Publicerad i ”Vi Skogsägare” 2011 Foto: Patrik Edman

Hur många ”torskar” finns det i den svenska rödlistan? Ja, det är det ingen som vet, men helt klart är att många arter som klassas som hotade inte är hotade i verkligheten. De riskerar inte alls att försvinna från Sverige. Genom en medveten eller omedveten glidning på orden får politiker och allmänhet en överdriven hotbild.

Vi tar det från början: En rödlista redovisar risken för att en art ska dö ut från ett visst område. Den svenska rödlistan visar alltså vilka arter som riskerar att försvinna från Sverige. En art som riskerar att dö ut kallas ”hotad”.

Så tar vi ett exempel: Skogsalmen är i den svenska rödlistan klassad som Sårbar. Det innebär att den är hotad – den löper enligt rödlistans definition hög risk för att försvinna från Sverige på sikt.

Men vänta: almen är förvisso hårt drabbad av almsjuka, men det är väl ingen som på allvar tror att den helt kommer att försvinna helt från Sverige, inte ens Artdatabanken. Ett faktablad kopplat till rödlistan säger att almsjukan angriper endast vuxna träd vilket gör att träden normalt hinner reproducera sig innan de blir angripna. Det leder till att almen troligen kommer att finnas kvar i framtiden … Alltså: det är enligt Artdatabanken ingen risk för att almen ska dö ut i Sverige. Men den klassas ändå som hotad. Inte helt klockrent!

Torsken är ett annat exempel. Den är också rödlistad och klassad som Starkt Hotad. Det är den näst högsta hotkategorin och innebär en mycket hög risk för att arten ska dö ut – ja, enligt ett kriterium till rödlistan ska det vara minst 20 procents risk för att en art i den här gruppen ska dö ut inom 20 år.

Men tror någon att alla torskar runt Sveriges kuster kan vara helt borta om 20 år? För utdöd innebär ju att alla torskar ska vara borta. Inte en torskpinne får finnas kvar någonstans. Det finns i dag massor med torsk i Östersjön och Öresund, kanske lite mindre Västerhavet. Kan fiskeflottorna någonsin bli så effektiva att de kan ta bort varenda torsk från alla de här vattnen? Nej, det är extremt osannolikt, speciellt som hotet mot torsken framförallt kommer just från kommersiellt fiske, som ju rimligen borde minska när man nästan inte får upp någon torsk.

Dessutom: en enda torskhona som slinker förbi fiskarnas nät kan lägga en halv miljon ägg… Nä, sannolikheten för denna torskfria noll-vision är väl just noll! Men ändå klassas torsken som starkt hotad enligt rödlistan.

Detta är ingen kritik mot Artdatabanken, som tar fram underlaget till rödlistan. Man följer de internationella riktlinjerna för hur en art ska bedömas. Både almen och torsken har minskat påtagligt på senare år och då ska de rödlistas och klassas som hotade. Trots att de alltså inte alls är hotade i vanligt språkbruk…

Det här kan låta som en strid om påvens skägg, men det har bäring på skogsdebatten. Alla har väl hört att 2 000 svenska skogsarter är rödlistade och att nästan 1 000 av dem är hotade – oftast med det uttalade eller outtalade tillägget att det beror på ”det moderna, intensiva skogsbruket”.

Men: den absoluta merparten av de hotade skogsarterna har rödlistats enligt ett kriterium som heter populationsminskning. Det baseras dock sällan på en objektiv mätning av antalet individer vid olika tidpunkter, utan är en indirekt ”gissning” av typ: arten lever i gammal skog, andelen gammal skog minskar, alltså minskar populationen – alltså är den hotad.

