskapsmässiga och ekologiska. Jag har svårt att tänka mig ett svenskt landskap utan skog. Och det har säkert alla våra djur och växter också.

– Men du sade ju själv att det alltid blir skog, replikerade Jägmästaren snabbt. Alltför snabbt. Han ångrade sig genast, och lovade att aldrig mer diskutera med konjak i kroppen. Men det var för sent. Det vara bara att fortsätta: De skogar som kommer upp spontant kan vara nog så värdefulla för djur och natur. Säkert bättre än en ensartad granskog i raka rader. För det är med den biologiska mångfalden som med en ekonomi i osäkerhet. Det är bäst med många ägg i många korgar. Och det får vi i ett skogsbruk där en del skogsägare planterar intensivt. Andra lite mer extensivt. Och några inte alls …

Det var dags att bryta upp. Jägmästaren hade en obehaglig känsla av att han glömt något bra argument för återväxtplikt. Han längtade tillbaka till sina kurskamrater. De brukade också diskutera skog. Men där var det aldrig någon som ställde dumma frågor. Där hade alla samma grundmurade tro på skogen som framtidens räddning.

Men Jägmästaren var ingen prestigemänniska. Och han var dessutom lite, lite påverkad av konjak. Precis innan han reste sig upp för att gå hem, så lutade han sig framåt. Sänkte rösten. Och så viskade han det mest förbjudna man kan säga som skogsman i Sverige i dag: – Förresten har vi ingen återväxtplikt längre. För nuförtiden är björk godkänt som huvudträdslag på de allra flesta marker. Och det blir nästan alltid björkuppslag efter en slutavverkning. Alltså blir alla föryngringar godkända. Typisk svensk lösning. På pappret samma plikt som tidigare. Men nästan ingen substans. Men avslöja inte det för någon.

Och så gick han. – En förlorad kväll, tänkte Ekonomen. Så många bra argument till ingen nytta.

Vilka vi?

Publicerad i ”SkogsEko” 2007 

Ibland blir det så svårt när man tänker för mycket. Ta en så enkel mening som ”vi har problem med att försörja våra industrier med råvara”. Det sade Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander i samband med Föreningen Skogens höstexkursion nyligen.

Det kan ju synas vara en enkel, lättbegriplig mening. Men börjar man tänka så dyker det snabbt upp frågor: Vilka ingår i ”vi” till exempel?

Är det ”vi på Skogsstyrelsen”? Nej, i en marknadsekonomi har ett ämbetsverk inget ansvar för att försörja industrin med råvara. Vi lever ju inte i Sovjet.

Är ”vi” lika med landets skogsägare? Vem vet, generaldirektören kanske äger lite skog, och då är det rent grammatiskt korrekt att använda ”vi” som pronomen. Men om det är detta ”vi” han tänker på, vad är då problemet? En lite för hög efterfrågan från industrin är väl inget problem för skogsägarna. Tvärtom. Det är väl bra – det pressar upp priserna…

Men kanske är ”vi” lika med ”alla svenskar”? ”Aktiebolaget Sverige”. Men svensk skogsindustri köper i dag råvara i hela Östersjöbäckenet – ja, egentligen från hela världen. Då borde alltså ”vi” vara hela världens befolkning – åtminstone de delar som har eller kan odla skog. Men då är det tveksamt om detta vida ”vi” verkligen kan ha problem att försörja ”vår” industri.

Och då kommer vi till nästa fråga: Är det samma ”vi” som ingår i begreppet ”vår skogsindustri”?Kanske tänker han på hela svenska folket här också? Men inte äger folket några skogsindustrier. Genom helstatliga Sveaskog är vi förvisso delägare i sågverkskoncernen Setra. Men resten av svensk skogsindustri ägs av privata intressen – ja ska man vara riktigt petig, så är nog den finska staten den största enskilda ägaren genom sitt engagemang i Stora Enso. Men finnar kan väl omöjligen ingå i ordet” vi”….