Och det är ett fullt rimligt resonemang, om vi hade anledning att tro att all gammelskog var på väg att försvinna. Men så är det inte. Enligt SCB finns det i dag 1,8 miljoner hektar skog som är skyddad enligt Miljöbalken i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsavtal och biotopskydd. Till detta kommer 4,5 miljoner hektar skogklädda impediment, som inte får brukas enligt Skogsvårdslagen. Och så har vi skogsbrukets frivilliga avsättningar, det är ytterligare 1,2 miljoner hektar. Dessutom: i samband med slutavverkning lämnar skogsbruket numera nästan alltid s.k. hänsynsytor med skog som ska stå kvar. Omräknat till hela Sverige motsvarar det kanske 1 miljon hektar skog, som rimligen heller aldrig kommer att slutavverkas. Vi kan alltså med lite god vilja komma upp till 8,5 miljoner hektar skyddad skog i Sverige. Inte dåligt för ett land som har 28 miljoner hektar skogklädd mark. Det är 30 procent

Många ekologer anser att det går en tröskel vid 20 procent – så länge det finns kvar 20 procent lämpligt habitat för en art kvar, så kommer den att klara sig. Går man däremot under 20 procent så riskerar de mest svårspridda arterna att dö ut.

I miljödebatten har detta omtolkats så att vi måste spara 20 procent av all skog för fri utveckling för att klara alla skogsarter. Den här glidningen är inte helt lätt att förstå – all skog i det förhistoriska Sverige var knappast orörd gammelskog. Naturliga bränder skapade ett varierande skogslandskap där den riktiga gammelskogen säkert bara var en mindre del. Den fanns mest i fuktiga, skyddade lägen, där branden inte kom åt.

Men låt oss ändå acceptera 20-procentsnivån. Då skulle vi ju vara i hamn! Med råge! Vi har ju 30 procent skyddad skog! Okey, den skyddade skogen är snedfördelad, det är mycket i norr, mindre i söder. Och svaga marker är överrepresenterade. Men det är väl ingen katastrof om vi i någon region skulle hamna under 20-procent. Det innebär ju inte att vi får en plötslig massutrotning där – det är ju bara de mest svårspridda arterna som riskerar att försvinna – och bara från den regionen. Dessutom: i södra Sverige är 20-procentsgränsen tveksam – merparten av de ”hotade” arterna där finns inte i orörd gammelskog.

Så, hur många av skogens arter är då hotade, i betydelsen riskerar att försvinna från Sverige? Ja, det är det ingen som vet. Och det är nog inte så lätt att ta reda på det heller. Man skulle behöva analysera varje enskild art och ta hänsyn till dess miljökrav, spridningsförmåga m.m. Men det är helt klart färre än den långa hotlista som Artdatabanken har upprättat. För att återknyta till ingressen: i rödlistan finns det många almar och torskar, alltså arter som inte ens i de mörkaste av scenarier riskerar att dö ut i Sverige! Och för denna stora grupp är rödlistans användning av ordet ”hotad” vilseledande.

Publicerad i SKOGEN  2013

”Vi vet i dag att många arter har ett tröskelvärde vid 20 procent. Försvinner mer än 20 procent av deras miljö så ökar risken dramatiskt för att de ska försvinna. Därför måste vi skydda minst 20 procent av skogen”. Ja, ungefär så sade en representant från SNF vid en stor exkursion hösten 2013. Och det här argumentet stöter man på allt oftare i naturvårdsdebatten. Men kanske baseras det bara på ett missförstånd? Eller kanske till och med två missförstånd?

Forskarsamhället är i dag någorlunda överens om att det finns ett tröskelvärde vid ungefär 20 procent för de mest känsliga arterna. Det innebär att risken för utdöende är låg så länge minst 20 procent av en arts ursprungliga miljö finns kvar i landskapet. Lägg märke till orden ”ursprungliga miljö”. Det tankeledet försvinner lätt i debatten, men det är viktigt. För allt var naturligtvis inte gammelskog i det ursprungliga skogslandskapet. Även den orörda skogen var en mosaik av successioner, där storm, brand och bäver skapade en ständig dynamik.

10 procent enligt bristanalys 1997 genomförde de två forskarna Per Angelstam och Leif Andersson en ambitiös studie där de utgick från det historiska landskapet. Hur såg skogarna ut innan människan stökade till det? Hur mycket gamla träd fanns det? Hur mycket lövträd fanns det? Hur mycket död ved? Det är ju till det landskapet som dagens skogslevande arter en gång anpassat sig – och det är de miljöerna som inte får gå under 20 procent om vi ska klara alla arter i skogen.

Därefter jämförde de med dagens skogstillstånd och fann att en del av gårdagens livsmiljöer finns i dagens brukade skogar, medan det är brist på andra. De två forskarnas slutsats var att mellan 9 och 16 procent av skogen nedanför den fjällnära gränsen måste skyddas för att det ska finnas kvar minst 20 procent av alla värdefulla ursprungliga miljöer i skogslandskapet. Det handlade framförallt om skydda äldre successioner, som inte finns i den brukade skogen, men även att återskapa en del miljöer.

Den lägre siffran, 9 procent, gällde för de stora skogsarealerna i norr, 16 procent för den allra sydligaste delen av landet, där det inte finns så mycket skog och där dessutom skogsarealen minskat på grund av uppodling.

Räknat som ett genomsnitt för hela landet landade de på att 10 procent av dagens skogar behöver undantas från normalt skogsbruk. Då skulle vi klara miljömålet ”alla naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga stammar”.

Resultaten står sig 1997 är ju väldigt länge sedan och det har forskats mycket kring naturhänsyn i skogen sedan dess. Men analysen från 1997 står sig väl, det hävdar en grupp med sex forskare, däribland Per Angelstam, som tittade på frågan igen på uppdrag av Miljömålsberedningen. Deras resultat publicerades så sent som 2010. Det finns inga nya forskningsresultat som kullkastar den gamla bristanalysen, menar de.

Nivån 10 procent gäller alltså fortfarande, förutsatt att skogsbruket tar en bra miljöhänsyn och skapar någorlunda bra spridningsvägar mellan lämpliga miljöer – här kräver de mer planering på landskapnivå än i dag.

Feltolkning?  Ungefär samtidigt som den senaste analysen publicerades gick föreningen ”Skydda Skogen” ut med ett forskarupprop som krävde att 20 procent av skogen måste skyddas för att vi ska klara den biologiska mångfalden. Uppropet har hittills skrivits på av 200 naturvårdsforskare. Hur kom de då fram till denna siffra – dubbelt så hög som bristanalysens?

Ja, en gissning är att en del av dem förbisett det där med ”ursprunglig miljö” och utgått från tröskelvärdet i sig – alltså ungefär som SNF-representanten på höstexkursionen. Utan att reflektera över att det bara stämmer om man tror att all skog var gammelskog i det forna landskapet. Och det var det inte!

En annan, allvarligare gissning är att man feltolkat Angelstams rapport, som är den enda publikation man hänvisar till i uppropet, och trott att de 9 till 16 procent som redovisas där var ett osäkerhetsintervall. Och så har man tagit den högre siffran – som i verkligheten bara gäller för Skåne – och applicerat den för hela landet. Samt plussat på lite extra för att få lite ytterligare marginal … Det är i så fall en dyr feltolkning, eftersom varje procentenhet motsvarar minst 200 000 hektar skog!

Löst tyckande? Okey, artikelns rubrik är vinklad. Med lite andra förutsättningar och lite högre tröskelvärden kan man nog plussa på de tio procenten lite utan att göra alltför mycket våld på vetenskapen – så exakt är inte kunskapen om artbevarande i skogen.

Men när man dubblerar – går från den seriösa bristanalysens 10 procent till forskaruppropets 20 procent – då bör man ha rejält på fötterna och tydligt kunna visa att den slutsats som Angelstam m.fl. kom fram till 2010 är fel. Annars är det bara löst tyckande!