Ordet ”försörja” förresten. Det är väl bara i en planekonomi som man försörjer en industri med råvara. I en marknadsekonomi köper industrin sina insatsvaror. Börjar det bli svårt att få tag på något som industrin behöver, så ökar priset och då ökar utbudet.

Stiger priset för mycket kanske en eller annan industri inte orkar betala vad marknaden begär – de tvingas bita i gräset och lämna plats för mer framgångsrika konkurrenter som kan betala det högre priset. Vi får en strukturrationalisering där de knappa resurserna går till de mest framgångsrika industrierna. Det är en livsviktig process för att vi som nation ska vara framgångsrika även i framtiden.

Ja, en nationalekonom skulle kanske till och med säga att ”vi” hade ett problem om vi inte hade problem med att försörja skogsindustrin med råvara. Då skulle vi harva på med allt sämre industrianläggningar med allt sämre betalningsförmåga – och få allt lägre virkespriser och allt mindre långsiktiga satsningar på skogsvård. Varför ska man satsa på framtiden, det lönar sig ju inte… Vi skulle få en alltmer rysk eller kanadensisk skogsvård.

En annan aspekt: De senaste 15 åren har ”våra” skogsindustrier ökat sitt virkesbehov med ungefär en miljon kubikmeter – varje år – genom att skruva och effektivisera anläggningarna. Har ”vi” i form av svenska folket varit med om dessa beslut? Nej, det har skett i slutna styrelserum. Inget fel med det, men har då ”vi”, i form av svenska folket, verkligen ett ansvar att försörja denna allt mer utbyggda skogsindustri till vilken nivå som helst? Får inte ”de” som beslutat om ”sina” utbyggnader själva ta ansvar för ”sina” beslut och fixa fram den råvara de behöver?

Tankebilden bakom generaldirektörens uttalande är ännu mer problematisk: För en myndighet som ser ett problem brukar vilja ”vidtaga åtgärder”. Vilka åtgärder kan staten vidtaga för att öka utbudet av skogsråvara till ”våra” skogsindustrier?

Bättre skogsvård, är det givna svaret från mången skogsskötare – och troligen också det som myndigheten tänker på. Men det ger inte många extra kubikmeter inom rimlig tid. Vi lever ju inte i Brasilien. Även om ”vi” skulle börja satsa i stor skala på bättre planteringar, mer contorta, mer förädling och allt annat som finns i ”den lille skogsbrukarens verktygslåda”, så tar det minst 40 till 50 år innan det ger en märkbar fysisk ökning av avverkningspotentialen i Sverige. Och då är alla ”våra” skogsindustrier – det vill säga de som finns i dag – nedlagda eller fullständigt utbytta sedan länge. OK, med bättre ungskogar kan vi öka avverkningstakten redan i dagens äldre skog. Men en klok skogshushållare intecknar framtida vinster med måtta och först när man vet att de nya skogarna verkligen producerar så mycket mer som vi tror. Annars kan det bli som i Skandia, där direktörerna räknade in morgondagens förväntade vinster redan i dagens bonusar.

Nej, ska ”vi” öka virkesutbudet snabbt, så att det verkligen gynnar ”våra” industrier, så måste ”vi” vidtaga andra åtgärder. Här är några friska förslag:

  • Minska arealen formellt och frivilligt skyddad skog påtagligt.
  • Återinför tvångsavverkning av övergammal skog.
  • Återinför en avverkningsplikt så att varje fastighet är skyldig att bjuda ut en viss minimivolym virke på marknaden under en tioårsperiod
  • Återinför gallringsplikten
  • Sänk lägsta ålder för slutavverkning rejält.
  • Ta bort ransoneringsreglerna i skogsvårdslagen

Men frågan är om något av dessa förslag är politiskt gångbara. Om inte, så kanske vi i stället ska överlåta virkesmarknaden till marknaden.

Till sist ett tröstens ord: Generaldirektören är inte ensam om att se svenskt skogsbruk som en virkesförsörjare – om han nu gör det, det kanske bara var en felsägning. Mången i övrigt strikt borgerlig skogsman har innerst inne samma planekonomiska syn på skogen!